Hur vaccin förklarar människor

Vi är oeniga om det funkar eller inte.
Vi roffar oss åt av det.
Vi tar selfies med det.
Vi är tacksamma för det.
Vi vägrar ta det.
Vi tar det för att vi är rädda om andra.
Vi tar det för att vi vill kunna göra vad vi vill.
Vi forskar fram det för att kunna härska över naturen.
Vi tävlar om att ta det först. Eller sist.
Vi tjänar massor av pengar på det.
Vi har det och tar det. För att vi kan.

Tredje dosen idag. Nu slutar jag skriva mer om detta. Tror jag. Kanske återkommer jag efter dos tio, som någon slags jubileum.

Vapenskrammel och sanningar

Den som upprepar en lögn tillräckligt länge kommer att skapa en sanning och få leda människor som tror på en lögn. Den som skramlar med sina vapen och aggressioner tillräckligt länge kommer att få möta människor som är jäkligt arga eller rädda. Den som har som livsuppgift att sprida missnöje och misstro för att få människors förtroende kommer också att få tillfredsställa en oerhört missnöjd skara som inte tror på något.

Jag tror inte att de där grejerna nödvändigtvis är så bra.

Pandemin var aldrig över

Det var så många som ville det att den kollektiva viljan liksom fick oss att tro det – att pandemin var över. Vår längtan och tro spökade till det för oss. För så kan det vara med tro. Men, vad var det vi trodde på? Att allt skulle vara så där enkelt och kul som det alltid varit? Att våra gränslösa liv skulle kunna fortsätta?

Jag vet inte. Att regeringen fattar nya beslut om hårdare rekommendationer och restriktioner är väntat. Med all säkerhet också viktigt. Utifrån den där gamla utilitaristiska principen om största möjliga nytta till största möjliga antal. Det är ju den vi jobbar efter i någon slags etik.

Det handlar alltså inte om att någon (elak eller god konspiration) är ute efter mig eller dig. Nej, det handlar om det där gamla gemensamma sammanhanget. Det där vi kallar för samhället.

Även den här gången.

December

Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.

Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.

Superonsdag

Idag var jag på Hagabergs folkhögskola. Den finns i Södertälje. Bakom ett bullerplan jag kört förbi i motorvägshastighet ett oräkneligt antal gånger. Som en liten oas. Där hoppas jag få vara med när Kyrkans grundkurs samlar sina deltagare till internat en gång varje månad nästa år. Parallellt med mina teologistudier vill jag nu göra saker som skapar möjligheter för mig att verka i Svenska kyrkan efter utbildningen.

Idag blev jag intervjuad. Vi är fler som vill in än det finns plats för. Tyvärr. Hade flera spännande samtal med andra människor som var där idag för att intervjuas. Människor som också känner något (som brukar benämnas kall) och byter riktning mitt i livet. Men också unga människor.

På många sätt en riktig superonsdag.

Samma dag så röstades den första kvinnan fram som statsminister i riksdagen. Samma dag så klubbades den första statsbudgeten igenom som Sverigedemokraterna varit med och ta fram. Samma dag valde Miljöpartiet att lämna regeringen. Och så avgick statsministern. Tidigare hade jag engagerat skrivit några rader om detta. Nu? Upptagen med annat. Men, jag hoppas på det bästa.

”Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Orden är Tomas Tranströmers. Allt är som det ska.

Etik och moral

Tredje kursen på teologprogrammet: Etik, världsbild och livshållning. Nu kör det ihop sig på riktigt. Inte i studierna som sådana, men i världsbilden. Krocken mellan det jag arbetar med i mitt konsultliv och det jag läser i studierna är tydlig.

Det är, försiktigt sagt, inte helt utan problem att vi tog upplysningstidens ideal, packade in dem i en framgångs-/tillväxt-/och girighetstanke förklädd till liberal demokrati. För den som har svårt att närma sig detta kan jag rekommendera lite läsning om bioetik, alltså frågor som handlar om abort, dödshjälp och sådant. Jag har inte haft några starka uppfattningar i frågan om HUR vi ska göra i olika sådana situationer, men nu väcks många starka känslor kring VAD vi pratar om.

