Publicerat

Examinerad i dop

I södra Uppsala ligger Gottsunda. En förort. I centrum finns köpcentrum, skola, kulturpunkt och så Svenska kyrkan. I det vackra kyrkorummet präglat av furu och mosaik fick ett antal prästkandidater genomföra varsin dopgudstjänst idag, utifrån varsitt givet case. Som en uppkörning eller examination i dop. Alla blev godkända. En fin dag tillsammans. Lärande samtal och återkoppling. Vi blev både störda och berörda. På bra sätt.

Lärandet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut är något helt annat. Vi väver relationer och erfarenheter. Där får vi upprepa och upprepas. Vi nöter och stöter och blöter. Vandringen från akademisk teologi till pastoralteologi är vacker. Allt är som det ska bli.

På bussen till Gottsunda på morgonen var vi inte så många. På bussen tillbaka in till centrala Uppsala på eftermiddagen var vi väldigt många. Lite var det som att vara i en annan värld en dag. Och jag har svårt att känna mig hemma i det lite stela som jag känner att Uppsala är. Men det är fin att vara här.

Publicerat

Predikan: Om dårar, barn och bilbärgare

Predikan
10 februari 2026
En lam man bokas
Predikoövning, Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala

Markus 2:1-12
Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«

 

Predikan
Av barn och dårar får man veta sanningen sägs det. Jag vill lägga till bilbärgare på den korta listan. För det är ödmjukande att stå med en havererad bil i minus tio grader och vänta på en bärgare. Att bli lite kallare för varje minut som går, bara för att en stund senare få sitta i bärgningsbilens varma och sköna hytt och få höra några sanningar om bilar, människor och livet. Från en erfaren man i oljemärkta varselkläder med tovigt skägg, skitiga glasögon och en röst märkt av livet… och av filterlösa cigaretter… men också av djup visdom.

Det är ödmjukande att behöva be om hjälp. Och att få den.

Vilka skulle bära sin vän, göra sönder ett tak och fira ned honom så där som Bibeln berättar? Vem skulle låta sig bäras fram och firas ned på det sättet?

Kanske bara de verkligt hjälplösa. De som har förlorat hoppet, släppt taget om stoltheten och behöver bäras eller bärgas. Där måste vi alla hamna. Någon gång eller flera. När livet inte blir som vi har tänkt oss. Men, då kommer ofta andra till vår hjälp. Som ett glädjande budskap från något bortom det vi kan förstå.

Precis som bärgaren. Mitt möte med honom fick evangelietexten att framträda klart i frågan som ställs: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?

Den frågan drar ut mitt hyckleri i ljuset. För så här är det: Jag håller på att bli lätt vansinnig över att tvingas förhålla mig till hur våra folkvalda ledare, och våra företagsledare, böjer sina nackar och drar med sig oss alla…. i nationalismens dödskuggas dal. Igen. Det är lätt att peka på Amerika, men även i Europa och här hemma i vårt land så verkar vi krypa vi efter. Maga-sjukan är som ett virus som smittar allt fler. Med tankar om hårda tag i någon slags kristen nationalism, men utan Kristus. Kanske såg ni debatten mellan biskopen och den tjänstledige prästen som nu sitter i riksdagen i SVT:s Aktuellt förra veckan? Kanske läste ni att även det största oppositionspartiet också börjar jobba för fler utvisningar. Jag blir tokig. Mot allt jag lärt mig står jag nu i ett hyckleri som blir allt svårare att leva med. Det är som att vara intimt med på en fest som spårat ur för länge sedan, men där ingen är nykter nog att tända ljuset och säga SKÄRP ER: HUR KAN NI TÄNKA SÅ I ERA HJÄRTAN?

Men, det finns en annan sida också. Jag kan muttra om tjänstlediga präster som sitter i riksdagen, jag kan muttra om de skriftlärda i Bibeltexten. De är ju trots allt mina favorit-syndabockar. Men, jag är ju ganska ofta som dem. Jag vill ju också att det ska vara rätt och riktigt, som jag har lärt mig i min hierarki. Så Gud får ropa SKÄRP DIG till mig ibland. Som i Markusevangeliet. Där berättelsens tempo och tilltal liksom är rakt i ansiktet på mitt högmod.

