Tvivel och tröttma

Söndag och eftermiddag. Plötsligt kommer tvivlet och lägger sig som ett tyngdtäcke från helvetet över bröstet. Har tagit mig ut ur den akademiska isoleringscellen ett par gånger den här veckan och gjort fina saker tillsammans med andra. Längtan efter att få vara i tjänst kommer och med den tvivlet på att jag någonsin kommer att nå fram tid.

Andas.

För vem gör jag?

”Dag efter dag söker de mig
och vill lära sig följa mina vägar.
Likt ett folk som handlar rättfärdigt
och inte har övergett sin Guds lag
ber de mig om regler för vad som är rätt
och älskar att nalkas Gud.

»Ser du inte att vi fastar?
Märker du inte hur vi späker oss?«

Ni sköter era sysslor på fastedagen,
ni driver på era drängar,
ni fastar under bråk och gräl
och skändliga slagsmål.
Som ni fastar i dag
blir inte er bön hörd i höjden.

Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.”

För ungefär tretusen år sedan formulerades dessa ord av profeten Jesaja. Jag tror att de har lika stor betydelse i vår tid. Kanske ännu större. Fastan skulle kunna hjälpa oss att reflektera över oss själva och varför vi gör det vi gör. Om vi inte gjorde den till någon slags diet, eller annan koketterande självuppvisning. Som Jesaja skriver. Ta med en fråga:

Varför gör jag det jag gör?

Vad är ett liv?

Det finns människor som begravs ensamma. Idag var jag med och begravde en sådan människa. Tillsammans med en präst, en musiker, en vaktmästare och en begravningsentreprenör. Det var något av det finaste jag har varit med om i hela mitt liv. När bärarlaget kom in och hämtade kistan som blev livets helhet så tydlig. Sex äldre män, lätt skavda, bar ut kistan till graven. Ingen av oss som var med kände den gamla människan som dött. Men vi fick höra några små detaljer om ett långt liv. Vi sjöng ”Blott en dag” och för en stund så hörde vi alla ihop genom ett liv. Och kanske är det svaret på frågan: Vad är ett liv?

Igår på Askonsdagen tecknades ett kors i min panna. Ett kors av aska och olja. Ett kors som påminner om min dödlighet, men också om något mycket större. Idag upplevde jag det i hela mitt väsen.

Tacksamhet, respekt, värdighet, kärlek. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Tvivel och tro och tvivel och tro

Nu är det lite motigt. Vårens kurser är igång. Skoningslöst igång. Fantastiskt intressanta på så många sätt, men också så svåra. Eller åtminstone så snabba. Tempot är högt och det ska lämnas in saker mest hela tiden känns det som. Jag känner mig matt. All denna så kallade vetenskap om tro som egentligen är vetenskap om människors sätt att tänka kring tro. Det är i mångt och mycket ett meta-perspektiv på allt. Ibland önskar jag att teologin kunde frikopplas från de modernt vetenskapliga kraven. Mysteriet är nämligen borta. Långt borta. Det sägs att många som läser detta tappar lusten. Begraver sitt kall. Jag förstår det.

Men… för mig handlar det nog mest om tempot. Kanske måste jag tänka om och sluta vara så rädd för min egen ålder? Det får helt enkelt ta den tid det tar.

Idag fyller Maria år. Hon är borta på konferens i Småland. Men på torsdag återförenas vi. Jag älskar henne. Att vi hamnat här, att det är just vi som vandrar tillsammans längs vägen hem. Det är något mystiskt med det. Allt är som det ska bli och jag är så tacksam för det. Något att tro på.

Predikan: Nåd och tjänst (septuagesima)


Septuagesima (första söndagen i förfastan)

S:t Nicolai kyrka
28 januari 2024

Jag predikade över evangelietexten och den gammaltestamentliga texten som bägge finns här. Du kan lyssna på en inläst version i spelaren här ovanför.

 Predikan 28 januari 2024

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I en serie tal berättar Jesus något viktigt om gemenskap, tacksamhet och ödmjukhet. Om himlen, men också om oss här på jorden. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

Låt oss göra ett försök att förstå vad Jesus vill säga om att Gud vill nå oss alla. För jag tror att det betyder något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i.

Jag tror att det är viktigt, för om vi glömmer det, att Gud vill nå oss alla, då blir det lätt fel. Då kanske vi låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Och då blir det lätt så att vi delar upp oss i ett vi och i ett dom. Då villkorar vi vår gemenskap. Trots att vi samtidigt omsluts av en Gud som vill ge oss alla nåd. De första och de sista. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

För mer än 2500 år sedan ungefär, formulerade profeten Jeremia orden om att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet – den stora kärleken i Gud. Jeremias ord formulerades i en tid när Israels folk prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led.

