Någon håller på att ta något ifrån oss

Två bilder. Från Ukraina. 1941 och 1942.

Den sista juden i Vinnytsia heter den ena bilden. Den visar en tysk soldat som avrättar en man. Den andra visar tyska soldater som mördar judar, en kvinna och ett barn på ett fält utanför byn Ivanhorod.

Jag började läsa teologi i höstas. Under oktober läser vi en delkurs om judendomen och dess historia. Alldeles nyss avslutade vi en föreläsning om förintelsen. Just nu är allt stilla. Förkylningen i kroppen och febern håller på att klinga av. Men jag är kall och har ont i magen. Varför?

I mitten av föreläsningen gick vi igenom förintelsens olika steg:

Identifikation – någon pekas ut
Segregation – någon börjar diskrimineras
Koncentration – någon börjar tvångslokaliseras med andra liknande någon
Deportation – någon börjar deporteras
Förintelse – någon förintas tillsammans med andra liknande någon

Jag ser de där stegen. I min egen samtid. I landet jag lever i. På andra sätt, med andra uttryck, men jag ser dem. Klart och tydligt.

I kursen om judendomen har jag fått en djupare förståelse för en stor och heterogen grupp av människor som varit i rörelse (eller på flykt) i tretusen år. En grupp som alltid varit en utspridd minoritet och levt i en vardag där assimilation varit ett sätt att möta antisemitism. Historien om judarna är unik för judarna. Men, kanske finns det mönster i andra minoriteters historia?

Själv är jag född i ett samhälle där jag hade tur att vara tämligen normativ. Jag är en djupt integrerad del av majoriteten i majoritetssamhället Sverige. I mitt land bråkar vi om ganska mycket. Den här veckan ganska mycket om det är okej eller inte att kalla Sverigedemokraterna för bruna. Jag är femtio år gammal och undrar hur vi hamnade här?

Vi fick fler kanaler och massor av reklam på teven.
Vi fick radioreklam och fler kanaler på radion.
Vi fick internet och world wide web och massor av spam.
Vi fick tillgång till världens samlade mångfald och kunskap. I realtid.
Vi fick smarta telefoner som gjorde att vi alltid kunde ha tillgång till allt det där och samtidigt massor av nya sätt att få bekräftelse.

Hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag och mina jämnåriga har skojat om DDR-Sverige. Om movieboxar, clownen Manne och Vilse i pannkakan. Vi sköt oss ut ifrån allt det där. I ett rosa åttiotal och ett tuttifruttifärgat nittiotal. Hela härligheten.

Men hur gick det för oss?

Jo sedan den där frigörelsen har vi släppt ut ungefär hälften av koldioxiden i atmosfären som nu värmer upp planeten vi är helt beroende av. Vi kokas sakta, som grodor, och förstår det inte. Vi har fått så mycket mediemångfald att allt börjar kännas som likriktad enfald. Vi fick en tid när vi lägger pengar på saker vi inte visste fanns förr (friheten gav oss bland annat nätcasinon, padel, elsparkcyklar och hemkörning av mat) i en aldrig sinande tillväxt, samtidigt som vi är övertygade att tro att landet befinner sig i systemkollaps och kris. Att någon håller på att ifrån oss något.

Jag tror att vi är i systemkollaps. Men det är kulturen, demokratin och klimatet som kollapsar. Kunskapen och logiken har förlorat sitt värde. Bildningen är bara värd något när den skapar ekonomisk tillväxt. Jaget är viktigare än laget. Samtidigt ökar tillväxten och utsläppen och klyftorna. Någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag har slutat att titta på partiledardebatter. Men häromkvällen såg jag i ögonvrån när de som kallas partiledare skulle diskutera på SVT. Jag såg varken ledare eller diskussion. Jag ser en politiska debatt som raglar fram längs gatorna som en stupfull hane på väg hem bitter och ensam efter kvällens krogrunda. Redo att slåss eller lägga sig ned och Lille Skutt-gråta. Allt beror på hur ödlehjärnan reagerar på nästa person som kommer gående.

Hur blev det så här? När började vi efterfråga det här ledarskapet?

Alla är i opposition. Människor som söker ledarskap är motståndare till någon annan och på raka frågor om vad de tänker sig istället så hänvisar de till att…. det löser sig. Bara vi ger dem makten så löser det sig. Samtidigt ökar utsläppen och vår tidsmarginal för att mildra de kriser och katastrofer som kommer med klimatförändringarna krymper. Samtidigt förklarar allt fler allt högre och allt oftare att någon håller på att ta ifrån oss något.

