Publicerat

Det handlar om träd

Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Tro på budskapet, säger Jesus. Och i Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85: Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.

Jag ska försöka tolka den här söndagens bibeltexter med hjälp av träd, rötter och relationer. I Bibelns ord får vi budskap om rättfärdiga skott och om att vi behöver tålamod. Vi är gränslöst älskade i Guds nåd, men vi behöver uthållighet och tålamod. Vi får alltid vända hem när vi gått bort oss och vi får ta emot det som ges till oss. För Guds rike är nära och det ska komma en tid… en tid som kanske redan är här. Även om det kan kännas mörkt just nu. Men, om vi vill besöka det som åtminstone här i Sverige kallas för världens äldsta träd behöver vi ta oss igenom Mörkret. Det är både poetiskt och sant. För att komma till Old Tjikko, en väldigt gammal gran på Fulufjället i Dalarna, så behöver vi vandra någon kilometer från Naturum Fulufjället. Och för att komma dit så tar vi oss genom byn Mörkret. Den vindpinade granens rötter är hela 9500 år gamla. Och ur rötterna växer det rättfärdiga skott. Som tålmodigt står kvar i vinden och kylan. Och från Bibeln ekar orden:

Uthållighet är vad ni behöver.

Old Tjikko har haft många olika stammar genom årtusendena. Själva skotten som blir det som vi kallar träd lever några hundra år. Något längre än de flesta större imperier i världshistorien. Människans imperier – som vårt upplysta västerländska – varar i genomsnitt två till tre århundraden innan de faller sönder. De flesta granar lever längre. Eller brukade göra det åtminstone.

Träd ser ut på olika sätt, precis som människor ser ut på olika sätt. Själva rötterna, det som håller träden vid liv i jorden, syns inte, men finns där. Precis som relationerna som växer mellan oss. Relationerna som liksom rötter förbinder oss med varandra, men också med dem som har levt före oss och de som ska leva efter oss. Gud vill att vi ska vara uthålliga. Att vi inte ska dra oss undan och gå förlorade. Vi får tro och rädda liv. Våra egna och andras. Precis som Hebreerbrevet säger oss. Och kanske säger också träden som Gud har skapat något liknande.

Människor och träd brukade vara goda vänner. Vårddträden på gårdarna och torpen betydde något för människorna som levde före oss.
Kanske som alla granar vi tar in och ställer i hjärtat av våra hem nu i december betyder något för oss. Nu när vi ska fira Jesu födelse i Betlehem.

Betlehem heter Belém på portugisiska. Och i den del av världen som idag kallas för Brasilien är portugisiska det officiella språket. Eftersom den delen av världen erövrades och koloniserades av människor från Portugal för mer än 500 år sedan. Innan erövringen så levde mellan 3 och 5 miljoner människor där. Ibland kallar vi dem för urfolk. Efter några århundraden av kolonisation och portugisiskt imperiebygge så levde endast ett par hundra tusen av urfolkets ättlingar.

Bibeln talar till människorna: Ni utstod många svåra lidanden.

Vid Amazon-flodens mynning i Brasilien ligger staden Belém. I detta brasilianska Betlehem möts poetiskt nog alltså den uråldriga regnskogen och skottet från Davids rot, Jesus. Och där hölls tidigare i höstas FN:s klimattoppmöte, COP30. Finns det några profetiska röster kvar där, eller har alla tystats som Johannes?

Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas.

Så lyder också Bibelns ord.

Det har hittats fler gamla rotsystem än Old Tjikkos i världen, alltid långt bort från människorna. Djupt inne i regnskog och uppe på fjäll. I Guds skapelse finns förutsättningar för långt och uthålligt liv. I den förvaltningen kan rötterna som sagt bli tusentals år gamla och träden många hundra år. Men i människans hetsiga och kortsiktigt ekonomiska förvaltning får träd inte leva längre än 60-100 år ungefär. Sedan skördas de och i den skövlade marken mals de gamla rötterna sönder och samman innan en ny generation sätts för att snabbt kunna stressas upp och omvandlas till pengar. Då finns inte plats för några gamla rötter eller traditioner eller människor som kallas urfolk. I Sverige är en försvinnande liten andel av skogen, mindre än 1 procent, urskog. Den finns i fjällnära områden, där också vårt urfolk oftast finns.

