Efter tre dagar med regn till och från så klarnar det och när mörkret lägger sig…. så visar sig mysteriet.
Mysterium
Islossning och oändlig nåd
Vilda har varit dålig i magen. Men från och med idag har jag friskförklarat henne. Fin mässa på förmiddagen och det kommer nya människor till kyrkan. Något ligger i luften. Jag tror att det är fint att flera söker sig till sammanhang där livet tas på allvar. Våra tider kanske kräver det? Åkte ut till Ässön med Vilda och såg islossning, spår av naturligt liv, hörde sjöfåglar. Kände värme och oändlig nåd.
Livet är på väg tillbaka. I början av helgen var Camilla och jag i Linköping och hjälpte Ella att flytta från Tannefors till en studentlägenhet på Campus. Vi jobbade hårt ett dygn med flytt, möbelskruvning och sådant. Glad och tacksam för att Ella trivs och har det bra i Linköping.
Söndagskänslan är lagom trött och skön.
Fotograferar igen
Jag har börjat fotografera igen. Livet går inte lika hastigt framåt och där låg kamerorna. Det är något livsviktigt med de här bilderna. De får mig att förundras. Jag vet att det är bra. Livet, existensen och det där obeskrivligt vackra vi inte har kontroll över.
Klar luft
Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.
Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.
Allt är som det ska, och ska bli.
Blekt och kallt
Morgonpromenad i Hästhagen. Eftermiddagspromenad i Vena. Det är blekt och kallt. Vi fryser. Men det är också oerhört vackert.
I mellanrummen
Livet finns i mellanrummen. Som vi passerar när vi är på väg. Mellan möten, mål och måsten. Det bara pågår. Fint.
Nere på marken
Det finns en plats
Jag vet att ingen bryr sig om den
Den är bara min
Bakom ögonlocken
Jag skulle ha tagit dig dit
Om vägen var rak
Men vägen är krokig som en psykopat, min vän
När en följer
Den som inte låter hunden leda. Som inte finner sig i att hunden ibland faktiskt måste få ligga och tugga på en pinne en stund på promenaden. Den kommer kanske missa att en dag stå och vänta på den här hunden, titta uppåt och se…
.
.
.
.
.
.
.
.
.
något som detta.
Träd
Bilder och bok
Idag har jag behandlat bilder på löpande band igen. Några på mig själv. Dessutom skickat upp ett gäng filer till ett tryckeri. Nu trycks första boken där jag kan titulera mig författare. Vi har skrivit den tillsammans, Sara och jag. Bilderna är mina och formgivningen likaså.
Ungefär så. Fint.
