Ögat blir inte bra

Var på ögonkliniken igår igen. Blev friskförklarad för tredje gången på fyra månader. Nu efter ett par veckor med ny behandling. Och en ny läkare. Den vanliga mikroskopiska undersökningen av mina hornhinnor. Dropparna som svider och gör att jag gråter gula tårar. Noggranna betraktelser från ögonläkaren. Vi är nära varandra, andas varandras utandningar.
Det ser rent och fint ut. Helt bra. Så det tredje varvet med de där många småsmåsmå såren på mitt vänstra ögas hornhinna är över. Vi har nu övergivit virusspåret, efter blodprover och odling. De senaste veckornas behandling har istället gått ut på att motarbeta en inflammation.
Från infektion till inflammation. Under resans gång har jag skaffat läsglasögon och använt solglasögon mer än någonsin tidigare. Som en halvblind gammal rockstjärna. Och jag har haft svårt att fotografera, eftersom jag inte ser skarpt. Har svårt att sätta fokuspunkter och skärpedjup. Därför blir det nästan bara mobilkamera.
Surt.
Jag är rädd för att det kommer att komma tillbaka igen. Undrar vad som krävs för att vi ska hitta rätt i behandlingen? Det känns inte helt bra. Glasögon är okej, men jag vill gärna få tillbaka skärpan och bli lite mindre ljusskygg. Och så måste jag försöka ta reda på varför det blivit så här. Har det med min sköldkörtel att göra? Min störda ämnesomsättning? Något annat?
Det känns lite tråkigt att inte veta. Att inte förstå. Och ja, jag är orolig för att mitt fotograferande inte ska kunna fungera. Jag vill inte bara förlita mig på teknik och autofokus. Jag fotograferar mer med synen än kameran.
Eller vill göra det åtminstone.