Men, det ska komma en tid säger Gud genom Jeremia.

Om klimattoppmötet födde något hopp? Fråga barnen. Fråga de gamla träden. Om det omtalade historiska skogsbeslutet inom vår egen kyrka väckte något hopp? Det kan vi fråga urfolket som lever i landet vi kallar vårt. Eller träden.

Orkar vi vänta på svaren?

Kanske säger Jesus att vi inte kan stå utan rötter. Kanske också att om vi inte står för något så faller vi snart för allt. För Jesus vill rädda oss. Han ropar ut att tiden är inne, att Guds rike är nära. Tiden har kanske alltid varit inne. Guds skapelse bara ger och ger. Träden visar det tydligt. Markens jord tar emot frön som bildar rötter och låter dem skjuta skott. I jorden omvandlas regnet som faller till näring som rötterna tar upp så att skotten och träden kan sträcka sig uppåt mot ljuset och växa, utveckla blad eller barr, ta emot solljuset och fortsätta vara en del av kretsloppet som är Guds skapelse. År efter år efter år. Helt gratis. Vi får exakt samma gåva av Gud. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus och ber oss att släppa det som tynger oss. Släppa det som TAR LIV och istället ta emot det som GER LIV. Ja, vi får faktiskt släppa den stressande vanföreställningen att vi kan göra Guds arbete bättre än Gud själv. Att vi skulle kunna förädla ett gudomligt skapande som har pågått i flera miljarder år, allt sedan gudsvinden svepte över vattnet när jorden var öde och tom. I såväl den bibliska som den vetenskapliga Skapelseberättelsen kommer ju människan sist, efter alla de andra levande arterna som alltså fanns före oss. Det skulle kunna göra oss ödmjuka, få oss att vända tillbaka hem och tro på budskapet.

De sista ska ju bli först, men det där är ju upp till Gud. Gud som älskar oss ständigt i sin nåd och ger oss allt vi behöver i sin Skapelse. Här och nu tror jag att Jesus vill få oss att stanna upp en stund och öppna våra hjärtan för detta mysterium. Jesus vill möta oss i bröd och vin. I nåd, försoning och kärlek bjuds vi in till den eviga relationen som brukar omtalas fader, son och ande.

Vi står en stund på jorden tillsammans med träden. Välsignade med solens ljus över oss, med jordens kraft under oss, med livets omsorg runt omkring oss, med Guds avbild djupt inom oss och med Guds framtid som väntar oss. Små, små frön växer i bördig jord. I rötterna och relationerna, även för dem av oss som sörjer, saknar eller längtar. Vi får fortfarande tro det. Precis som den som skrev Psaltarens 85 psalm för flera tusen år sedan trodde. För trofasthet spirar fortfarande ur jorden, samtidigt som rättvisa blickar ner från himlen. När Guds rike är nära i Skapelsens rötter och relationer.

Något viktigt väntar, på andra sidan Mörkret.

Publicerat

Ett litet ord med tre bokstäver

Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Dagens bibeltexter är ganska tydliga. Jeremias profetiska röst om att ett rättfärdigt skott ska skjuta upp ur Davids stam. Hebreerbrevets klara uppmaning till uthållighet även i svåra tider. Tålamod, tro och tillit. Och så Jesus. Som i början av Markusevangeliet både introducerar och närmast sammanfattar sin lära. Tiden är inne, vänd om och tro på budskapet.

