Vaknar på morgonen. Maria kommer in med frukostbricka. Hon bäddar in mig i kärlek och värme. Och fina presenter. Jag har inte gjort något för att förtjäna hennes kärlek, men får den. Vi ramlar mot varandra. Vi går tillsammans. Det är fint. Min mamma postar en bild på Facebook. Det har hon gjort tidigare. Jag tittar på den lille killen med blicken långt, långt bort. Undrar hur det går för honom. Jag tror att han finns kvar i den som blev jag. Den där blicken som aldrig riktigt hittade sitt fäste… har gjort det nu. Allt är som det ska bli.
Jag längtar efter mina barn. Jag känner ett stråk av skuld röra sig runt mig. Människor jag tappat bort. Saker som inte blev. Mest av allt körs jag över av den vänliga och varma våg av hälsningar som kommer in under dagen.
Vi hör ihop.
