Svanar


Sara, Vilda och jag tog en lång promenad. Venastugan, Myrö, sol, kall vind…. men mest av allt massor av landande svanar. Det var fint att se.

Samtal och relationer hittar vägar

1 565 735 638 byte (1,59 GB på skiva) för 11 918 objekt. Det är mängden data jag publicerat på Facebook och Messenger sedan 2007. Det blev 9683 bilder på Instagram. 6394 tweets och något hundratal statusuppdateringar på LinkedIn. Ganska många tusen relationer och ömsesidiga följanden. Men nu är det samlat, nedladdat och kontona är avslutade.
Jag har raderat mina profiler på Facebook, Instagram, Twitter och LinkedIn. Tankarna har funnits där i ett par år. Vid ett par tillfällen har jag Facebook-fastat, men om jag ska vara ärlig så flyttade min uppmärksamhet över till Twitter, Instagram och LinkedIn, så den tid jag lade på att läsa och interagera minskade knappast.
Den senaste tidens avslöjanden – eller kanske snarare påminnelser – om vad det innebär att använda tjänster som är gratis fick mig till slut att inse att jag inte hade någon lust längre. När jag inte betalar så är det jag som är produkten, det som säljs. Alla bilder, känslor, tankar och samtal jag delar berättar något om mig och gör det lättare för andra människor att nå mig med sina budskap och erbjudanden. Varor, tjänster och åsikter trycks ut och jag är inte så intresserad. Och jag är inte alls intresserad av att vara någon annans ekonomiska tillgång. Jag vill gärna att den som erbjuder mig någon lyssnar på mig på riktigt för att förstå om jag kan vara intresserad. Inte bara tjuvlyssnar på mina samtal. Eller tjuvlyssnar förresten, jag har ju använt de där tjänsterna gratis, med vetskapen om att det är just mitt godkännande av det där tjuvlyssnandet som är priset jag betalat.
För mig har det alltid varit relationerna och samtalen som lockat. Jag tror på relationer där vi vill varandra väl. Människorna. Det var ni som gjorde mig intresserad.
Men, det finns också en annan baksida med de sociala medierna. I många år fick jag höra (av någon som stod mig väldigt nära) att jag stängde hen ute ur mitt liv. Jag satt där i min laptop, eller min mobil, och samtalade hellre med andra än den jag delade middag med. De senaste åren har jag försökt minska skärmtiden och vara mer närvarande med människorna som är bredvid mig. Då har det blivit smärtsamt uppenbart hur det är att vara på andra sidan den där skärmen. När jag själv är den ointressanta som inte kan konkurrera med det som händer i trådar, chattar och diskussioner.
Jag har haft svårt att hitta balansen i det där. Klarar inte riktigt av att vara närvarande i skärmen och tillsammans med människor i ett gemensamt rum samtidigt. Så när jag nu kommer fram till att jag gör mina samtal och relationer sämre när jag gör mig själv till en produkt då blir valet till sist ganska enkelt.
När det dessutom blivit allt tydligare att filterbubblan jag lever i allt mindre påminner om världen utanför – då upplever jag att det känns rent skadligt att vara kvar inne i den bubblan. Det fanns en tid när de sociala medierna gjorde min värld större, men nu gör de min värld mindre och ganska förvriden. Likriktad liksom.
Det har gått ett par dagar nu och jag känner mig fri, men också lite isolerad. Plötsligt räcker batteriet hela dagen igen. Plötsligt måste jag fråga människorna som står mig närmast vad de gjort under dagen, vilket kan göra dem lite förvånade eftersom jag liksom förväntas veta det. Vi följer ju varandra på Facebook, Instagram och Twitter. Har du inte sett min status, bryr du dig inte om mig? Eh, jo.
Men, skjuter jag inte mig själv i foten? Jag är ju PR-konsult. En stor del av mitt arbete går ju ut på att hjälpa människor att nå ut till andra människor. Och allt mer av det arbetet går ju ut på att jobba digitalt. Det är kostnadseffektivt och alla finns ju där.
Jag tror inte att jag kommer att vara arbetslös om en månad. Jag menar inte heller att alla ska lämna de sociala medierna. När de fungerar som bäst är de fantastiska i sitt sätt att föra människor samman. Men själv tänker jag koncentrera mig på annat. Jag levde 34 år innan jag skaffade min första smartphone. Jag vet att vår vilja att skapa sammanhang tillsammans är stark. Jag vet också att det inte är den som har flest kontakter, likes och följare som kommer att skapa starkast sammanhang. Nej, det är den som är bäst för människorna som skapar de starkaste sammanhangen.
Kanske är det just detta som hållbarhet handlar om. Att tänka lite mer organiskt. Det tar tid att skapa goda relationer. Att få tillit och nån slags förutsägbarhet. När vi utvecklar våra relationer och skapar förtroende så kommer vi att göra bra saker tillsammans. Så länge som vi vill varandra väl. Kortsiktigt egoistiska intressen som bygger på ekonomisk vinst, det vill säga att jag bara vill tjäna pengar på dig, förutsätter ingen relation egentligen. Och det var ungefär så relationen mellan mig och Facebook såg ut. Mellan mig och Instagram.
Det var andra band jag ville skapa. Men, jag blev en skärmknarkare. Inte heller jag kunde värja mig för det dopamin-påslag som alla dessa tummar upp, delningar och hjärtan gav. Push-notiserna som får mig att lägga fem minuter i mobilen direkt varje morgon, innan jag ens går upp ur sängen. Istället för att njuta av närheten med människan som ligger där bredvid mig.
Om du är en av dem som får ut något fint av de sociala medierna – fortsätt. Själv kommer jag att möta människor på andra sätt nu. Lyssna mycket, prata ibland. Kanske kommer jag återupptäcka sätt att kommunicera till många människor samtidigt. Kanske kommer jag hitta nya sätt tillsammans med andra.
Det kommer nog att kännas lite ensamt ibland. Men samtidigt finns det en ny lust inne i mig. Att verkligen nå fram. Att verkligen lyssna på dig när vi möts. Och det är väl just det vi vill. Det finns olika sätt att göra det. Samtal och relationer hittar vägar.
Jag har en mailadress.
Ett mobilnummer.
Och bjuder gärna på en kopp kaffe.

