Publicerat

Predikan: Nedanför korset

Predikan
3 april 2026
Korset, långfredagen
Glanshammars kyrka

Jesaja kapitel 53, vers 1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Filipperbrevet kapitel 2, vers 6-8

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Lukasevangeliet kapitel 23, vers 26-49

När de förde bort honom hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: »Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?«De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.« De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: »Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.« Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: »Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.« Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: »Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.« Men då tillrättavisade honom den andre: »Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.« Och han sade: »Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.« Jesus svarade: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.« Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas.Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: »Han var verkligen en rättfärdig man.« När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

 

Predikan

På vägen till kyrkan lyssnade jag till körverket Versa Est In Luctum skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Det är en klagosång där själva rösterna är stämda i moll. I sorg. Det är vacker musik för långfredagen.

När det gör som mest ont.
När natten är som allra mörkast.
När vi är som mest ensamma.
Då är Jesus med oss.

Det kan verka som att han är borta, men även i mörkret finns det hopp. I våra ångestfyllda stunder. I vaknätters oro. I väntrum. I mellanrummet mellan provtagningen och provsvaret. I den olidligt långa väntan på just det där telefonsamtalet. Jesus är där också. I våra ökenvandringar. I vår längtan. I våra böner.

Gud blir människa i Jesus, går ned i mörkret och känner ALLT vi kan känna. Här, i den insikten, kan det ofattbara lidandet på korset bli ett tecken på hopp. När vi liksom kvinnorna i Bibelns berättelse står i försoningens nära-livet-upplevelse tillsammans framför döden på korset… så kan något hända.

Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.

Och vi har många anledningar att gråta. Det är så många människor i vår värld, i vår tid, som lever i ett tillstånd som skulle kunna liknas vid en evig långfredag. Ensamma. Utan känsla av sammanhang. Utan känsla av mening. Utan hopp.

Men, kanske är det också våra sjukdomar de bär?
Kanske är det våra plågor de lider?

Profeten Jesajas ord ekar i vår tid. För också vi går vilse. Jag tror att vi alla har gjort det någon gång, eller måste göra det. Men jag tror också att vi kan hjälpa varandra att vända om, kroka arm, närma oss korset och samla ihop oss, ödmjukt och lydigt, som Jesus. Kanske får också vi, precis som mannen som hänger på korset bredvid Jesus en möjlighet att se rakt in i mysteriet och höra orden:

Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

En lång, lång dags lidande… när hånandet, hatandet, tortyren och skymfandet aldrig verkade ta slut… tar slut när Jesus dör för vår skull. Ödmjukheten och kärleken verkar förlora när Jesus dör och mysteriet skakar jorden.

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Jesus sista ord följs av en sista utandning. Men, även i denna mörka stund finns nåden. Nu öppnas vägen till det heligaste. Förhänget in till templets innersta brister. Guds helighet är inte längre skild från människorna. Något kan fullbordas när vi samlas i sorgen nedanför korset. Om vi söker svar på svåra frågor tillsammans. Det finns tid till försoning. Den tiden kan vara nu.

Ödmjukheten och kärleken har inte förlorat. Tvärtom. Försoningens ton som går igenom Skapelsen vittnar om det. Även när den är stämd i moll.

Amen.

Publicerat

Predikan: I vårt eget Getsemane

Predikan
2 april 2026
Det nya förbundet, Skärtorsdagen
Hovsta kyrka

Andra Moseboken kapitel 12, vers 15-20

I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd.”

Första korinthierbrevet kapitel 5, vers 6-8

Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

Lukasevangeliet kapitel 22, vers 7-23

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

 

Predikan

Mörkret lägger sig över Jesus, och över oss. Drönare och missiler flyger och människor dör. Människor radikaliseras på olika sidor av påhittade gränser. Hälften av Europas unga tycker INTE att det öppna och demokratiska samhället skapar sammanhang och mening, och tror istället att starka ledare ska göra det. Som när Franco, Salazar, Stalin och Hitler gjorde sina länder starka. Och människor med grandiosa självbilder kliver fram nu och vi ser. Vi hör. Bara den här veckan har folkvalda extremister jublat i parlament som fattat beslut om återinförande av dödstraff (för delar av befolkningen) och för lagstiftning som möjliggör fängslande av (vissa) barn. Lärdomarna efter världskrigen verkar inte gälla längre. Tanken om allas lika värde tvingas retirera och nytt förtryck breder ut sig.

Men förtryckets makt kan bara upprätthållas så länge som folk lyder. Lyder gör vi när vi är rädda. Rädda är vi när vi känner oss maktlösa.