När jag står med min djupa längtan efter att få läxa upp alla Facebook-rasister som inte ens kan stava, eller mästra alla boomers som delar AI-genererat skräp och tror att det är på riktigt. När jag vill skälla ut alla andra bibeltolkare som använder Ordet för att försvara och förklara sina idéer, motivera sina avgudar och förklara sina guldkalvsdanser. Då frågar Jesus mig: Hur kan du tänka så? För Gud har blivit människa och undrar om inte mitt högmod gör mig till exakt det som jag själv är rädd för. För Gud vet… att den där rädslan gör mig arg. Att den får Ordet att stanna i mig istället för att bli till handling. För så gömmer jag mig i mitt intellekt, som skriftlärd. När jag helt enkelt är mer rädd om mig själv (och min blivande karriär som präst) än om livet och Skapelsen.

Var inte rädd, står det i Bibeln, i en av mina ringar och tatuerat på min vänsterhand. Men, mitt samhälle är byggt på hyckleri, och hycklaren är jag. En rädd liten pojke i en fallen värld. Mitt hopp står helt och hållet till Guds nåd och Jesus försoningsverk. Till honom som lagar brustna hjärtan och torkar våra tårar. Han som ska resa oss upp när vi har fallit och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.

Kanske är det först när jag verkligen tror det här. När jag ber om förlåtelse, på riktigt. När jag tar emot förlåtelsen, på riktigt. Kanske är det bara då som vägen hem öppnar sig, på riktigt.

För Jesus kommer tillbaka. Inte bara till Kafarnaum. Det är inte för sent för mig (eller andra) släppa taget om högmodet och låta oss räddas. För vi föds sköra och hjälplösa. Vi dör likadant. Under vår vandring här på jorden känner vi oss ibland starka, men vi är alla beroende av Guds nåd. Hela tiden. I Markusevangeliets direkta tilltal blir detta klart för mig. Lika klart som i bärgarens tal om en trasig startmotor. Lika glasklart som i bärgarens handling när han kör mig precis dit jag behöver. Och medan jag försöker förstå hur jag kan tänka som jag gör så ofta…så säger Jesus: Mitt barn, dina synder är förlåtna.

Lycka till, säger bärgaren när han släpper av mig och min bil vid verkstaden. För sådan är nåden. Och stort är trons mysterium. Här och nu. Direkt och alltid. Vågar jag lägga mig i Guds varma händer? Utan förbehåll? Vågar jag börja ställa öppna frågor istället för att fortsätta komma med slutna svar? Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Det skriftlärda i mig är bara en roll, medan det sköra och hjälplösa är själva livsvillkoret vi alla delar. Kanske är det först i den insikten jag kan låta mig bäras. Och bärgas. Tillbaka hem.

Av Jesus, till de andra dårarna och barnen.

Publicerat

Bud, kardinalsynder och Grönland

Jag tror att vi lever i en tid när saker vänts upp och ned. Kanske är det nu vår tur att uppleva hur det är att vara längst ned på stegen? För det är svårt att slåss mot världens rikaste land som också råkar ha världens största vapenmakt. Det har många människor, kulturer och länder fått uppleva före oss. Vi trodde att vi var dem. Vi lät deras kultur bli vår. Musiken, filmen, böckerna, forskningen, sätten att tänka.

Tji fick vi.

Ibland funderar jag på vad tog oss hit? Under mina mest högljudda år som tyckare och politiskt engagerad (som kanske också var mina mest fåfänga år) fick jag ofta höra att jag var naiv på olika sätt. Men den naivitet jag upplevt i förnekandet av att ett gammalt vit makt-parti skulle komma in i vår riksdag och sedan bli jättestort, eller i förnekandet av att den farliga clownen nog skulle vinna det där valet, och den där långsamma statskuppen och bli befälhavare för världens största vapenmakt, eller i förnekandet av att även våra handlingar spelar roll när den globala uppvärmningen fortsätter…. den naiviteten kanske snart är ersätt av den nyväckta människans öppna sinnen? Vad vet jag?

Min poäng är att jag tror att vi alla har anledningar att fundera över oss själva, vårt land och vår tid. För nu händer det allvarliga saker och inget kommer att vara som förr. Hur förhåller jag mig till att vara helt och fullt ägd av de företag som gjort operativsystemen i min dator och min telefon? Vi varnades för kineser och ryssar, men inte amerikaner. Hur gör vi när varken den fria marknaden, liberalism eller någon annan tro på att något magiskt ska hända (i den sekulariserade folkhemskulturen som förändrats och idag är funktionellt dum med köpandets och säljandets logik som rättesnöre) kommer att fungera.

När upplysningens civilisation går under så kan det vara skönt att reflektera över vad som tog oss hit. Hur har vi bidragit? Jag har sju förslag. Jag har ägnat mig åt dem alla.