To the end of love


Den här låten säger egentligen allt om meningen med livet. Eller det jag vill ska vara meningen med livet. Leonard Cohens ord och vemod.

Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We’re both of us beneath our love, we’re both of us above
Dance me to the end of love

The Civil Wars, alltså Joy Williams och John Paul White, gör den här i världens nästa vackraste version. Den allra vackraste är den här. Hannas sköra och vackra tolkning. Hennes röst fyller mig med varenda känsla som finns.

Jag hoppas att jag ska kunna lyssna på den här låten en gång vid ett särskilt tillfälle. När jag känner att den desperata längtan jag bär ska gå över i något annat. När kärleken bäddas in i lugn och tillit. När allt blir bra.

Letar efter liv


På hundpromenad i sommartiden vi ställde om till inatt. Letar efter liv. Organismer som kämpar. Som kommer att växa och vinna. Hittade några små fragmentariska varelser.

Om…


2014 hände det något fint. Som fortsatt att hända. Och som nu landar i en bok. Som fantastiske Fredrik Marcus har gjort. Jag vet inte om jag är med i boken, men jag är en av alla människor som visat att vi inte skulle ha funnits här om inte en annan människa hade korsat en gräns. Massor av såna här porträtt finns på fina http://dahadejagintefunnitshar.se.
Sen har det ju visat sig att min bild av hur det gick till när mina föräldrar valde att bosätta sig i Sverige inte varit riktigt korrekt. Men faktum är att om mina föräldrar stannat där – i norra Tyskland – då hade jag inte funnits här. Ironin är nästan total när Fredrik Marcus gjorde ett litet typograferingsfel.

