Septuagesima (första söndagen i förfastan)
S:t Nicolai kyrka
28 januari 2024
Jag predikade över evangelietexten och den gammaltestamentliga texten som bägge finns här. Du kan lyssna på en inläst version i spelaren här ovanför.
Predikan 28 januari 2024
De första ska bli sist och de sista ska bli först.
I en serie tal berättar Jesus något viktigt om gemenskap, tacksamhet och ödmjukhet. Om himlen, men också om oss här på jorden. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.
Låt oss göra ett försök att förstå vad Jesus vill säga om att Gud vill nå oss alla. För jag tror att det betyder något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i.
Jag tror att det är viktigt, för om vi glömmer det, att Gud vill nå oss alla, då blir det lätt fel. Då kanske vi låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Och då blir det lätt så att vi delar upp oss i ett vi och i ett dom. Då villkorar vi vår gemenskap. Trots att vi samtidigt omsluts av en Gud som vill ge oss alla nåd. De första och de sista. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.
För mer än 2500 år sedan ungefär, formulerade profeten Jeremia orden om att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet – den stora kärleken i Gud. Jeremias ord formulerades i en tid när Israels folk prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led.
Jag tänker att det är stor skillnad på de människor Jeremia talar till…. och på oss här idag. På så många sätt. Jeremias folk led under krig, våld och förtryck, liksom människor i dagens Gaza lider och har lidit. Liksom människor i dagens Israel har lidit. Liksom människor i Ukraina, i Jemen och Syrien lider och har lidit. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.
Till skillnad från våra krigsskadade medmänniskor, så har vi människor här…. fått leva i fred länge.
Är vi tacksamma för den freden?
Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den.
Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar Jesus om, i hela sin gärning. Och det vittnar hans kyrka om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.
Dagens evangelietext väcker tankar. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Men som inte känner att vi får bekräftelse. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss?
Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i jordägarens skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?
Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Vi är inte den Gud som genom hela Skapelsen låter sina ord eka:
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Den här oändliga nåden i Gud övergår mitt begränsade förstånd – så jag kapitulerar inför känslan istället. Inför tacksamheten. Jag känner hur ryggen rätas.
Liksom ärkebiskopen kan vi stolt utropa:
Att vi inte vet,
men att vi tror
och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans.
Kanske kan även vi vila i att alla krig måste sluta i fred, och att det därför är lika bra att vi förbereder oss för freden, och går i tjänst för den. För om vi vågar lita på Gud och varandra kanske vi lättare känner nåden vi har fått. Jag tror inte att vi blir kvar i den nåden genom att vara missnöjda eller avundsjuka på varandra. När vi har försonats med nådens gåvor… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra?
Gud tror på oss och omsluter oss. Jesus vill vandra med oss. Anden är i oss och mellan oss. Om vi vill. Om vi känner det.
Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?
Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. Vi kan alla veta att:
Vi är sedda av Gud och kan se varandra.
Vi är bekräftade av Gud och kan bekräfta varandra.
Vi är älskade av Gud och kan älska varandra.
I sjuttio år led Israels folk under babylonierna i Jeremias tid. I sjuttio dagar ska vi vandra fram till påsk. Idag kan vi sända ut helt andra ledare. Jag tror att de skulle kunna vägleda oss alla. Jag tror att det är bra om vi alla låter våra ryggar rätas och håller våra huvuden högt nu.
Någon vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Gud betjänar oss och vi kan tjäna varandra. Vi har alla kallats att VARA någon och att GÖRA något. Kanske blir vi fria när vi går i tjänst för den kallelsen? När vi låter oss sändas ut?
Vi kan gå med Gud i nåd och vara tacksamma för DET vi är kallade och sända att göra. För sannerligen, världen behöver Guds kärlek, strömmande genom oss alla. Så att freden kommer tillbaka till hela Skapelsen. Så att livet befrias igen. Kanske är, just här och just nu, det enda vi behöver göra att vända oss till det goda och be:
Herre, lär våra ledare och oss alla dina vägar,
visa oss dina stigar.
Led oss i din sanning,
lär oss, genom din son Jesus Kristus, vår herre.
Vi tackar för din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.
Hjälp oss, att liksom du,
se nådens barn
med nådens blick
Låt din Ande göra oss ödmjuka
och leda oss rätt
i tjänst
För fridens, fredens och hela Skapelsens skull.
Amen.