Men, vilken tid är inne och vilket budskap är det vi ska tro på? Det finns ju så många olika tolkningar. Vilken sida ska vi välja? Svaret kan finnas ett litet ord med tre bokstäver som bär Guds rike. Jag ska återkomma till det ordet.

Nikolais församlingsherde Kalle Bengtz var klarsynt i sin predikan på första advent. Han påminde oss om att maktens militäriska härskare (och vilka de är) kommer ridande på höga hästar från ett håll, men att Jesus kommer ridande på en liten åsna, från ett helt annat håll.

Men hallå, kyrkan ska väl inte vara politisk! Ropas det ut titt som tätt. Bibelns alla profetiska, evangeliska och apostoliska röster ropar något helt annat. I det som kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85 att godhet och trofasthet möts, att fred och rättvisa omfamnar varandra. Det står att trofasthet spirar ur jorden. Som i den åtta minuter långa och sköna jazzlåten ”The Plea” skriven Flea, den flyhänte basisten i bandet Red Hot Chili Peppers. En bön om kärlek, om broar och tända ljus. Han menar att det verkligt modiga, det verkligt tuffa i vår tid…. det är att se Gud i allt och att vara fred och kärlek.

Hans profetiska röst bröt igenom bruset. Han ställde mig inför Jeremias ord om det rättfärdiga skottet. Han öppnade mina ögon inför Hebreerbrevets uppmaning till uthållighet även i våra tider. Han öppnade mig för budskapet om att tiden är inne och att vi kan vända om nu. Vi behöver inte marschera vidare mot stupkanten.

Kyrkan ska inte vara politisk. Nej, jag tror inte att den treenige guden tycker att vi ska fastna i trånga alternativmediers logik och algoritmernas rage baits. Rage bait är årets nyord enligt Oxford University Press och det handlar om att vi lockas till klick och mer tid på våra skärmar genom att retas upp. För då säger modern psykologi att vi blir intresserade. I den politiken ska nog kyrkan inte vara.

Uthållighet är vad ni behöver.

Gud vill ju att vi ska vara fred och kärlek. Att fastna i hat mot busslinjer håller oss från livet. Genom att tjata om lagstiftning som ska styra vilka människor som ska få ha vilka huvudbonader i vårt samhälle så missar vi möjligheten att vara tillsammans. Och det borde vara ganska uppenbart nu att folkmord inte kan stoppas genom ändlösa semantiska hårklyverier om själva begreppet folkmord. Och för mig blir det allt klarare att mitt högmods motvilja mot despoter, maskerade nazister och allmänna rasister måste liksom förvandlas till fred och kärlek. Det är nog det enda sättet att möta medmänniskor.

Och igår marscherade nynazister igen. För fjärde gången på kort tid. De som är högst upp i samhällets hierarki tror sig vara längst ned. Varför är det så tyst från statsledningen? Det vi sår får vi skörda och kanske är problemet inte att kyrkan är politisk, utan att partipolitiken varken verkar ha det förtvivlat svårt att vara fredlig och kärleksfull. Det som våra ledare säger gör skillnad, men när jag står här som en vanlig syndare i fallen värld så är det inte mmin uppgift att peka finger på något särskilt parti. Eller åt någon särskild ideologi. Våldsbejakande extremister behöver nog alltid vända om och tro på ett annat budskap. Oavsett bakgrund. Jag försöker bara lyssna på Gud. Som Dorothy Day gjorde. Hon som sade:

Jag älskar Gud bara så mycket som jag älskar människorna jag minst av allt vill älska. Kärlek driver bort rädsla, men vi måste övervinna rädslan för att komma tillräckligt nära för att älska dem.

Dorothy Day är en av dem som tagit Jesus ord om att älska sin fiende och gjort något med dem. Hon, som kallats kommunist, kristen och anarkist. Som tände ljus bland fattiga och utstötta. I soppkök, gästhem och kristna kommuniteter. Dorothy Day ansågs vara samhällets fiende under kommunist-skräckens McCarthy-era och arresterades återkommande för att hon praktiserade Jesus ord i fred och kärlek.