Vi behöver den lokala berättelsen

Skärmavbild 2014-07-30 kl. 11.11.50
Skrev en kort tweet. Fick reaktioner. Skrev en längre text. Ungefär så här:
Människor som känner varandra gör inte varandra illa. Jag vet att det finns undantag, men dessa undantag är få även om de får stor uppmärksamhet. Kvinnor och män som har kunskap om varandra kommer också att respektera varandras olikheter och lättare förstå vad ord som friheter, rättigheter och skyldigheter betyder.
Den lokala nyhetsförmedlingen är viktig för oss människor. Om vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle på djupet måste vi lära oss mer om varandra och sakerna vi gör. Vi behöver gemensamma samtalsämnen och en aktiv granskning av det samhälle vi lever i tillsammans. På olika sätt, hela tiden. Så därför gör det lite ont att se hur likriktade nyhetsbyrånotiser breder ut sig allt mer och hur den lokala journalistens berättande riskerar att begränsas till lokaltidningsbesvikelser eller små reportage värdiga En ding ding värld (nyhetstorka). Jag försöker förstå varför.
Jag är född i början på 1970-talet och kan därför bara spekulera hur lokaltidningen fungerade på farmors tid. Därför struntar jag i det och funderar lite över affärsmodeller för annonsering och journalistik. Jag tänker att det är vinstmarginaler, stordriftsfördelar och liknande företeelser som ligger bakom det som kallas tidningsdöden, det som snarare handlar om lokaljournalistikens vikande formkurva.
Egentligen är det ganska enkelt. Vem vill betala en dyr prenumeration på en lokaltidning där det mesta av innehållet är nyhetsbyråmaterial? En bra affärsmodell för den som skriver och kan sälja samma artikel till hundra landsortstidningar, en usel affär för alla andra. Varför skulle en lokal annonsör köpa in sig in något av alla enorma annonspaket när hon eller han vill nå specifika människor i lokalsamhället? Är det någon som på allvar tror att TV4:s program Lotta på Liseberg presenteras av Marieberg Galleria i Örebro? TV4 har lyckas sälja in lokala annonsplatser, men lagt ned den lokala nyhetsförmedlingen.
Det handlar om att så effektivt som möjligt tjäna pengar på det lokala behovet hos företag, föreningar och andra att synas. Inte om att hjälpa dem. Ingen skriver längre om den lokala kulturföreningens lilla festival, men alla vill sälja annonsutrymmet.
Men utan det redaktionella innehållet – reportaget – går något sönder.
Jag levde tio år i en kommun i södra Stockholm. Helt utan lokala nyheter. Total medieskugga. Det fanns inget lokalsamhälle. Ingen gemenskap, inga samtalsämnen om det som hände lokalt. Visst fanns det massor av bitterhet mot den stora fienden – kommunen/grannen/miljonprogrammet – även här, men något lokalt engagemang för att själv förändra eller göra något? Nej. Jag skulle kunna göra en lång lista över saker jag saknade som går att koppla till bristen på lokala nyheter. Sammanfattar det så här: Utan en gemensam berättelse, ett sammanhang att dela med andra, skapas klyftor, egoism och ett väldigt starkt dom andra-samhälle. Där det alltid är någon annans fel. Eller där någon annan ska lösa problemen. Ett samhälle där jaget och det egna ansvaret suddas ut. Där mitt bidrag till samhället reduceras till en kundrelation och alla andra är konkurrenter.
Det är ganska värdelöst.
Jag tror att den växande intoleransen i samhälle beror på många olika saker. Bristen på lokala berättelser är en av dessa. Sverige är ett glest befolkat land. 85 procent av oss som bor i landet delar på 1,5 procent av ytan. De flesta Sveriges 290 kommuner har inte haft egentlig tillväxt på årtionden. I det samhället är lokala journalister viktiga. Det du och jag skriver i sociala medier väger upp en del förstås. Det är viktigt att vi delar med oss och diskuterar. Men, få av oss är tillräckligt intressanta för tillräckligt många för att skapa några gemensamma berättelser i ett samhälle.
Vi behöver både personligt berättande och kollektivt diskuterande, tänker jag.
Därför gör det ont att läsa lokaltidningar ganska ofta år 2014. Därför skäms jag när undermåliga reportage publiceras. När ord konsekvent stavas fel eller används i fel kontext. Där den grävande journalisten allt oftare inte verkar ha råd med mer än en liten leksaksspade av plast i en fin strandhink liksom. När till och med Public Service ibland tappar koncentrationen och försöker anpassa sig till kommersiella aktörer och börjar prata som TV4-mannen eller den kommersiella radions reklamröster. Vi behöver ambitiösa reportage och berättelser. Om det lokala och även om det globala. Just nu, i landet där jag lever i, saknar jag det i det vardagliga samtalet. Med några få vänner diskuterar jag sådana saker. Vad vi har gemensamt? Att vi sökt upp magasin, kanaler och internationella massmedier som har ambitionen att berätta något viktigt. På riktigt.
I den gamla världen ansågs vi ha något slags intellektuellt övertag som var dåligt. Att vi var elitister. I den nya världen är vi töntar. PK-feminister, kulturmarxister eller något annat fult. I min värld spelar det inte någon roll. Alla är ju lika mycket värda hela tiden och utan undantag. Men jag ser en jobbig utveckling. Världen brinner farligare än på länge i krig, konflikter och farliga epidemier samtidigt som våra egna samhällen polariseras allt mer mellan oss och dom andra. Jag är rädd för att det finns en risk för att dörrar stängs, utveckling hämmas och demokratin försvagas i jakten på klick, annonsvisningar och små snabbt producerade pseudo-berättelser. Eller pressmeddelanden publiceras rakt av, där det enda som granskats eller lagts till är ett namn på en journalist.
Det finns de som säger att nyhetstorkan som inträffar på sommaren är ett tecken på att vi lever i ett bra samhälle. Där det är lugnt och tryggt. Så är det nog, men nyhetstorkan är också ett tecken på att vi verkar ha tappat intresset för att berätta om varandra på allvar. Det är illa.
Jag tror på den lokala journalistiken. Den har en oerhört viktig roll att spela nu och i framtiden. Men jag tror inte på de affärsmodeller som omger den. Det är dags att överge storskaligheten. Den funkar inte. Det ska bli spännande att se vilka nya aktörer som kommer att bli viktiga för våra lokala samtal i framtiden.
Människor som gör personliga och lokala berättelser. De behövs. För vi och dom, men framför allt för oss alla.