Var inte rädd, säger Jesus. Han som för ett par dagar sedan red in i stan på en liten åsna, samtidigt som maktens män red in från andra hållet, rustade till tänderna på höga hästar. Jesus som bryter ett helt nytt bröd under osyrade brödets högtid. Veckan då inget ska jäsa från det förflutna. Det gamla ska lämnas. Den gamla surdegen ska bort och ett helt nytt bröd ska delas. Jesus vet något som lärjungarna inte vet när han yttrar samma ord som vi än i dag upprepar vid nattvardens bord. Efter att han tvättat lärjungarnas fötter och givit dem kärleksbudet – att vi ska älska varandra. Sedan blir Jesus ensam i trädgården i Getsemane. I väntan på att de ska hämta honom och lidandet börjar. Jag kan inte ens föreställa mig försoningsoffrets ensamhet.

Jesus lämnades ensam, men han lämnar inte oss ensamma. I våra ångestfyllda stunder, i vaknätters oro, i väntrum, i mellanrummet mellan provtagningen och provsvaret, i den olidligt långa väntan på telefonsamtal från barn som har slutat ringa hem… Jesus har redan varit där. I det mest ansträngande av allt går han med oss. I bibelberättelsen från Lukasevangeliet så visar det sig än en gång att allt var som han hade sagt. Jesus står med oss. I vårt mörker. I en orolig tid. Med allt vi känner. Vi behöver inte vara rädda. I vårt eget Getsemane. Han har redan varit där. Vi kan lita på Jesus som bjuder in oss till bordet. Som vill vara ett med oss. I ett litet bröd och några droppar vin. Som säger: Var inte rädd.

Även i mörkret och ensamheten lever hoppet. Vi kommer att behöva anstränga oss, men även de stunder när vi inte orkar, så ekar försoningens ton genom Skapelsen. Allt är som Jesus sagt, och han gör oss allt annat än maktlösa. Även i mörkret innan lidandet börjar. Där vi inte är ensamma.

Amen.

Publicerat

Predikan: Vatten och bröd

Predikan
15 mars 2026
Livets bröd, midfastosöndagen
Glanshammars kyrka

Psaltaren psalm 107, vers 1-9

Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.

Så skall de befriade säga,
de som Herren befriat ur nöden

och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.

Några gick vilse i öde öknar,
de fann ingen väg till bebodda städer.

De var hungriga och törstiga,
och deras krafter sinade.

Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.

Han lät dem finna den rätta vägen
till en stad där människor bodde.

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.

Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 48-59

Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog.
Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

 

Predikan

Halvvägs genom den bön vi så ofta ber, den som Jesus själv lärt oss, alltså Vår Fader, så kommer raden: Ge oss idag det bröd vi behöver. Halvvägs genom fastan kommer Midfastosöndagen. På andra håll i den världsvida kristna kyrkan kallas den Glädjesöndagen. Halvvägs längs olika vandringar kan det vara värt att stanna upp en stund och släppa ut frågorna som kan ha uppstått på insidan.

Vad betyder fastan för mig? Ska jag fördjupa eller försaka? Kanske rent av tillåta mig att förlora något som jag inte behöver, men som tynger mig längs vandringen hem?

Fastan är inte ett straff, men det fanns en tid när vatten och bröd var det, ett straff alltså. Men Gud har blivit människa i Jesus och kommit in i människornas liv. Allt har (glädjande nog) vänts upp och ned, eller tillrätta. Jesus säger att han är livets bröd och att den som äter det brödet ska leva i evighet. Med Jesus kommer nåden och frälsningen och hoppet. Kärleken som bröd. Brödet som återkommer så ofta i berättelserna från Bibeln. Som en konkret bild och smak av det stora mysteriet. Ta ett djupt andetag, känn smaken av bröd i munnen. Kanske ett mustigt rågbröd? Kanske en varm pizza? Kanske mormors nybakta bullar? Oavsett smak så är bröd ett under som kan mätta många. Och den som bakar med surdeg vet att det är något förunderligt i att det räcker med att blanda vatten och rent mjöl för att livet ska börja bubbla och växa till. Det som främst behövs av bagaren är tro, tillit och tålamod. Samma tro, tillit och tålamod som den som sår ett frö behöver om det ska bli något spannmål att skörda, som mjölnaren i Glanshammar kan mala… och som bagaren kan baka bröd av genom att tillsätta vatten.