När påve Fransiscus talade i den amerikanska kongressen 2015 nämnde han den kristna anarkisten…Dorothy Day. Som nu är på väg att helgonförklaras av den katolska kyrkan. Majoriteten där i kongressen visste inte vem Dorothy Day var. Eller att hon ens funnits. Inte heller var de beredda på att möta biskop Mariann Buddee, hon som sade till samma majoritet sju år senare:

I vår Guds namn ber jag er att förbarma er över människorna i vårt land som är rädda nu.

Det finns ett hopp. Freden och kärleken kommer inridande på en åsna, varje dag. I mitt liv, i ditt liv och i maskerade och våldsamma nynazisters liv. I Trumps liv. I Putins liv. I allas liv. När Gud blir människa och dör för våra synders skull, då öppnas en helt annan verklighet. Nåden vi alla kan vända oss till. Här och nu bjuds vi in att dela den verkligheten. I gemenskap. I bröd och vin. I fred och kärlek.

Vi får också gå ut i världen och sprida budskapet om fred och kärlek. Vi får till och med vara fred och kärlek. Var och en efter sin förmåga. Och ett löfte ekar genom Skapelsen där…godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Där trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blickar ner från himlen. Vi får fortsätta att vara frimodiga, men behöver nog vara uthålliga för att göra Guds vilja. Vi får lyssna på Jesus som säger: Omvänd er och tro på budskapet.

Vi får vara fred och kärlek. Du och jag. Inte du eller jag. För i det lilla ordet ”och” finns Guds rike. Som vill omfatta dig och mig och dig och dig och dig och alla andra. I ett ljus som aldrig slocknar. Och Guds röst låter sig inte tystas. Jag älskar dig, säger den rösten. Var inte rädd, jag överger dig aldrig.

Mer politiskt än så lär det knappast bli.

Publicerat

Predikan: Fortsätt gå (uppehållstillståndet är tillfälligt)

Predikan
2 november 2025
Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro

 

Job kapitel 17, vers 15-16

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Predikan

Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.

Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.

Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.

I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.

Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.

En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan

Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.

Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger

Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.

Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.

Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.

När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.

I Psaltaren 116 kan vi läsa:

Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.

Vi får be:

Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.

I Jesu namn.
Amen.

Publicerat

Betraktelse: Vi hör till

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Musikgudstjänst
Längbro kyrka, Örebro

 

Matteus 5
BERGSPREDIKAN 

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

Betraktelse

Dem tillhör himmelriket. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är deras? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

I början av Bergspredikan säger Jesus omvända saker i Saligprisningarna. Han vänder upp och ned på begreppen. När han beskriver de fattiga, sörjande, ödmjuka, hungriga, barmhärtiga, renhjärtade, fredliga, hånade och förföljda som saliga. Brukar det inte vara tvärtom i vår tid? Brukar vi inte skylla allt som är fel i vårt samhälle på de som Jesus kallar saliga?

Jesus ord förutsätter tro om de ska betyda något. Kanske också längtan.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Kanske brinner också längtan i alla de här tusentals ljusen? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. För då är vi nära den där kärleken finns bakom oss. Som finns under oss och bär oss. Och över oss så att vi kan växa i den. Den omsluter oss från alla sidor. Guds kärlek.

Där tror jag att meningen med orden dem tillhör himmelriket går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till något som ingen människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet här på jorden är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. För i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Precis som här utanför just nu. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med helgonen och med alla dem vi saknar. Vi hör till rymden som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till den omsorg människor och djur visar varandra. Vi hör till Guds framtid som väntar oss.

Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Och med Bo Setterlinds ord får vi tro det.

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro 
det går en bro från tro till ro.

Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss:
Vi hör till.
Och allt är som det ska bli.

Amen.

