Måndag 1 mars klockan 20:55

Gått ett varv genom city. Vilda har kissat. Det är första kvällen när allt ska vara stängt. Och allt är stängt. Staden är lika festlig som på midsommardagens förmiddag. Tomt. Mörkt. Kallt. Det är så mycket med den här måndagen som känns just så. Tomt. Mörkt. Kallt.

Gib mir sonne. Sjunger de i en gammal tysk poplåt jag brukar lyssna på den här tiden på året. 2021. Det är ungefär 300 dagar kvar. Sen är det här skitåret slut.

Någon som hatar

Här i Malmö går någon eller några runt och försöker döda träd. Jag har sett spår av detta våldsamma beteende i alla parker och på kyrkogårdarna. Kommunens experter försöker hjälpa träden att läka genom att plåstra om den med plast och silvertejp. Ett träd som får en liten skada i sin bark kan läka det själv. Ett träd som får stora skador får svårt att överleva. Av samma anledningar som en människa skulle få det.

Det här är galenskap. Någon hatar livet så mycket. Eller naturen. Eller något annat. Att begå våld mot träd. För mig är det liksom oförsvarligt och oförståeligt.

Ledsamt. Vi behöver träden. Mer än de behöver oss.

Det här med att bo

Jag är trött på att flytta runt. Så därför börjar jag leta ny bostad igen. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.

December 2020

Grått. Pandemi. Döden går i cirklar och närmar sig. Alla människor jag känner som är känsliga kämpar hårt. Lider. Jag mediterar. Försöker hitta lugn. Gör musik. Håller käft. Bråkar ibland. Saknar.

Negativ


Små lätta och irriterande förkylningssymptom i mer än en vecka. Leder både utbildning och var på väg till Stockholm för att leda skärmsänd konferens. Kände att det var ansvarsfullt att testa sig.

Negativ.

Det känns ändå som att det är läge att ställa in allt. Det här viruset sprider sig väldigt effektivt i min hemstad just nu. Öppna butik i slutet av november? Fasen vet hur det ska gå till.

Negativt det också.

Sportstugan är klar på insidan

Åkte till Värmland. Det invändiga arbetet med stugan är i stort sett klart. Lite fix kvar i köket. I övrigt? Tog en promenad på Norra begravningsplatsen med frustrerad mamma som tröttnat på karantän. Om ett par dagar fyller jag 49. Nu börjar det sista officiella året. Allt efter 50 får anses vara bonus.

Om jag skulle ha oturen att behöva begravas i Örebro så har jag hittat platsen. I den del av vår begravningsplats som heter Dungen. Där kan min urna få grävas ned. Men, jag har inte tänkt bli kvar här. Just nu känns det som att det vore ett öde värre än döden. Att tvingas stanna kvar i Örebro även efter döden.

Sprang igen

Sprang igen. Med stumma ben efter helgens golvslipning. Och pollenkänsla i luftvägarna. Runt oset. Tio kilometer. Vansinnigt skönt i första riktiga vårsolen. Varmt, skönt och massor av fågel i reservatet. Älskar kaosljudet från tiotusentals individer. Ganska många männniskor ute också. Trots pandemitider. Eller kanske tack vare.

Eld i bröstet. Tungandad och med en mage som fortfarande inte funkar som den ska. Men, jag har en kropp som orkar springa en mil. I helt okej takt. Trots att den skoningslösa vårsolen avslöjar att jag åldrats tio år den här vintern (som egentligen bara var livets längsta höst). Jag är nu 402 år gammal.

Tack för det.

En vecka

Saker som kan hända under en vecka? Hämta hem en mamma från Tyskland, viruskaosa rent allmänt, jobba och o-jobba samtidigt, göra bokslut, slipa golv i stuga och fundera över hur framtiden egentligen ska bli. Måla golv i stuga.

Allt flyter. Ungefär som vanligt.

Ut på hämtning

Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.