Jag är ganska glad på den här bilden. Står i sommarvärmen på Tempelhof i Berlin. Det är mitten av maj förra året och jag är med Hanna i Berlin. Texten i bilden stämmer nog. Hade mina föräldrar valt att stanna i Tyskland och om jag hade fötts där, då hade kanske – eller troligen – Berlin varit min hemmaplan nu istället för den här uttorkade platsen jag lever på.
Så visst är det fint att människor korsar gränser. Men ibland hade det kanske varit bättre att de inte gjort det. Åtminstone för oss som kommer efter. Hur som helst är jag stolt och tacksam över att vara en av alla som ställt sig upp och förklarat att samhället skulle sett väldigt annorlunda ut om de som gick före oss inte korsat de där gränserna.
Något vi borde förstå nu, när vi stänger gräns efter gräns. När nationalismen letar sig in i etablerade partiers politik.
Well, när repatrieringen börjar. När de osvenska ska skickas bort för att bli en del av sina hemländer igen. Då står jag väldigt gärna långt fram i leden. Jag vill hem. Så det kanske är så att jag måste korsa en gräns innan jag dör. Det kan vara försent för att påverka någon annan, men vem vet?

Raderar en felaktig bild av mig själv

Lämnar Facebook

Får leta lite efter möjligheten att radera mitt konto. Den är lite undanstoppad.

 
Lösen ska fyllas i. Liksom en sån där svårläst kod. Det är fasligt mycket krångligare att radera kontot än det var att starta det. Knappas förvånande.

 
Och för säkerhets skull har Facebook byggt in att jag bara behöver logga in en enda gång (kan hända om jag råkar öppna fel webbläsare på fel dator) för att raderingsprocessen ska avbrytas.

I september 2007 skapade jag mitt Facebook-konto. Nu i mars 2018 raderar jag det. Det var kul ibland, men ganska ofta en kamp. Kontot gjorde min värld större en ett tag, men nu gör det min värld mindre. Jag trodde ett tag att det hjälpte mig att utveckla bättre relationer. Det gör det inte. Det hjälper andra att utnyttja mina relationer. För att sälja saker. För att påverka.
Åren sammanfattas i en zip-fil jag laddar ned:
1 565 735 638 byte (1,59 GB på skiva) för 11 918 objekt.
Innehållet har jag sparat på ett minneskort. Så det är mitt igen. Bara mitt. Här finns massor av bilder jag inte vill bli av med. Men, nu är kontot raderat. Därmed också alla dessa funderingar. Skönt.
Lämnar Instagram

Jag kommer inte ihåg när jag publicerade min första bild på Instagram. Idag raderade jag mitt konto. Det blev 9683 bilder. Som jag inte kunde spara.
Lämnar Twitter
 
Laddade hem alla mina tweets. Kom hem i ett prydligt och lättnavigerat arkiv.

 
Twitter vill verkligen att jag ska vara medveten om beslutets konsekvenser. Tack, det är jag.

 
Facebook har en 14 dagar lång ångertid. Twitter kör en hel månad. Well, det lär inte spela någon större roll.

Har varit på twitter sedan maj 2009. 6394 tweets senare stänger jag. Jag följer 1437 personer och 987 följer mig. Twitter har jag mest använt för att läsa. Men, läsningen slutade att vara relevant för ganska länge sedan. Mitt finaste twitter-minne var att i realtid se den viktiga diskussionen under #prataomdet växa som en lavin.
Lämnar LinkedIn
LinkedIn försöker också påverka mig att stanna. Genom att kasta fram några random kontakter. Lite som den här plattformen alltid varit. Kvantitativ och random.

 
LinkedIn och jag har nån slags avgångssamtal. De vill veta varför lämnar. Eller nej, de vill övertyga mig att inte göra det.

