För ett år sedan mötte jag en människa. I ett sammanhang. Sedan har vi sprungit på varandra i andra sammanhang. Det här är en klok, varm och fin människa. Idag fick jag samtal med honom inför en grupp studenter på universitetet. Vi prata om entreprenörskap, kultur, musik, livet och sånt. Sen åt vi lunch och prata om samma sak, men på ett annat sätt. Jag är oerhört glad och tacksam över att mina vägar korsat med Magnus Sundell.
Tisdag 27 februari
Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.
Letar efter en bostad där vi får plats
Sara Richert och jag. De fyra barn som bor med oss. Vi letar efter en bostad där vi får plats. Jo, vi trivs i den lägenhet vi delar på Oskarsvägen, men det saknas ett rum. Vi behöver en lägenhet med fem sovrum. Så enkelt är det.
Vi letar i centrala Örebro.
Och ja, vi letar ganska intensivt i grupper, bostadsbytarnätverk och via hyresvärdar. Men, utbudet av lägenheter med så här många sovrum är tämligen begränsat i staden vi bor i. Så här kommer en liten vädjan om hjälp. Tillsammans söker vi alltså efter en lägenhet i centrala Örebro som har fem sovrum. Vi letar efter hyresrätt. Centrum, Öster, Norrcity och centrala Väster är delar av Örebro som funkar bäst som utgångsläge för våra liv. Närhet till bussar och tåg är viktigt.
Tacksam för alla kontakter, tips och relationer som kan hjälpa oss att hitta ett hem som funkar för oss och våra barn.
Själv är jag mer eller mindre utloggad från Facebook, men nås via Messenger, telefon eller möten öga mot öga.
Pengar gör oss dumma i huvudet
– Den viktigaste slutsatsen är att vi påverkas väldigt mycket av pengar, och mycket mer än vi tror, säger Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Han menar att pengar skapar en distans mellan människor, både fysiskt och mentalt. Han säger också att pengar sätter ett värde på människor, som sträcker sig längre än värdet på pengarna i sig.
Ibland kan 22 minuter vara väldigt innehållsrika. Som det här samtalet mellan Emmy Rasper och Micael Dahlén i P3:s program Psyket. När vi gör människovärdet ekonomiskt då tappar vi meningen med livet. Då slutar vi vara människor. Om vi någonsin ska klara av att bryta det här beteendet så måste vi bli medvetna om det. De här 22 minuterna kan vara en hjälp.
Skitprat, del 986 234
Det här med att pendling utvecklats till ett självändamål. Jag är djupt övertygad om, och det finns en del forskning som talar för det, att väldigt få människor som pendlar mår bra av det. Så, varför pendlar vi? För att vi kan.
Inte för att vi vill.
Inte för att det gör våra liv bättre.
Inte för att vi når våra mål.
Den som formulerar sådana här ingresser är med all säkerhet inte en pendlare.
Det är något
Vi träffas igen. Det har gått fem dygn. Närmar oss varandra. Två år in i vår relation är det här något vi är ganska vana vid. Tiden vi varit isär är nog minst lika lång som tiden vi varit tillsammans. Så har det varit, och så vill jag inte att det ska vara längre.
Men, det är något. När vi varit isär så tar det ett tag innan vi når varandra. Närmandet sker via olika samtal. Inte sällan avancerade intellektuella diskussioner eller upplockade samtalstrådar från förr. Vi närmar oss via hjärnorna och det brukar till slut bli för mycket.
Jag har inte någon större lust att mötas så. Tiden rör sig väldigt fort i våra liv och de dagar vi är isär hinner det alltid hända väldigt mycket. Kanske är det därför mitt behov av att vara tillsammans är så stort. Jag har inte hittat den där totala tilliten till att vi står tillsammans i allt som händer. Vi har inte riktigt landat i en verklighet som faktiskt utgår ifrån att vi möter den tillsammans.
Det är något. Något vi behöver göra. Närma oss varandra ännu mer. Ställa oss bredvid varandra. Lita på det.
Vi somnade. Jag vaknade först. Gjorde mig iordning och tog hunden till dagis i den kalla morgonen. Sitter nu på tåget till Flemingsberg och en viktig mötesdag i Huddinge. När jag kommer hem ikväll ska jag försöka att stänga av hjärnan. Bara njuta av att vara i hennes närhet. DET är något.
Människan är ett känsligt djur
Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.
Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.
Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.
Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.
En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.
Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.
Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.
Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.
Dansens hus
Jag vill göra något annorlunda. Så jag köpte en dansföreställning till Ella i julklapp. Så igår checkade vi in på Scandic Continental, gick på Urban Outfitters, Scifibokhandeln och hängde på hotellrummet. Kallt i Stockholm. Middag på Vapiano och sedan gick vi till Dansens hus och såg ”Until the lions”. En makalöst intensiv och vacker dansföreställning signerad Akram Khan.
Tre dansare, fyra musiker och en timmes magisk dans. Väldigt, väldigt vackert. Ching-Ying Chen var helt fantastisk.
Ja, det var något annorlunda. Något jag gärna gör igen.
När människor möts
När jag får chansen att läsa på. När jag får chansen att lyssna in. Då kan jag leda samtal och det tycker jag är meningen med livet. Människor som blir lyssnade på säger kloka saker. En förutsättning för att människor ska mötas. I morse ledde jag ett sådant möte. I förrgår ett annat. Jag vill göra mer av det.
Hit och dit och ingenstans och överallt
Jag forsätter att flyta fritt i tillvaron. Är här. Är där. Är överallt. Är ingenstans. Igår modererade jag ett fint samtal om jämställdhet, rättvisa, könsmakt och #metoo på Örebro universitet. Fick hänga med sköna människor i en hotellobby. Dessutom hann jag handleda ett tiotal studenter. Idag har jag försökt resonera om relationer och sociala medier tillsammans med ett gäng kunniga människor. Nu på ett tåg till STHLM där jag ikväll träffar en flock nytänkare som vill starta en ny rörelse. Sedan hem till en av mina bröder där jag sover på ett golv innan jag stiger upp tidigt (som varje dag) och tar mig till Huddinge och ett frukostmöte som jag ska leda. Sedan ett telefonmöte och en beredning och en tågresa innan helgen kommer.
Panta rei.
Jag blir äldre och äldre. Kommer inte att leva för evigt. Det skulle vara skönt att hitta hem.