Kategori: Samhälle och politik

Räknade just ut att mitt ekologiska fotavtryck är alldeles för stort och djupt. Om alla människor på jorden levde som jag skulle mänskligheten behöva tre jordklot för att överleva. Har därför gjort en lista över saker jag är beredd att göra för att bidra till den hållbara utvecklingen. Alla kanske inte går att realisera, åtminstone på kort sikt, eftersom jag ju har en familj att ta hänsyn till.
Maten
Jag kan konsumera mat på ett annat sätt. Äta mindre kött och mer grönsaker. Laga mer mat istället för att köpa processad mat. Använda mer vatten istället för mjölkprodukter.
Konsumera ekologiskt
Jag kan köpa prylar som är bättre för hållbarheten. Energisnål hemelektronik och lampor, kläder och i stort sett allt annat. Till exempel fortsätta att läsa nyheter på webben istället för i papperstidning och köpa min musik digitalt istället för på CD-skivor av plast.
Minska avstånd
Jag reser för mycket. Varje dag åker jag bil minst två mil. Till och från arbete, dagis, fotbolls- eller innebandyträningar, affären… Om jag skulle arbeta fler timmar i eller närmare hemmet minskar jag energiåtgången såväl ekologiskt som mentalt. Om min arbetsplats fanns närmare hemmet kunde jag cykla eller åka elmoped dit.
Förbruka mindre energi
Jag kan duscha kortare tid. Klä mig varmare och sänka värmen i hemmet.
Prata, lyssna och blogga
Genom att diskutera hållbar utveckling med mina nära och kära kanske jag kan få fler att tänka på hur mycket resurser våra liv faktiskt tar i anspråk. När jag var barn fanns inga begränsningar. Allt var oändligt. Men, jag måste berätta för mina barn att det inte är så.

Att driva ett företag som del av lobbying och PR funkar dåligt. Därför får nu någon annan betala när En annan salladsbar försätts i konkurs av ägarna Federley och Peczynski. Att driva ett företag kräver tanke, seriositet och kunskap. Och det var knappast i salladsbarsbranschen dessa båda linslusar hade de egenskaperna.
 Också ett sätt att förlöjliga småföretagare.

Stirrade på hyllan där Ramlösas nya stolta produkt tronade. ”Ramlösa Stilla”. Icke kolsyrat vatten på 1,5 liters flaska. Mitt inne i Stockholms stad. Reningsverken fungerar, inget krig rasar. Färskt, friskt, rent vatten flödar i kranarna i våra svenska hem. Så vad gör vi? Mitt uppe i den här klimat-hallelujarörelsen kommer vi på att det är en bra idé att kånka hem på 1,5 liters flaskor med vanligt vatten från butikerna.

Lena Sundström skriver en lysande krönika i dagens Aftonbladet.

Min gode vän trettioplussaren ondgör sig över den svenska förbudsivern och bristen på eget ansvarstagande på sin läsvärda blogg. Anledningen är några människors vilja att få bort otjänliga livsmedel som marknadsförs mot barn med glada färger och barnslig design.
Jag vill påminna om min ytterst ödmjuka lösning på hela KRAV- och hållbarhetsfrågan när det gäller livsmedel:
Sluta märk sjyssta livsmedel och börja märka de andra istället. Vi blir inga hjältar bara för att vi konsumerar kravbananer eller rättvist kaffe. Men, om vi istället upplystes om att en produkt INTE är bra för oss  och planeten vi lever på, kanske vi skulle tänka annorlunda.
Skulle du köpa en liter mjölk som var märkt med ”dåligt miljöval”. Eller en banan som var etiketterad ”skördad av underbetald sydamerikan”? Kanske en leksaksbil där det stod ”handgjord av nioårig kinesisk pojke”? Ett flingpaket där det stod att ”denna produkt innehåller jättemycket socker”?
Vore inte det ett bra sätt att arbeta med konsumentupplysning? En vänlig spark där bak för oss som vill ta eget ansvar, men är lite för lata, bekväma och gillar slentrianbeteenden.

I dagens nyhetsflod simmade en gammal bajskorv omkring. Det gällde en undersökning som visade att svenska företagare är de mest missnöjda i Skandinavien. Knappast någon nyhet. Svenska företagare har i årtionden genom sina intresseorganisationer uppfostrats till gnällighet och journalisternas favorit-stereotyp av en företagare är en stackare.
Jag förstår inte riktigt varför. Det är ju skitkul att vara företagare. Och inte särskilt krångligt. Fördelarna uppväger nackdelarna i de allra flesta fall. Hade jag inte barn att tänka på och alla dessa fasta utgifter livet i Stockholm kräver skulle jag köra min firma på heltid direkt. Tänk – äga min egen tid fullt ut. Bestämma över mig själv och vad jag gör.
Men, jag skulle inte lägga en sekund på att gnälla.

Enligt Migrationsverkets beslut är det tillräckligt fridfullt i Irak för att vi ska kunna kasta ut de människor som flytt därifrån. De ska tillbaka hem nu. Det går bra. Ingen fara på taket.
Finn fem fel.

Lite skönt är det på något sätt. För några år sedan var det stökigt i den europeiska opinionen kring förslaget till ett nytt fördrag. Holländare och fransmän folkomröstade och vill inte ha ett sådant. EU:s statschefer, diplomater och förhandlare gjorde då ett smart drag. Tog paus. Väntade tålmodigt tills dess att medborgarna inte brydde sig längre. Och i natt kom de överens. Fördraget är klart, i stort sett oförändrat. Ingen lär få folkomrösta den här gången.
Eftersom jag själv aldrig gick med i EU har jag inte någon åsikt, annat än den att det är fascinerande att spelet om unionens utveckling kan vara så cyniskt. Och att unionens politiker och tjänstemän kanske kan sluta förvånas över det låga intresset för unionen och det låga valdeltagandet i valen till Europaparlamentet bland medlemsstaternas medborgare.
Vi behandlar er som ni behandlar oss – helst inte alls.

Utrikesdepartementet dribblar med sanningen igen. Eller tolkar verkligen annorlunda än jag. Jag tycker UD är en läskig organisation. Förutom kungahuset är UD det närmaste en stat i staten vi kommer i Sverige.
Diplomati går i arv och diplomater tillhör en egen nation. Oavsett vilket land de representerar.