Tvivel, stress och lite panik

Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.

Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.

November är här

I takt med att mörkret sänker sig och regnet som faller blir allt kallare så går mitt humör som vanligt ned. Den här veckan är det prövande att vara i min kropp. Grekiskan är tokmotig, nyheterna får mig att lämna planeten och dessutom har någon slags flunsa lägrat sig i vårt hem. Maria var sjuk första halvan av veckan och nu är det min tur.

Alldeles nyss skrek jag rakt ut vid skrivbordet att jag hatar grekiska-kursens hela upplägg och pedagogik. Det enda som hände? Vilda vaknade.

En framtidsspaning

Om vi ger upp den gyllene regeln som bärande princip för vårt samhällskontrakt. Vad händer då? Det ser vi just nu. I vårt land och många andra. Framför allt i det som kallades västvärlden när jag växte upp. Här är en spaning.

2024 kommer USAs slutliga uppbrott för förenta stater till något annat. Det har varit uppenbart ganska länge. När halva landet vill leva i naveln och den andra halvan vill fortsätta att vara öppen för omvärlden, och fortsätta att dra ekonomisk nytta av den. Då blir det svårt att hålla ihop. När stora delar av befolkningen dessutom är beväpnad och vill leva som de första generationerna av kolonisatörer gjorde, då kommer det till sist att komma en våldsam uppgörelse. Den är väldigt nära nu.

Under de kommande tio åren faller det som kallas det europeiska samarbetet sönder i takt med att land efter land väljer nationalismens väg. Även detta har varit uppenbart en tid. Även vårt land är med i denna tävling nu.

Europas utveckling banar väg för den nationalistiska imperiebyggaren som är i särklass störst i vår del av världen. Det där stora imperiet i öst. Som också har mer naturresurser än resten av Europa.

Även längre bort kommer andra stora stater att fira framgångar vi inte sett maken till tidigare. George Orwells berättelse om tre dominerande stater från 1984 sägs handla om den gamla öst-väst-konflikten, men slår in först nu. Och saken är den att det knappast är några stora ideologiska skillnader mellan de framtida supermakterna. De är alla marknadsekonomiskt tänkande kleptokratier där en liten del av befolkning sitter på det största kapitalet och de flesta resurserna. De har inga ideologiska skäl att bekämpa varandra, utan kan dela upp världen mellan sig. Ungefär som kriminella gäng delar upp områden.

De jobbar kanske inte direkt enligt den gyllene regeln som princip.

Vi pratar världsfrånvänt och naivt om paradigmskiften i vårt lilla kungarike just nu. Men vi missar det stora globala paradigmskiftet. För det är den naiva marknadsliberalt smittade socialliberalismen som dör nu. Det är den lilla minoritetens civilisation som går under.

”Even in this moment of grave and immediate danger, we cannot lose sight of the only realistic foundation for a true peace and stability:  a two-State solution. Israelis must see their legitimate needs for security materialized, and Palestinians must see their legitimate aspirations for an independent State realized. Finally, we must be clear on the principle of upholding human dignity. Polarization and dehumanization are being fueled by a tsunami of disinformation. We must stand up to the forces of antisemitism, anti-Muslim bigotry and all forms of hate.”

FN är rimligen dödsdömt i den här utvecklingen, och kanske är det så vi ska se den senaste stormen kring generalsekreterare Guterres? Han som sade det där och misstolkades.

Så kan det nämligen gå när den gyllene regeln skrotas. När mänskliga rättigheter och sådant brutalt ställs upp mot tillväxt, kapprustning och sådant. Det är ganska troligt att den kortsiktiga segraren i en sån här tävling har stor erfarenhet av andra saker än demokrati, socialliberalism och sådant.

I Yuliy Ganfs satirteckning från 1953 är det USA som är föremålet för teckningen. På soldatens rygg står det KRIG. På de andra borden står det SJUKVÅRD, SKOLA, BIBLIOTEK, KULTUR. Den ritades för magasinet Krokodil. Och ja, det är en sovjetisk satirisk-politisk-propagandabild. Men, det är ganska talande för vår tid. Och ja, de flesta rika länders utveckling just nu.

I det långa perspektivet finns förstås inga mänskliga vinnare alls i denna utveckling. Eftersom klimatet och kosmos inte bryr sig om oss och våra galenskaper. Och den här utvecklingen har helt lämnat tanken på att hållbar utveckling är viktigt. Eftersom ingen ledande politisk inriktning just nu verkar tycka att människor är bra eller att livet i sig är viktigt.

Vi har dödat den gyllene regeln som princip. Men, vi kan fortfarande skärpa till oss, vända oss till det goda och göra det goda. Det finns gott om kyrkor, församlingar, samfund och föreningar. Det saknas inte mänskliga sammanhang som fortfarande vill göra det goda.

Men, det förutsätter aktiva val. Och ansträngning. Och en tro på den gyllene regeln. Här i det lilla perifera kungariket i norr så har en samling partier som tidigare kallats både höger och borgerliga valt att bilda en svag regering med stöd av ett antidemokratiskt parti. Det partiet är nu näst störst och äter sakta men säkert upp de där andra partierna. Och det är en tydlig illustration om vad som händer. Den som har den gyllene regeln, frihet och demokrati i sina rötter behöver samarbeta med likasinnade om det samhället ska fortsätta att finnas i någon form. Ungefär precis som det där samhället, där små fria individer samarbetar för allas bästa.