Jag har ibland beskyllts för att vara total relativist. Men jag tror kanske att det mer är samhället som är totalt relativistiskt. När vi avlivade tron och slutade ha respekt för (eller vara rädda) för naturen och saker omkring oss som vi inte förstod, då blev det lite svårt för oss att fortsätta har respekt för varandra också.

Etik och moral är kanske det vi förknippat det med, alltså synd, skam och stolliga tankar om straff från det gudomliga. Etik och moral kanske mer handlar om tron på livet som sådant. Att andra människor, djur, växter och saker vi uppfattar som levande har ett värde i sig själva. Inte för att jag ska utnyttja dem, utanför att de har rättigheter, precis som jag, att leva.

Den som tror på det får svårare att aktivt förstöra världen genom att köpa ännu en pryl på Black Friday. Eller fira att Ryan Air öppnar en flyglinje från Örebro till London. Den som tror på livet står inte ut med att se oss slösa bort det för alla som ska leva i framtiden.

Är det där dömande? Menar jag att alla är idioter? Nej, det gör jag inte. Jag är inte MOT människor. Det här är en tanke om att jag är FÖR ett samtal om etik och moral. Eftersom jag tror att vi behöver det.

Vem bestämmer vem som är terrorist?

Det här är på riktigt. En riksdagsledamot tycker att vi ska använda terrorlagstiftning mot klimataktivister. Vi ska alltså tokstraffa människor som försöker agera för alla människors överlevnad för att försvara en gammal förlegad fossilindustri som inte vill alla människors bästa.

En riksdagsledamot tycker så här. En representant för det parti som med stor sannolikhet leder regeringsarbetet nästa mandatperiod.

Det känns lite kört. Lite tack och godnatt. Med beslutsfattare som den är bakom spakarna lär planet vi sitter på tillsammans aldrig komma fram till sin destination.

Någon håller på att ta något ifrån oss

Två bilder. Från Ukraina. 1941 och 1942.

Den sista juden i Vinnytsia heter den ena bilden. Den visar en tysk soldat som avrättar en man. Den andra visar tyska soldater som mördar judar, en kvinna och ett barn på ett fält utanför byn Ivanhorod.

Jag började läsa teologi i höstas. Under oktober läser vi en delkurs om judendomen och dess historia. Alldeles nyss avslutade vi en föreläsning om förintelsen. Just nu är allt stilla. Förkylningen i kroppen och febern håller på att klinga av. Men jag är kall och har ont i magen. Varför?

I mitten av föreläsningen gick vi igenom förintelsens olika steg:

Identifikation – någon pekas ut
Segregation – någon börjar diskrimineras
Koncentration – någon börjar tvångslokaliseras med andra liknande någon
Deportation – någon börjar deporteras
Förintelse – någon förintas tillsammans med andra liknande någon

Jag ser de där stegen. I min egen samtid. I landet jag lever i. På andra sätt, med andra uttryck, men jag ser dem. Klart och tydligt.

I kursen om judendomen har jag fått en djupare förståelse för en stor och heterogen grupp av människor som varit i rörelse (eller på flykt) i tretusen år. En grupp som alltid varit en utspridd minoritet och levt i en vardag där assimilation varit ett sätt att möta antisemitism. Historien om judarna är unik för judarna. Men, kanske finns det mönster i andra minoriteters historia?

Själv är jag född i ett samhälle där jag hade tur att vara tämligen normativ. Jag är en djupt integrerad del av majoriteten i majoritetssamhället Sverige. I mitt land bråkar vi om ganska mycket. Den här veckan ganska mycket om det är okej eller inte att kalla Sverigedemokraterna för bruna. Jag är femtio år gammal och undrar hur vi hamnade här?

