Publicerat

Predikan: Samhällsansvar

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
29 oktober 2023

Gammaltestamentlig text:
Andra Moseboken kapitel 23, vers 1-9

Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret. Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 12, vers 15-21

Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:

”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.  Och hans namn skall ge folken hopp.”

Predikan (om du vill lyssna, ljudfil längst ned)

I S:t Nicolai kyrka i Örebro löper en lång regnbågsmatta hela vägen fram till altaret. När jag följer den med blicken så slår det mig att regnbågens färger behöver varandra för att bli sig själva. Och att det är som sig själva de blir regnbågen tillsammans.

När vi går in i procession i kyrkan, gör vi det också tillsammans. Och vi liksom bärs av den där regnbågen. Och av förbundet den symboliserar. Tillsammans med de människor som står upp i kyrkbänkarna så är vi på väg. Vi är alla unika individer, men vi vandrar tillsammans. Vi har en riktning och vi följer Jesus på vår väg framåt.

Han vi följer, han verkar inte söka stjärnstatus eller kokettera med sin godhet. När maktens män börjar störa sig på honom och vill röja honom ur vägen – då drar sig Jesus undan. För att så kan den som vill göra något gott för samhället också göra. Om det är vad som krävs för att det goda faktiskt ska bli gjort. Och inte bara sagt.

Den som vill leda kan vara ödmjuk och eftertänksam. Även i tider när människorna verkar ha tappat förståndet, eller åtminstone verkar ha missförstått de ord som Gud – genom Mose – förmanar oss att följa i Andra Mosebok. Och känns det inte ganska ofta i våra dagar som att brotten mot de där buden blivit som dygder i vårt samhälle? För visst är det många som tjänar på att sprida falska rykten och rena lögner? Visst är vi många som följer med strömmen även när vi vet att den för oss bort från våra medmänniskor – de som lämnas kvar? Och jo, det finns kvarlämnade och diskriminerade människor i vårt samhälle.

Förtrycka invandraren?

Jag hör det överallt. Ledande människor med makt och inflytande skyller invandraren för allt. De som är högst upp skyller ifrån sig på de som är längst ned.

Rädsla, ilska, fördömanden och till och med rop om våld går runt och förstärks i vårt samhälle den här hösten.

Jag vill skrika STOPP!

Men, jag är tyst. Det behövs nog inte fler högljudda röster just nu. Men kanske andra röster?

Mattéus hänvisar i dagens evangelium till profeten Jesaja och betonar Jesus mildhet, ödmjukhet och tålamod med de svaga och lidande – de som Jesus inte kommer för att krossa eller släcka ut, utan för att stödja. Mattéus beskriver en mild och medlidande frälsare som kommer att föra rättvisa och hopp till oss.
Det saknas inte knäckta strån och tynande lågor i vår tid.

Vi lever i oroliga tider. Många människor far illa.
Och nu kommer vintern.

Det sägs ibland att vi är Guds händer. Att vi är kallade att älska. Kan vi bära som regnbågsmattan? Vad gör vi nu? Kan Jesus lära oss något genom sitt ödmjuka sätt? Hur vårdar vi förbundet mellan Skaparen och Skapelsen?

För några år sedan satt jag i S:t Nicolai kyrka. Ungefär där regnbågsmattan slutar stod TV-kameror. På andra sidan TV-kamerorna var vi några som satt och samtalade om hopp i oroliga tider. En av oss var Ing-Marie Wieselgren, då Sveriges nationella psykiatrisamordnare. En ivrig och engagerad människa och läkare som stod upp för allas rätt att finnas till och att må bra.

En vägvisare. I Jesus spår.

Ett par år senare möttes vi i ett annat samtal, på Gotland. Det var valår, Almedalsvecka och inför publik samtalade vi fortfarande om oroliga tider och hopp. När vi andra i samtalet pratade om mörker, hot och svårigheter, då bekräftade Ing-Marie oss, men valde själv att tala hoppfullt om framtiden och menade att människan – både som individ och samhälle – har klarat stora kriser historiskt och att vi som lever nu kan vara ödmjuka inför det.

Tillsammans kan också vi fixa det. Vi kan uppmuntra varandra med varma ord och vänliga blickar också i oroliga tider.

Hon påminde oss om att vi kan hjälpa varandra att ha rimliga förväntningar på livet och samhället. Och att varken livet eller samhället är någon tävling, utan summan av oss – det vi är och det vi gör.

Tänk om samhället inte är något som drabbar oss, tänk om det är vi som är samhället.

