Publicerat

Fotbolls-VM för herrar 2026

Några korta tankar om fotbolls-VM för herrar sommaren 2026.

  • Det hålls i ett korrupt land som håller på att förvandlas till någon slags diktatur.
  • FIFA är ett korrumperat sällskap som gynnar girighet och egoism
  • Plötsligt får krogar dygnet-runt-öppet om de visar fotboll på storbild
  • Kyrkor gör kyrkorum till skådeplatser för denna yra
  • Alla som hade en viss ålder 1994 längtar tillbaka dit och alla andra längtar också dit
  • Vi är alltså i den växande nationalismens perfekta storm
  • Fallet som underhållning

Världen förändras.

Publicerat

Predikan: Hjälpen finns redan i andetaget

Predikan: Söndagen före pingst
S:t Nicolai kyrka, Örebro
17 maj 2026

Första Kungaboken kapitel 19, vers 9-16

När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren sade till Elia: ”Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.

Johannesevangeliet kapitel 16, vers 12-15

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

 

Predikan (lyssna i spelaren ovan)

Har du tänkt på hur förunderligt det är att vi faktiskt vaknar varje morgon? Efter att vi åtminstone någon timme under natten har varit i sömn så djup att den närmast kan liknas vid medvetslöshet. Helt utan kontroll. Jag vet inte vad du tror om detta, men jag tror inte att jag tar några andetag i den djupa sömnen. Jag tror att jag får andetag. Att de blåses in i mig av den Gud som i den hebreiska Bibeln namnges som JAG ÄR, Jahve, genom fyra tecken som uttalas som andetaget.

Där ÄR Gudsnamnet.

Mitt liv började med ett första andetag och kommer att sluta i ett sista. Däremellan får jag massor av nya. I vartenda ett av dem är också Gud. Samma allsmäktige Gud som kommer till profeten Elia i det lilla suset. Profeten som står upp för Gud i tider av korruption, våld och död. Bibeln berättar inte om en Gud som kommer till Elia i högljudda stormar eller jordskalv. Inte heller i elden. Nej, Gud kommer i det lilla suset. I vinden, i andetaget.

Förunderligt.

Och Jesus känner våra begränsningar. Efter att ha tvättat sina vänners fötter och givit dem kärleksbudet (alltså att de och vi ska älska varandra som han älskar oss) så säger han orden om att Hjälparen, sanningens Ande, kommer att vägleda oss.

Här och nu (ungefär tvåtusen år senare) har vi samlats i hans namn, söndagen före pingst. Jesus har dött och blivit återuppstånden. Han har visat sig för sina vänner. Visat att våldet och döden inte vunnit. Han har försvunnit igen. De som har gått med Jesus får vänta. Generation efter generation väntar, samtidigt som NÅGON redan är här. Vår väntan blir ibland så olidlig att vi som mänsklighet gör dumma saker när vi tvivlar och saknar både tillit och tålamod. Nu hotar ganska många av våra dumheter såväl demokrati som klimat och miljö. Tron på Gud utmanas i våra dagar, liksom tron på naturlagarna och rättsstatens principer. Människovärdet har devalverats. Naturen har inget värde om livet inte går skörda och sälja. Jag såg det på nyheterna. Jag såg också människor (som kallar sig kristna) välsigna en guldstaty föreställande en dollarmiljardär som kallar sig president och är överbefälhavare för världens största krigsmakt. Vad som är på låtsas och på riktigt blir alltmer oklart när AI-genererat content och desinformation har gjort overkligheten verklig och sanningen närmast omöjlig att enas kring.

Hur hamnade vi här, undrar jag.

Kanske är vi i ett läge nu som kan liknas vid det som Jesus lärjungar, följare och vänner var i då? Deras tro var också utmanad och utsatt. Precis som den måste varit för profeten Elia där i grottan. De behövde hjälp. Vi behöver hjälp. Alla behöver hjälp. Jag tror att vi måste prata om det här. Med varandra. Hjälpen är på väg och jag tror att det kan vara klokt att ta ett djupt andetag och börja om från början. I Guds namn.

För hjälpen är redan här. Sanningens ande vägleder oss, precis som Jesus lovat. Hjälpen börjar i den djupaste sömnen, när våra kroppar rent faktiskt befrias från slaggprodukter och annat vi samlat på oss under dagen som gått, men som vi inte behöver. Vi befrias i nattens vila, precis som när vi ber och bekänner i mässans början. Och detta befriande sker när våra kroppars glymfatiska system (och lymfsystem) gör något viktigt… i den djupa sömnen när slår hjärtat långsammare och kroppstemperaturen sjunker. När andetagen blir långsammare och djupare. Och DÄR ÄR Gudsnamnet.

