Tisdag 27 februari


Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.





 

Tid som aldrig kommer tillbaka

Under ett drygt år veckopendlade och dagpendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Jag var ung, grön och ambitiös och lade en tredjedel av lönen på mitt första jobb efter universitetet på tågresor. Ganska många timmar på tåg och perronger. Förseningar och trasiga tåg. Sen flyttade jag till Stockholm. Pendlade från Stuvsta in till stan i sex år. Ännu mer tid på tåg och perronger. Lövhalka, ishalka, förarbrist, spårbrist, tågkö, olyckor och annat. Till slut orkade jag inte med pendlarhelvetet. Fattade ett av mitt livs bästa beslut. Började jobba på hemmaplan och slutade åka tåg. Sen flyttade jag till Örebro igen. Började åka bil mellan Stockholm och Örebro. Efter ungefär 4000 mil på drygt ett år tyckte jag det var dags att åka tåg igen. Nu sitter jag på ett tåg som är nittio minuter försenat. har avbokat ett kvällsåtagande. Tåget jag åkte med i morse gick sönder och blev trettio minuter försenat.
Påminner mig själv om att det är helt värdelöst att resa med tåg i tjänsten. Det går nämligen inte att vara säker på att komma hem igen. Minnena av alla dessa bortkastade timmar, dagar, veckor, troligtvis månader. Kroppsminnen. Känns som kramp. Aldrig mer.
Sverige är ett U-land när det gäller spårtrafiken. Jag vill inte vara med om det mer.

Bilar gör staden levande

Jag lever i en fin och modern stad med stolta traditioner och anor. Om två år firar vi stadens 750-årsjubileum. Många sköna människor bor här och gör bra saker. Staden växer just nu snabbast i Sverige bland städerna som inte heter Stockholm, Göteborg eller Malmö. Ett toppenställe, Örebro. Men, det finns en sak som stör mig. Det handlar om en gata som heter Storgatan. Den har varit stängd för biltrafik i jättemånga år. Men, nu har den öppnats igen. Först på försök och snart permanent. Varför? Jo, för att beslutsfattarna tycker staden blir mer levande då.
Jag upprepar. Mer levande. Med fler bilar.
Det är år 2012. I just den här frågan har min stad fastnat i 1962. Ohållbart och knasigt tänkt. Ett resultat av att också min stad är utglesad och de människor som vill komma in till stadens centrala delar och njuta av vattnet, Slottet, torgen och parkerna som är själva arenan för vimlet och pulsen tar bilen från sina villaområden. Det gör att de tycker staden blir mer levande om vi öppnar upp för fler bilar.
För mig som lever här mitt i staden, som har min bostad och mitt kontor på den här platsen, känns det som ett hån. Vi bor redan mellan 40 000 och 50 000 människor i stadens kärna. Men, det är bilar som behövs för att göra staden mer levande.
Hållbart?

trettio, barn och att göra


Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.
Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.
Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.

  1. Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
  2. Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.

Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.
För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.
Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.

Gotland-Mora

IMG_3002
Lämnar ön strax efter lunch. Kliver in hemma fyra timmar senare och äter en snabb och minimalistisk måltid, byter väska och sätter mig i bilen tillsammans med Ella och Camilla för att åka de dryga fyra timmarna upp till Mora och Starlet Cup. Innebandy och vårsol den här helgen.
Noterar att det finns minst lika många amerikanska bilar som människor i trakterna mellan Sala och Avesta.
IMG_3003
IMG_3004
IMG_3005
IMG_3006

909 kilometer

Omlagd väg. Från Kiel till Puttgarden och färjan över till Rödby för att ta kortast möjliga väg genom Danmark. Räknar med att tanka i Malmö och sen åka E4 hela eftermiddagen och kvällen. 909 kilometer. 10 timmar och 8 minuter säger Google Maps. Jag säger 12 timmar åtminstone.
Radioskugga till och med Malmö. Men först sova och äta frukost. Hej då fantastiska norra Tyskland. Hoppas värmen kommer på riktigt nu. Det har åtminstone varit skönt att slippa se snö/is/slask en vecka.
Nu ska jag lyssna på Schillers Atemlos som jag fick i påskpresent. Hurra.

