Knuff åt sidan


Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.

Hemma vid ett sund


På väg norrut igen efter fina dagar i Köpenhamn och Malmö. Det är så tydligt att jag måste leva här nån gång innan jag dör. Här finns det flera som tänker och gör som jag. Här finns det ett hav. Här är det närmare civilisationen. Extra fint har det varit att mitt stora barn ville hänga med mig under helgen. Åker tillbaka till Örebro inspirerad och med en fin känsla i magen. Och nu längtar jag intensivt efter Någon.


[quicktime]http://fredrikwelander.se/blogg/wp-content/2018/08/cph18_2.mov[/quicktime]





Hemma och borta


Åkte bort. Kom hem. Eller hur det nu är. På tåget till Malmö skrev jag ned några ord. En början på ett litet tal jag ska hålla. Några ord om att hitta hem. Vad är hemma? Var är hemma? När jag kommer hit till Malmö så känns det allt mer som att det är hemma. Jag vill att det ska bli så i framtiden. Trivs här.
Under tiden är hemma någonannanstans. På en väldigt speciell plats. Bredvid Någon.

Det här med löpning

Det är lite poetiskt att jag som jobbat med PR- och kommunikation så länge får min egen längsta artikel hittills genom…. löpning. Det var det nog ingen som kunnat gissa för ett par år sedan.
Den djupare meningen med detta får ännu så länge anses vara oklar.

Saker jag aldrig kunnat tro skulle hända mig

Varning för mellan-raderna-text.
Idag åt jag lunch med två andra personer. Två personer som är viktiga för mig. En av dem lärde jag känna först förra året. Den personen gav mig ett par papper att läsa. Ett förslag på ett upplägg till en grej. Nu har jag läst det där förslaget och är alldeles varm i magen och uppfylld av en tacksamhet som är makalöst skön.
Det där är en av alla saker jag aldrig kunnat tro ska hända mig. På ett fint sätt.

Skolan och hemma

Skolan måste vara en plats där barn känner sig trygga. Där de känner att de är en önskad del i ett sammanhang tillsammans med flera. Där det är härligt att vara.
Hemma måste vara samma sak. Med tillägget att barnen måste känna att de är älskade där, och kan älska tillbaka.
Att leva ett liv där barn inte känner så gräver djupa hål i bröstet.

37 kilometer


På ett jäkla löpband. Mitt i natten. Där sätter jag mitt distansrekord. 37,5 kilometer på 4 timmar. Den djupare innebörden i detta är högst oklar.
Timme 1: 11 kilometer
Timme 2: 10 kilometer
Timme 3: 9 kilometer
Timme 4 7,5 kilometer
Kunde inte somna när jag kom hem vid 5-tiden. Ont överallt och mådde illa. Det blir en spännande dag på kontoret och en fantastisk start på en helg med fyra barn.

Försöker att springa genom ett nålsöga

Passerar genom ett av alla nålsögon. Igen. Livet har blivit fullt av dem. De där kritiska passagerna när något stort och fint ska tryckas igenom små sprickor i något hårt. Passionen, kärleken, det förflutna och det som kallas vardag har förtvivlat svårt att samsas i mitt liv. Just nu försöker jag ta ett viktigt steg mot fastare mark. Skapa klarhet, lugn och tillit.
Det kan vara inom räckhåll. Jag tror det. Men det är fortfarande turbulent.
Så istället för att sova dåligt försöker jag springa mig igenom den här natten. Det pågår en sportfestival i centrala Örebro. Ett löpband ska hållas levande i 58 timmar till förmån för Stadsmissionen. Jag kommer att springa på det löpbandet i fyra timmar. Först ett pass mellan 22 och 23 ikväll. Sedan tre timmar till mellan 01 och 04. Jag hoppas att vänner ska komma och heja lite och swisha pengar. Jag hoppas att få tid till eftertanke och lugn. Det brukar bli så när jag springer.
Fyra timmar på ett löpband. Kanske dags att klara 42 kilometer?

Något fint

Pratade med en idol idag. Med en kvinna som har en av de finaste sångröster jag hört. Vi pratade om något fint. Det behövde jag idag.

Sammanhang, principer och mindre ensamhet


Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.