Tillväxt tillsammans. Populära ord i samhällsbygget. Men vilka är tillsammans? Vi tar ansvar. Också populära ord. Men allt oftare betyder det att någon annan ska göra något, helst avgå. Eller någon håller på att ta ifrån oss något.

Jag förväntas vara kund. I alla mina mänskliga relationer. Till och med de mest privata. Jag har rättigheter, men inte lika många skyldigheter. Där många av de som söker förtroende som politiska ledare (på olika nivåer) allt mer tar populismens verktyg. Lovar rent stolliga saker som inte går att påverka eller bara går att genomföra om vi lämnar massor av internationella överenskommelser, som Parisavtalet och FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vi är kunder och den som inte är det får vara beredd att ta på sig en påtvingad offerkofta. Vi lever i en tid när de som vill leda oss skrämmer oss att tro att vi lever i någon slags demonisk tid där olika minoriteter av människor är demonerna. När de inte accepterar detta, då kallar vi dem offerkoftor.

Jag börjar förstå de som tror att vi lever i den yttersta av tider. Det känns som att vi alla håller på att bli clowner och är helt vilse i pannkakan. Så även jag.

Men, jag har tröttnat på det. Jag står inte ut längre. Behöver göra något annat. Exakt vad är oklart. Försöker hitta energi och lust i nya sammanhang. Har provat företagandet. Har provat byråkratrollen. Har provat politiken. Har inte hittat hem.

Just nu? Studerar teologi. Läser på om tankar och idéer som är väldigt gamla. Som formulerades innan den stora accelerationen efter industrialiseringen. Innan den storskaliga klimatkrisen sattes igång av oss människor.

Helig vrede.
Kristet motstånd.

Två begrepp som håller på att landa i mitt inre. Jag vet inte, men fortsätter ställa frågor. Jag står inte ut med tanken på att lämna livet och mina barn utan att känna att jag gjorde precis ALLT för att förhindra att huvudparten av deras liv ska levas i ett kaos som jag och mina generationskamrater skapade. Trots att vi visste.

Precis som de som var i vår ålder under förintelsen visste.

Vi kan inte fortsätta att låtsas om att vi inte ser det här. Vi kan inte fortsätta tro att någon håller på att ta något ifrån oss. Vi behöver sluta ta det ifrån oss själva och alla andra. Vi måste sluta ta bort meningen och hoppet. Kärleken och livet. Från oss själva och de som ska leva efter oss.

Om inte allt för länge så kommer vi ha ett par hundra miljoner klimatflyktingar i världen. Och matbrist. Vem ska vi skylla på då? Vilka skickar vi ut för att sätta kulorna i människors bakhuvuden, nackar och ryggar då? Vem ska bemanna dödsfabrikerna? Eller är det då vi får användning för våra mest kraftfulla missiler?

Jag står inte ut med tanken.

När jag bidragit till att vi stängt alla gränser så att inga människor kan röra sig utanför sina länder. När jag bidragit till att vi stängt alla städer. När vi stängt alla kyrkor, moskéer, synagogor, tempel, möteslokaler, salonger, scener och torg. När kvinnor och barn håller sig hemma. När vi stängt in alla som inte är som oss på institutioner igen. När vi suddat ut alla dom andra.

Vem ska berätta något nytt?
Vem ska skriva musiken? Böckerna? Filmmanusen?
Vem ska ta bilderna, måla tavlorna?
Vem ska lägga om ditt sår då? Bota din sjukdom?
Vem ska producera den nya serien du tittar på hemma?
Vem ska köra hem middagen till dig?
Vem ska göra livet bekvämare för mig då?

När jag varit med och rationaliserat bort känslorna och går i samma takt. När ingen längre kan känna eller tycka olika. När vi inte behöver demokratin längre. När jag får bestämma allt. Vem ska jag skylla på då?

Någon annan finns ju inte kvar. När vi tagit oss igenom alla stegen.

Identifikation
Segregation
Koncentration
Deportation
Förintelse

Regeringskrisen

Tänk vad intressanta alla expertkommentarer och fasta övertygelser kring det som kallas kaoset i riksdagen hade handlat om…..