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Något annat att fundera över hur det blev så att det som kallas Guds bud gick från att vara något att sträva efter till något som vi skulle strunta i. Eller inte bara strunta i, utan som på tonåringars vis göra det rakt motsatta till.

Nu står vi här. Nationalisterna vill bekämpa oss. De rikaste vill bekämpa oss. Vad gör vi nu? Det finns andra vägar. De är alltid öppna för oss.

Publicerat

Demokratin dör och det är underhållande

Gud är död, sa Nietzsche.
Demokratin dör, säger allt fler.

Så länge vi låter det som en gång kallades sociala medier styra det offentliga samtalet så är vår demokrati dödsdömd. Det är ganska så uppenbart. Samtidigt är lösningen ganska enkel. Om bara civilsamhällets aktörer, som kyrkor, politiska partier och intresseorganisationer lämnade plattformarna istället för att tvinga sina medlemmar och intressenter att vara på dem… då kan något nygammalt hända. Men, ingen vågar. Allt har ju vant sig med att kommunikation är gratis. Så nu dränks vi i AI-genererat skräp-content som gör att inget längre går att urskilja. Vi är fast i underhållning men förstår inte att att det är vi som är underhållningen.

Det är sorgligt. Framför allt eftersom det borde vara enkelt att kliva av.

Publicerat

Onsdag (kanske lite hoppfullt)

Kommer hem ifrån morgonmässa och frukost. Fortsätter textanalysen som är grunden i min magisteruppsats. Läser om Zohran Mamdani, som vunnit valet till borgmästarposten i New York. Som i sitt segertal säger:

New York är en stad av invandrare, byggd av invandare, den får sin kraft av invandrare. Och från och med i natt styrs den av en invandrare. Så lyssna nu president Trump: för att komma åt någon av oss, så måste du komma åt oss alla.

Kanske väcks det lite hopp här, i något profetiskt. Ett litet ljus i mörkret. Språket är en del av makten. Amen, tänker jag och sätter tänderna i Norman Faircloughs kristiska diskursanalys.

Publicerat

Predikan: Trons kraft

Predikan
26 oktober 2025
Nittonde söndagen efter trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Första Moseboken kapitel 15, vers 5-6

Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Första Timotheosbrevet kapitel 6, vers 11-12

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.

Johannesevangeliet kapitel 9, vers 1-7, 24-39

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Predikan

Vad skulle vi kunna göra tillsammans, om vi verkligen trodde på att vi kunde göra något tillsammans? Som Abraham. Som Paulus. Eller som mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror.

Tror du på människosonen, frågar Jesus.

Den som tror kallas ofta naiv här i vår tid. En tid som präglas av vad som känns som ett allt högre brus av budskap om vad vi INTE ska tro på. Samtidigt som Gud fortfarande finns i Skapelsen och frågar: Människa, var är du?

Guds nåd är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. När lärjungarna försöker hitta rätt mellan svart och vitt så berättar Jesus något mer nyanserat. Påve Leo XIV försöker nog att göra något liknande i den nypublicerade texten ”Dilexi te” med en radikal påminnelse om kärleksbudskapet. Det latinska uttrycket betyder ungefär ”som jag har älskat er” och kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliets femtonde kapitel där Jesus säger:

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Påven vänder sig till världens alla kristna och drar ut hyckleri i ljuset. Inte för att skamma och skuldbelägga utan för att skapa klarsyn skulle jag tro. Han upprepar kyrkofadern Johannes Chrysostomos fråga från 300-talet: ​​Vad vinner Kristus på att det dukade altaret är överlastat med gyllene kärl, när han själv dör av hunger i de fattigas gestalt? Hur vande vi oss med att se bilder drunknade barn längs medelhavets kustlinjer och vad fick oss att reagera på de bilderna med ännu fler omänskliga lösningar? Inte kan väl kyrkan prioritera sitt varumärke (i ängslan för sin egen popularitet) framför de fattigas behov? Eller skövla Guds skapelse för pengar? Okritiskt marschera med i upprustning som bara kan leda till krig? Den världsvida kristna kyrkan har några riktigt stora frågor att besvara.

Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Så säger mannen som får se till de som ifrågasätter honom och Jesus.

