Tålamod, tröttma och tillit

Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.

Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.

I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

COVID, del 4

Ute och träffade en annan människa. Nämligen lilla barnet för en kort introduktion till övningskörning och dragläge. Det negativa testet och den totala pollenkänningen just nu gör att COVID är avskrivet.

Det är ju bra.

COVID, del 3

Tog test. Fick tillbaka ett negativt resultat. Så att jag nu sitter och nyser och är supertrött verkar inte vara något annat än vårallergin. Men, ett par dagar till i karantän måste det bli. Inkubationstiden sedan det där mötet är inte över.

Balanssinnet. Vem vet?

Skönt att inte ha viruset i mig. Än. Men förvirrad av helgens symptom och hur jag mår. Det kanske bara är våren med pollen och allt annat som hänt.

COVID, del 2

Ingen förändring. Känns som en influensa. Huvudvärken, kroppen, ja allt är liksom lågintensivt molande. Inga tydliga symptom från andningssystemet. Balansen fortfarande inte helt bra, men bättre. Lukt och smak funkar utan problem.

COVID, del 1

Igår kväll känns det som att kroppen och viruset började bekanta sig med varandra. På ett lite oväntat sätt. Förlorade balanssinnet. På allvar. Kunde inte röra huvudet utan att allt snurrade. Livet blir lite för utmanande i krypläge. Efter ett par timmar så fick jag evakuera hunden till annan plats och inse att det är dags att ligga ned. Tog den här bilden då. När det var som snurrigast, innan jag släckte.

Sov djupt och vaknade med tryckande huvudvärk, ett högt öronsus, ont i halsen och en känsla av att vara väldigt torr i hela andningssystemet. Känner mig varm, men har inte feber. Balansen bättre, kan gå upprätt men vill hålla mig i något.

Så det var rimligt att ställa in igår. Och den närmaste tiden. Kylen och skafferiet  håller mig närd i veckan. Jag har människor jag samtalar med.

Väntar in allvarligare symptom innan jag testar. Varför? Jo, jag är ju ganska säker på vad det är och kommer inte att utsätta någon annan för risk ändå.

En morgon och en slump

Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.

Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.

Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.

Slumpen.

Eller nej. Snarare meningen.

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Måndag 1 mars klockan 20:55

Gått ett varv genom city. Vilda har kissat. Det är första kvällen när allt ska vara stängt. Och allt är stängt. Staden är lika festlig som på midsommardagens förmiddag. Tomt. Mörkt. Kallt. Det är så mycket med den här måndagen som känns just så. Tomt. Mörkt. Kallt.

Gib mir sonne. Sjunger de i en gammal tysk poplåt jag brukar lyssna på den här tiden på året. 2021. Det är ungefär 300 dagar kvar. Sen är det här skitåret slut.