 
Efter flera steg kommer jag fram till dörren. Som tar mig ut. Skönt.

1 april 2008 öppnade jag mitt konto på LinkedIn. Har alltid ogillat den här kanalen och förstod den aldrig. Ändå blev det ett gäng relationer och diskusioner. Men, den här kanalen är lättast att släppa. Tio år på LinkedIn gav väldigt, väldigt lite. Ytligt, kvantitativt och slumpmässigt. Det jag avskytt mest är det faktum att LinkedIn håvat in feedback och ratings om mig som jag själv aldrig bett om. Människor har rekommenderat mig och gillat mig för att LinkedIn haft algoritmer som uppmanar oss att göra så. Knas.
jag fortsätter att prata med mig själv
Den här bloggen har funnits den här formen sedan mars 2007. Jag har bloggat och pratat med mig själv längre än så, men de första åren låg på andra plattformar och är inte sparade.
Här har jag skrivit, delat och publicerat bilder. 3500 inlägg hittills. Det är här jag blir kvar. Jag fortsätter att prata med mig själv. Det skadar inte mig eller några andra. Det skapar inte relationer som leder till dåliga saker.
Det här är jag. Allt det där andra var någon annan. Som försökte göra, skriva och agera för att synas, få bekräftelse och vinna fördelar. Jag försökte göra som alla andra. Något jag är ganska dålig på att vara.