Vi fick fler kanaler och massor av reklam på teven.
Vi fick radioreklam och fler kanaler på radion.
Vi fick internet och world wide web och massor av spam.
Vi fick tillgång till världens samlade mångfald och kunskap. I realtid.
Vi fick smarta telefoner som gjorde att vi alltid kunde ha tillgång till allt det där och samtidigt massor av nya sätt att få bekräftelse.

Hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag och mina jämnåriga har skojat om DDR-Sverige. Om movieboxar, clownen Manne och Vilse i pannkakan. Vi sköt oss ut ifrån allt det där. I ett rosa åttiotal och ett tuttifruttifärgat nittiotal. Hela härligheten.

Men hur gick det för oss?

Jo sedan den där frigörelsen har vi släppt ut ungefär hälften av koldioxiden i atmosfären som nu värmer upp planeten vi är helt beroende av. Vi kokas sakta, som grodor, och förstår det inte. Vi har fått så mycket mediemångfald att allt börjar kännas som likriktad enfald. Vi fick en tid när vi lägger pengar på saker vi inte visste fanns förr (friheten gav oss bland annat nätcasinon, padel, elsparkcyklar och hemkörning av mat) i en aldrig sinande tillväxt, samtidigt som vi är övertygade att tro att landet befinner sig i systemkollaps och kris. Att någon håller på att ifrån oss något.

Jag tror att vi är i systemkollaps. Men det är kulturen, demokratin och klimatet som kollapsar. Kunskapen och logiken har förlorat sitt värde. Bildningen är bara värd något när den skapar ekonomisk tillväxt. Jaget är viktigare än laget. Samtidigt ökar tillväxten och utsläppen och klyftorna. Någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag har slutat att titta på partiledardebatter. Men häromkvällen såg jag i ögonvrån när de som kallas partiledare skulle diskutera på SVT. Jag såg varken ledare eller diskussion. Jag ser en politiska debatt som raglar fram längs gatorna som en stupfull hane på väg hem bitter och ensam efter kvällens krogrunda. Redo att slåss eller lägga sig ned och Lille Skutt-gråta. Allt beror på hur ödlehjärnan reagerar på nästa person som kommer gående.

Hur blev det så här? När började vi efterfråga det här ledarskapet?

Alla är i opposition. Människor som söker ledarskap är motståndare till någon annan och på raka frågor om vad de tänker sig istället så hänvisar de till att…. det löser sig. Bara vi ger dem makten så löser det sig. Samtidigt ökar utsläppen och vår tidsmarginal för att mildra de kriser och katastrofer som kommer med klimatförändringarna krymper. Samtidigt förklarar allt fler allt högre och allt oftare att någon håller på att ta ifrån oss något.

Tillväxt tillsammans. Populära ord i samhällsbygget. Men vilka är tillsammans? Vi tar ansvar. Också populära ord. Men allt oftare betyder det att någon annan ska göra något, helst avgå. Eller någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag förväntas vara kund. I alla mina mänskliga relationer. Till och med de mest privata. Jag har rättigheter, men inte lika många skyldigheter. Där många av de som söker förtroende som politiska ledare (på olika nivåer) allt mer tar populismens verktyg. Lovar rent stolliga saker som inte går att påverka eller bara går att genomföra om vi lämnar massor av internationella överenskommelser, som Parisavtalet och FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vi är kunder och den som inte är det får vara beredd att ta på sig en påtvingad offerkofta. Vi lever i en tid när de som vill leda oss skrämmer oss att tro att vi lever i någon slags demonisk tid där olika minoriteter av människor är demonerna. När de inte accepterar detta, då kallar vi dem offerkoftor.

Jag börjar förstå de som tror att vi lever i den yttersta av tider. Det känns som att vi alla håller på att bli clowner och är helt vilse i pannkakan. Så även jag.

