Löpningen är min


Det är kanske bara löpningen jag gör för min egen skull just nu. Den kan ingen störa. Den är min vila. Bara jag, mitt hjärta, mina lungor och mina ben. Plus väldigt hög musik. Högkänsligheten funkar bra i det tillståndet. Den är viktig, löpningen. Om den dessutom hjälper mig att härda hjärtat så att tiden utanför den här lilla bubblan blir lättare att leva i… då är det en fin bonus.

Pragmatisk

Jag är pragmatisk. Det betyder att jag gör allt tvärtom. Eller tvärtemot mina egna behov och min egen övertygelse. Andra blir glada för att jag är så pragmatisk. Jag blir inte alltid glad.
En ordförklaring till att vara pragmatisk är:
”någon som inte låter abstrakta idéer (känslor, ideologier, etc.) stå i vägen för möjligheten att åstadkomma något i praktiken”
Jag kan tänka mig att uppdatera den till:
”ägd”

Söndag 28 januari 2018, klockan 15:14

Har knådat ihop en deg bestående av jäst, vatten, durumvete, olivolja, flingsalt och mozzarella. Nu jäser den. Ska bli småbröd. Planerar för kvällens löpning på ett band på Kvarnen. Ska testa maxpulsen tror jag. Förbereder mig genom att sätta ihop en spellista med hetsig, arg och snabb musik.
Bortsett från detta är livet ungefär som vanligt.

Tretton år och superstressad


Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.

Framtiden ligger söderut


Någon och jag åkte till Malmö en helg. Det var fint. Viktiga samtal som skavde till ibland. Sköna promenader, mat och prat med vänner. Det här här framtiden finns. På en plats där mångfald är på riktigt och där det byggs en stad för människor. Jag känner mig hemma här, inte i den kalla stad jag lever i. Här finns liv, hav och människor som gör att jag känner mig lite mindre som ett UFO. Och så den där närheten till Tyskland och Europa. Köpenhamn på andra sidan sundet.
Den är inom räckhåll. Men, inte nu. Högst troligen aldrig. Om jag inte väljer att ta steget själv fullt ut någon gång. Rötterna som är nedkörda i den tjälskadade och utarmade jorden i Närke har grävt sig för djupt.
Men, jag ska spara ihop pengar. Försöka skaffa ett bo här också. För andra stunder. För framtiden ligger här. Söderut.




Fäller ned ett säte


Jag heter Fredrik. Om ett par månader fyller jag fyrtiosju. Nu är jag igen inne i en av mest intensiva perioderna av mitt liv.  Far mellan platser, kontor, bostäder och möten. Lyssnar på människor. Försöker göra det jag är bra på för att tillfredsställa deras behov. Den senaste veckan har jag varit med om helt obegripliga saker. Ibland undrar jag om jag är på låtsas eller på riktigt. Nu fäller jag ned ett säte på ett tåg. Om något mindre än två timmar ska jag kliva av det tåget, gå till en bostad och packa om lite, ta mig till en annan bostad för att träffa några människor jag vill träffa och sova tillsammans med Någon.
Tidigt imorgon sätter jag mig på ett annat tåg. Nu blundar jag. Fäller ihop laptopen och lyssnar på något. Försöker att stänga av en stund.

Söndag


 
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:

Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden

13 januari

13 januari. Verkar ha blivit en dag för stora steg. Ibland rätt, ibland fel. Facebook påminner mig. Kanske en lika god anledning som alla andra att lämna den plattformen nu. En del saker kanske jag inte behöver påminnas om. Något som hände för ett år sedan och något som hände för två år sedan finns lagrat i kroppen. Väcker minnen, känslor och gör det svårt för mig att koncentrera mig på det jag har tänkt att göra idag, nämligen skriva näringslivsstrategi.
13 januari. Idag ska jag försöka ligga lågt. Just idag ska det inte skrivas någon historia.


 
 

Livet före döden

Om du visste att du ska dö inom fem år.
Skulle du fortsätta att göra saker som ingen kommer att minnas att du gjorde?
Eller skulle du vara med människor du aldrig kommer att glömma?