Publicerat

Vi är salt och ljus

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Helgonen

 

Jesaja kapitel 60, vers 18-22

Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.

Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.

Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa min härlighet.

Av den minste blir det en skara på tusen,
den ringaste blir till ett mäktigt folk.
Jag, Herren, skall låta det ske snabbt,
när tiden är inne.

Hebreerbrevet kapitel 12, vers 1-3

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Matteusevangeliet kapitel 5, vers 13-16

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Vi är jordens salt. Vad betyder det? När Jesus levde för länge, länge sedan så fanns det inga kylskåp. Istället använde människorna salt för att mat inte skulle ruttna. Men de använde också saltet för att maten skulle bli godare, precis som vi gör. Dessutom använde de saltet i sina heliga handlingar. I det som skulle kunna kallas deras kyrkor.

När Jesus säger att vi är jordens salt så menar han kanske att vi ska hålla världen levande och fin tillsammans, lyfta varandras smaker i livet, vara snälla mot varandra och leva så att kärlek sprids i världen.

Jag tror att det betyder något liknande när Jesus säger att vi är världens ljus. För Gud ger oss sitt varma ljus och låter oss kunna vara som varma ljus för varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har precis kommit ut med en ny bok. Den heter För alltid i hjärtat och fortsätter berättelsen om pojken, mullvaden, räven och hästen. I den här boken stormar det. Vännerna, alltså pojken, mullvaden, räven och hästen, är utsatta och lite vilse mitt i en storm. Boken är en fin beskrivning av livet. Här finns fina bilder och lika fina ord, som översatts varsamt av Uje Brandelius. På många sätt är den väldigt lik det som Jesus säger om saltet och ljuset. Men i den här boken används andra ord. Pojken säger att han känner sig sååå liten och mullvaden svarar att pojken gör STOR skillnad för sina vänner. Räven förstår att det behövs mod för att älska. Tillsammans kommer vännerna fram till att alla som är arga låter högt men att floder av kärlek och mod liksom tyst, obemärkt och alltid flyter fram genom världen.

När sommaren tog slut, så tog också min pappas liv på jorden slut. Jag kommer alltid att sakna min pappa och ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå det där med att också min pappa var salt och ljus. Precis som Vilda, golden retrievern som gick med mig i tolv år och sju månader. Hennes sista andetag föll när löven började falla för ett par veckor sedan. När hon lämnade oss här på jorden så förlorade jag något av det viktigaste jag hade. Hon var min bästa vän och mitt ankare i livet. För mig var hon som vännerna i Charlie Mackesys berättelse. Hon var mycket av det jag inte lät min pappa vara. En trygg hemmahamn och en vägvisare.

Men, det är inte bara de som lämnat oss som är salt och ljus. Vi får ju också vara det. Gud vill inte att vi ska vara rädda. Gud ser oss och vill att vi ser varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra. Även i vår tid. Ibland låter vi som är vuxna högt och verkar vara osams. Precis som Jesus så möter vi jobbiga saker. Men Jesus mötte allt och alla med kärlek och visdom. Vi får också tro att vi kan göra det. Det är fortfarande möjligt för oss att återvandra till den goda tanken.

Kanske talar Jesus till oss genom mullvaden i boken. När vännerna blickar ut över en vacker utsikt säger mullvaden: Det här är min favoritplats. Pojken frågar om det är för att det är så vackert. Men mullvaden svarar att det är hans favoritplats eftersom alla är här. Nu är det vi som är här. I en liten kyrka, tillsammans. Jesus Kristus bjuder in var och en av oss att äta med honom. I ett litet platt vitt bröd och några droppar vin vill Jesus ge oss något vi behöver. När livet kommer mot oss med allt det har med sig så tvingas vi att möta både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Ibland är det härligt att vara människa, ibland är det inte så härligt. Men vi är tillsammans. Som ljus och som salt. Ni som är ledsna nu ska bli glada igen, säger Jesus. Ord som är bra att påminnas om den här helgen.