Och brödet är nog inte bara bröd. I den där bönen och för Jesus så handlar det eventuellt också om livets byggstenar, det som våra kroppar och själar behöver för att vi överhuvudtaget ska kunna leva. Det är förunderligt att Gud har sett till att allt vi behöver för att kunna leva finns tillgängligt. För genom den i alla detaljer väl fungerande Skapelse som inte vi har hittat på men som vi ibland kan skymta genom det vi kallar naturvetenskap eller naturlagar så strömmar vattnet evigt i ett kretslopp som gör att när solen går upp och skiner över marken så kan frön som ligger i jorden tillgodogöra sig näring i den där jorden…. och växa upp till små skott som blir till stjälkar som sträcker sig mot ljuset och till slut blir till bröd vi får äta. Vattnet som ger näring till grödan som växer i jorden, det vattnet finns också för oss att dricka. Livet bubblar och växer när vi tillsätter vatten. Vi vävs i fostervatten i nio månader och våra kroppar består till något mer än hälften av vatten. Samma vatten som alltid funnits. Vi är en del av samma kretslopp och Jesus säger:

Jag är livets bröd.
Den som kommer till mig
skall aldrig hungra.

Jag är levande vatten.
Den som tror på mig
skall aldrig törsta.

Runt och runt går psalmen. Runt och runt går tiden. Runt går kretsloppet och ingen av oss är utesluten. Guds Skapelse har plats för oss alla.

Vi är sedda och kan se varandra.
Vi är mättade och kan mätta varandra.
Vi är älskade och får fortfarande älska varandra.

I berättelsen från Johannesevangeliet uppstår någon slags debatt mellan människor som lyssnar på Jesus. När han pratar om köttet och blodet. Och det blir ju lätt komplicerat och svårt för oss när vi försöker förenkla saker som är svåra att förstå. Som att Gud blir människa och föds i ett stall, drivs på flykt och lever sitt liv i fattigdom. Som Jesus. Han som ödmjukt hela tiden går längre och längre ned. Till de utstötta, till dom andra där borta i samhällets utkanter och förorter. För Jesus söker de vräkta, de utvisade, de gömda, de hungriga, de törstiga, de hotade. För att sedan låta sig torteras, hånas och hatas…. ja till och med dö…. för deras skull, för vår skull och för livets skull.

Men som samtidigt fortsätter att ge sig till oss, i brödet och vinet, och möter oss när vi ber: Ge oss idag det bröd vi behöver.

I vår snabba tid, där allt verkar bli svart eller vitt eller för eller mot eller höger eller vänster eller hit eller dit…. i ett av algoritmer styrt konfliktsökande är det lätt att gå vilse eller känna sig ensam. När vi är vilse eller ensamma, som Bibelns människor i öknen, då blir också vi rädda och gör snabbt nästan vad som helst för att slippa vara det. Precis som människorna i Psaltarens psalm 107, de som som gick vilse i öde öknar, som inte hittade vägar hem. Som var hungriga och törstiga, som kände att orken rann ur dem. Som ropar till Gud och som räddas av Gud:

Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.

Halvvägs genom fastan får också vi be Gud om hjälp. Vatten och bröd är liv, kärlek och nåd. Gud blir människa i Jesus och dör för vår skull. Allt blir nytt. Det stora mysteriet syns i våren, i livet sträcker sig mot ljuset. Och nu kallar han på oss, Jesus. Hem till bordet. Jesus vill möta oss i några droppar vin och ett litet, litet vitt bröd. Något att tro på. Något att längta efter. Något att tröstas av.

För Jesus vill torka våra tårar, laga våra brustna hjärtan. Han vill resa upp dem av oss som har fallit och lovar att bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.

För så är Gud med dig.
Så är Gud med mig.
Så är Gud med oss alla.

Som livets bröd. I livets vatten.

Kanske har ingen satt vackrare ord på detta mysterium än poeten Göran Sonnevi: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Det är sannerligen en glädjens söndag.
Amen.

Publicerat

Det handlar om träd

Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Tro på budskapet, säger Jesus. Och i Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85: Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.

Jag ska försöka tolka den här söndagens bibeltexter med hjälp av träd, rötter och relationer. I Bibelns ord får vi budskap om rättfärdiga skott och om att vi behöver tålamod. Vi är gränslöst älskade i Guds nåd, men vi behöver uthållighet och tålamod. Vi får alltid vända hem när vi gått bort oss och vi får ta emot det som ges till oss. För Guds rike är nära och det ska komma en tid… en tid som kanske redan är här. Även om det kan kännas mörkt just nu. Men, om vi vill besöka det som åtminstone här i Sverige kallas för världens äldsta träd behöver vi ta oss igenom Mörkret. Det är både poetiskt och sant. För att komma till Old Tjikko, en väldigt gammal gran på Fulufjället i Dalarna, så behöver vi vandra någon kilometer från Naturum Fulufjället. Och för att komma dit så tar vi oss genom byn Mörkret. Den vindpinade granens rötter är hela 9500 år gamla. Och ur rötterna växer det rättfärdiga skott. Som tålmodigt står kvar i vinden och kylan. Och från Bibeln ekar orden:

Uthållighet är vad ni behöver.

