Kategori: Predikan

 

---

Jungfru Marie Bebådelsedag (Guds mäktiga verk)
S:t Nicolai kyrka
17 mars 2024

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, som idag är en av de som kanske är mest känd? Lukasevangeliets första kapitel, verserna 26-38:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.

Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

 Predikan 

Och ängeln lämnade henne. Mitt i mysteriet. Den lilla människan i den stora existensen. Där står vi kanske fortfarande?

 Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta. 

 Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring. 

 Jag tror att Gud vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och dagens evangelium. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Gud kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva skapat inte står i vägen för själva Skapelsen.

 I dagens evangelium sänder Gud sin ängel… till en människa.

“Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

 Gud vet att vi lätt blir rädda. Hur mycket vi skapar av rädsla. Därför låter Gud hela Skapelsen runt om oss, hela tiden, på sätt som vi ibland har svårt att förstå, säga oss: 

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Kanske är vi ibland så inbäddade i dimma att vi inte ser, hör eller känner det. Men även då är Gud allsmäktig och ingenting är omöjligt för den allsmäktige Gud som bär oss – och hela – livet. Ingenting. Guds mysterium är också vår verklighet, som kanske visar sig tydligare när det som skymmer sikten lättar. 

Ängelns svar till Maria i dagens evangelium, om hur det ska gå till när hon ska få en son som ska heta Jesus, det svaret kan också bli till en slags Gudsbild. Långt bortom våra förnuft, regler och system. 

 “Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Som Lukas skrev. 

Jag tror inte att Gud kräver att vi ska förstå jungfrufödseln med våra rationella tankar. Inte ens att vi måste kunna förklara eller försvara den. Guds mäktiga verk går långt bortom våra förnuft samtidigt som Gud finns allra längst in i var och en av oss. Vi får tro på det utan krav att förstå.

Maria vittnar om sin tro. Marias möte med den största av kallelser kan säga något. Maria kan visa en väg. Hennes JA till Gud kan säga oss något om ödmjukhet. Hon förstår att allt som ska ske kommer att ske genom Guds nåd. Jag tror inte att andra människor plötsligt saknar betydelse för Maria. Jag tror hon får evighetens perspektiv när hon väljer att lita på den Gud som tar henne i anspråk. Evighetens perspektiv tar henne hela vägen till platsen under korset där hennes son kommer att mördas av människor och samtidigt lösa hela världens synd och skuld. Som ett försoningsoffer.

Maria kommer att ge allt för Gud och Maria kommer att allt för människan. Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade. 

För just nu är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår har en Maria lyssnat på ett barn som är förälskat för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd.

Och kanske just nu, i en kyrka någonstans, samlar en ensam Maria mod. Mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick, i den fridshälsning och nattvarden som väntar.

Tänk om någon av oss får vara den människan som möter den blicken. Tänk om Gud vill ta oss i anspråk här och nu. Som medskapare i den Skapelse som säger till alla dessa Marior: Var inte rädd.

Jag tror att vi är sedda av den Gud som kallar oss att se varandra. Jag tror att vi är bekräftade av den Gud som kallar oss att bekräfta varandra. Jag tror att vi är älskade av den Gud som kallar oss att älska varandra. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för….. andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära.  Av rädsla för människor som har allt och som är rädda för människor som inget har.  Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor.

Kan vi vända om och svara som Maria? 

 “Jag är Herrens tjänarinna.
Må det ske med mig som du har sagt.”

Den Gud som väljer Maria – och oss – ger henne – och oss – allt vi behöver för att klara av uppdraget för livets och världens skull. Gud tror på oss. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.

När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring.
Idag är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. När vi, som Maria, säger JA till Gud, Skapelsen och varandra. När vi säger JA till evighetens perspektiv.

Där kanske vi kan se och älska varandra.
Som han kommer att be oss, människosonen.
Han som ska födas av jungfrun Maria.
Jesus Kristus, han som ska dra med oss alla i försoningen.

Septuagesima (första söndagen i förfastan)
S:t Nicolai kyrka
28 januari 2024

Jag predikade över evangelietexten och den gammaltestamentliga texten som bägge finns här. Du kan lyssna på en inläst version i spelaren här ovanför.