Jesus vet nämligen att Gud alltid tror på dig och mig. På var och en av oss.

Publicerat

Betraktelse: Oändlig nåd

Betraktelse
29 oktober 2025
Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Johannesevangeliet kapitel 9

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.

När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.

Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.

Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.

Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.

Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.

Amen.

Publicerat

Predikan: Lagen i oss

Predikan
22 oktober 2025
Artonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Femte Moseboken kapitel 30, vers 11-16

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.
Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning.

Epistel
Jakobsbrevet kapitel 2, vers 8-13

Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då gör ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare. Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla. Ty han som har sagt: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’ har också sagt: ’Du skall inte dräpa.’ Om du inte bryter äktenskap, men dräper, är du en lagöverträdare. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 10, vers 17-27

När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: ’Du skall inte dräpa’, ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte vittna falskt’, ’Du skall inte ta ifrån någon det som är hans’, ’Visa aktning för din far och din mor’. ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Predikan

Vi tar ett djupt andetag.

Det där som kallas lag eller bud, alltså ord om hur vi ska bete oss. Det är inte något som är långt borta, Nej, det finns mycket nära, i min mun och i mitt hjärta. Hos dig också. Inte långt borta på andra sidan havet. Inte högt, högt upp i himlen och utom räckhåll. Nej, det goda finns redan i oss.

För mer än 3000 år sedan sattes ord på detta. Från Gud till Mose till folket.

Vi föds alla med ett vetande som vi har tillsammans. Det brukar kallas SAMvete. Vetandet delar vi dessutom med varandra, så det brukar också kallas MEDvetandet. Vetandet uppstår först när vi delar det med varandra. Det som jag vet, men som ingen av er andra vet… det finns ju liksom inte så länge som jag inte delar det vidare. De som forskar på oss människor och våra beteenden, som psykologer, sociologer, ekonomer, antropologer, filosofer, jurister och teologer, har bekräftat att det finns beteenden som finns i så gott som varenda människa som har levt, som lever nu och som kommer att leva i framtiden.

Hör och häpna, dessa beteenden är påfallande lika de beteenden som efterfrågas av oss i de där orden som Gud ger till Mose och som vi fortfarande pratar om.

Det är så vi föds. Vi vill tro att livet är meningsfullt och inte totalt random. Vi vill vara snälla, behandla varandra med respekt och kärlek och dela med oss av det vi har till varandra. Många av oss får växa upp med tillräckligt mycket tur och kärlek så att det som vi vet redan när vi föds också bekräftas i kärleken vi får av andra människor (och djur och natur). Många av oss får också lära oss hur det känns att möta det motsatta, alltså när människor inte möter oss med kärlek.

Kanske är det inte någon slump att Jesus säger att allt vad vi vill att andra ska göra för oss, det skall vi också göra för varandra.

Jesus ser med kärlek på människorna i Bibelns berättelser. Jesus ser med kärlek på oss och försöker befria oss genom att uppfylla den där lagen. Genom att uppmana oss att släppa fram det som redan finns i oss och hjälpa oss att ta ansvar och göra något gott. Det handlar om nåden. Att Guds kärlek är tillgänglig för alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud formulerar bud, eller lag, som redan finns i oss alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud föds och dör som människa i Jesus och visar oss att ingenting är omöjligt för Gud, och kanske inte heller för den som vågar tro.

Jag tror också att ni redan vet det här.

Ikväll bjuds vi, i ett litet bröd och några droppar vin, in i mysteriet som är fader, son och ande. Som försöker säga något till oss. Kanske är de orden inte alltid så lätta att höra i vår högljudda samtid, men de finns där alltid. Ibland kan det räcka med att vi tar ett djupt andetag och stillar oss en stund. Så hörs de kanske tydligare. Var inte rädd. Jag älskar dig och jag tror på dig. Du är inte ensam. Jag kommer aldrig att överge dig. Och i varje andetag bor Ordet som är Gud. Varje andetag bekräftar kärleken Gud ger oss. Vi kan fortfarande sprida den kärleken vidare, vi är ju skapade i Guds avbild. Vi får tro det. Vi får vara goda och göra gott. Fortfarande.

