Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.


Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

När en följer

Den som inte låter hunden leda. Som inte finner sig i att hunden ibland faktiskt måste få ligga och tugga på en pinne en stund på promenaden. Den kommer kanske missa att en dag stå och vänta på den här hunden, titta uppåt och se…

.

.

.

.

.

.

.

.

.

något som detta.

Hon och jag

Hon är med mig. Sedan åtta år. Hit och dit. Jag drar med mig henne in. Hon måste följa med mig ut. Två ängsliga typer. Nu tycker jag att det snart får räcka.  Nu fastar hon med mig i ett litet rum. Ibland blir det tråkigt. Men hon är med mig. Har inget val. Och jag gör vad jag kan för att ge henne samma lojalitet tillbaka. Vilda. En hund. En levande varelse med både känslor och tankar och högskänsliga sinnen. Hon förtjänar det bästa. Fick mig. Den djupare meningen i detta är oklar.

Kärleken till en hund


Efter ett dygn på sjukhus. Röntgen, ultraljud, dropp och lite annat. Nu är hon hemma igen. Ligger i parken. Hungrig, eftersom magen inte fått ned näring på en vecka. Hon är med mig. Vi hänger tillsammans idag. Jag kommer att ge henne små portioner av ris och fisk under dagen. Och kärlek.
Jag var livrädd för att förlora henne. Hon är så viktig. Kärleken jag känner till henne är riktig.

Väntar på ett samtal

Sitter på kontoret. Väntar på ett samtal. Från ett djursjukhus en bit bort. Där har den fina varelse jag kallar Vilda varit sedan igår kväll. Något är fel i hennes mage. Jag är rädd för att det är något allvarligt. Vill att de ringer och säger att allt är bra. Och att jag kan hämta henne.
Inget får hända henne.

Meningen med livet


 
Ella och jag tittade på en smetig amerikansk film. Regisserad av Lasse Hallström. Den handlade om meningen med livet. Med en hunds liv. Jag tror att vi grät så mycket för att den handlade om oss också. Om människan.

Tillbaka


Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.

Över havet


En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.

Ett år med Vilda

1

Det har gått ett år nu. Ganska precis ett år sedan Vilda flyttade in i våra liv här på Hamnplan. Utan tvekan ett av mitt livs bästa beslut. Trots kiss, kompoststaket och allt det där andra som egentligen redan är glömt. Hon tvingar mig att gå ut, hon blir glad när jag kommer hem och hon fick oss att skaffa ett hem också utanför staden. Jag tycker att vi alla lär oss jättemycket genom den här hunden.
Och så är hon ju världens finaste. Hurra för Vilda.

2

3

4

5

6

7

8

9

10