En krönika och en reaktion

Får ett mail av en annan pappa. Jag skrivit en text som får honom att gråta. På så sätt får jag reda på att en krönika jag skrivit nu har publicerats. Jag svarar på mailet. Blir berörd av att någon annan berörts av något jag skrivit. Berättar det. På den korta mailväxlingen känner jag att jag gjort mer nytta än på allt annat jag gör för att tjäna pengar. Ibland är det skönt att prata om de jobbiga personliga sakerna. Med helt okända människor. Utan att tjäna pengar. Jag skulle gärna göra det oftare.
Krönikan jag skrivit är publicerad i Svenska Diabetesförbundets tidning Diabetes, nr 5/2013. Så här såg texten jag skickade till redaktionen ut.

Mitt barn och det varma mörkret
Jag har en bild i en ram hemma. På bilden ligger mitt lilla barn i mörkret i en sal på avdelning B88. Hon sover tungt. En infart i vardera arm. Den ena ger vätska, den andra ger insulin. En lång dag har just tagit slut. Från akuten till avdelningen och timmar av panik när det är svårt att hitta ådror för de där infarterna. Hennes babyhull och panik har samverkat för att göra jobbet svårt för sköterskorna. Ett tag låg hon i panik på min mage och vi var tre vuxna som höll henne fast för att få in infarterna.
Hon sover. Stilla. Blinkande dioder och signaler. Ett lågmält surrande från insulinpumpen. Ro. Det är jag som ska sova kvar den här natten. Har kameran i en väska. Tar en bild där hon ligger i det mörka rummet, bara upplyst av enkel vit lampa. Hon är omgiven av teknik som räddar hennes liv. Jag minns att jag börjar gråta. Inte av chocken eller sorgen av att också hon ska bära diabetes resten av livet, utan av tacksamhet och lättnad över att hon fått ro efter en jättejobbig dag. Tårar av lättnad och en stark känsla av ro också i mig. Vi är tillbaka i en miljö där människor vill oss väl. Jag sitter i ett varmt mörker och gråter för mig, mitt barn och den som tar hand om oss.
Ibland när livet känns hopplöst tittar jag på den där bilden och minns. Då slår mitt hjärta lite långsammare. Att komma ihåg den där känslan av att vara omgiven av människor som vill oss väl är bra för mig. Vanligen känner jag mig nämligen som världens ensammaste. Har varit ganska värdelös på att be om hjälp och bjuda in människor i det liv som jag och min familj lever. För visst är vi omgivna av människor som vill oss väl även i vardagen?
Det hände något i mig vid tiden för den där bilden. Något brast och nu sju år senare måste det lagas. Alltså tittar jag på den där bilden ganska ofta nu. Försöker hitta tillbaka till känslan av att dela livet med andra. Att våga släppa taget och förlita sig på vänner, bröder, föräldrar och kollegor.
Finns det något finare? Än människor som hjälper varandra? Är det något jag verkligen vill lära mina barn är det att hjälpa andra, men också att be om hjälp. Istället för att sluta sig och bita ihop eller simma mot strömmen. Jag tror att många skulle må bra av det. Inte minst jag själv. Herr Ensam som driver eget företag, jobbar själv och alltid hjälper andra utan att själv be om hjälp. Som jobbar, stretar och är ambitiös så att jag blir sjuk.
Jag tittar på den där bilden. Mitt barn och det varma mörkret. Den får mig att komma ihåg något viktigt.

ägd

Städar upp i lägenheten. Efter ett tag känns det som att alla papper, prylar och åtaganden äger mig. Igen. Det kryper och skriker i hela kroppen.

Vem är jag?

Jag är trött. Jättetrött. Det här med livskris och terapi har fram till idag varit toppen. Men idag öppnade jag något slags sår. Mitt i allt händer det andra saker och jag upptäcker att Värmland är en del av mig mycket mer än jag vetat om. Jag är halvtysk. Och halvvärmlänning. Så nu ligger jag och lyssnar på den här och känner mig tragikomisk.
Vem är jag?

Livet på landet, i svartvitt

FWR_6220

Åker till landet igen. Det går ganska bra att vila en övervarvad hjärna här. Dofterna, vyerna, ljuden och allt här andas lugn. Med macro på kameran blir det ännu lite tydligare. Skönt.

FWR_6222

FWR_6228

FWR_6237

FWR_6241

FWR_6246

FWR_6247

FWR_6248

FWR_6256

FWR_6268

FWR_6269

FWR_6272

FWR_6275

FWR_6276

FWR_6278

FWR_6282

FWR_6289

FWR_6292

FWR_6293

 

Fel man på fel plats i fel tid i fel kropp i fel del av världen

Orkar inte läsa mer dokument där tomma ord staplas på varandra för att ingen ska kunna utvärderas, ställas till svars eller behöva göra något. Är trött på att läsa/höra/se nyheter om hur flickor och kvinnor på olika sätt utnyttjas, våldtas, löneslavas, hånas, nedvärderas och klassas ned. Får ont i magen av den fåfänga jakten på mer plats för bilar i staden. Det är 2013 nu. Men samtalen känns som 1983. Jag vill inte vara med i det samtalet.
Men, så länge som jag inte löst min försörjningsfråga så är jag kvar. Försöker bidra positivt. Pyser ut lite övertryck och gnäll här då och då. Just nu, den första kalla oktoberdagen 2013 har jag aldrig känt mig mer utanför det samhälle jag försöker vara med och jobba i. Kanske för att jag är utarbetat och trött. Kanske för att jag är sjuk i huvudet. Kanske för att samtiden är helt galen.
Fel. Fel. Fel. Jag vill fly bort. Till ett happyland där jag kan läsa och känna dofter. Andas. Vila. Sova hela nätter.