Jag tänker att det är stor skillnad på de människor Jeremia talar till…. och på oss här idag. På så många sätt. Jeremias folk led under krig, våld och förtryck, liksom människor i dagens Gaza lider och har lidit. Liksom människor i dagens Israel har lidit. Liksom människor i Ukraina, i Jemen och Syrien lider och har lidit. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

Till skillnad från våra krigsskadade medmänniskor, så har vi människor här…. fått leva i fred länge.

Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar Jesus om, i hela sin gärning. Och det vittnar hans kyrka om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Dagens evangelietext väcker tankar. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Men som inte känner att vi får bekräftelse. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss?

Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i jordägarens skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Vi är inte den Gud som genom hela Skapelsen låter sina ord eka:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Den här oändliga nåden i Gud övergår mitt begränsade förstånd – så jag kapitulerar inför känslan istället. Inför tacksamheten. Jag känner hur ryggen rätas.

 Liksom ärkebiskopen kan vi stolt utropa:

Att vi inte vet,
men att vi tror
och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans.

Kanske kan även vi vila i att alla krig måste sluta i fred, och att det därför är lika bra att vi förbereder oss för freden, och går i tjänst för den. För om vi vågar lita på Gud och varandra kanske vi lättare känner nåden vi har fått. Jag tror inte att vi blir kvar i den nåden genom att vara missnöjda eller avundsjuka på varandra. När vi har försonats med nådens gåvor… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra?

Gud tror på oss och omsluter oss. Jesus vill vandra med oss. Anden är i oss och mellan oss. Om vi vill. Om vi känner det.

Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. Vi kan alla veta att:

Vi är sedda av Gud och kan se varandra.
Vi är bekräftade av Gud och kan bekräfta varandra.
Vi är älskade av Gud och kan älska varandra.

I sjuttio år led Israels folk under babylonierna i Jeremias tid. I sjuttio dagar ska vi vandra fram till påsk. Idag kan vi sända ut helt andra ledare. Jag tror att de skulle kunna vägleda oss alla. Jag tror att det är bra om vi alla låter våra ryggar rätas och håller våra huvuden högt nu.

Någon vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Gud betjänar oss och vi kan tjäna varandra. Vi har alla kallats att VARA någon och att GÖRA något. Kanske blir vi fria när vi går i tjänst för den kallelsen? När vi låter oss sändas ut?

Vi kan gå med Gud i nåd och vara tacksamma för DET vi är kallade och sända att göra. För sannerligen, världen behöver Guds kärlek, strömmande genom oss alla. Så att freden kommer tillbaka till hela Skapelsen. Så att livet befrias igen. Kanske är, just här och just nu,  det enda vi behöver göra att vända oss till det goda och be:

Herre, lär våra ledare och oss alla dina vägar,
visa oss dina stigar.
Led oss i din sanning,
lär oss, genom din son Jesus Kristus, vår herre.

Vi tackar för din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.

Hjälp oss, att liksom du,
se nådens barn
med nådens blick

Låt din Ande göra oss ödmjuka
och leda oss rätt
i tjänst
För fridens, fredens och hela Skapelsens skull.

Amen.

Tacksam tupplur

Betygen från höstterminens sista kurser publiceras. Det har gått bra. Väldigt bra till och med. Tar en tacksam tupplur för att jag är halvvägs med grekiskan och kan skriva kandidatuppsats till hösten. Först tar vi andra halvan av grekiskan och en kurs i gammaltestamentlig exegetik (bibelvetenskap) med fokus på textkritik. Nu ska det grävas i Bibeln, ifrågasättas och tolkas.

Först en tacksam tupplur. Kampen med grekiskan har varit omfattande. Jag har aldrig gjort något svårare i hela mitt liv (åtminstone när det gäller lärande) och känner mig dum i hela huvudet mest hela tiden när jag studerar grammatik.

Men, det gick. Stort är mysteriet, liksom tacksamheten.

Vårterminen börjar

Då börjar vårterminen. Det känns som att tempot ökar igen. Har haft ont i magen ett tag. Lite sliten. Ibland har jag svårt att förstå upplägget människorna har skapat för den här utbildningen. Men, det är bara att anpassa sig.

Hittade en röd tråd och samlade texter

Jag blickade bakåt och kikade in i de olika predikotexter och betraktelser jag skrivit sedan jag fick Venia och kunde börja predika. Där fanns en röd tråd som löpte genom det sätt som Ordet går igenom mig. Därför samlade jag ihop texterna i ett litet häfte. Om du klickar på bilden så öppnas en pdf.

Predikan: Bana väg för Herren

 

Tredje söndagen i Advent
S:t Nicolai kyrka
17 december 2023

Psaltaren 146:3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet  11:2-11

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.

Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.
Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.

Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.

Predikan: Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent. Vi får höra om Johannes Döparen.
Liksom Johannes är vi i väntan och mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.

Profetiska röster talar till oss även nu. Jag hörde en av de rösterna på Conventum för några veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska lockar.