Självkänslan


Ryggskott. En ganska skoningslös grej. Smärtnivån är konstant och hög. På kort tid river den bort alla hinnor, skal och rimligheter. Försvaren och tankarna som gör att jag fungerar bättre i de olika roller jag spelar hela tiden. Smärtan klär av mig. Högkänsligheten löper amok och jag blir kortfattad, rak och för ärlig för mitt eget bästa.
Någon annan skulle kanske uppfatta det som sur, tvär och gubbjävlig.
Mitt i den där smärtan hamnar jag hos psykologen. Vi har glesat ut samtalen och ses en gång i månaden. Av olika anledningar har jag kommit till en punkt när jag måste få hjälp att peta lite i ett jättegammalt sår. Ett sår som heter självkänsla. Så det pratar vi om. Eller rättare sagt den totala frånvaron av självkänsla. Jag har nämligen ingen. Tror att jag jobbat ganska hårt i större delen av mitt liv för att komma hit. Nu när jag kommit fram så tycker jag inte om den jag blev. Inte alls.
Jag vill vara Barbapappa. Stor, mjuk och rosa. Jag vill kunna förvandla mig till vad som helst för de jag älskar. Göra allt jag kan för att göra deras liv bättre, när jag kan. Men, jag blev nån slags maskin. Som försöker göra samma sak. Men, jag klarar inte av att knyta an till andra människor. Når inte fram och kan inte bli nådd. Det fattas alltid en liten, viktig bit.
Mitt utgångsläge för glädje och tacksamhet? Ganska enkelt. Så länge andra inte hatar mig, lämnar mig eller be mig dra åt helvete är jag nöjd. Varje gång jag inte failar är en seger. Jag drivs av prestationsångest och en urstark vilja att möta människors känslor och göra deras liv lättare. Mitt eget? Det bryr jag mig inte om. Jag är tom på insidan. Värdet av det jag är och gör är noll. Betyder inget. Ingen lyckas riktigt få mig att känna något annat.
Psykologen frågar. Jag tänker, känner efter och svarar. Går därifrån och känner mig som ett stort tomrum. En fråga, eller rättare sagt ett svar, dröjer sig kvar. Vem känner dig bäst? Vem litar du på? Efter en kort stund av resonemang så kommer jag fram till att det är…. psykologen. Den enda människa jag pratar med utan att tänka på vad det jag säger, gör och är får för konsekvenser. Den enda människa jag möter utan att försöka vara eller göra något annat än att just bara vara.
Blir jag ledsen av det här? Nej. Jag möter den känslan med samma tomhet som det mesta. Konstaterar att det inte är så här jag vill leva, men att jag inte kan minnas eller hitta någon period i livet när jag gjort på något annat sätt. Jag blev sån här. Kanske föddes sådan. Så vad gör jag åt det? Jo, jag försöker vara lugn men samtidigt dra gränser och lämna den självutplånande och självhatande väg jag gärna går på. Den vägen har fått mig att aktivt skada mig själv. Det är dumt. Den vägen har bara ett slut, och det slutet vill jag helst inte ens närma mig i tanken. Ändå har det hänt. Att tanken svävat förbi.
Livet skulle kunna vara något annat än den här tomheten. Tror jag.
Men varje gång jag försöker och möter motstånd backar jag. När människors känslomässiga reaktioner på något jag gör väcker starka känslor i mig…. då vacklar jag. Eftersom jag är så tom. Jag har ingen ryggrad. Och det där funkar inte. Men, hur skaffar jag en ryggrad då?
Kanske måste jag börja med att fylla den där tomma tavlan med ord. Tankar på vad jag vill vara. Så okej.
Jag vill bara leva. Känna solen i ansiktet, höra vinden röra sig i lövträden, känna kraften från havet. Jag vill höra fåglarna. Vill vakna på morgonen och känna att jag hör samman med Någon. I lugn och ro. Utan kamp, stress, hets och prestation. Jag vill att de som eventuellt behöver mig ska känna lugn, tillit och trygghet i vår relation. Jag vill hitta någon som kan få mig att känna samma sak. Lugn, tillit och trygghet. Jag vill göra något som bidrar till samma sak. Vill göra gott. Driva utveckling utan att skada mig själv eller andra. Skapa relationer som bygger på att vi vill varandra väl. Och jag vill göra det här utan att förstöra möjligheten för de som ska leva efter mig att kunna göra samma sak. Jag är en naiv idealist som dör på slutet. I sammanhang där de här orden inte sällan uppfattas som fina, men också lite gulligt omöjliga att omsätta i praktiken. Jag försöker leva som jag lär, försöker att påverka andra. Men när jag möter minst lilla motstånd så har jag inget att sätta emot. Jag blir som dom andra istället.
Mitt i allt det här har jag mött den stora kärleken. Känslan av älska har aldrig varit starkare än nu. Den har liksom tagit över och jag vill verkligen låta den vara utgångspunkten i allt jag gör. Kärleken till Någon gör också att jag ser på andra människor med andra ögon. Kärleken gör mig bättre.
Om jag låter Någons kärlek till mig påverka mig på samma sätt.
Om jag litar på den. Tycker att jag är värd den.
Då borde jag kunna låta kärleken ta plats i den här tomheten som är jag. Så hur ska jag få den att fastna där inne?
Om jag ska vara ärlig så är jag ruskigt trött på att känna mig värdelös. Jag vill inte vara en maskin. Jag vill leva i de där starka, varma och fina känslorna som uppstått sedan jag mötte Någon. Jag vill kunna göra det hela tiden. Inte bara ibland. Om det ska gå måste jag låta de känslorna göra mig värdefull.
Men hur i hela helvetet ska det gå till? Hela mitt liv har ju gått ut på att göra det för andra. Det har varit min grej. Jag har letat efter någon att knyta an till på det sättet. Nu har jag hittat Någon som vill. Varför litar jag inte på det? Varför tycker jag inte att jag är värd det?
Jag kan nog inte skylla på ryggskottet.
 

Ryggskott

Det gick tre och ett halvt år den här gången. Mellan ryggskotten. Nio på en tiogradig smärtskala. Mina ben känns diffusa. Jag har så ont att jag vill dö. Eller döda något. Som min rygg. Ändå tar jag mig igenom fem timmars examination på universitetet. Och förbereder nio timmars möten imorgon.
Skjut mig. Jag är dum i hela huvudet.

Dra-åt-helvete-morgon


Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.