Old Tjikko har haft många olika stammar genom årtusendena. Själva skotten som blir det som vi kallar träd lever några hundra år. Något längre än de flesta större imperier i världshistorien. Människans imperier – som vårt upplysta västerländska – varar i genomsnitt två till tre århundraden innan de faller sönder. De flesta granar lever längre. Eller brukade göra det åtminstone.

Träd ser ut på olika sätt, precis som människor ser ut på olika sätt. Själva rötterna, det som håller träden vid liv i jorden, syns inte, men finns där. Precis som relationerna som växer mellan oss. Relationerna som liksom rötter förbinder oss med varandra, men också med dem som har levt före oss och de som ska leva efter oss. Gud vill att vi ska vara uthålliga. Att vi inte ska dra oss undan och gå förlorade. Vi får tro och rädda liv. Våra egna och andras. Precis som Hebreerbrevet säger oss. Och kanske säger också träden som Gud har skapat något liknande.

Människor och träd brukade vara goda vänner. Vårddträden på gårdarna och torpen betydde något för människorna som levde före oss.
Kanske som alla granar vi tar in och ställer i hjärtat av våra hem nu i december betyder något för oss. Nu när vi ska fira Jesu födelse i Betlehem.

Betlehem heter Belém på portugisiska. Och i den del av världen som idag kallas för Brasilien är portugisiska det officiella språket. Eftersom den delen av världen erövrades och koloniserades av människor från Portugal för mer än 500 år sedan. Innan erövringen så levde mellan 3 och 5 miljoner människor där. Ibland kallar vi dem för urfolk. Efter några århundraden av kolonisation och portugisiskt imperiebygge så levde endast ett par hundra tusen av urfolkets ättlingar.

Bibeln talar till människorna: Ni utstod många svåra lidanden.

Vid Amazon-flodens mynning i Brasilien ligger staden Belém. I detta brasilianska Betlehem möts poetiskt nog alltså den uråldriga regnskogen och skottet från Davids rot, Jesus. Och där hölls tidigare i höstas FN:s klimattoppmöte, COP30. Finns det några profetiska röster kvar där, eller har alla tystats som Johannes?

Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas.

Så lyder också Bibelns ord.

Det har hittats fler gamla rotsystem än Old Tjikkos i världen, alltid långt bort från människorna. Djupt inne i regnskog och uppe på fjäll. I Guds skapelse finns förutsättningar för långt och uthålligt liv. I den förvaltningen kan rötterna som sagt bli tusentals år gamla och träden många hundra år. Men i människans hetsiga och kortsiktigt ekonomiska förvaltning får träd inte leva längre än 60-100 år ungefär. Sedan skördas de och i den skövlade marken mals de gamla rötterna sönder och samman innan en ny generation sätts för att snabbt kunna stressas upp och omvandlas till pengar. Då finns inte plats för några gamla rötter eller traditioner eller människor som kallas urfolk. I Sverige är en försvinnande liten andel av skogen, mindre än 1 procent, urskog. Den finns i fjällnära områden, där också vårt urfolk oftast finns.

Men, det ska komma en tid säger Gud genom Jeremia.

Om klimattoppmötet födde något hopp? Fråga barnen. Fråga de gamla träden. Om det omtalade historiska skogsbeslutet inom vår egen kyrka väckte något hopp? Det kan vi fråga urfolket som lever i landet vi kallar vårt. Eller träden.

Orkar vi vänta på svaren?