Ikväll tar vi över stan

FWR_4016
Allt måste dö och jag var lite orolig. De gånger jag sett mitt svenska favoritband i Örebro har det varit ganska dåligt med uppslutning. Jag har sett fantastiska spelningar med Per Persson, med eller utan Packet på andra platser, men ikväll var jag osäker. Hur skulle bandet fungera framför en sommarloj publik med stark sol i ansiktet som enda scenljus? Originalpacket med Per Persson, Niklas Frisk, Magnus Adell och Magnus Lind. På den här avslutningsturnén med Norpan Eriksson på trummor.
Det fungerade fint, men låt mig ta det från början.
Det finns de som har Dylan. Andra Springsteen. Några Parton. Eller Cash. Jag har Persson. Kan nog sjunga med i nästan varenda låt, ord för ord. När jag fastnade, där i början av nittiotalet, hade jag ingen aning om varför, men fastnade det gjorde jag. För berättelserna och svänget. De urstarka balladerna och det tunga, tunga brandkårskompet. Det var Persson, och det var Traste. Jag har passerat Kammahav. Stannat och trampat runt i Alfta. För att hitta spåren.
Vad jag inte förstod då var att de inte var några folkrockare. All den tid som jag och mina musikervänner lade ned på att låta som Perssons Pack. Det blev aldrig riktigt lika bra. Nu förstår jag varför. Det handlar om countryn. Ursvänget. Att bottna i ursprunget. Vi har tagit countryn till Örebro, sade Persson och räknade in ”Små små saker”.
Först nu förstår jag. Efter några år av grävande i countryn och americanan. Vemodet och svänget. Det enkla, banala och det storslagna.
Allt måste dö, och ikväll såg jag Perssons Pack för sista gången. Faktiskt gör det lite ont. Har läst en artikel där Per Persson själv konstaterar att det är dags att gå vidare och den känslan är stark under spelningen. Det är något med hälsan, lusten och kemin. Något har tagit slut. Men de här fantastiska musikerna kan spela de här låtarna i sömnen och få dem att svänga. Så han står där Persson och sjunger om det där stora lilla livet. Ingen kan som han skildra det blåa och gråa i att leva här i ett litet bortglömt land i norr. I en liten bortglömd del av det bortglömda landet. Är det konstigt min vän att jag vill härifrån, där det enda som växer är kyrkogårn?
Det finns en bok om Sverige som alla borde läsa. Den heter Landet utanför och är skriven av Kristina Mattsson. Den handlar om Sverige utanför storstäderna. Kristina Mattsson berättar om landet jag lever i som en slags utomstående betraktare, som journalist. Per Persson berättar de här historierna från insidan.
Det är något med de där orden. Och låtarna som han skrivit till dem. De har borrat sig in djupt i mig. Väcker starka känslor i mig. Och med kanske världens bästa band bakom sig så skakar Per Persson till. ”Guldhuggarland” är magisk. ”Hemma” är som en nationalsång. När han spelar ”Ikväll tar vi över stan” får jag lite ont i magen för att det är så fint. Det som börjar lite trevande tar sig och i slutet av konserten, när örebropubliken ropar in Perssons Pack om och om igen är det inget annat än ren kärlek jag ser. Kärlek till en artist. Till en berättelse om något större. Något han faktiskt avslöjat i första versen i kvällens första låt.

”Dagen blir till skymning. Vi går den långa vägen hem
Där jag har rullat och ramlat och somnat in och sen vaknat med mig själv
Klackar trampar gruset och vi ser träden stå givakt
När jag sjunger om himmel och helvete som det vore om mig själv
Det du hör ikväll, det är en sång om dig
Det är en sång om dig”

Jag har stått många hundra timmar och försökt lära mig spela bas som Magnus Adell. Jag kommer aldrig att lyckas. Men, jag kommer spela de här låtarna länge än i vardagsrummet. På kontrabasen. På min Epiphone-kopia av den där klassiska Gibson-gitarren kommer jag fortsätta att spela och sjunga med när ingen hör. Och jag saknar mitt band. Saknar de där stunderna när vi svänger lika bra. Jag saknar att spela musik. När blev vi så gamla att musiken slutade vara det viktigaste? Lyssnar på ”Ikväll tar vi över stan”. Crescendot. Samtidigt som jag bara blir gråare, tjockare och får allt mindre tid kvar att leva.