Tolv timmar i bil

IMG_1777
08:45 lämnar vi Alby bakom oss. Då har resan börjat på riktigt. Det är grått, fuktkallt och regnigt. Sverige visar sig från sin mest färglösa sida. E4 genom Sörmland är som vanligt sömnig. Först när vi kommer till Vättern börjar det kännas som att det händer något. Halva Sveriges största sjö ligger fortfarande under is konstaterar Hanna och jag innan vi tar dagens lunch hos Köttclownen i Jönköping. Sen väntar Sveriges kanske tråkigaste motorväg, den oändliga sträckan E4 tar igenom Småland. Bara tallar och spikraka mil. Hela tiden. Men till sist dyker Skåne upp som en tröst och när E6 tar vid i Helsingborg börjar till och med molnen lätta en liten aning och regnet slutar falla konstant. Tankar i Rosengård och tar sedan bron över sundet och fortsätter de fyra filerna västerut från Köpenhamn. När vi kommer över Stora Bält känns det som att världen börjar. Kort paus och sen står vi på. Strax före tyska gränsen skingras molnen och solen visar sig en stund, för att gå ned lagom till vi parkerar bilen i Suchsdorf, Kiel. Tolv timmar. Från snö och is till försiktigt grönt och knoppar på tolv timmar.
Wir sind zurück.
IMG_1778
IMG_1781
IMG_1786
IMG_1789
IMG_1799

Säg förlåt

Här kommer ett alldeles gratis PR-tips till ledande personer i organisationer som SJ, Banverket och SL. Be om ursäkt. Säg förlåt. Tala om för era kunder att ni inte klarat av att göra det kunderna kan förvänta sig av er. Så kan ni börja om sen. Få nytt förtroende. Sluta samtidigt att ge kunderna orealistiska förväntningar på era tjänster. De är nämligen oftast betydligt sämre än ni försöker ge sken av. Att åka tåg är dyrt och opålitligt. Som att köpa en lite för dyr lott med lite för dålig vinstplan.
Titta på hur japanska företag agerar. Nu senast Toyota. Som bett om ursäkt om och om igen för de kvalitetsproblem företagets bilar dragits med.
Var ärliga. Börja om. Era nuvarande strategier funkar inte jättebra. Att skylla på vädret fungerar inte. Inte heller att skylla på regeringen. Eller varandra.
Säg förlåt.
Det är viktigt. Eftersom bilen just nu leder med 11-0 där jag bor. Det är inte så bra. Samtidigt som människor (förvisso rätt idiotiskt) slutat tro på den globala uppvärmningen eftersom det varit skitkallt och toksnöigt här den här vintern. Om de tjänster ni erbjuder fortsätter vara så mycket sämre än bilen kommer det göra förutsättningarna för oss att minska utsläppen och bygga smart kollektivtrafik betydligt sämre.
Så säg förlåt. Nu.

Gränsen går vid minus tjugo

Jag kan bara tolka den senaste veckans spårkrångel och de olika uttalanden som kommit från officiellt håll så här: Vi har nu fått en gräns för när det inte är någon idé att ens tro på tågen.
Den går vid minus tjugo. Då gäller bilen eller bussen.
Om inte annat kan väl det vara bra att veta. Att SL, SJ, Banverket och de andra slutar leverera vid minus tjugo.

Insnöad lördag

Vi är insnöade. Den kommunala snöröjningen hinner inte med oss. Så vi lägger dagen på lite navelskådning i form av:

  • städ
  • tvätt
  • sunk
  • blogglagande

Hanna ska iväg på innebandy i eftermiddag, men det känns som att det blir svårt att ta sig iväg. Hoppas någon högre upp i hierarkin bestämmer sig för att skjuta upp den här omgången.
Minus elva grader. Plus femton centimeter. Julstämning.