Kanske säger Jesus att vi inte kan stå utan rötter. Kanske också att om vi inte står för något så faller vi snart för allt. För Jesus vill rädda oss. Han ropar ut att tiden är inne, att Guds rike är nära. Tiden har kanske alltid varit inne. Guds skapelse bara ger och ger. Träden visar det tydligt. Markens jord tar emot frön som bildar rötter och låter dem skjuta skott. I jorden omvandlas regnet som faller till näring som rötterna tar upp så att skotten och träden kan sträcka sig uppåt mot ljuset och växa, utveckla blad eller barr, ta emot solljuset och fortsätta vara en del av kretsloppet som är Guds skapelse. År efter år efter år. Helt gratis. Vi får exakt samma gåva av Gud. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus och ber oss att släppa det som tynger oss. Släppa det som TAR LIV och istället ta emot det som GER LIV. Ja, vi får faktiskt släppa den stressande vanföreställningen att vi kan göra Guds arbete bättre än Gud själv. Att vi skulle kunna förädla ett gudomligt skapande som har pågått i flera miljarder år, allt sedan gudsvinden svepte över vattnet när jorden var öde och tom. I såväl den bibliska som den vetenskapliga Skapelseberättelsen kommer ju människan sist, efter alla de andra levande arterna som alltså fanns före oss. Det skulle kunna göra oss ödmjuka, få oss att vända tillbaka hem och tro på budskapet.

De sista ska ju bli först, men det där är ju upp till Gud. Gud som älskar oss ständigt i sin nåd och ger oss allt vi behöver i sin Skapelse. Här och nu tror jag att Jesus vill få oss att stanna upp en stund och öppna våra hjärtan för detta mysterium. Jesus vill möta oss i bröd och vin. I nåd, försoning och kärlek bjuds vi in till den eviga relationen som brukar omtalas fader, son och ande.

Vi står en stund på jorden tillsammans med träden. Välsignade med solens ljus över oss, med jordens kraft under oss, med livets omsorg runt omkring oss, med Guds avbild djupt inom oss och med Guds framtid som väntar oss. Små, små frön växer i bördig jord. I rötterna och relationerna, även för dem av oss som sörjer, saknar eller längtar. Vi får fortfarande tro det. Precis som den som skrev Psaltarens 85 psalm för flera tusen år sedan trodde. För trofasthet spirar fortfarande ur jorden, samtidigt som rättvisa blickar ner från himlen. När Guds rike är nära i Skapelsens rötter och relationer.

Något viktigt väntar, på andra sidan Mörkret.

Publicerat

Ett litet ord med tre bokstäver

Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Dagens bibeltexter är ganska tydliga. Jeremias profetiska röst om att ett rättfärdigt skott ska skjuta upp ur Davids stam. Hebreerbrevets klara uppmaning till uthållighet även i svåra tider. Tålamod, tro och tillit. Och så Jesus. Som i början av Markusevangeliet både introducerar och närmast sammanfattar sin lära. Tiden är inne, vänd om och tro på budskapet.

Men, vilken tid är inne och vilket budskap är det vi ska tro på? Det finns ju så många olika tolkningar. Vilken sida ska vi välja? Svaret kan finnas ett litet ord med tre bokstäver som bär Guds rike. Jag ska återkomma till det ordet.

Nikolais församlingsherde Kalle Bengtz var klarsynt i sin predikan på första advent. Han påminde oss om att maktens militäriska härskare (och vilka de är) kommer ridande på höga hästar från ett håll, men att Jesus kommer ridande på en liten åsna, från ett helt annat håll.

Men hallå, kyrkan ska väl inte vara politisk! Ropas det ut titt som tätt. Bibelns alla profetiska, evangeliska och apostoliska röster ropar något helt annat. I det som kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85 att godhet och trofasthet möts, att fred och rättvisa omfamnar varandra. Det står att trofasthet spirar ur jorden. Som i den åtta minuter långa och sköna jazzlåten ”The Plea” skriven Flea, den flyhänte basisten i bandet Red Hot Chili Peppers. En bön om kärlek, om broar och tända ljus. Han menar att det verkligt modiga, det verkligt tuffa i vår tid…. det är att se Gud i allt och att vara fred och kärlek.

Hans profetiska röst bröt igenom bruset. Han ställde mig inför Jeremias ord om det rättfärdiga skottet. Han öppnade mina ögon inför Hebreerbrevets uppmaning till uthållighet även i våra tider. Han öppnade mig för budskapet om att tiden är inne och att vi kan vända om nu. Vi behöver inte marschera vidare mot stupkanten.

Kyrkan ska inte vara politisk. Nej, jag tror inte att den treenige guden tycker att vi ska fastna i trånga alternativmediers logik och algoritmernas rage baits. Rage bait är årets nyord enligt Oxford University Press och det handlar om att vi lockas till klick och mer tid på våra skärmar genom att retas upp. För då säger modern psykologi att vi blir intresserade. I den politiken ska nog kyrkan inte vara.

Uthållighet är vad ni behöver.