”För det här, det är det enda jag äger
En gitarr och en mikrofon
Men jag känner mig rikast i världen
När nån säger: ”Persson det är dags att gå på”
Ja, och jag får skrika ner orden jag skrev ner
Genom hundra tusen watt
Så att alla kan höra i mörkret
Just det här som jag ville få sagt”

Det blir inte bättre. Och tänk att ni är så många som inte har en aning om vad jag försöker förklara. Som aldrig ens hört de här låtarna. Som aldrig sett det här makalösa bandet. Som kanske inte förstår mig när jag skriver att jag har sett mina idoler ge upp. Kapitulera för något som jag själv kapitulerade inför alldeles för tidigt. Kanske något som vi i publiken allihop försöker jaga bort. Så det är rörande att se när män i min egen ålder tar selfies tillsammans med Magnus Limpan Lind. Maestro. Kung av Zero Sette. Försöker fånga Persson själv på väg mellan scen och loge. Efter en avslutning som innehåller rysligt slutgiltiga versioner av ”Kammahav” och ”Gråmånen”.
Packet dör här, men Persson fortsätter. Framtiden börjar visst i Tönnebro. Tack för allt. Ikväll tar vi över stan. Ja, jäklar. Det är den känslan det handlar om. Livet, och att allt måste dö.
Publikrekord. Och en fantastisk låtlista:
En sång om dej
Små, små saker
Fribacka väg
Ikväll tar vi över stan
Nyårsafton i New York
Hanna
Hemma
Bortom månen och mars
Guldhuggarland
Du går aldrig ensam
Packets paradmarsch
Tusen dagar härifrån
Extralåtar:
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Bröllopsdag
Extra extralåt:
Kammahav
Extra extra extralåt:
Gråmånen
FWR_3594
FWR_3925
FWR_3918
FWR_3897
FWR_3883
FWR_3858
FWR_3806
FWR_3788
FWR_3770
FWR_3759
FWR_3717
FWR_3706
FWR_3699
FWR_3695
FWR_3645
FWR_3644
FWR_3615
FWR_3979
FWR_3970
FWR_4023

Odlingsläget 25 juli

FWR_3536
Vi äter färska solmogna tomater varje dag. Och kommer säkert kunna plocka hundratals fler av de röda små söta frukterna under augusti. Den första potatisen har vi tagit upp. Den var så fin att jag kunde tvätta och skala den med fingertopparna. Smakade bättre än någon annan potatis jag någonsin ätit. Paprikans frukter börjar ändra färg, från grönt till orange och rött och jag ser fram emot att få smaka. Broccolin blommar och vinbär, äpplen och plommon kommer vi också kunna äta mängder av.
Det kommer bli skördefest varje helg i augusti och september. Hoppas vi får sällskap.
FWR_3537
FWR_3539
FWR_3540
FWR_3541
FWR_3544
FWR_3549
FWR_3553
FWR_3556
FWR_3557
FWR_3558
FWR_3559
FWR_3562
FWR_3563
FWR_3569
FWR_3570
FWR_3571
FWR_3572

Jag tänker på ett samhälle

Jag tänker på ett samhälle. En värld där alla människor är lika mycket värda. Där flickor och pojkar föds med samma rättigheter och skyldigheter och växer upp på sina villkor. Där gränser suddats ut och konflikter kring ägandet av naturresurser försvunnit. En verklighet där människan förstått att inte utnyttja och exploatera naturens resurser på ett sätt som gör att framtida generationers möjlighet att leva med samma resurser förstörs. I det här samhället spelar det ingen roll vad eller vem du tror på. Ditt människovärde degraderas inte av någon självutnämnd manlig tankepolis. Ditt människovärde definieras av dig själv.
Jag tänker på ett samhälle där varken försvar eller anfall behövs. Där vi hjälper våra systrar och bröder istället för att hata dem och låta dem drunkna. Ett sammanhang där vi inte utnyttjar andra individer för att göra mat, kläder och andra basprodukter av. En värld där teknologi och pengar inte är viktigare än kött, blod, känslor och kärlek. Där delande är den största lönsamheten. En värld där vi inte behöver lika många bilar, sticksågar, klotgrillar, badbollar, badmintonrack, mobiltelefoner, datorer, flygplatser… en värld där vi delar med oss av det vi har. Eftersom allt ändå tagits ur samma jordskorpa och därför rimligen kan delas med andra.
Jag heter Fredrik Welander och jag tror djupt på att alla och allt levande har samma värde. Så tänker jag leva mitt liv. De finns de som tycker jag är en PK-feminist-kulturmarxist-bögälskare-muslimkramare. Det finns andra som tycker att jag är en naiv fåntratt. Kanske någon som tycker att jag är gullig. Som en liten flicka.
De är lika mycket värda som jag.

