Klar luft

Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.

Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.

Allt är som det ska, och ska bli.

Blekt och kallt

Morgonpromenad i Hästhagen. Eftermiddagspromenad i Vena. Det är blekt och kallt. Vi fryser. Men det är också oerhört vackert.

I mellanrummen

Livet finns i mellanrummen. Som vi passerar när vi är på väg. Mellan möten, mål och måsten. Det bara pågår. Fint.

Nere på marken

Det finns en plats
Jag vet att ingen bryr sig om den
Den är bara min
Bakom ögonlocken
Jag skulle ha tagit dig dit
Om vägen var rak
Men vägen är krokig som en psykopat, min vän

När en följer

Den som inte låter hunden leda. Som inte finner sig i att hunden ibland faktiskt måste få ligga och tugga på en pinne en stund på promenaden. Den kommer kanske missa att en dag stå och vänta på den här hunden, titta uppåt och se…

.

.

.

.

.

.

.

.

.

något som detta.

Bilder och bok

Idag har jag behandlat bilder på löpande band igen. Några på mig själv. Dessutom skickat upp ett gäng filer till ett tryckeri. Nu trycks första boken där jag kan titulera mig författare. Vi har skrivit den tillsammans, Sara och jag. Bilderna är mina och formgivningen likaså.

Ungefär så. Fint.

Hanna och jag och Hjälmaren

Hanna och jag tog oss ut till Vena och Hjälmaren. Jag filmade henne när hon flög med drönare. Allt till en liten produktion vi ska göra inför en utbildning. En vacker plats, en vacker kväll.

Färg och svartvitt

Systemkameran grävs fram ur garderoben. Kollar om den funkar. Ett snabbt självporträtt. Färg och svartvitt. Jag känner knappt igenom mig själv. När blev jag så här gammal och sprucken. Mitt ansikte ser ut som att det håller på att spricka. Som att huden gått sönder. Massor av olika nyanser i huden, i håret. Synligt nedbrytning liksom. Ungefär som det känns på insidan lite för ofta.