Gud vill ju att vi ska vara fred och kärlek. Att fastna i hat mot busslinjer håller oss från livet. Genom att tjata om lagstiftning som ska styra vilka människor som ska få ha vilka huvudbonader i vårt samhälle så missar vi möjligheten att vara tillsammans. Och det borde vara ganska uppenbart nu att folkmord inte kan stoppas genom ändlösa semantiska hårklyverier om själva begreppet folkmord. Och för mig blir det allt klarare att mitt högmods motvilja mot despoter, maskerade nazister och allmänna rasister måste liksom förvandlas till fred och kärlek. Det är nog det enda sättet att möta medmänniskor.

Och igår marscherade nynazister igen. För fjärde gången på kort tid. De som är högst upp i samhällets hierarki tror sig vara längst ned. Varför är det så tyst från statsledningen? Det vi sår får vi skörda och kanske är problemet inte att kyrkan är politisk, utan att partipolitiken varken verkar ha det förtvivlat svårt att vara fredlig och kärleksfull. Det som våra ledare säger gör skillnad, men när jag står här som en vanlig syndare i fallen värld så är det inte mmin uppgift att peka finger på något särskilt parti. Eller åt någon särskild ideologi. Våldsbejakande extremister behöver nog alltid vända om och tro på ett annat budskap. Oavsett bakgrund. Jag försöker bara lyssna på Gud. Som Dorothy Day gjorde. Hon som sade:

Jag älskar Gud bara så mycket som jag älskar människorna jag minst av allt vill älska. Kärlek driver bort rädsla, men vi måste övervinna rädslan för att komma tillräckligt nära för att älska dem.

Dorothy Day är en av dem som tagit Jesus ord om att älska sin fiende och gjort något med dem. Hon, som kallats kommunist, kristen och anarkist. Som tände ljus bland fattiga och utstötta. I soppkök, gästhem och kristna kommuniteter. Dorothy Day ansågs vara samhällets fiende under kommunist-skräckens McCarthy-era och arresterades återkommande för att hon praktiserade Jesus ord i fred och kärlek.

När påve Fransiscus talade i den amerikanska kongressen 2015 nämnde han den kristna anarkisten…Dorothy Day. Som nu är på väg att helgonförklaras av den katolska kyrkan. Majoriteten där i kongressen visste inte vem Dorothy Day var. Eller att hon ens funnits. Inte heller var de beredda på att möta biskop Mariann Buddee, hon som sade till samma majoritet sju år senare:

I vår Guds namn ber jag er att förbarma er över människorna i vårt land som är rädda nu.

Det finns ett hopp. Freden och kärleken kommer inridande på en åsna, varje dag. I mitt liv, i ditt liv och i maskerade och våldsamma nynazisters liv. I Trumps liv. I Putins liv. I allas liv. När Gud blir människa och dör för våra synders skull, då öppnas en helt annan verklighet. Nåden vi alla kan vända oss till. Här och nu bjuds vi in att dela den verkligheten. I gemenskap. I bröd och vin. I fred och kärlek.

Vi får också gå ut i världen och sprida budskapet om fred och kärlek. Vi får till och med vara fred och kärlek. Var och en efter sin förmåga. Och ett löfte ekar genom Skapelsen där…godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Där trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blickar ner från himlen. Vi får fortsätta att vara frimodiga, men behöver nog vara uthålliga för att göra Guds vilja. Vi får lyssna på Jesus som säger: Omvänd er och tro på budskapet.

Vi får vara fred och kärlek. Du och jag. Inte du eller jag. För i det lilla ordet ”och” finns Guds rike. Som vill omfatta dig och mig och dig och dig och dig och alla andra. I ett ljus som aldrig slocknar. Och Guds röst låter sig inte tystas. Jag älskar dig, säger den rösten. Var inte rädd, jag överger dig aldrig.

Mer politiskt än så lär det knappast bli.

Publicerat

Predikan: Fortsätt gå (uppehållstillståndet är tillfälligt)

Predikan
2 november 2025
Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro

 

Job kapitel 17, vers 15-16

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Predikan

Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.

Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.

Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.

I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.

Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.

En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan

Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.

Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger

Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.

Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.

Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.

När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.

I Psaltaren 116 kan vi läsa:

Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.

Vi får be:

Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.

I Jesu namn.
Amen.

Publicerat

Betraktelse: Vi hör till

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Musikgudstjänst
Längbro kyrka, Örebro

 

Matteus 5
BERGSPREDIKAN 

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

Betraktelse

Dem tillhör himmelriket. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är deras? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

I början av Bergspredikan säger Jesus omvända saker i Saligprisningarna. Han vänder upp och ned på begreppen. När han beskriver de fattiga, sörjande, ödmjuka, hungriga, barmhärtiga, renhjärtade, fredliga, hånade och förföljda som saliga. Brukar det inte vara tvärtom i vår tid? Brukar vi inte skylla allt som är fel i vårt samhälle på de som Jesus kallar saliga?