Kyrkan är Kristi kropp och när Gud blev människa i Jesus föddes han fattig, drevs på flykt eftersom en despot ville döda honom, levde sitt liv fattigt och avrättades som de fattiga, utanför stadsmuren. Det är kristendomens ursprung. Den nya religion som nu sveper fram i både väst och öst, alltså en kyrka som ersätter Kristus med avgudar i magalomaniska presidenter, som överlämnar det profetiska till AI och bildar treenighet med girig egoism och fanatisk nationalism, den har inget med kristendom att göra. När världens rikaste män pekar på de maktlösa och fattiga och säger att ALLT är deras fel, då handlar det om något helt annat än kristendom. Så tolkar jag påvens klarsynta ord.

Tror du på människosonen, frågar Jesus. Det vi gör kan inte separeras från det vi tror, för om vi inte gör det vi tror, vad är vi då?

Som kyrka är vi en djupt integrerad del av samhället vi kallar vårt. Vart är vårt samhälle på väg? I vilken riktning leder våra ledare oss? Jag vet inte, men undrar om vi kan göra något tillsammans för att hjälpa våra ledare att tro att vi fortfarande kan. Göra något gott tillsammans alltså.

Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna, säger den klarsynte mannen i evangeliet. Vem vill lyssna på oss nu och vem vill vi lyssna på? Jag tror att Gud vill möta alla människor och kanske vill Gud ta hjälp av oss? Gå och tvätta dig i Siloadammen, säger Jesus till mannen i berättelsen vi fick höra. Det skulle kunna betyda gå och tvätta dig i de utsändas damm, för jag ska sända dig att dela budskapet om Guds kärlek.

Jag tror på dig. Jag tror på er. Det tror jag att Gud försöker visa var och en av oss. Som enskilda människor och som gemenskap. Och de av oss som har svårt att se vill Gud hjälpa att förstå att ingen lämnas ensam eftersom allt och alla hör ihop. Kanske genom vänliga röster som säger varsågod när vi behöver det som mest. Eller i blickar som får oss att känna värme och tacksamhet. Kanske också i matkassar som delas ut, i matkassar som bärs hem. Vid borden där vi får äta oss mätta. I samtalskvällar, konfaträffar och gudstjänster. I vänner som följer med till nygrävda gravar på kyrkogårdar.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar och för samman människor som tidigare stod långt ifrån varandra. Kärleken kan förena främlingar och försona fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek är profetisk och radikal. Den gör under och erkänner inga påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den.

Gud ger den till oss och jag tror att Gud vill att vi försöker att sprida den vidare. Vi får nämligen alla tvätta oss i den där dammen. Alla är vi kallade och alla av oss kan sändas. Kanske är det något sådant som Paulus säger till Timotheos i uppmaningen: Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp.

Människa, var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Så tror jag att den treenige guden säger till oss som Fader, Son och Ande. Och lägger till: Kom hem och ät, maten är klar! För här och nu vill Gud möta oss alla i ett litet, litet bröd och några droppar vin. Förblindade sökare, seende syndare och alla andra.

Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Gud sätter inga gränser för kärleken, och inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Vi är alla på väg hem tillsammans. Vägen kommer att vara svår och smal. Ibland snubblar vi i diket. Men, Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Oss också. Och vi kan göra vad som helst när vi ser att vi är lika många som stjärnorna, stjärnorna som Abraham fick se.

Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Vi ber med någon som skrev i Psaltarens Psalm 73 för länge, länge sedan:

Gud, vi vill alltid vara hos dig,
du håller oss vid handen.
Du leder oss efter din vilja,
du för oss på härlighetens väg.

Äger vi dig i himlen
önskar vi ingenting på jorden.
Våra kroppar och vårt mod må svika,
men du är vår klippa för evigt.

Amen.

Publicerat

Regeringen har synpunkter på våra kläder

Jag är ledsen, men det här måste ut. För hyckleri och godtycklighet hör inte hemma på Regeringskansliet. Vi har grundlagar och ett demokratiskt statsskick som faktiskt förutsätter att de som väljs att leda landet vi kallar vårt tar sitt uppdrag på allvar, är någorlunda bildade och ser sig själva som alla medborgares representanter.

Nu har vi en regering som har en minister som vill ta ifrån en del av befolkningen rätten att klä sig som de vill. Som vill tvinga en viss typ av kvinnor att ta av sig plagg. Och så har vi en annan minister som vill tvinga en annan del av befolkningen att ta på sig uniform. Jo, det är sant. Skoluniform är ok, men inte traditionellt religiösa plagg. När makthavarna beter sig som lynniga mobbare, då är det dags att på allvar börja ifrågasätta vad som händer.

Kan vi få be om seriösa ledare?

Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.