 Predikan 28 januari 2024

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I en serie tal berättar Jesus något viktigt om gemenskap, tacksamhet och ödmjukhet. Om himlen, men också om oss här på jorden. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

Låt oss göra ett försök att förstå vad Jesus vill säga om att Gud vill nå oss alla. För jag tror att det betyder något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i.

Jag tror att det är viktigt, för om vi glömmer det, att Gud vill nå oss alla, då blir det lätt fel. Då kanske vi låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Och då blir det lätt så att vi delar upp oss i ett vi och i ett dom. Då villkorar vi vår gemenskap. Trots att vi samtidigt omsluts av en Gud som vill ge oss alla nåd. De första och de sista. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

För mer än 2500 år sedan ungefär, formulerade profeten Jeremia orden om att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet – den stora kärleken i Gud. Jeremias ord formulerades i en tid när Israels folk prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led.

Jag tänker att det är stor skillnad på de människor Jeremia talar till…. och på oss här idag. På så många sätt. Jeremias folk led under krig, våld och förtryck, liksom människor i dagens Gaza lider och har lidit. Liksom människor i dagens Israel har lidit. Liksom människor i Ukraina, i Jemen och Syrien lider och har lidit. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

Till skillnad från våra krigsskadade medmänniskor, så har vi människor här…. fått leva i fred länge.

Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar Jesus om, i hela sin gärning. Och det vittnar hans kyrka om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Dagens evangelietext väcker tankar. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Men som inte känner att vi får bekräftelse. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss?

Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i jordägarens skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Vi är inte den Gud som genom hela Skapelsen låter sina ord eka:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Den här oändliga nåden i Gud övergår mitt begränsade förstånd – så jag kapitulerar inför känslan istället. Inför tacksamheten. Jag känner hur ryggen rätas.

 Liksom ärkebiskopen kan vi stolt utropa:

Att vi inte vet,
men att vi tror
och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans.

Kanske kan även vi vila i att alla krig måste sluta i fred, och att det därför är lika bra att vi förbereder oss för freden, och går i tjänst för den. För om vi vågar lita på Gud och varandra kanske vi lättare känner nåden vi har fått. Jag tror inte att vi blir kvar i den nåden genom att vara missnöjda eller avundsjuka på varandra. När vi har försonats med nådens gåvor… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra?

Gud tror på oss och omsluter oss. Jesus vill vandra med oss. Anden är i oss och mellan oss. Om vi vill. Om vi känner det.

Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. Vi kan alla veta att:

Vi är sedda av Gud och kan se varandra.
Vi är bekräftade av Gud och kan bekräfta varandra.
Vi är älskade av Gud och kan älska varandra.

I sjuttio år led Israels folk under babylonierna i Jeremias tid. I sjuttio dagar ska vi vandra fram till påsk. Idag kan vi sända ut helt andra ledare. Jag tror att de skulle kunna vägleda oss alla. Jag tror att det är bra om vi alla låter våra ryggar rätas och håller våra huvuden högt nu.

Någon vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Gud betjänar oss och vi kan tjäna varandra. Vi har alla kallats att VARA någon och att GÖRA något. Kanske blir vi fria när vi går i tjänst för den kallelsen? När vi låter oss sändas ut?

Vi kan gå med Gud i nåd och vara tacksamma för DET vi är kallade och sända att göra. För sannerligen, världen behöver Guds kärlek, strömmande genom oss alla. Så att freden kommer tillbaka till hela Skapelsen. Så att livet befrias igen. Kanske är, just här och just nu,  det enda vi behöver göra att vända oss till det goda och be:

Herre, lär våra ledare och oss alla dina vägar,
visa oss dina stigar.
Led oss i din sanning,
lär oss, genom din son Jesus Kristus, vår herre.

Vi tackar för din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.

Hjälp oss, att liksom du,
se nådens barn
med nådens blick

Låt din Ande göra oss ödmjuka
och leda oss rätt
i tjänst
För fridens, fredens och hela Skapelsens skull.

Amen.

 

Tredje söndagen i Advent
S:t Nicolai kyrka
17 december 2023

—

Psaltaren 146:3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet  11:2-11

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.

Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.
Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.

Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.

Predikan: Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent. Vi får höra om Johannes Döparen.
Liksom Johannes är vi i väntan och mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.

Profetiska röster talar till oss även nu. Jag hörde en av de rösterna på Conventum för några veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska lockar.

Den här mörka hösten har jag uppfattat att det talas om tro långt utanför kyrkan. Om brist på tro. Men också om sökande tro. Spirande tro. Och någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Vi kan lyssna på våra sökande vänner. Vi kan dela något i vår tid.

I en helt annan tid väntar Johannes Döparen i sin fängelsehåla. Han som tidigare har profeterat – och banat väg för – frälsarens ankomst och faktiskt döpt Jesus i Jordanfloden. Han som tror på Jesus som Guds Son. I en stund av tvivel skickar sina lärjungar till Jesus med frågan.

Eller kanske skickar han DEM som tvivlar till själva källan för att få svar?

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Jesus svarar och visar något större genom handling. Han är DEN som uppfyller profetiorna och förväntningarna. Då, men också nu. Jesus älskar oss utan gränser och banar väg – eller drar med sig hela Skapelsen i en god riktning.

Men att följa honom kräver något – en tro som går bortom våra förväntningar och ibland bortom vårt förstånd.

Det är som att Jesus frågar mig: Klarar du av att gå bredvid mig, även när tron kräver allt tålamod du har? Är DU den, eller ska jag vänta på någon annan?

Jesus har svarat Johannes och hans lärjungar – och Jesus fortsätter att svara, även i vår tid. Men, vad hör vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt? Också för den som tror? Ett samhälle kan komma på fall när vår kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro.

Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten, men i världslig mening mäktig, kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i Skapelsen. Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra Skapelsen bättre än Gud själv och skickar spadar vår väg…. de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre hemmastadda i den Skapelse som hela tiden banar väg för det goda…. och allt mer upptagna av den fullständiga brus-kakafoni av idéer, kamp, diagnoser, produkter, självmedicinering, politik och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Vi kan försonas med Guds skapelse. Vi kan besvara Guds uppenbarelse med vår tro.

När Lars Winnerbäck sjöng på Conventum då kände jag i hela min kropp, att VI ÄR DEM. Något gick igenom alla kroppar. När vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden – Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka – då var det som ett glasklart Hosianna! Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra.

Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Och vi kan fortfarande vara öppna för det.

Vi behöver bara lita på Gud igen. Vi behöver bara tro på hans son. Han som vandrar vid vår sida och vill att vi går tillsammans med honom, vid hans sida. Som människorna gjorde innan det var stora och djupa hål i vägen överallt.

När vi tror, då kan vi vandra tillsammans, även när vägen är svår. Och den kommer inte alltid att vara svår. För den är också vacker och fantastisk mest hela tiden, den där vägen.

Väljer vi den vägen? För vi måste nog välja att vandra, om vi ska bana väg för det goda. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja det andra steget. Och vi måste välja varenda steg som följer.

Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss. Vi banar väg när vi väljer tålamodet och tilliten till Skaparen som öppnar blinda ögon och rätar krökta ryggar. Vi fick de orden från Psaltaren och från de som gått före oss.

Gud tror på oss fortfarande. Våra krökta ryggar rätas, om vi visar tålamod, slappnar av och låter våra ryggar rätas. Kanske kan jag med rak rygg till och med blicka över kanten på det hål jag fram till nyss var så upptagen med att gräva?

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror

SÅ BANA VÄG

Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Guds ande strömmar in i oss och genom oss och vidare. När vi öppnar våra hjärtan.

• Vi är sedda och kan se andra
• Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
• Vi är älskade och kan älska andra

Gud ÄR själ och hjärta och har skapat oss att vara det för varandra.

Johannes Döparen skickar OSS till källan. Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Hoppets ljus. Vi kan bära en liten del av det ljuset hela vägen till våra sökande vänner i ett ganska mörklagt samhälle.

Jesus Kristus är ju DEN. Och vi, vi är ju DOM.

Dom som kan tro och tacka.
Dom som kan höra och göra.
Dom som kan värma och välkomna.
Dom som kan bana väg och be.

