Ett liv utan mening – vem lärde dig det?

En politik och en kultur som blir allt mer ytlig, allt mer frikopplad från tiden och allt mer isolerar människorna som lever nu från allt annat liv. Vad har den politiken för mål? En politik som förnekar det omätbara i existensen och samtidigt förnekar det mätbara i ekosystem, fotosyntesen och kretsloppen. Vad gör den med oss?

Vem lärde dig att allt är meningslöst? Ju mer jag läser, desto större blir djupet. Inte kallt och mörkt, utan ljust och varmt. Sagan om det meningslösa livet – det sekulära, ekonomiska varandet – visar sig kunna gå att bryta ned och se i ett annat ljus. Exakt vad det betyder går inte riktigt att sätta ord på än, men den dominerande normens så kallade vetenskaper – ekonomi och ingenjörskonst – är nya fenomen som fått sin dominans i någons syfte. Alltså en ny religion. En religion utan mening, utan rot. Helt isolerad till det som är NU. Det som alltid försvinner i varje andetag eftersom tiden inte går att stanna.

Det är inte de klassiska livsåskådningarna eller naturen som är naiva. Det är vår meningslösa politik och kultur.

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.

 

Insikt

Impulsstyrda människor som drivs av instinkt kommer alltid att vinna över människor som drivs av intuition.

Tillsammans i mörker

Vi sitter i ett akutrum på djursjukhuset. Större delen av natten har vi vakat. Sent på fredagkvällen blev det uppenbart att hon hade alla symptom på livmoderinflammation. Ett tillstånd som snabbt kan bli kritiskt. Djursjukhuset öppnar klockan 9 och vi får hålla ut till dess. I många timmar har vi suttit eller legat nära varandra. Jag försöker lugna henne. Märker att hon blir sämre. Andas hetsigt. Mår uppenbart illa och har ont. Här i sjukrummet syns spåren på golvet. Jag stryker henne över örat. Säger tyst för mig själv, eller viskar till henne: Var inte rädd.

Jag får lämna rummet när de tar in henne för att förbereda operation. Allt ska bort – livmodern och äggstockarna. Går hemma i oro i lite mer än ett dygn. Känner hur ont det gör i mig att konfrontera den stora Rädslan. Jag behöver henne. Har svårt att göra något som distraherar. Timmarna går långsamt. Tvivel och rädsla går hand i hand.

Men, hon kommer hem. Lite sur och lite smärtad. Vi samlar ihop hennes närmaste människor. Klappar och smek. Små tårar av tacksamhet. Hennes tid hos mig och oss var inte över. Tacksägelsedagen fick en betydelse av oanade mått. Hon är buren och omsluten av något större. Vi också. Det är lätt att glömma när vardagens prestationskamp tar över.

Vi är tillsammans i mörker. Men behöver inte alltid vara rädda för det. För i det mörkret vilar ljuset. Hur jag ska ta med det lugnet och den tilliten på min egen väg är lite oklart just nu. Vacklar och kämpar. Studierna och jobbet går inte så bra ihop nu. Livet runt om pågår liksom utan mig. Det verkar som att jag behöver aktivera mitt ego för att slippa det. För att bli insläppt. Jag vet inte om jag vill det. Är trött på det där egot.

Hon har lärt mig så många viktiga saker om det där. Gör mig lugnare och bättre. Vi går vidare. Tillsammans i mörker.

Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Ledmotivet till typ allt

Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.

”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”

Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).

Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.

Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.

Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.

Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.

”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”

När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.

Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?

Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.

”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.

När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence

 

Höst, stress, mörker

Valresultatet gör mig uppgiven. Studierna gör mig stressad. Mörkret får mig att frysa. Jag – och vi – är på väg in i väldigt prövande tider. Försöker andas, sova ordentligt och hålla huvudet kallt samtidigt som hjärtat är varmt.

Är lite trött på att upprepa mig. Men, det går i cirklar.

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.


Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.