Söndagsbluesen

Söndagar. Bluesdagar. Eller kanske inte blues, ändå. Snarare dödsmetall, grindcore eller kängpunk. Det är ju så att söndageftermiddagar är bytesdagar och då river det liksom loss. En får vara tänjbar. Eller krockkudde. Eller bara hålla sig undan.

Men, nu blir det visst middag snart. Jag har ju hämtat mat. Och med lite tur får jag hem min egen tonåring också. Efter att hon varit självständig och försökt skolka från dans, hängt med kompis och ätit middag på eget bevåg utan att kommunicera.

Jag väljer den här vägen.

”Sell me the infection, it’s only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me
No need for sympathy, it’s only for the weak
On bleeding knees I accept my fate”

Lagom söndag.

Den hemliga polisen i min diktatur

diktaturlogoJa, det kommer att finnas en hemlig polis i min diktatur också. Med ett enkelt uppdrag: Att finnas i samhället och göra livet lättare för människor. Precis som de små grå männen i Momos värld så kommer mina hemliga poliser obemärkt gå runt och göra små avtal med människor.

Uppdraget är enkelt. Nudga människor. Genom att hela tiden – lite lömskt och obemärkt – påminna varje levande människa att hen duger. Att hen är viktig. Och att hens medmänniskor också är det. Att vi människor behöver varandra och att det är snällt att be om hjälp.

Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.

Livet är liksom som det är


Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

Formellt ny person


Sådär. En dag till har gått. Började med viktigt samtal med ett barn och en kurator. Eller, den började tidigare när jag loggade in på Skatteverket och insåg att jag nu är en ny person. Eller åtminstone rent formellt fått ett nytt namn. Nu är det klart. Jag får låna hennes namn under tiden vi går tillsammans. Så jag heter Fredrik Bronner.
Så idag har jag bokat tid för att fixa nytt pass, beställt hem underlag för nytt körkort och fixat lite annat administrativt. Bytt namn på Facebook tillexempel. Och skaffat ny Gmail och försöker också lösa webbhotellet med ny domän för den här bloggen.
Det känns fint. Jag har landat i något viktigt. Här och nu. Jag är inte ensam. De som behöver mig ska heller inte vara det. Det här namnbytet är en enorm liten bagatell som liksom stryker under det med många röda streck.

Jag älskar henne och nu går vi


8 september. Kommer aldrig att bli sig lik. Den här dagen valde vi varandra. Jag får låna hennes namn och bära hennes ring. Omslutna av värme och kärlek fick vi ta det här steget framåt och nu går vi. Fredrik Welander försvinner. Vi kommer att heta Bronner. Känslorna är för stora för att klä i ord.
Det här var väldigt viktigt.
Tack alla som var med.




























En vecka

Det här är inte en vanlig vecka. Något ska avgöras. Något annat ska ta slut. Det här är slutet på resan och början på en ny, skriver Lars Winnerbäck i ”För dig”. Så är det verkligen. En vecka.