Jesus ord förutsätter tro om de ska betyda något. Kanske också längtan.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Kanske brinner också längtan i alla de här tusentals ljusen? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. För då är vi nära den där kärleken finns bakom oss. Som finns under oss och bär oss. Och över oss så att vi kan växa i den. Den omsluter oss från alla sidor. Guds kärlek.

Där tror jag att meningen med orden dem tillhör himmelriket går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till något som ingen människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet här på jorden är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. För i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Precis som här utanför just nu. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med helgonen och med alla dem vi saknar. Vi hör till rymden som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till den omsorg människor och djur visar varandra. Vi hör till Guds framtid som väntar oss.

Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Och med Bo Setterlinds ord får vi tro det.

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro 
det går en bro från tro till ro.

Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss:
Vi hör till.
Och allt är som det ska bli.

Amen.

Publicerat

Vi är salt och ljus

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Helgonen

 

Jesaja kapitel 60, vers 18-22

Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.

Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.

Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa min härlighet.

Av den minste blir det en skara på tusen,
den ringaste blir till ett mäktigt folk.
Jag, Herren, skall låta det ske snabbt,
när tiden är inne.

Hebreerbrevet kapitel 12, vers 1-3

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Matteusevangeliet kapitel 5, vers 13-16

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Vi är jordens salt. Vad betyder det? När Jesus levde för länge, länge sedan så fanns det inga kylskåp. Istället använde människorna salt för att mat inte skulle ruttna. Men de använde också saltet för att maten skulle bli godare, precis som vi gör. Dessutom använde de saltet i sina heliga handlingar. I det som skulle kunna kallas deras kyrkor.

När Jesus säger att vi är jordens salt så menar han kanske att vi ska hålla världen levande och fin tillsammans, lyfta varandras smaker i livet, vara snälla mot varandra och leva så att kärlek sprids i världen.

Jag tror att det betyder något liknande när Jesus säger att vi är världens ljus. För Gud ger oss sitt varma ljus och låter oss kunna vara som varma ljus för varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har precis kommit ut med en ny bok. Den heter För alltid i hjärtat och fortsätter berättelsen om pojken, mullvaden, räven och hästen. I den här boken stormar det. Vännerna, alltså pojken, mullvaden, räven och hästen, är utsatta och lite vilse mitt i en storm. Boken är en fin beskrivning av livet. Här finns fina bilder och lika fina ord, som översatts varsamt av Uje Brandelius. På många sätt är den väldigt lik det som Jesus säger om saltet och ljuset. Men i den här boken används andra ord. Pojken säger att han känner sig sååå liten och mullvaden svarar att pojken gör STOR skillnad för sina vänner. Räven förstår att det behövs mod för att älska. Tillsammans kommer vännerna fram till att alla som är arga låter högt men att floder av kärlek och mod liksom tyst, obemärkt och alltid flyter fram genom världen.

När sommaren tog slut, så tog också min pappas liv på jorden slut. Jag kommer alltid att sakna min pappa och ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå det där med att också min pappa var salt och ljus. Precis som Vilda, golden retrievern som gick med mig i tolv år och sju månader. Hennes sista andetag föll när löven började falla för ett par veckor sedan. När hon lämnade oss här på jorden så förlorade jag något av det viktigaste jag hade. Hon var min bästa vän och mitt ankare i livet. För mig var hon som vännerna i Charlie Mackesys berättelse. Hon var mycket av det jag inte lät min pappa vara. En trygg hemmahamn och en vägvisare.

Men, det är inte bara de som lämnat oss som är salt och ljus. Vi får ju också vara det. Gud vill inte att vi ska vara rädda. Gud ser oss och vill att vi ser varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra. Även i vår tid. Ibland låter vi som är vuxna högt och verkar vara osams. Precis som Jesus så möter vi jobbiga saker. Men Jesus mötte allt och alla med kärlek och visdom. Vi får också tro att vi kan göra det. Det är fortfarande möjligt för oss att återvandra till den goda tanken.

