Gott nytt år

2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.

Det kommer aldrig vara över för mig

”Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig RAKT NER I SJÄLEN!
Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig”

Jag tror det gått tretton år sedan jag såg Håkan Hellström första gången. Han har liksom funnits där hela tiden, men först nu i år har fallit handlöst för den nu trettionioårige låtskrivaren och artisten som inte är lik någon annan. Eller möjligen som en ung Bruce Springsteen. Allt hängs ut och det spelas på liv och död. Det fantastisk följsamma bandet och publiken klämmer ut varenda ton och ord som om det inte fanns något annat. Makalöst. Tidigare i år satt jag en kväll och sjöng hela den här låten – ord för ord – med de jag älskar mest av allt i livet. Barnen och jag. Hon som kallar mig sin man.
Ikväll exploderade jag inuti när den spelades på Conventum. Samtidigt som rummet och exploderade. Ångest, liv och död kan nog inte låta starkare och mer levande än så här. Den här låten tar plats bland mina nationalsånger. Jag vill aldrig att det ska vara över för mig.
 

Samtiden, fåfängan och att en rasist är välgörare

Musikhjälpen 2013. En fantastisk grej. Ett ljus i det mörka. Mitt under den mest ytliga handeln på året samlas det in pengar för att unga tjejer/kvinnor ska kunna öveleva sina graviditeter. Det handlar om insatser från sexualundervisning till cyklar till barnmorskor i fattig landsbygd. Vackert. Pengarna ska in och till vilket pris som helst. Det gör att allt fler fåfänga kreatörer lockas till Musikhjälpen. Vinn en shoppingpromenad med modebloggare X. Häng en dag i stallet med bloggare Y. Köp en förstoring av fotograf Z. Spela golf med partiledaren för det tydligast fascistiska, rasistiska och människofientliga partiet i Sveriges riksdag.
Välgörenhet 2013. Så känner vi oss fina.
Samtidigt går en video runt. Jag. Är. Jason. Kända svenskar läser upp och om det korta, men känslosamma, tal som Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, höll när han fick ta emot pris häromveckan. Många gillar. Jag är tveksam. Visst är det bra och alla inblandade förtjänar respekt. Men, jag tycker ändå att det känns som någon slags försvarstal för det självklara. Som om vi som respekterar människors lika värde måste försvara det.
Jag är trött på det. Det är dags att ni som inte tycker så får försvara er istället. Default är att alla människor är lika mycket värda hela tiden överallt och utan undantag. Du som inte tycker så för förklara dig. Motivera. Argumentera.
Samtiden håller på att implodera. Hur länge är Åhléns City öppet idag?

Den magiska skogen

2012-11-21-13.28

Det är något med Sommarro. När jag går runt i den lilla skogen slår mitt hjärta långsammare och den vanliga oron och ångesten liksom tystnar. Dofterna påminner om något. Stående och liggande träd, mossa och utsikt mellan träd och sly. Ljuden från skolan, skratt, skrik och liv. Långt borta i bakgrunden hörs det svaga bruset från staden. Det känns varmt, skönt och tryggt här. Människorna jag möter stannar alltid och säger några ord. Blickarna är inte jagade här. Det finns tid att stanna en stund.
Sommarro är mitt eget Narnia. Jag kommer tillbaka till min egen barndom på något sätt. Den tiden framkallar inte alltid fina minnen, men i den här skogen släpps bara de fina sakerna fram. Därför älskar jag att gå här. Med eller utan hund. Jag undrar om alla människor har en sådan här plats. Eller är det bara rotlösa jag?
I vilket fall som helst har Sommarro blivit en viktig plats för mig igen. 35 år senare.

Undrar om det är dags att vakna?

nm2

Jag känner mig ledsen, gammal och trött. Allt oftare kommer den stämningen över mig. Igår kväll innan jag gick och lade på mig på ett hotellrum kom nyheten på radio. Sydafrikas president Jacob Zuma läste upp ett uttalande:

My Fellow South Africans,
Our beloved Nelson Rolihlahla Mandela, the founding President of our democratic nation has departed.
He passed on peacefully in the company of his family around 20h50 on the 5th of December 2013.
He is now resting. He is now at peace.
Our nation has lost its greatest son. Our people have lost a father.