Ing-Marie talade om livet mellan oss. Att vi finns tack vare att vi bekräftar varandra. Att det som inte kan förstöras är det som händer i våra relationer. I de relationer vi alla befinner oss. 100 procent av oss. Så vi kanske inte ska lägga hela ansvaret för samhällets utveckling på de dryga 2 procent av människorna som är medlemmar i ett politiskt parti.

Vi får kanske acceptera att också vi har det ansvaret, varenda en av oss?
Vill vi ha ett samhälle som människor mår bra i, då får vi prata med varandra om det samhället. Det menade Ing-Marie. Då får vi, liksom generationer före oss, bygga det samhället. Om vi har en god och mänsklig idé om vad vårt samhälle kan vara, då kan vårt samhälle också bli mänskligt och gott. Men, det här är inte något som löser sig av sig självt, samtidigt som vi lockas att käbbla, konsumera eller kriga oss omänskliga.

Jag tror att Jesus, vill att vi ska vara mänskliga medmänniskor. Han går före i handling. Det vi ställer till, kan Jesus hjälpa oss att ställa till rätta.
Jesus visar återkommande att tro och tillit uppstår tillsammans.
Jesus visar också att tvivel kan tas om hand, om vi tar hand om det tillsammans.

Samhällsansvaret är för stort. Ingen av oss kan bära det på egen hand, men vi kan bära det tillsammans.

Men, vi får då, sade Ing-Marie, sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi är inte de asociala mediernas polariserande algoritmer.
Vi är människor.

Vi kan skapa andra algoritmer.
Vi kan vara nätänglar istället för troll.

Vi kan prata om det vi vill istället
för att bara prata om det vi inte vill.

Så sade Ing-Marie som avslutning på det där samtalet. Dagen efter mördades hon på öppen gata i Visby.  Hon som hela tiden sade:

Människa, detta ska du veta. Om du gått vilse i rädsla och förtvivlan så letar vi efter dig. Om du inte orkar…. så orkar vi för dig. Och när jag inte orkar, då orkar du för mig.

Nu är hon tystad. Och jag undrar: Kan vi vara den rösten?

För som hon sade: Vi måste sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi har den goda viljan. Om vi väljer den.
Vi har varandra. Om vi väljer varandra.

Så kan vårt samhälle hålla ihop: Om vi gör det vi kommit överens om och gör det för varandras skull. Så blir vi, som regnbågsmattan, något som bär och välkomnar hela vägen till det heliga, till måltiden vi delar. Så kan vi dela ett samhälle som tar ansvar. Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ett enda samhälle.

Hela tiden omsluter Gud oss från alla sidor och påminner om förbundet som också kan säga oss: Det behöver inte vara alla mot alla. Det kan vara alla MED alla.

Vi behöver inte lyssna på dem som i vår tid tror att de måste vända själva nåden ryggen och röja undan det goda. Vi kan lyssna på Jesus som säger oss: Var inte rädda.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

“Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Så visar Gud genom Jesus en väg framåt.
Jag tror att han gör det genom Ing-Maries gärning också.
Kanske vill han också visa den vägen genom oss, om vi följer dem?

Publicerat

En framtidsspaning

Om vi ger upp den gyllene regeln som bärande princip för vårt samhällskontrakt. Vad händer då? Det ser vi just nu. I vårt land och många andra. Framför allt i det som kallades västvärlden när jag växte upp. Här är en spaning.

2024 kommer USAs slutliga uppbrott för förenta stater till något annat. Det har varit uppenbart ganska länge. När halva landet vill leva i naveln och den andra halvan vill fortsätta att vara öppen för omvärlden, och fortsätta att dra ekonomisk nytta av den. Då blir det svårt att hålla ihop. När stora delar av befolkningen dessutom är beväpnad och vill leva som de första generationerna av kolonisatörer gjorde, då kommer det till sist att komma en våldsam uppgörelse. Den är väldigt nära nu.

Under de kommande tio åren faller det som kallas det europeiska samarbetet sönder i takt med att land efter land väljer nationalismens väg. Även detta har varit uppenbart en tid. Även vårt land är med i denna tävling nu.

Europas utveckling banar väg för den nationalistiska imperiebyggaren som är i särklass störst i vår del av världen. Det där stora imperiet i öst. Som också har mer naturresurser än resten av Europa.

Även längre bort kommer andra stora stater att fira framgångar vi inte sett maken till tidigare. George Orwells berättelse om tre dominerande stater från 1984 sägs handla om den gamla öst-väst-konflikten, men slår in först nu. Och saken är den att det knappast är några stora ideologiska skillnader mellan de framtida supermakterna. De är alla marknadsekonomiskt tänkande kleptokratier där en liten del av befolkning sitter på det största kapitalet och de flesta resurserna. De har inga ideologiska skäl att bekämpa varandra, utan kan dela upp världen mellan sig. Ungefär som kriminella gäng delar upp områden.