Förunderligt.

Relationerna inom den treenige Guden (Skaparen, Frälsaren och Hjälparen) är källan till alla livets relationer. Något söker något. Någon söker någon. Kärleken som strömmar genom universum vill nå varenda liv, genom varenda liv. Människa, var är du? Så frågar Gud fortfarande. Men risken är stor att vi inte märker att Gud kallar oss… redan i andetaget. För vi blir så lätt upptagna av alla prövningar. Vi är ju sköra små människor som alla blir rädda och oroliga ibland.
Det finns människor som vill utnyttja den rädslan och oron. Nu i valrörelsen. Ungefär samtidigt som forskare i Europa pressmeddelar att närmare hälften av Europas unga tycker att demokratin inte känns meningsfull så noterar forskare på Örebro universitet (i studier) att unga människor blir mer rädda och aggressiva när de sover dåligt. Allt hänger ihop. I meningslösheten uppstår tvivel som kan göra människan till ett lätt byte för krafter som vill styra med skrämsel och hot.

Vi lever i tider när vår tro prövas. Men valrörelsen skulle faktiskt lika gärna kunna handla om hoppet. Hoppet som Anden lämnar som en sten i skon som inte går att skaka ut. Ett skav som varken kan bedövas eller medicineras bort. Hoppet i samvetet. Och Hjälparen är redan här. Gud verkar i andetaget och i det där samvetet. Allt hör ihop och alla får komma hem till måltiden.

Oavsett vandel. Oavsett ursprung. Oavsett inkomst.

Och om nu ingen talar om sanning eller hopp eller nåd i valrörelsen så kanske Anden manar oss att göra det. I luften som blåses in i våra lungor och i luften som vi andas ut. Luften som är mellan oss. Var inte rädd, ekar det i den luften. Sov gott, säger Gud. Vila ut hos mig. Jag vill hjälpa dig och befria dig. Gud sänder sin kärlek till oss som sägs ha fjärilar i magen och tårar som smakar salt. Vi som är Guds sårbara människor. Och jag vill tro att vår gemenskap har en framtid. Våldet och döden får inte sista ordet. Tron är allt annat än meningslös och jag tror att vi alla redan vet det. För medan vi väntar så har Anden redan verkat i oss. När vi sov som djupast i natt. Och när vi väcktes igen.

Vi ber.

Gud, tack för att du möter oss i det lilla suset. I andetaget som ger oss livet. Ge oss din blick för dolda möjligheter. Sänd din Ande att leda oss din tjänst för fred och rättvisa åt alla. Tack för att du sände din son för att visa oss, och fortfarande gör det, i måltiden vi ska få dela.
I Jesu namn.

Amen.

Publicerat

Det drar ihop sig

Strax efter lunch kommer hotet. Han ska utplåna en civilisation. Jag går in i kyrkan. Sätter mig en stund. Andas djupt. Ber. Tänder ett ljus. Det drar ihop sig och en civilisation kommer att gå under. Men det mesta talar kanske för att det är vår. Vi lever i dårarnas tid. Dårarna är vi som lagt makten i händerna på ledare som tappat förståndet helt. Och alla gör vi det för pengarnas skull.

Vi faller.

Publicerat

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Kommer ut från ett viktigt möte. Var med på begravning på förmiddagen. Samtidigt som jag gick in i mitt möte gick två politiska partiers ledare in i en presskonferens.

Jag kom ut ur mitt möte med en klarare bild av min framtid. Vad partiledarna kom med är kanske blandat. Den ena stärkt, den andra troligen utan uppdrag innan året är slut.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Men det finns något som vi inte kan förstå, men tro på, som består.

Publicerat

Predikan: Om dårar, barn och bilbärgare

Predikan
10 februari 2026
En lam man bokas
Predikoövning, Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala

Markus 2:1-12
Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«

 

Predikan
Av barn och dårar får man veta sanningen sägs det. Jag vill lägga till bilbärgare på den korta listan. För det är ödmjukande att stå med en havererad bil i minus tio grader och vänta på en bärgare. Att bli lite kallare för varje minut som går, bara för att en stund senare få sitta i bärgningsbilens varma och sköna hytt och få höra några sanningar om bilar, människor och livet. Från en erfaren man i oljemärkta varselkläder med tovigt skägg, skitiga glasögon och en röst märkt av livet… och av filterlösa cigaretter… men också av djup visdom.

Det är ödmjukande att behöva be om hjälp. Och att få den.