…partiernas olika sätt att försöka bjuda över varandra i förslag och insatser som skulle leda till att Sverige klarar av att möta sina åtaganden enligt Parisavtalet och Agenda 2030. Om diskussionen handlade om hur vi kan få till mening, samhällsnytta och planetnytta genom de politiska förslagen. Om hur vi kan lära oss av våra misstag och göra livet mer rättvist för alla människor och alla levande varelser. Tänk om vi skulle fråga oss hur varje enskilt utspel och förslag skapar mer mening för människor, större rättvisa och samhällsnytta och mer planetnytta genom att biologiska värden återförs till den natur och de ekosystem vi är en integrerad del av.

Då skulle det kunna bli intressant att diskutera strandskydd och äganderätt. Nu? Nja. Det är väl mest samma naiva och cyniska tillväxttankar där den välmående medelklassen ska lockas. Alltså mer av det som håller på att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig civilisation.

Just nu är det bra med djupa andetag och meditation. Och en hårt ransonerad dos av nyhetsintag.

Måndag 1 mars klockan 20:55

Gått ett varv genom city. Vilda har kissat. Det är första kvällen när allt ska vara stängt. Och allt är stängt. Staden är lika festlig som på midsommardagens förmiddag. Tomt. Mörkt. Kallt. Det är så mycket med den här måndagen som känns just så. Tomt. Mörkt. Kallt.

Gib mir sonne. Sjunger de i en gammal tysk poplåt jag brukar lyssna på den här tiden på året. 2021. Det är ungefär 300 dagar kvar. Sen är det här skitåret slut.

Fasta + COVID-19

Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.

Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?

Kanske dags att göra om.

På vilken sida av gränsen?

Gränser. Igen. Det kan vara värt att påminna sig om människor flydde från Europa för inte jättelänge sedan. Människor från Europa har systematiskt utrotat andra människor på alla andra kontinenter. Det kan också vara värt att komma ihåg att den som drar en gräns tillräckligt hårt för att stänga ute andra till sist kommer att bli ganska ensam och instängd.

Gränser.

Varning för hårda ord och starka känslor

Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.

Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.

Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.

Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.

De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.

Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.

Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.

Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.

409 ppm koldioxid i atmosfären nu.

Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.

Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.

Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.

Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.

Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.

Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.

Att förbereda sig

  • Trump kommer att få fyra år till. Minst.
  • Sverigedemokraterna sitter i Sveriges regering efter valet 2022. Troligen även i de flesta region- och kommunstyren,
  • Koncentrationen av koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta öka och den globala uppvärmningen kommer att öka allt snabbare.

Konsekvenserna av de här tre punkterna kommer att visa sig. Det är svårt att veta exakt vilka de konsekvenserna blir, men jag vet att de kommer att påverka mitt liv i grunden. Mycket av det jag kunnat göra de senaste åren – eller hela mitt liv – kommer inte gå att göra på samma sätt längre.

Just nu försöker jag komma fram till om det är dags att göra nån slags flyktförsök. Eller åtminstone ett försök att förbereda ett liv där det går att möta de här konsekvenserna på ett så lugnt sätt som möjligt. Huvudet i sanden-mentalitet och business as usual kommer inte att fungera. Det vet jag. Just nu rusar vi framåt i en tid och försöker påverka människor att göra andra val när det gäller affärsidéer och politik som skulle kunna stoppa den här utvecklingen. Det hjälper inte alls.

Inser att efterfrågan på de tjänster jag och Sara erbjuder som konsulter kommer att minska rejält. Att det till och med kan bli farligt för oss att arbeta vidare på det sätt vi gör. Inser på samma sätt att livet för våra barn inte alls kommer att se ut som det gjorde för oss. Våra naiva tankar på att deras flyttar hemifrån, in i sina egna vuxna liv, runt 20, inte går att för givna.

Så jag gogglar gårdar igen. Försöker göra olika överslag. Kommer det ens att gå att dra sig tillbaka nånstans på den svenska landsbygden och ligga lågt de mörka åren som kommer? Funderar över min egen ålder. Mina egna förmågor. Det känns sådär. Börjar leta efter möjligheter att hitta en plats i något annat land.

Allt förändras nu. Men vi kommer inte att förstå förrän det redan hänt. I många avseenden har det redan hänt. Jag känner att min egen plats i den här utvecklingen är ganska obefintlig.