Herre, tack för att du tror på oss. Nu ber vi dig – hjälp oss att leva i tålamod och sprida tro, hopp och kärlek, så att vi med själ och hjärta följer din son, Jesus Kristus, vår herre, och banar väg för det goda som kommer med honom. Låt din Ande öppna våra ögon, så att vi ser allt det goda som din Skapelse är, överallt och i alltid.

Amen

Predikan 24 juni 2023: Midsommardagen

Tema: Skapelsen
Almby kyrka

Bibeltexterna idag vittnar om Guds skapelse. De uttrycker människans förundran och tacksamhet inför skapelsen. Så här i midsommartid gör Skapelsen stora avtryck i oss.

Människans avtryck i Skapelsen ser ut på olika sätt.

Häromdagen läste jag i lokaltidningen att det slagits världsrekord på Örebro flygplats. Engagerade människor lyckades få en extrem sportbil att accelerera från stillastående till 400 km/h och tillbaka till stillastående – på 28,81 sekunder. 

Förunderligt.

Det väcker nästan lite åksjuka. Jag läste också att vi just nu tillfälligt passerat 1,5 graders global uppvärmning (pga av väderfenomenet som kallas El Nino). Det väcker också en lätt känsla av åksjuka. 

Det går fort nu på flera sätt.

Samtidigt – på åkrarna runt Örebro flygplats växer säden som ska bli mjölet som ska bli brödet som ska mätta oss. Säden växer för att den skapats för att växa, för att sträcka sig mot ljuset, och genom sina rötter omvandla näringen som vattnet för med sig i sitt kretslopp genom jorden.

Växterna verkar inte behöva motivation eller bekräftelse. De bara växer. 

I dagens evangelium får vi ta del av brödundret. Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar. När resterna samlas ihop blir tolv korgar fyllda.

Förunderligt. Trons mysterium är stort.

Och stort är också kretsloppets mysterium. Vi har kartlagt det i detalj och kan förklara HUR det händer, men inte VARFÖR det händer. Den frågan ställer oss inför Skapelsens mysterium. 

I Skapelsens mysterium möter Gud våra grundläggande behov, men inte alla våra fåfänga begär.

Evangelietexten säger oss kanske något om skillnaden mellan behov och just begär. Jesus försöker dra sig undan med lärjungarna för att de ska få lite återhämtning och fördjupning, vilket de behöver. Men folket begär mer. Följer efter dem. Vill höra mer. Ha mer. Mer. Hur svarar Jesus? Med brödundret. I medlidande. Han undervisar, han tackar, han ber och mättar. Stillar ett begär genom att möta ett behov.

Jesus kunde mätta människorna genom bön och tacksägelse. Men känns det inte som att många människor har svårt att känna sig mätta eller nöjda i vår tid? Finns det inte alltid mer att begära? Snabbare, mer, bättre? 

Människan har steg för steg hittat bättre och effektivare metoder för att förstå HUR saker hänger ihop i Skapelsen. Men, den stora frågan VARFÖR verkar på många sätt ha ersatts med en annan fråga:

Hur kan vi utnyttja detta mysterium? 

Nästan alla djur som lever på land är idag boskap, husdjur, underhållning eller ett liv vi ska göra en produkt av. Det gäller både däggdjur och fåglar. De vilda djuren är en spillra, en väldigt liten och väldigt hotad minoritet.

Men inte lejonet från Juda som beskrivs i Första Mosebok. Inte Gud.

Det saknas inte tecken på konflikt. Våra begär kan väcka lejonet som Gud också är. Och visst morrar lejonet? I vetenskapliga rapporter om stigande temperaturer och stigande hav. Eller kanske är det så att lejonet faktiskt ryter? Lyssnar vi?

Om vi förklarar krig mot Skapelsen är vi förlorade, för då förklarar vi krig mot Gud. Gud satte människan att förvalta Skapelsen, men var vårt uppdrag att göra själva livet till en råvara? 