De jobbar kanske inte direkt enligt den gyllene regeln som princip.

Vi pratar världsfrånvänt och naivt om paradigmskiften i vårt lilla kungarike just nu. Men vi missar det stora globala paradigmskiftet. För det är den naiva marknadsliberalt smittade socialliberalismen som dör nu. Det är den lilla minoritetens civilisation som går under.

”Even in this moment of grave and immediate danger, we cannot lose sight of the only realistic foundation for a true peace and stability:  a two-State solution. Israelis must see their legitimate needs for security materialized, and Palestinians must see their legitimate aspirations for an independent State realized. Finally, we must be clear on the principle of upholding human dignity. Polarization and dehumanization are being fueled by a tsunami of disinformation. We must stand up to the forces of antisemitism, anti-Muslim bigotry and all forms of hate.”

FN är rimligen dödsdömt i den här utvecklingen, och kanske är det så vi ska se den senaste stormen kring generalsekreterare Guterres? Han som sade det där och misstolkades.

Så kan det nämligen gå när den gyllene regeln skrotas. När mänskliga rättigheter och sådant brutalt ställs upp mot tillväxt, kapprustning och sådant. Det är ganska troligt att den kortsiktiga segraren i en sån här tävling har stor erfarenhet av andra saker än demokrati, socialliberalism och sådant.

I Yuliy Ganfs satirteckning från 1953 är det USA som är föremålet för teckningen. På soldatens rygg står det KRIG. På de andra borden står det SJUKVÅRD, SKOLA, BIBLIOTEK, KULTUR. Den ritades för magasinet Krokodil. Och ja, det är en sovjetisk satirisk-politisk-propagandabild. Men, det är ganska talande för vår tid. Och ja, de flesta rika länders utveckling just nu.

I det långa perspektivet finns förstås inga mänskliga vinnare alls i denna utveckling. Eftersom klimatet och kosmos inte bryr sig om oss och våra galenskaper. Och den här utvecklingen har helt lämnat tanken på att hållbar utveckling är viktigt. Eftersom ingen ledande politisk inriktning just nu verkar tycka att människor är bra eller att livet i sig är viktigt.

Vi har dödat den gyllene regeln som princip. Men, vi kan fortfarande skärpa till oss, vända oss till det goda och göra det goda. Det finns gott om kyrkor, församlingar, samfund och föreningar. Det saknas inte mänskliga sammanhang som fortfarande vill göra det goda.

Men, det förutsätter aktiva val. Och ansträngning. Och en tro på den gyllene regeln. Här i det lilla perifera kungariket i norr så har en samling partier som tidigare kallats både höger och borgerliga valt att bilda en svag regering med stöd av ett antidemokratiskt parti. Det partiet är nu näst störst och äter sakta men säkert upp de där andra partierna. Och det är en tydlig illustration om vad som händer. Den som har den gyllene regeln, frihet och demokrati i sina rötter behöver samarbeta med likasinnade om det samhället ska fortsätta att finnas i någon form. Ungefär precis som det där samhället, där små fria individer samarbetar för allas bästa.

Det där som den gyllene regeln liksom handlar om.

Publicerat

Hoppet kanske måste dö

Om vi skulle sluta att på hoppas på att klimatkrisen är påhittad eller att den inte blir så farlig. För att istället acceptera att vi är i klimatkrisen nu. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att kriget inte kommer till oss, utan acceptera att det redan är här. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att det icke-demokratiska partiet inte kommer att ta makten för att istället acceptera att det redan gjort det. Skulle det förändra något?

Att hoppas på att något inte ska hända som redan här hänt. Det verkar låsa in förändring och omställning. Det verkar ställa sig i vägen för verkligt hopp.

Publicerat

Har vi givit upp?

Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.

Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.

Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.

Publicerat

Ett liv utan mening – vem lärde dig det?

En politik och en kultur som blir allt mer ytlig, allt mer frikopplad från tiden och allt mer isolerar människorna som lever nu från allt annat liv. Vad har den politiken för mål? En politik som förnekar det omätbara i existensen och samtidigt förnekar det mätbara i ekosystem, fotosyntesen och kretsloppen. Vad gör den med oss?

Vem lärde dig att allt är meningslöst? Ju mer jag läser, desto större blir djupet. Inte kallt och mörkt, utan ljust och varmt. Sagan om det meningslösa livet – det sekulära, ekonomiska varandet – visar sig kunna gå att bryta ned och se i ett annat ljus. Exakt vad det betyder går inte riktigt att sätta ord på än, men den dominerande normens så kallade vetenskaper – ekonomi och ingenjörskonst – är nya fenomen som fått sin dominans i någons syfte. Alltså en ny religion. En religion utan mening, utan rot. Helt isolerad till det som är NU. Det som alltid försvinner i varje andetag eftersom tiden inte går att stanna.