Det blev svårt att sova. Vaknade tidigt. CNN och BBC diskuterar och visar bilder på Nelson Mandela. SVT visar reprisen av gårdagens Sydnytt.
Jag är 42 år gammal. När jag var barn växte jag upp i en värld där landet jag levde i hade en röst i världen. Vi var ett av de länder som aktivt jobbade mot apartheid på något sätt. Vi var rädda för ryssen och trodde på demokratin. Därför kritiserade våra ledare odemokrater, diktatorer, juntor och fascister. Inte bara ledarna. Kyrkor, folkrörelser, fack.
Allt det där är över. Efter några så kallade kriser och många år av proppmättnad fnyser många fortfarande åt de som kallas ”världsförbättrare” och det är radikalt när välmående innerstadsredaktörer avböjer en ny skattesänkning.
Idag känns som att mitt land är ganska tyst ute i världen, eller kanske nöjer sig med att sjunga i samma stämma som alla andra. Våra två största partier, som helst pratar om motståndarnas svagheter, är överens om att landets gränser ska vara svåra att ta sig över. Det parti som vuxit mest under de senaste tjugo åren är ett nationalistiskt parti som påminner mer om boernas nationalistparti än om Mandela och ANC. Demokratin har vi tröttnat på och snart kommer vi inför apartheid även här om inte nuvarande utveckling vänder . Vår regering och majoriteten i riksdagen är mer intresserad av att misstänkliggöra och tjuvlyssna på oss som lever i landet än att ha en röst utanför landet gränser.
Och vi är fortfarande rädda för ryssen.
Ibland förstår jag inte hur världen utvecklas. Den gör det, men jag förstår inte alltid. Nelson Mandela släpptes ut sitt långa fängelsestraff när jag var 18 år gammal. Det kalla kriget var i upplösning och jag kände hopp istället för rädsla. Kanske kunde världen bli bra ändå. Idag känns det kallt. En av de starkaste levande symbolerna för utveckling och mänsklig kraft har försvunnit. Och i nästa opinionsundersökning kommer nationalisterna slå nya rekord igen.
Ungefär som julhandeln.
Är det på låtsas eller är det på riktigt? Det var knappast oväntat att den nittiofem år gamle mannen skulle lämna livet. Ändå känns det som en chock. Jag hörde just Mona Sahlin på radio. Hon sa att det kändes som att ett helt nittonhundratal bara försvann igår kväll. Kanske är det så. Jag känner mig vilsen. Alla ni som tycker att nationalism känns piggt. Att det är vi mot dom. Googla Apartheid. Googla Nelson Mandela. Eller så är det ni andra som måste göra det. Ni som tror på alla människors lika värde.
Vi har nog mycket att lära av det Nelson Mandela gjorde. Jag har en ond föraning i magen som säger att vi kommer behöva göra om precis samma saker i framtiden. Samtidigt sitter jag och lyssnar igenom morgonens ekonyheter. Förutom Mandela handlade de mest om vädret och om att januarilönen riskerar att bli lite mindre än väntat. Åtminstone för de som redan räknat in den skattesänkning våra riksdagspolitiker träter om som bäst just nu. Skatteverket vet inte vilka tabeller de ska använda. Ekot talar om det som att vi kommer att få mindre i lön, när det handlar om en ny skattesänkning.
Undrar om det är dags att vakna?

Genombrott

Händelserik förmiddag. Först genombrott hos diabeteskuratorn. Sen genombrott hos psykologen. Det är ganska bra mig för mig att se på mitt liv och vilka mina drivkrafter är. Jag börjar sakta men säkert komma fram till någon slags förändring. Väntar dock fortfarande. Stannar upp. Försöker vara här, nu.

Söndag i stan

Söndag i stan igen. Tokförkyld för femte dagen. Trött och sur. Tre jobbgrejer plus fotbollsträning inbokat idag. Orkar inte fotboll, men måste ta jobbgrejerna. Det är första advent idag. Friden. Fyller i och skickar iväg en beställning på skräp jag förväntas köpa i fotbollsklubbens pyramidspel. Friden.