Kanske talar Jesus till oss genom mullvaden i boken. När vännerna blickar ut över en vacker utsikt säger mullvaden: Det här är min favoritplats. Pojken frågar om det är för att det är så vackert. Men mullvaden svarar att det är hans favoritplats eftersom alla är här. Nu är det vi som är här. I en liten kyrka, tillsammans. Jesus Kristus bjuder in var och en av oss att äta med honom. I ett litet platt vitt bröd och några droppar vin vill Jesus ge oss något vi behöver. När livet kommer mot oss med allt det har med sig så tvingas vi att möta både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Ibland är det härligt att vara människa, ibland är det inte så härligt. Men vi är tillsammans. Som ljus och som salt. Ni som är ledsna nu ska bli glada igen, säger Jesus. Ord som är bra att påminnas om den här helgen.

Jesus vet nämligen att Gud alltid tror på dig och mig. På var och en av oss.

Publicerat

Betraktelse: Oändlig nåd

Betraktelse
29 oktober 2025
Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Johannesevangeliet kapitel 9

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.

När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.

Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.

Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.

Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.

Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.

Amen.

Publicerat

Predikan: Lagen i oss

Predikan
22 oktober 2025
Artonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Femte Moseboken kapitel 30, vers 11-16

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.
Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning.

Epistel
Jakobsbrevet kapitel 2, vers 8-13

Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då gör ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare. Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla. Ty han som har sagt: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’ har också sagt: ’Du skall inte dräpa.’ Om du inte bryter äktenskap, men dräper, är du en lagöverträdare. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 10, vers 17-27

När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: ’Du skall inte dräpa’, ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte vittna falskt’, ’Du skall inte ta ifrån någon det som är hans’, ’Visa aktning för din far och din mor’. ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Predikan

Vi tar ett djupt andetag.

Det där som kallas lag eller bud, alltså ord om hur vi ska bete oss. Det är inte något som är långt borta, Nej, det finns mycket nära, i min mun och i mitt hjärta. Hos dig också. Inte långt borta på andra sidan havet. Inte högt, högt upp i himlen och utom räckhåll. Nej, det goda finns redan i oss.

För mer än 3000 år sedan sattes ord på detta. Från Gud till Mose till folket.

Vi föds alla med ett vetande som vi har tillsammans. Det brukar kallas SAMvete. Vetandet delar vi dessutom med varandra, så det brukar också kallas MEDvetandet. Vetandet uppstår först när vi delar det med varandra. Det som jag vet, men som ingen av er andra vet… det finns ju liksom inte så länge som jag inte delar det vidare. De som forskar på oss människor och våra beteenden, som psykologer, sociologer, ekonomer, antropologer, filosofer, jurister och teologer, har bekräftat att det finns beteenden som finns i så gott som varenda människa som har levt, som lever nu och som kommer att leva i framtiden.

Hör och häpna, dessa beteenden är påfallande lika de beteenden som efterfrågas av oss i de där orden som Gud ger till Mose och som vi fortfarande pratar om.

Det är så vi föds. Vi vill tro att livet är meningsfullt och inte totalt random. Vi vill vara snälla, behandla varandra med respekt och kärlek och dela med oss av det vi har till varandra. Många av oss får växa upp med tillräckligt mycket tur och kärlek så att det som vi vet redan när vi föds också bekräftas i kärleken vi får av andra människor (och djur och natur). Många av oss får också lära oss hur det känns att möta det motsatta, alltså när människor inte möter oss med kärlek.

Kanske är det inte någon slump att Jesus säger att allt vad vi vill att andra ska göra för oss, det skall vi också göra för varandra.

Jesus ser med kärlek på människorna i Bibelns berättelser. Jesus ser med kärlek på oss och försöker befria oss genom att uppfylla den där lagen. Genom att uppmana oss att släppa fram det som redan finns i oss och hjälpa oss att ta ansvar och göra något gott. Det handlar om nåden. Att Guds kärlek är tillgänglig för alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud formulerar bud, eller lag, som redan finns i oss alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud föds och dör som människa i Jesus och visar oss att ingenting är omöjligt för Gud, och kanske inte heller för den som vågar tro.

Jag tror också att ni redan vet det här.

Ikväll bjuds vi, i ett litet bröd och några droppar vin, in i mysteriet som är fader, son och ande. Som försöker säga något till oss. Kanske är de orden inte alltid så lätta att höra i vår högljudda samtid, men de finns där alltid. Ibland kan det räcka med att vi tar ett djupt andetag och stillar oss en stund. Så hörs de kanske tydligare. Var inte rädd. Jag älskar dig och jag tror på dig. Du är inte ensam. Jag kommer aldrig att överge dig. Och i varje andetag bor Ordet som är Gud. Varje andetag bekräftar kärleken Gud ger oss. Vi kan fortfarande sprida den kärleken vidare, vi är ju skapade i Guds avbild. Vi får tro det. Vi får vara goda och göra gott. Fortfarande.

Amen.