Människor som vill mig väl

Tack till dig som mötte mig i helgen. På promenad. Över en öl. I en trädgård. I en mailkonversation. I en chatt. Den här helgen gjorde det stor skillnad för mig. Jag är ensam, men inte så ensam. Vi är fler. Vi kan ta oss an de stora och svåra frågorna om vi hjälper varandra. Om vi ber om hjälp.

Det är fint.

En ny ring på ett annat finger

Kände mig naken utan ring. Så jag gav mig en ny. Gjord av silversmeden Peter Larsliden i Wadköping. Sitter nu på högerhandens ringfinger. VAR INTE RÄDD är stämplat på insidan.

Jag har inte rört vid en annan människas hud på tre månader nu. Om sex dagar fyller jag femtio. Det spelar ingen roll när jag somnar. För jag vaknar som en maskin klockan 06.30 varje dag. Kan inte somna om. Utan en annan människas lugna andetag och värme bredvid kan jag inte sova längre.

Det är något med tvåsamheten. Nej, jag är inte rädd för mig själv. Eller mina känslor och tankar. Jag klättrar inte på väggarna hemma eller tänker att jag lika gärna kan dö. Det är bara det att det känns så outsägligt torftigt att laga mat till sig själv. Att vakna, dricka kaffe i sängen och göra sig iordning utan att få känna doften av Någon. Få prata med Någon. Känna Någons doft, värme och känslor. Det känns helt poänglöst att somna ensam varje natt.

Att diska en tallrik. Ett glas. Ett par bestick.

Jag längtar inte bort ifrån mig själv. Jag längtar till mig själv i relation till någon annan. I en djupare samhörighet. Den där viljan att vara tillsammans. Dela livet. Att kunna vara i behov av någon. Att vara behövd. Att få göra gott i de små osynliga mellanrummen.

Livet är ett tvåbitars-pussel på så många sätt. Mitt liv har bara en bit. Så vill jag inte ha det.

Det handlar om den känslomässiga närheten. Och den kroppsliga. Framförallt om det där djupa tillsammansskapet. Jag har haft det och kastat bort det. Jag har haft det och blivit bortkastad. Nu har jag det inte. Och ingen har mig.

Att var i detta resten av livet känns helt outhärdligt. Tanken på att söka det igen är också lite outhärdlig. Det är inte ovanligt att människor säger till mig att jag behöver hitta mig själv nu. Att jag efter ett vuxet liv som helt varit i relation ska upptäcka vad härligt det är att vara trogen mot sig själv. Ta hand om den friheten.

Att komma ut i detta. I en pandemi i en tid när individualismen peakar. Värdelöst.

Jag är inte intresserad av mig själv på det sättet. Vet vem jag är. Börjar också att förstå varför jag är. Och jag vill vara det tillsammans med någon. Någon som vill vara tillsammans med mig för att jag är. Inte för vad jag kan vara. Eller har varit.

En respektfull, tillitsfull och kärleksfull relation i medveten närvaro. Kanske omöjligt?

Hur många låtar som helst har skrivits om det här. Ikväll får Håkan Hellström sammanfatta det:

Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga
Men jag ger den sprit och piller
För att den ska tystna
Somna in
Drick mer och slumra
Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga

Ja hjärtat i mig är bara fåniga ord
Men det slår för dig

Håkan Hellström, Mitt hjärta är ett jordskred

Tycker jag synd om mig själv? Nej, inte nu heller. Det är bara meningslöst att vara ensam. Men, det är jag. Nu har jag inte längre en lånad ring på fingret. Nu har jag min egen. Känner mig inte mer hel. Men mindre naken.

Jag har levt mitt liv så här. Borde jag sluta med det? Lägga ned det här seriemonogama sättet att leva? Satsa på mig själv och nöja mig med att ligga med någon ibland och sen bara njuta av att få vara ifred? Borde jag plocka ut det gottaste av livet genom att utnyttja någon annan för min egen skull? Fokusera på mina egna behov och begär istället för någon annans?

Samtiden och kulturen ger mig svaret JA. Men jag kommer från en annan plats. Jag kan inte sluta att vilja vara nära någon. I känslan av tillsammansskapet. Det är inte något som stänger in. För mig är det något som gör livet mer levande. Och just därför är det så svårt att känna mening efter tre månaders isolering.

Vaknade 06.30 idag. Jag har sprungit en mil. Tagit en lång dusch. Smort in kroppen med saker som ska göra huden mjuk. Vårdat en ny tatuering. Druckit gott kaffe. Suttit i solen på balkongen. Lyssnat på morgonradio.

Men jag har inte sagt ett ord. Det är så tyst.

I mellanrummen

Livet finns i mellanrummen. Som vi passerar när vi är på väg. Mellan möten, mål och måsten. Det bara pågår. Fint.

Nere på marken

Det finns en plats
Jag vet att ingen bryr sig om den
Den är bara min
Bakom ögonlocken
Jag skulle ha tagit dig dit
Om vägen var rak
Men vägen är krokig som en psykopat, min vän

Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.

Tillbaka som mig själv

Fredrik Bronner finns inte längre. Men jag finns. Så nu är bloggen tillbaka där den startade en gång för länge sedan. Den djupare innebörden i detta är både klar och oklar.

Att laga mat

Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.

Ute ur fastan. På flera sätt.

Tack.