Den här mörka hösten har jag uppfattat att det talas om tro långt utanför kyrkan. Om brist på tro. Men också om sökande tro. Spirande tro. Och någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Vi kan lyssna på våra sökande vänner. Vi kan dela något i vår tid.

I en helt annan tid väntar Johannes Döparen i sin fängelsehåla. Han som tidigare har profeterat – och banat väg för – frälsarens ankomst och faktiskt döpt Jesus i Jordanfloden. Han som tror på Jesus som Guds Son. I en stund av tvivel skickar sina lärjungar till Jesus med frågan.

Eller kanske skickar han DEM som tvivlar till själva källan för att få svar?

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Jesus svarar och visar något större genom handling. Han är DEN som uppfyller profetiorna och förväntningarna. Då, men också nu. Jesus älskar oss utan gränser och banar väg – eller drar med sig hela Skapelsen i en god riktning.

Men att följa honom kräver något – en tro som går bortom våra förväntningar och ibland bortom vårt förstånd.

Det är som att Jesus frågar mig: Klarar du av att gå bredvid mig, även när tron kräver allt tålamod du har? Är DU den, eller ska jag vänta på någon annan?

Jesus har svarat Johannes och hans lärjungar – och Jesus fortsätter att svara, även i vår tid. Men, vad hör vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt? Också för den som tror? Ett samhälle kan komma på fall när vår kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro.

Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten, men i världslig mening mäktig, kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i Skapelsen. Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra Skapelsen bättre än Gud själv och skickar spadar vår väg…. de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre hemmastadda i den Skapelse som hela tiden banar väg för det goda…. och allt mer upptagna av den fullständiga brus-kakafoni av idéer, kamp, diagnoser, produkter, självmedicinering, politik och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Vi kan försonas med Guds skapelse. Vi kan besvara Guds uppenbarelse med vår tro.

När Lars Winnerbäck sjöng på Conventum då kände jag i hela min kropp, att VI ÄR DEM. Något gick igenom alla kroppar. När vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden – Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka – då var det som ett glasklart Hosianna! Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra.

Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Och vi kan fortfarande vara öppna för det.

Vi behöver bara lita på Gud igen. Vi behöver bara tro på hans son. Han som vandrar vid vår sida och vill att vi går tillsammans med honom, vid hans sida. Som människorna gjorde innan det var stora och djupa hål i vägen överallt.

När vi tror, då kan vi vandra tillsammans, även när vägen är svår. Och den kommer inte alltid att vara svår. För den är också vacker och fantastisk mest hela tiden, den där vägen.

Väljer vi den vägen? För vi måste nog välja att vandra, om vi ska bana väg för det goda. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja det andra steget. Och vi måste välja varenda steg som följer.

Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss. Vi banar väg när vi väljer tålamodet och tilliten till Skaparen som öppnar blinda ögon och rätar krökta ryggar. Vi fick de orden från Psaltaren och från de som gått före oss.

Gud tror på oss fortfarande. Våra krökta ryggar rätas, om vi visar tålamod, slappnar av och låter våra ryggar rätas. Kanske kan jag med rak rygg till och med blicka över kanten på det hål jag fram till nyss var så upptagen med att gräva?

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror

SÅ BANA VÄG

Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Guds ande strömmar in i oss och genom oss och vidare. När vi öppnar våra hjärtan.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

Gud ÄR själ och hjärta och har skapat oss att vara det för varandra.

Johannes Döparen skickar OSS till källan. Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Hoppets ljus. Vi kan bära en liten del av det ljuset hela vägen till våra sökande vänner i ett ganska mörklagt samhälle.

Jesus Kristus är ju DEN. Och vi, vi är ju DOM.

Dom som kan tro och tacka.
Dom som kan höra och göra.
Dom som kan värma och välkomna.
Dom som kan bana väg och be.

Herre, tack för att du tror på oss. Nu ber vi dig – hjälp oss att leva i tålamod och sprida tro, hopp och kärlek, så att vi med själ och hjärta följer din son, Jesus Kristus, vår herre, och banar väg för det goda som kommer med honom. Låt din Ande öppna våra ögon, så att vi ser allt det goda som din Skapelse är, överallt och i alltid.

Amen

Domsöndagen

När vi står här. Strax innan vi går fram genom den där altargången för att fira mässa tillsammans. Mitt stora barn och hennes kör sjunger ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. Männen som levt längre än mig är redo. Det drabbar mig hur fint det är att få vara med i gemenskap där olika människor av olika anledningar och med olika bakgrunder är medskapare i något mystikt och heligt. Vi är människor. Omslutna och älskade. Domen är inte ett hot, utan ett löfte. Ljuset vilar i mörkret. Allt är som det ska bli och det bästa har inte hänt än.

Det kanske är lite skavt ibland. Allt blir inte alltid rätt. Eller som vi tänkt. Men precis som det ska bli. Amen.