Tar på mig en mask och förbereder en flykt

Livet fortsätter att ta hastiga vändningar. Står just nu väldigt nära någon slags gräns. Men nu ska jag gå iväg och träffa någon och försöka att inte fortsätta det där trasiga samtalet vi hade när vi sågs senast. Det finns en hel jävla flock elefanter i rummet, men jag ska försöka att inte bry mig om dem.
Hjärtat rusar. Hjärnan har sagt upp sig. Om två dagar flyr jag till Gotland. Som det känns nu kommer jag att gräva ned mig nånstans på ön där ingen någonsin hittar mig.

Den stängda bloggen

Den här bloggen är stängd just nu. Jag har tagit det här samtalet med mig själv till den yttersta nivån. Det är bra jag själv som kan läsa. Varför? Just nu är det väldigt mörkt. Väldigt, väldigt mörkt. Allt och lite till. Står inför, eller mitt i, något av det viktigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Frågan är om jag någonsin kommer att öppna bloggen igen?

Det går inte att fly ifrån sig själv

Det har alltid låtit som en klyscha. Det där med att såren du får som barn kommer att vara med dig tills den dag du ber om hjälp för att få dem läkta. På något sätt finns det en så grym orättvisa att det barn som skadas måste läka sig själv.
Jag har nog aldrig sett det klarare än just nu. Det går inte att fly ifrån sig själv. Inte genom egna barn, jobb, ambitioner, alkohol eller andra droger.
Det går inte. Men, när det inte går att möta sig själv och sina sår. Då blir en inlåst. Allt blir hopplöst. Och det är lätt att en skapar ett liv och en värld där alla problem förs vidare. Växer. Tar andra former. Så för vi vidare våra känslor. Från generation till generation. Både i generna och relationerna.
Men, vi föds inte olyckliga. Så det måste finnas hopp.

Nån slags sammanfattning


En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.

Sjuttiotre


Jag har inte vägt så här lite sedan jag var tonåring. Ändå ser jag en fet, slapp och sorglig loser när jag tittar på mig själv i spegeln. Skillnaden? Jo, det hänger lite skabbig (eller ganska mycket) lös hud på den där feta, slappa och sorgliga losern nu. Så något har hänt.
Alla dessa blickar inåt. De hjälper mig inte riktigt att hitta någon respekt för mig själv.

Hur en går ned i vikt

1. Bli medelålders
2. Livskrisa
3. Stressa hela tiden
4. Känn att du aldrig hinner eller duger
5. Vila aldrig
6. Slappna aldrig av
7. Se till att hjärtat slår mer än hundra slag per minut så ofta som möjligt
8. Ät mindre
9. Ät fort
10. Spring så långt och länge du orkar
För mig har den här kuren funkat asbra. Minus 42 kilo på 18 månader. Från XL till S. 73 kilo nu.