För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

En magisk dag

16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.

Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.

Unga människor och framtiden

Idag tog de här två unga människorna studenten. Jag fick vara med och fotografera och fira. Fint. Det är något med studenten. Mina ögon tåras när jag smittas av glädjen. Den här eftermiddagen möttes vi i flera generationer tack vare de här båda. Jag hoppas på dem och deras framtid.

Premiärpaddling 2021

Äntligen tid. Äntligen väder. Skönt att komma i vattnet igen. Hämtade kajaken i Glanshammar och lade i vid Ässundets sommarcafé. Paddlade runt Ässön i gassande sol. På den östra sidan av ön var det lä. Massor av sjöfåglar på stenarna ute i sjön. Vackert och varmt. På den västra sidan av ön blåste det lite och det var lite mer motstånd. Men så skönt att få vara på vattnet igen ett par timmar. Har gnällt mycket på Hjälmaren, men nu är det här hemmahamnen så det blir säkert några turer runt på Hemfjärden och Mellanfjärden den här säsongen.

Kanske den sista ursäkten

Igår kom de hem till mig. Flickorna som kallar mig pappa och hon som är deras mamma. De ville fira att jag fyllt femtio. Vi har inte setts bara vi fyra på många år. Inte sedan jag slog sönder oss. Skickade ut oss i en ny verklighet. Varannanveckasliv, bråk och kaos. Som gick över till något som till slut blev bra. Som sen gick över i det som är nu.

Jag lagade vegansk Palak Paneer. De slogs om makten över Spotify. Byggde långa spellistor med låtar vi lyssnade på förr. Och låtar som vi ville tipsa om nu. Vi sjöng lite. Åt maten och pratade.

Innan de gick så bad jag om att få säga tack. Någon slags sista ursäkt. Jag har burit på en skam för det jag gjorde. De senaste veckorna har jag fått hjälp att förstå att jag inte betedde mig särskilt värdigt mot dem när jag drog. När jag släppte allt och sprang rakt in i nästa relation och nästa verklighet. Där jag inte längre var tillgänglig som jag vill. Försökte se dem i ögonen. Var och en. För att nå fram och verkligen söka förlåtelsen.

Nu gjorde de klart att jag inte får göra det igen. Att det är bra nu. Det känns fint. Vi kan vara tillsammans igen. Utan att det gör ont. Inget är som förr, men allt är nog som det ska. Vi går vidare på nya sätt. Tillsammans, men ändå inte. Det finns band som inte kan klippas av. Trots allt.

Fredag 4 juni

Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.

Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.

Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.

Tacksam för det. Så tacksam.