Det där som den gyllene regeln liksom handlar om.

Den fria viljan

Den som ständigt hävdar sin fria vilja…

…sin rätt…
…sina behov…
…sin frihet…
…sin längtan…
…sin lust…
…sina begär…

….får kanske göra sig beredd på att leva…

…i sin ensamhet.

Har vi givit upp?

Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.

Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.

Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.

Vem är jag?

En timmes genomgång av personlighetstest med psykolog. Logiktestet (BOMAT-Short) gav följande sammanfattning.

”Det verkar som att din förmåga att lösa problem och att se den underliggande logiska strukturen är tillfredsställande. Du fungerar troligtvis bäst med arbetsuppgifter där det ställs medelhöga krav på problemlösningsförmågan. Ett testresultat kan dock påverkas av flera olika faktorer. Du kanske fick ett lägre testresultat om du till exempel blev störd under testningen, om du missförstod instruktionerna, om du inte mådde bra eller hade svårt att koncentrera dig eller om du saknade den rätta motivationen.”

Personlighetstestet (baserat på 200+ frågor) gav följande:

”Känslomässig instabilitet
I allmänhet är du lugn och stresstålig, men kan också uppleva känslor av skuld, ilska och oro.

Utåtriktning
Du är måttligt aktiv och entusiastisk. Du tycker om andras sällskap, men trivs också bra med att vara ensam.

Öppenhet
Du är fantasifull och öppen för nya upplevelser. Du har ett brett spektrum av intressen och föredrar kreativ och begreppslig problemlösning.

Vänlighet
Du är empatisk och medgörlig och föredrar samarbete framför tävlande.

Målmedvetenhet
Du är pålitlig och ganska välorganiserad. Du har oftast tydliga mål men kan även koppla av från ditt arbete.”

Ord som sammanfattar 23 sidor med detaljerade kurvor och inplottningar av mig, baserat på mina svar, i någon slags helhet bland andra svenskar som gjort testet. Jag är fortfarande en människa alltså. Skönt ändå.

Ett liv utan mening – vem lärde dig det?

En politik och en kultur som blir allt mer ytlig, allt mer frikopplad från tiden och allt mer isolerar människorna som lever nu från allt annat liv. Vad har den politiken för mål? En politik som förnekar det omätbara i existensen och samtidigt förnekar det mätbara i ekosystem, fotosyntesen och kretsloppen. Vad gör den med oss?

Vem lärde dig att allt är meningslöst? Ju mer jag läser, desto större blir djupet. Inte kallt och mörkt, utan ljust och varmt. Sagan om det meningslösa livet – det sekulära, ekonomiska varandet – visar sig kunna gå att bryta ned och se i ett annat ljus. Exakt vad det betyder går inte riktigt att sätta ord på än, men den dominerande normens så kallade vetenskaper – ekonomi och ingenjörskonst – är nya fenomen som fått sin dominans i någons syfte. Alltså en ny religion. En religion utan mening, utan rot. Helt isolerad till det som är NU. Det som alltid försvinner i varje andetag eftersom tiden inte går att stanna.

Det är inte de klassiska livsåskådningarna eller naturen som är naiva. Det är vår meningslösa politik och kultur.

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.

 

Insikt

Impulsstyrda människor som drivs av instinkt kommer alltid att vinna över människor som drivs av intuition.

Tillsammans i mörker

Vi sitter i ett akutrum på djursjukhuset. Större delen av natten har vi vakat. Sent på fredagkvällen blev det uppenbart att hon hade alla symptom på livmoderinflammation. Ett tillstånd som snabbt kan bli kritiskt. Djursjukhuset öppnar klockan 9 och vi får hålla ut till dess. I många timmar har vi suttit eller legat nära varandra. Jag försöker lugna henne. Märker att hon blir sämre. Andas hetsigt. Mår uppenbart illa och har ont. Här i sjukrummet syns spåren på golvet. Jag stryker henne över örat. Säger tyst för mig själv, eller viskar till henne: Var inte rädd.

Jag får lämna rummet när de tar in henne för att förbereda operation. Allt ska bort – livmodern och äggstockarna. Går hemma i oro i lite mer än ett dygn. Känner hur ont det gör i mig att konfrontera den stora Rädslan. Jag behöver henne. Har svårt att göra något som distraherar. Timmarna går långsamt. Tvivel och rädsla går hand i hand.

Men, hon kommer hem. Lite sur och lite smärtad. Vi samlar ihop hennes närmaste människor. Klappar och smek. Små tårar av tacksamhet. Hennes tid hos mig och oss var inte över. Tacksägelsedagen fick en betydelse av oanade mått. Hon är buren och omsluten av något större. Vi också. Det är lätt att glömma när vardagens prestationskamp tar över.

Vi är tillsammans i mörker. Men behöver inte alltid vara rädda för det. För i det mörkret vilar ljuset. Hur jag ska ta med det lugnet och den tilliten på min egen väg är lite oklart just nu. Vacklar och kämpar. Studierna och jobbet går inte så bra ihop nu. Livet runt om pågår liksom utan mig. Det verkar som att jag behöver aktivera mitt ego för att slippa det. För att bli insläppt. Jag vet inte om jag vill det. Är trött på det där egot.

Hon har lärt mig så många viktiga saker om det där. Gör mig lugnare och bättre. Vi går vidare. Tillsammans i mörker.