Vilka skulle bära sin vän, göra sönder ett tak och fira ned honom så där som Bibeln berättar? Vem skulle låta sig bäras fram och firas ned på det sättet?

Kanske bara de verkligt hjälplösa. De som har förlorat hoppet, släppt taget om stoltheten och behöver bäras eller bärgas. Där måste vi alla hamna. Någon gång eller flera. När livet inte blir som vi har tänkt oss. Men, då kommer ofta andra till vår hjälp. Som ett glädjande budskap från något bortom det vi kan förstå.

Precis som bärgaren. Mitt möte med honom fick evangelietexten att framträda klart i frågan som ställs: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?

Den frågan drar ut mitt hyckleri i ljuset. För så här är det: Jag håller på att bli lätt vansinnig över att tvingas förhålla mig till hur våra folkvalda ledare, och våra företagsledare, böjer sina nackar och drar med sig oss alla…. i nationalismens dödskuggas dal. Igen. Det är lätt att peka på Amerika, men även i Europa och här hemma i vårt land så verkar vi krypa vi efter. Maga-sjukan är som ett virus som smittar allt fler. Med tankar om hårda tag i någon slags kristen nationalism, men utan Kristus. Kanske såg ni debatten mellan biskopen och den tjänstledige prästen som nu sitter i riksdagen i SVT:s Aktuellt förra veckan? Kanske läste ni att även det största oppositionspartiet också börjar jobba för fler utvisningar. Jag blir tokig. Mot allt jag lärt mig står jag nu i ett hyckleri som blir allt svårare att leva med. Det är som att vara intimt med på en fest som spårat ur för länge sedan, men där ingen är nykter nog att tända ljuset och säga SKÄRP ER: HUR KAN NI TÄNKA SÅ I ERA HJÄRTAN?

Men, det finns en annan sida också. Jag kan muttra om tjänstlediga präster som sitter i riksdagen, jag kan muttra om de skriftlärda i Bibeltexten. De är ju trots allt mina favorit-syndabockar. Men, jag är ju ganska ofta som dem. Jag vill ju också att det ska vara rätt och riktigt, som jag har lärt mig i min hierarki. Så Gud får ropa SKÄRP DIG till mig ibland. Som i Markusevangeliet. Där berättelsens tempo och tilltal liksom är rakt i ansiktet på mitt högmod.

När jag står med min djupa längtan efter att få läxa upp alla Facebook-rasister som inte ens kan stava, eller mästra alla boomers som delar AI-genererat skräp och tror att det är på riktigt. När jag vill skälla ut alla andra bibeltolkare som använder Ordet för att försvara och förklara sina idéer, motivera sina avgudar och förklara sina guldkalvsdanser. Då frågar Jesus mig: Hur kan du tänka så? För Gud har blivit människa och undrar om inte mitt högmod gör mig till exakt det som jag själv är rädd för. För Gud vet… att den där rädslan gör mig arg. Att den får Ordet att stanna i mig istället för att bli till handling. För så gömmer jag mig i mitt intellekt, som skriftlärd. När jag helt enkelt är mer rädd om mig själv (och min blivande karriär som präst) än om livet och Skapelsen.

Var inte rädd, står det i Bibeln, i en av mina ringar och tatuerat på min vänsterhand. Men, mitt samhälle är byggt på hyckleri, och hycklaren är jag. En rädd liten pojke i en fallen värld. Mitt hopp står helt och hållet till Guds nåd och Jesus försoningsverk. Till honom som lagar brustna hjärtan och torkar våra tårar. Han som ska resa oss upp när vi har fallit och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.

Kanske är det först när jag verkligen tror det här. När jag ber om förlåtelse, på riktigt. När jag tar emot förlåtelsen, på riktigt. Kanske är det bara då som vägen hem öppnar sig, på riktigt.

För Jesus kommer tillbaka. Inte bara till Kafarnaum. Det är inte för sent för mig (eller andra) släppa taget om högmodet och låta oss räddas. För vi föds sköra och hjälplösa. Vi dör likadant. Under vår vandring här på jorden känner vi oss ibland starka, men vi är alla beroende av Guds nåd. Hela tiden. I Markusevangeliets direkta tilltal blir detta klart för mig. Lika klart som i bärgarens tal om en trasig startmotor. Lika glasklart som i bärgarens handling när han kör mig precis dit jag behöver. Och medan jag försöker förstå hur jag kan tänka som jag gör så ofta…så säger Jesus: Mitt barn, dina synder är förlåtna.