Det finns en fin berättelse om giraffen och paraplyakacian. Paraplyakacian är ett träd som bär löv som giraffen behöver äta för att växa. Men om giraffen betar av ett helt träd kan inte trädet växa. Hur har naturen löst detta? Jo, trädet känner av när giraffen börjar beta. Då sprider den ett ämne som smakar illa och doftar illa. Då flyttar sig giraffen till nästa träd. Som också börjar producera ämnet. Men den kemiska processen i trädet tar en liten stund, så giraffen hinner äta lite.

Konsekvensen blir att giraffen kan äta sig mätt genom att äta en lagom mängd blad på varje träd. Och träden kan fortsätta att växa. Det är naturens eget brödunder. I Skapelsen finns det så att det räcker för att livets behov ska tillfredsställas.

Förunderligt.

Men, vad är giraffen eller trädet värda för oss? Kanske inget, innan vi gjort produkter av dem säger ekonomin. 

Men, det är inte det enda svaret. För giraffen visar vägen.

I Skapelsen finns vägvisare överallt. Ser vi dem? Guds rike INOM OSS är buret och omfamnat av Guds rike i Skapelsen som OMGER OSS. Gud stillar både själslig och kroppslig hunger. När vi, liksom lärjungarna i evangelietexten tvivlar och ser problem… då mättar Jesus genom tacka och be.

Vi KAN vända oss till Gud med våra behov i tillit och tro. Vi KAN anpassa oss till Skapelsen.

Guds kärlek strömmar genom Skapelsen, och vill göra det genom oss också.

Om vi lyssnar uppmärksamt kanske vi uppfattar att den vänliga grönskan här utanför kyrkan sjunger till oss i vackra stämmor: Människa gläd dig.

Jag tror att Gud vill att den där grönskan ska betyda något för oss. 

Han spänner sin regnbåge mellan molnen och säger: Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden. Alla varelser. Jag kommer inte att överge er.

Håller vi det förbundet?  

Vi kan vara Skapelsens tjänare, istället för att tro att Skapelsen ska tjäna oss. Vi är Guds skapade medskapare och det finns nog för alla.

Den vänliga grönskans rika dräkt omsluter oss. Vi behöver inte uppfinna en jättesnabb bil. Vi behöver inte åka jättefort. Vi behöver inte ens åka jättelångt. Vi BEHÖVER inte allt vi BEGÄR. Allt vi behöver finns runtom oss. Det har alltid gjort det. Vi kan nöja oss med det om vi låter den vänliga grönskan betyda något för oss.

Vi kan fortfarande, som människorna vid sjön, vara en del av brödundret. Allt vi behöver göra är att lita på Gud och på Skapelsen.

Vi är mättade och kan mätta andra.

Även när det verkar som att brödet inte räcker. Förunderligt.

---

Predikan hölls i Almby kyrka, Örebro.

Det är inte de friska som behöver läkare. 

När de orden har levt med mig den här veckan så har jag inte kunnat låta bli att ständigt återkomma till Farsta. Där minst tjugoen skott avlossades förra lördagen och två människor dödades. Ett barn och en fotograf som var på väg hem efter att ha fotograferat en fest där det firades ett kommande barn. På ett torg jag ofta stått med mina barn när de var små.

En raden av skjutningar. En vän som bor kvar i närheten ringer. Säger att nu får det räcka. Han pekar ut dom andra. Dom som säljer knark och skjuter. Dom ska in – bakom lås eller bom. Dom ska ut. Ut ur landet. Barn eller inte. De har inga rättigheter. Nu får det räcka!

Jag hör det skakande vittnesmålet från kvinnan som nästan hundra meter bort fick en kula i sitt knä när hon skulle låsa upp sin cykel. Hennes smärta och hennes uppgivenhet. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet inför detta. Rädsla och ilska.

Ja, det får räcka nu.

Några kvällar senare står en man från Fryshuset i TV-nyheternas studio. Programledarna vill ha snabba och enkla svar. Det är som att de pratar om maskiner eller någon slags okända djur. Och visst, det är mycket vi undrar. Om dom andra.

Då säger mannen från Fryshuset tydligt och klart: VI PRATAR OM BARN. Han beskriver barn utan resurser som lockas in i dåliga miljöer redan när de är små och sedan uppfostras, blir beroende och hotas. Barn som är utsatta för det som kallas grooming, eller människohandel.