Det är inte de klassiska livsåskådningarna eller naturen som är naiva. Det är vår meningslösa politik och kultur.

Publicerat

Förnekelse eller försoning

Förnekelse. Mänskligt och lätt att hamna i. Inte minst i tider när stora saker vi inte själva kan påverka faktiskt förändrar våra liv. Som krig. Som klimatförändringar. Och dessa bådas långtgående konsekvenser, i det korta perspektivet stigande priser på livsviktiga saker vi vant oss vid är billiga, som energi, vatten och mat. I det långa perspektivet brist på samma saker, energi, vatten och mat. Troligen också begränsningar av våra möjligheter att tillgodose våra fysiska behov av tillexempel värme, vatten och mat. Lidandet som blir en konsekvens av bristerna.

Om vi förnekar framtiden och försöker vinna val på att låtsas om att framtiden inte kommer, då kommer det där lidandet bli svårt att dela. Det kommer nog rent av bli våldsamt och leda till ännu mer lidande.

Försoning. Kräver något av oss. Något aktivt. Inte helt lätt, men öppnar en annan väg. Om vi försonas med att framtiden kommer och att den har med sig svåra utmaningar… då har vi en chans att anpassa oss, förbereda oss och till och med sluta göra saker som försvårar för oss.

Det är lätt att fastna i detaljer. Det är lätt att dras med i förnekelse. För mig börjar det klarna allt mer. Det spelar kanske inte någon avgörande roll hur det går i valet. Valet mellan förnekelse och försoning är större än politiken. Men det kanske kan vägleda den inre valkompassen där du ställer dig frågorna istället för att söka snuttifierade svar på dem i den förenklade valkompassen som erbjuds.

Alla mot alla, eller alla med alla?

Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer ha svaret. Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer att bry sig jättemycket om vår förnekelse. De goda åren är över. Vi levde länge i förnekelse och snart kommer det inte att hjälpa längre. Kanske är det lika bra att försonas med det?

Publicerat

Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.

Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Publicerat

Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

Publicerat

Totalitär kapitalism

Såvitt jag förstår har Sovjetunionens kommunistiska statsbildning slutat att existera. Min tolkning är att den ersattes av en ganska kleptokratisk totalitär kapitalistisk diktatur. Nu används dock den gamla sovjetkommunismen för att hetsa Sverige in i Nato.

Det är inte så lätt att förstå det här. Det kräver en del inläsning och samtal. Det kan vara så att jag inte har rätt, men jag tror att vi är på väg in i en tidsålder där den ganska frisinnade liberalism som genomsyrat en stor del av västvärlden (inklusive Sverige) är på väg ut. På väg in är samma styre som det ryska. I USA sker det ganska öppet. I kommentarsfält hos många människor i mina nätverk sker det lite mindre öppet. Det ropas efter lägre beskattning, subventioner av fossil energi och hårdare tag mot alla som inte vill eller kan vara med i den hänsynslösa kampen om rikedom och ära.

Vi håller på att bli Ryssland. Med eller utan deras medverkan. Det är ironiskt att kommunismen fortfarande används som argument, när de tre stora makterna just nu – USA, Ryssland och Kina – allt tydligare är på väg in i någon slags uppdelning av världen. Ingen av dessa är kommunistisk. Alla är tämligen kapitalistiska.

Jag är inte jätteintresserad av vare sig kapitalism eller kommunism egentligen. Det jag intresserar mig för är det totalitära. Hur lätt det verkar vara att få människor att tro att det är bäst om vi utvecklar med våld, makt och hårdför styrning av människor. I livets alla skeden och detaljer. Om vi ställer människor mot människor så blir de allt mer rädda och osäkra, då kan vi lova ordning och reda, bara de ger upp lite eller hela sin frihet. I Ryssland hotar maktens män sitt folk med berättelser om en omvärld full av nazister som hotar tryggheten. Här får vi berättelser om kommunister som hotar tryggheten. Sanningshalten i berättelserna är liksom i all propaganda ganska lätt att granska för den som vill. Men, det verkar inte vara så många som vill det. Varken här eller där.

Det där är fruktansvärt obehagligt.

Sverige är inte neutralt. Vi är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna och orättvisorna växer snabbast. Det där tycker människor med många resurser är bra och det ska försvaras till varje pris. Kärnkraft, Nato, avskaffad välfärd och hård totalitär styrning. Exakt hur detta ska göra att vi kan möta och anpassa oss till klimatkrisens realitet är oklart. Men, vi har ju alltid kärnvapnen att ta till.

Publicerat

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.