Lycka till, säger bärgaren när han släpper av mig och min bil vid verkstaden. För sådan är nåden. Och stort är trons mysterium. Här och nu. Direkt och alltid. Vågar jag lägga mig i Guds varma händer? Utan förbehåll? Vågar jag börja ställa öppna frågor istället för att fortsätta komma med slutna svar? Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Det skriftlärda i mig är bara en roll, medan det sköra och hjälplösa är själva livsvillkoret vi alla delar. Kanske är det först i den insikten jag kan låta mig bäras. Och bärgas. Tillbaka hem.

Av Jesus, till de andra dårarna och barnen.

Publicerat

Bud, kardinalsynder och Grönland

Jag tror att vi lever i en tid när saker vänts upp och ned. Kanske är det nu vår tur att uppleva hur det är att vara längst ned på stegen? För det är svårt att slåss mot världens rikaste land som också råkar ha världens största vapenmakt. Det har många människor, kulturer och länder fått uppleva före oss. Vi trodde att vi var dem. Vi lät deras kultur bli vår. Musiken, filmen, böckerna, forskningen, sätten att tänka.

Tji fick vi.

Ibland funderar jag på vad tog oss hit? Under mina mest högljudda år som tyckare och politiskt engagerad (som kanske också var mina mest fåfänga år) fick jag ofta höra att jag var naiv på olika sätt. Men den naivitet jag upplevt i förnekandet av att ett gammalt vit makt-parti skulle komma in i vår riksdag och sedan bli jättestort, eller i förnekandet av att den farliga clownen nog skulle vinna det där valet, och den där långsamma statskuppen och bli befälhavare för världens största vapenmakt, eller i förnekandet av att även våra handlingar spelar roll när den globala uppvärmningen fortsätter…. den naiviteten kanske snart är ersätt av den nyväckta människans öppna sinnen? Vad vet jag?

Min poäng är att jag tror att vi alla har anledningar att fundera över oss själva, vårt land och vår tid. För nu händer det allvarliga saker och inget kommer att vara som förr. Hur förhåller jag mig till att vara helt och fullt ägd av de företag som gjort operativsystemen i min dator och min telefon? Vi varnades för kineser och ryssar, men inte amerikaner. Hur gör vi när varken den fria marknaden, liberalism eller någon annan tro på att något magiskt ska hända (i den sekulariserade folkhemskulturen som förändrats och idag är funktionellt dum med köpandets och säljandets logik som rättesnöre) kommer att fungera.

När upplysningens civilisation går under så kan det vara skönt att reflektera över vad som tog oss hit. Hur har vi bidragit? Jag har sju förslag. Jag har ägnat mig åt dem alla.

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Något annat att fundera över hur det blev så att det som kallas Guds bud gick från att vara något att sträva efter till något som vi skulle strunta i. Eller inte bara strunta i, utan som på tonåringars vis göra det rakt motsatta till.

Nu står vi här. Nationalisterna vill bekämpa oss. De rikaste vill bekämpa oss. Vad gör vi nu? Det finns andra vägar. De är alltid öppna för oss.

Publicerat

Demokratin dör och det är underhållande

Gud är död, sa Nietzsche.
Demokratin dör, säger allt fler.

Så länge vi låter det som en gång kallades sociala medier styra det offentliga samtalet så är vår demokrati dödsdömd. Det är ganska så uppenbart. Samtidigt är lösningen ganska enkel. Om bara civilsamhällets aktörer, som kyrkor, politiska partier och intresseorganisationer lämnade plattformarna istället för att tvinga sina medlemmar och intressenter att vara på dem… då kan något nygammalt hända. Men, ingen vågar. Allt har ju vant sig med att kommunikation är gratis. Så nu dränks vi i AI-genererat skräp-content som gör att inget längre går att urskilja. Vi är fast i underhållning men förstår inte att att det är vi som är underhållningen.

Det är sorgligt. Framför allt eftersom det borde vara enkelt att kliva av.

Publicerat

Onsdag (kanske lite hoppfullt)

Kommer hem ifrån morgonmässa och frukost. Fortsätter textanalysen som är grunden i min magisteruppsats. Läser om Zohran Mamdani, som vunnit valet till borgmästarposten i New York. Som i sitt segertal säger:

New York är en stad av invandrare, byggd av invandare, den får sin kraft av invandrare. Och från och med i natt styrs den av en invandrare. Så lyssna nu president Trump: för att komma åt någon av oss, så måste du komma åt oss alla.

Kanske väcks det lite hopp här, i något profetiskt. Ett litet ljus i mörkret. Språket är en del av makten. Amen, tänker jag och sätter tänderna i Norman Faircloughs kristiska diskursanalys.