Amen.

Publicerat

Predikan: Pappa, änglarna och kampen

Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm

 

Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19

Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”

Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.

Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk

Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.

Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.

Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.

Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.

Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.

Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:

Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid

Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.

Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.

Du är inte ensam.

Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.

Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.

Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.

Publicerat

Predikan: Friheten i Kristus (och pappa)

Predikan
7 september, 2025
Tolfte söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Denna predikan tillägnas Gud och min pappa, Per-Åke Welander (född 21 augusti 1944) vars sista andetag togs 22 augusti 2025.  

Romarbrevet kapitel 8, vers 18-23

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om
att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Lukasevangeliet kapitel 13, vers 10-17

En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

Predikan

En gammal man låg på sjukhus. Ett långt och friskt liv hade plötsligt och oväntat vänts upp och ned. Han var rädd, han var orolig. Kanske främst för sina närmaste, för hur de skulle klara sig i den här krisen. Han kände maktlöshet. Men mannen – som var läkare – vilade nu själv i andras vård. De närmaste samlades. Också de var rädda och oroliga. Kanske främst för mannens skull, skulle han klara sig igenom den här krisen? Också de kände den där vanmakten som människor känner när de vill kunna läka och bota med sin beröring trots att det inte går.

Men liksom mannen så vilade också de i vårdens värme, i sköterskors blickar och ord, i läkares tydlighet. Och alla vilade de – mannen, de som vårdade honom och hans anhöriga – i Guds varma händer.

De hade liksom placerats i en ficka i tiden, där tillståndet pendlade. Mannen låg på Intensivvårdsavdelning. Pendeln som slår mellan hopp och förtvivlan slog dem ganska hårt och ganska skoningslöst. Kanske blir Paulus ord i Romarbrevet om att Skapelsen ropar som i födslovåndor och att människors ropar i väntan på att Gud ska befria dem… kanske blir de orden något klarare för den som legat på IVA. Kanske också för den som har suttit bredvid. Och vad vet jag, kanske också för den som vårdat. Jag vet inte, men jag kan tro.

Och jag tror att Gud blir människa i Jesus. Jag tror att Jesus vill räta alla ryggar. Jag tror att Jesus vill lägga händerna på alla levande och befria alla själar. I det som ibland kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i den 145:e psalmen:

Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör.
Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.

Jag tror att det som de här raderna talar till ligger bortom åtminstone min fattningsförmåga. På samma sätt som Jesus gärning i allt sitt djup inte är möjlig för mig att förstå. Jag tror att mysteriet som är Gud inte går att fånga. Inte med ord, inte med ordningar, lagar eller regler. Inte heller med rationella och intellektuella resonemang. Och kanske är det också ett viktigt perspektiv och ingångsvärde på Lukasevangeliets berättelse där en av maktens män ännu en gång hänvisar till en regel för att hindra Jesus och de han botar och hjälper. Föreståndaren vill styra dem som bryter mot reglerna. Men kanske är inte det viktigaste Lukas försöker berätta att människor som följer regler är onda (för det är de med stor sannolikhet inte alls). Nej, jag tror att det viktigaste Lukas berättar är att Guds kärlek (som Jesus kommer med) inte går att låsa in utan vill nå oss alla. Befrielsen som kommer med nåden går bortom alla regler vi människor någonsin kan hitta på.

Jag vill tro det. Och jag vill tro att Guds gränslösa kärlek fortfarande kan röra sig igenom oss och mellan oss som får leva på jorden tillsammans. Jag vill tro att det är den viktigaste ordningen av alla. Själva grunden som alla naturlagar Gud har skapat vilar på och vilar i. Att den fallna världen kan läkas när vi som lever öppnar oss för den kärleken, tar emot den och låter den färdas vidare ut i Skapelsen.