I kön på ett möbelvaruhus

Den nya gallerian ger mig inget annat än några dystra tankar. Nytt, fräscht och kliniskt. Men också lite tomt. Det här högsommar och jag är tillbaka i Sveriges (och Skandinaviens) största handelsplats. Här var jag ofta under åren mellan trettio och fyrtio. Den där tiden när jag jobbade stenhårt för att etablera mig i storstaden och köpte/samlade på mig allt jag trodde att jag behövde till det där funkishuset, familjen och det framgångsrika livet. Som väl i ärlighetens namn aldrig var särskilt framgångsrikt. Jag går in hos den där kedjan som har huvudkontor i Insjön och köper en skarvsladd och en tillhörande jordfelsbrytare innan jag går över till moderskeppet – alltså den blågula affärskoncernens största varuhus.
Jag letar efter dynor.
De går där. Hand i hand. Hon med gravidmage. Han med något förväntansfullt i blicken. Jag fantiserar ihop en känsla där jag känner igen mig. Var ju där också för tio år sedan. Och arton år sedan. Samlandet till det seriösa hushållet. Den lyckliga känslan av att handla saker som behövs. Skötbäddar, små söta haklappar. Senare en cykel, stereo, TV, moppe… och allt annat. Större hus, fler glas, bestick, större duschkabin, bättre innebandyklubba, godare glass. Innan något gick sönder inuti mig.
Dynorna är slut.
I kön fram till kassan går min puls upp. Vi är många. Jag hör suckar, stön och olika mänskliga oljud som de flesta handlar om att människor inte tycker om att stå i köerna. Jag märker att det stressar mig. Begraver min blick i telefonens skärm. Men, jag kan inte stänga de där ljuden ute. Inser att jag smittas av omgivningen. Säkert smittar jag på samma sätt. Stress och oro färdas snabbt mellan människor. Blir nästan lite avundsjuk på den unga vuxna kvinnan som med hörlurar på öronen och stora mörka solglasögon framför ögonen står och vaggar fram och tillbaka. På ett sätt som signalerar att hon inte är som de flesta av oss andra i köerna närmast. Jag känner mig utvecklingsstörd när jag ser henne. Helt oberörd av den där stressen jag känner. Hon dansar. Vaggandes fram och tillbaka.
Kuddar, kuddfodral, ett rivjärn, några kökshanddukar och en stektermometer.
Dagens fångst blev inte så stor. Samtidigt onödig. Jag skulle köpa dynor, men de var slut. Så jag kände mig tvungen att kompensera. Med några andra saker vi saknar på landet. Sätter mig i bilen och när jag passerat Järna och kommer ut på den sörmländska landsbygden på väg västerut börjar jag känna mig hemma igen. I det tomma och stilla. Lyssnar på två sommarpratare utan att gå igång. Ett tag blir jag till och med lite provocerad av tråkigheten och det självupptagna hos en av dem. Men, ett par hjortar som hoppar upp på vägen får mig att tänka klarare. Det är över. Jag är färdig. Resten av mitt liv kommer att handlar mer om att skala av och att ta bort än att köpa nytt och bygga upp. För tre år sedan bröt jag upp. Flyttade hem. Eller om det var bort. Det var dags att riva något. Att fly. Det har tagit tre år att landa i det. Konsekvenserna är stora.
Alla är viktigare än allt.
Galleriorna, byggvaruhusen och kedjorna är inte för mig. De är för er som uppskattar dem. Jag gör det inte längre. Det är andra saker som lockar mig. Jag vill ha lugn och ro. Tid att leva. Tid att göra saker jag tycker om att göra tillsammans med människor jag tycker om. Eller djur. För insikten har drabbat mig hårt. Vi är alla lika mycket värda. Hela tiden, överallt och utan undantag. Alla individer – han, hon, hen, den och det. Alla är viktigare än allt. Prylarna tynger mitt liv, men vännerna, kärleken, barnen, de okända och djuren gör det meningsfyllt.
När vi inte står ihopfösta och tvångsmyser i en kö i en inglasad shoppingkuvös någonstans i utkanten av staden åtminstone.
Moraliserar jag nu? Nej. Jag är bara nöjd med att komma fram till just min insikt. Shopping och ständigt konsumerande är ohållbart, visst. Att som människa reduceras till konsument är värdelöst. Men, valet är fritt. Jag har själv varit där och kommer förstås att komma tillbaka då och då. Men det är inte alls värdefullt för mig längre. Den här jakten.
Det tog mig fyrtiotre år att komma till den insikten. Undrar hur länge jag får leva med den?
 

Dags att gå vidare

Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!