Men, jag har tröttnat på det. Jag står inte ut längre. Behöver göra något annat. Exakt vad är oklart. Försöker hitta energi och lust i nya sammanhang. Har provat företagandet. Har provat byråkratrollen. Har provat politiken. Har inte hittat hem.

Just nu? Studerar teologi. Läser på om tankar och idéer som är väldigt gamla. Som formulerades innan den stora accelerationen efter industrialiseringen. Innan den storskaliga klimatkrisen sattes igång av oss människor.

Helig vrede.
Kristet motstånd.

Två begrepp som håller på att landa i mitt inre. Jag vet inte, men fortsätter ställa frågor. Jag står inte ut med tanken på att lämna livet och mina barn utan att känna att jag gjorde precis ALLT för att förhindra att huvudparten av deras liv ska levas i ett kaos som jag och mina generationskamrater skapade. Trots att vi visste.

Precis som de som var i vår ålder under förintelsen visste.

Vi kan inte fortsätta att låtsas om att vi inte ser det här. Vi kan inte fortsätta tro att någon håller på att ta något ifrån oss. Vi behöver sluta ta det ifrån oss själva och alla andra. Vi måste sluta ta bort meningen och hoppet. Kärleken och livet. Från oss själva och de som ska leva efter oss.

Om inte allt för länge så kommer vi ha ett par hundra miljoner klimatflyktingar i världen. Och matbrist. Vem ska vi skylla på då? Vilka skickar vi ut för att sätta kulorna i människors bakhuvuden, nackar och ryggar då? Vem ska bemanna dödsfabrikerna? Eller är det då vi får användning för våra mest kraftfulla missiler?

Jag står inte ut med tanken.

När jag bidragit till att vi stängt alla gränser så att inga människor kan röra sig utanför sina länder. När jag bidragit till att vi stängt alla städer. När vi stängt alla kyrkor, moskéer, synagogor, tempel, möteslokaler, salonger, scener och torg. När kvinnor och barn håller sig hemma. När vi stängt in alla som inte är som oss på institutioner igen. När vi suddat ut alla dom andra.

Vem ska berätta något nytt?
Vem ska skriva musiken? Böckerna? Filmmanusen?
Vem ska ta bilderna, måla tavlorna?
Vem ska lägga om ditt sår då? Bota din sjukdom?
Vem ska producera den nya serien du tittar på hemma?
Vem ska köra hem middagen till dig?
Vem ska göra livet bekvämare för mig då?

När jag varit med och rationaliserat bort känslorna och går i samma takt. När ingen längre kan känna eller tycka olika. När vi inte behöver demokratin längre. När jag får bestämma allt. Vem ska jag skylla på då?

Någon annan finns ju inte kvar. När vi tagit oss igenom alla stegen.

Identifikation
Segregation
Koncentration
Deportation
Förintelse

Regeringskrisen

Tänk vad intressanta alla expertkommentarer och fasta övertygelser kring det som kallas kaoset i riksdagen hade handlat om…..

…partiernas olika sätt att försöka bjuda över varandra i förslag och insatser som skulle leda till att Sverige klarar av att möta sina åtaganden enligt Parisavtalet och Agenda 2030. Om diskussionen handlade om hur vi kan få till mening, samhällsnytta och planetnytta genom de politiska förslagen. Om hur vi kan lära oss av våra misstag och göra livet mer rättvist för alla människor och alla levande varelser. Tänk om vi skulle fråga oss hur varje enskilt utspel och förslag skapar mer mening för människor, större rättvisa och samhällsnytta och mer planetnytta genom att biologiska värden återförs till den natur och de ekosystem vi är en integrerad del av.

Då skulle det kunna bli intressant att diskutera strandskydd och äganderätt. Nu? Nja. Det är väl mest samma naiva och cyniska tillväxttankar där den välmående medelklassen ska lockas. Alltså mer av det som håller på att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig civilisation.

Just nu är det bra med djupa andetag och meditation. Och en hårt ransonerad dos av nyhetsintag.