Vi har en skyldighet att rädda de här barnen, menar han. Innan de förloras. Innan de med droger och hormoner rusande i blodet står med vapen i hand. Utan konsekvenstänkande.

Det han säger stör mig.
Rycker upp mig.
På bra sätt.

I dagens evangelium får vi den största gåvan. Kallelsen och nåden.

Jesus umgicks inte bara med rättfärdiga och fromma. Jesus sökte upp och åt med Dom andra – med tullindrivarna och syndarna. För det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka. Dom – och vi – får något väldigt stort i  två små ord. Ett budskap och en kallelse.

“Följ mig.”

Jesus kommer till alla. Dig, mig och dom andra. 

För visst har vi människor i alla tider haft det ganska lätt för att komma överens om vilka DOM ANDRA är. Som tullindrivarna. Och visst, det finns en del i övrigt att önska av den som samlar in skatter åt de romerska ockupanterna och inte så sällan tar ut extra avgifter att stoppa i egen ficka. Syndare som föraktades av det rättrådiga folket. 

Men, det rättrådiga folket. Vilka är det? Kanske märker vi det tydligast när vi inte är en del av det folket. När vi hamnar utanför. När vi blir dom andra.

Vi pratar om barn, säger mannen från Fryshuset.

Jesus föraktar inte dom andra. Nej, han visar dem kärlek, respekt och barmhärtighet. Han erbjuder dem möjligheten till omvändelse och förändring. Han stannar inte vid deras synd och girighet. Jesus kommer med nåden till dem som har gått vilse och behöver hjälp att hitta hem. Jesus kallar dem – och dig och mig.

Jesus kallar alla när han säger: Följ mig.

Den här nåden är stor. Svår att fånga i ord, liksom tron. Kanske kommer nåden också med en lära. 

Som människor har vi också fått den fria viljan. Vi KAN alltså välja det goda. Det finns alltid ett FÖR vi kan välja. Även i tider som präglas av allt och alla som du och jag förväntas vara MOT. 

Vi kan rikta oss till Gud. Vi kan välja att lyssna. 

Gud ställer sig vid vår sida. Som i dagens Gammaltestamentliga text, där människan genom Gideon beklagar sig för Herrens Ängel och säger att Herren har svikit folket som lider under våld och förtryck. Herren svarar med att förklara att han ska vara med Gideon. Och Gud kommer till Gideon och står vid hans sida.

Gud omsluter oss alla. Trots att vi är olika, eller kanske tack vare att vi är olika. Treenighetens Gud skapade inte i enfald. Skapelsen vi är en liten del av är en enorm mångfald. 

Följ mig, säger Jesus. I nåden bjuder han in oss att höra samman i den mångfalden. Han manar oss att vara varandras medvandrare. Vi och dom andra.

I Psalm 96 sjunger vi: Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Människan är skapad till Guds avbild. Alla människor. Också dom andra. Han vill ta oss i anspråk för att göra något stort. Gåvan behöver inte stanna i mitt bröst, den kan strömma vidare. I milda ögon, i vänliga ord, i förlåtelse.

Den insikten kan väcka frågor: Finns det utestängda, utelämnade, osynliggjorda, vilsna medvandrare i min stad, i mitt liv? Vilka är dom andra för mig? Hur ofta söker jag upp och lyssnar på dem som inte verkar vara och göra precis som jag?

Vi pratar om barn, sa mannen på teve. Inte bara dom andras barn. 

När jag går ut med hunden i mina kvarter, väldigt långt från Farsta på alla sätt, då trampar vi inte sällan på lustgasampullerna. De tomma små behållarna. Som också säger något. Om hur allt liksom hänger ihop. Våra barn och dom andras.

Men, inte ska väl jag? Vem är jag att moralisera? Det är lätt att förminska sig själv till ingen alls, och lämna över ansvaret till NÅNANNAN.

Men… för min medmänniska kanske just jag är den där: NÅNANNAN. 

I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Korinth att de ska tänka på att inte många var visa när de blev kallade. Att Gud till och med valde det som är dåraktigt för världen, det som är svagt. För att göra slut på det människor lyft upp till fåfäng stolthet. 

