Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

Skönt + ont

Kyrkvärd för första gången på högmässa. Gick dit med halsbränna och hög puls. Sov dåligt inatt. Har kört lite för hårt lite för länge och det här med kriget vänder ut och in på mig. Det gör ont i kroppen. Jag är rädd. Rädd för mina barns framtid. Rädd för att alla de där scenarierna kommer att spelas ut redan nu. När jag kommer till kyrkan tar en äldre kvinna hand om mig och ser till att jag förstår vad som ska göras. Vi står och hälsar välkomna, delar ut program och psalmböcker. Under mässan läser jag dagens korta bön och bistår med att tända elva ljus för de människor i församlingen som inte finns med oss sedan förra veckan. Människor som avlidit , alltså. Det är en stark upplevelse det där. Att vara med när människor jag inte ens känner får sina namn upplästa i en nästan fullsatt kyrka. Det skapar relationer mellan tid och rum. Skakar om på insidan. Fick också vara med och dela ut nattvard för första gången. Också en fin grej. Att få titta någon djupt i ögonen och uttala orden i riten – Kristi Blod för dig utgjutet. Det händer något när blickarna möts. Trons mysterium är verkligen stort.

Allt blir lugnare i kyrkan. Det var skönt efteråt. Eftervärmen som spred sig i kroppen. Det här är hemma. Men världen utanför, i det gamla livet gör sig påmint i kroppen. Magen är trasig och jag har fått tillbaka det där tuffa symptomet att jag inte orkar lyfta armarna över huvudet. Ett symptom jag känner igen.

På onsdag börjar fastan. Det handlar inte så mycket om att avstå från något tillfälligt som att våga vandra längs den väg som öppnats. Jag tror att det är dags att släppa taget om den andra vägen, den gamla vägen. Jag går sönder om jag försöker att dela upp mig. Det känns nu. Tydligt. Så mycket av det jag jobbat med och kämpat för är överspelat. Den hållbara utvecklingen var en fin dröm. Freden och friheten också. Jag är glad för att mina föräldrar fick leva nästan hela sina liv i ett Europa där det mestadels var fred. Mina barn kommer inte att få göra det. Och jag kommer nog att leva resten av mitt liv i det här kriget som börjat. Så jag får nog följa den meningsfulla väg som öppnats fullt ut.

Det är söndag. Klockan är 18:30. Jag och hon som jag älskar, min allra bästa vän och livskamrat och jag är ganska utmattade. Jag ska snart ta mig an veckans sista föreläsning. Teodicé-problemet. Varför finns ondska om Gud är fullkomligt god? Det är en stor fråga. Som omfattar människans fria vilja. Den där fria viljan skaver just nu. Kommer liberalismens död också att bli mänsklighetens död? Låt oss hoppas att det inte blir så. Det vore synd.

Hur vaccin förklarar människor

Vi är oeniga om det funkar eller inte.
Vi roffar oss åt av det.
Vi tar selfies med det.
Vi är tacksamma för det.
Vi vägrar ta det.
Vi tar det för att vi är rädda om andra.
Vi tar det för att vi vill kunna göra vad vi vill.
Vi forskar fram det för att kunna härska över naturen.
Vi tävlar om att ta det först. Eller sist.
Vi tjänar massor av pengar på det.
Vi har det och tar det. För att vi kan.

Tredje dosen idag. Nu slutar jag skriva mer om detta. Tror jag. Kanske återkommer jag efter dos tio, som någon slags jubileum.

Pandemin var aldrig över

Det var så många som ville det att den kollektiva viljan liksom fick oss att tro det – att pandemin var över. Vår längtan och tro spökade till det för oss. För så kan det vara med tro. Men, vad var det vi trodde på? Att allt skulle vara så där enkelt och kul som det alltid varit? Att våra gränslösa liv skulle kunna fortsätta?

Jag vet inte. Att regeringen fattar nya beslut om hårdare rekommendationer och restriktioner är väntat. Med all säkerhet också viktigt. Utifrån den där gamla utilitaristiska principen om största möjliga nytta till största möjliga antal. Det är ju den vi jobbar efter i någon slags etik.

Det handlar alltså inte om att någon (elak eller god konspiration) är ute efter mig eller dig. Nej, det handlar om det där gamla gemensamma sammanhanget. Det där vi kallar för samhället.

Även den här gången.

December slog till

Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.

Andas.

6 september: Måndag och avstämning

Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).

Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.

Ett avslut

För första gången på åtta år har jag inte någon bokat tid till psykologen. En lång relation är avslutad. Ett fint avslut. Den har varit livsviktig för mig. På många olika sätt. Känner mig tacksam på ett sätt som saknar ett språk. Åtminstone så saknar jag ett rimligt ord för den tacksamheten.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Vi är på vandring hemåt tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.

Tålamod, tröttma och tillit

Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.

Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.

I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

COVID, del 4

Ute och träffade en annan människa. Nämligen lilla barnet för en kort introduktion till övningskörning och dragläge. Det negativa testet och den totala pollenkänningen just nu gör att COVID är avskrivet.

Det är ju bra.