I vår tid, inte minst i valtider som nu, hamnar gärna fokus på rätt och fel. Svart eller vitt. Rött eller blått. Grönt eller brunt. Till sist blir det där liksom grått och då blir det lite för lätt för oss att hamna i ändlösa diskussioner om vilka krökta ryggar vi ska ägna sig åt att räta egentligen. Och vilka i av oss som faktiskt borde räta dem. Och med vilka metoder i vilka budgetar. För så fungerar ju nu vårt moderna samhälle. Vår rationella och effektiva gemenskap. Det mäts och utvärderas. Inte sällan blir planeringen själva målet. Människor görs till objekt och värderas på olika sätt. Strategerna blir allt fler och ensamma änkor ställs mot unga killar i luvtröjor som lever i skuggorna här i kvarteren utanför kyrkan. Och nu vill de som kallas våra folkvalda ledare till och med bestämma vilken musik, film, konst och kultur som är just vår. För liksom synagogsföreståndaren i Lukas berättelse så har vi också regler, rutiner och ordningar.

Men det är samma Gud och samma Jesus som vill möta oss. Här och nu i vår tid. Som vill befria oss. Oss och alla de som drabbas när våra regler ställer sig i vägen för de levandes möte med Gud. Och jag tror att det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att Gud inte är en bank, att Jesus inte betyder inkasso och att den heliga Anden inte deltar i tävlingen som kallas ekonomisk tillväxt.

Nej, vägen till den heliga freden och friden i mysteriet öppnas inte för att någon betalar en dyr avgift. Jesus vill laga alla brustna hjärtan. Torka våra tårar. Resa dem av oss som går att resa upp och bära hem de av oss som inte längre kan resas upp. Jesus följer oss alla hem, medan vi bär på våra kors. Vägen öppnade Jesus genom att dö för vår skull, på sitt kors.

Vi ska vara rädda om kyrkan, om vår gemenskap i Kristi kropp. Vi ska välkomna flera människor i den. Då behövs det ordningar och regler. Men låt oss varje dag fundera på vad dessa ordningar och regler som vi skapar gör för att underlätta för oss att förmedla det hopp som Jesus förmedlar när han kallar på oss, rätar våra ryggar och säger att vi är fria.

Jag tror att det är friheten i Kristus som finns innerst inne i kyrkan, som är själva hörnstenen i kyrkan. Det stora varma mysteriet. Jag tror, som påve Franciscus, att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en fallen värld för människornas befrielse.

På sjukhuset, på IVA, lärde jag mig något om det där. Den gamle mannen lärde mig något viktigt. Han hade levt ett långt liv med ganska starka åsikter och fasta principer, som jag tror det inte är helt orättvist att åtminstone bitvis kalla en aning konservativa. Samtidigt som han alltid varit redo att packa sin läkarväska och rycka ut till lidande människor i samhällets skugga. Brandtalet han höll för mig om lidandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Med åldern kom visdomen och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu förstår jag att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Att det var först när jag var öppen nog som vi kunde mötas fullt ut.

Rädslan och lidandet jag såg i hans ögon är det svåraste jag sett i hela mitt liv. Lugnet och friden när han fick vila var något av det finaste. För min pappa släpptes fri och bars hem till Gud. Alla bärs vi av Guds varma händer. Friheten i Kristus är mysterium. Men i detta mysterium är vi alla kallade att ryckas med. Tillsammans allt liv. Med alla liv. Livet och liven som är Skaparens kärleksverk.

Gud ropar till oss:

Människa var är du?  Kom hem och ät.
Jag har dukat mitt bord för dig. Var inte rädd.
Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig.

Allt är som det ska bli, eller amen.