När vi bygger våra stolta torn för höga rasar de ofta samman. Kanske för att Gud vill rikta vår stolthet från fåfäng enfald till livets rika mångfald? 

Jesus visar vägen i uppmaningen: Följ mig. 

Vågar vi följa med? Hur håller vi kursen? Om Jesus inte alltid är glasklart närvarande för oss så finns en rik tradition och ett långt led av människor att gå tillsammans med. Generation efter generation efter generation av medvandrare i kyrkan. 

Vi kan välja att bjuda in varandra. Som Jesus bjuder in. Han bjuder in dig och mig – till bordet. Oss och dom andra.

Vi är alla kallade. Fram till Gud. Att gå lärandets väg tillsammans.

Genom Jesus Kristus kommer Gud mot oss med öppen famn. Han vill närma sig oss, här och nu.  Men han ber oss inte att stå i vägen för dom andra. Vi är inte ombedda att ställa oss i vår nästas väg, vi är kallade att älska vår nästa.

Genom våra liv kan Guds kärlek få lysa.
Och andra kan få en glimt av det ljuset och den kärleken – genom oss.
Vi får i nåden den största gåvan. 

Litar vi på den?

Ska vi stå i vägen för Jesus när han säger: Följ mig. Ska vi säga nej, när mannen från Fryshuset säger att VI PRATAR OM BARN. Jesus ser inte skillnaden på våra barn och dom andras barn. För Jesus finns bara barn.

Vi är kallade att hugga i med allt vi har. Med allt vi är.
Vi är kallade TILL Guds rike.
Vi är kallade att VARA Guds rike.
Vi kan hela det som är trasigt.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra och dom andra.

Tillsammans kan vi i nåden vara en helt annan version av NÅNANNAN. 

Vi får den finaste gåvan och vad gör vi med den? Alla barn är våra barn. Vi kan ta med dem i våra böner.

Något är väldigt trasigt. När tjugoen skott avlossas. 

Integrationen är att haveri säger de som har makten över besluten. Älska varandra säger Jesus och dör för vår skull. För vår upprättelse. Inte för att han ger upp. Inte för att han kommer med en ny modell för budgetstyrning. Nej, för vår skull. 

Gud vill inte att vi ger upp. Så be för barnen. Prata med barnen. Vi kan vara medvandrare, vägvisare. Vi måste inte ge upp och rättrådigt döma barn att bli dom andra. 

Gud kommer till oss för att upprätta. Inte för att avrätta. Han har skapat oss i sin avbild. Vi kan tillsammans ta plats i ett samhälle där det ibland verkar lättare att prata om hur hårda straff vi ska döma ut eller i hur låga åldrar vi kan sätta människor i fängelse. Med ett annat budskap.

Vi kan be om Guds vägledning. För ingen av oss har alla svar. Men jag förstår att vi inte ska ställa oss i vägen för Gud. Att vi inte ska göra barn till tullindrivare. Att Jesus visar något viktigt när han genomgående ställer sig på dom andras sida.

Gud, hjälp oss att stå upp för – och i – din kärlek. 

Oavsett om vi är starka eller tvivlande i tron så blir vi genom nådens gåva aldrig lämnade ensamma. Vi är alla kallade med våra förmågor och brister. Våra ryggar kan rätas med den uppgiften. När kärleken strömmar genom oss. Vi kan be och arbeta. Vi kan bearbeta.

Du kanske redan bär Guds rike inom dig. Du kanske är en Levi som bara väntar på att få resa dig upp och följa.

Det är inte de friska som behöver läkare, säger Jesus.
Vi pratar om barn, sade han på teven.
Vi kan följa, i tanke, i ord och i handling.

Vi kan känna ryggen rätas när vi slutar att acceptera att barn reduceras till dom andra. Jesus accepterade det inte. När han gick till tullindrivarna. När han upprättar oss som inte är perfekta, oss som syndar.

Gud visar oss – ALLA – vägen. Han kallar och ger oss den största gåvan i två små ord:

“Följ mig.”

Predikan hölls i Almby kyrka och i Den gode herdens kapell, söndag 18 juni 2023.