fredrik welander i ett långt samtal
Det sägs att jag lever i världens mest sekulariserade land. Jag är inte så säker på det. Kanske är det mest så att vi bytt traditionell religion mot nya uttryck. Som konsumism, nånannanism, rasism och kapitalism.
Jag tycker att de här ismerna har många gemensamma drag med religionerna. Men ber om att få återkomma när jag kommit längre i mina teologistudier.
Två bilder. Från Ukraina. 1941 och 1942.
Den sista juden i Vinnytsia heter den ena bilden. Den visar en tysk soldat som avrättar en man. Den andra visar tyska soldater som mördar judar, en kvinna och ett barn på ett fält utanför byn Ivanhorod.
Jag började läsa teologi i höstas. Under oktober läser vi en delkurs om judendomen och dess historia. Alldeles nyss avslutade vi en föreläsning om förintelsen. Just nu är allt stilla. Förkylningen i kroppen och febern håller på att klinga av. Men jag är kall och har ont i magen. Varför?
I mitten av föreläsningen gick vi igenom förintelsens olika steg:
Identifikation – någon pekas ut
Segregation – någon börjar diskrimineras
Koncentration – någon börjar tvångslokaliseras med andra liknande någon
Deportation – någon börjar deporteras
Förintelse – någon förintas tillsammans med andra liknande någon
Jag ser de där stegen. I min egen samtid. I landet jag lever i. På andra sätt, med andra uttryck, men jag ser dem. Klart och tydligt.
I kursen om judendomen har jag fått en djupare förståelse för en stor och heterogen grupp av människor som varit i rörelse (eller på flykt) i tretusen år. En grupp som alltid varit en utspridd minoritet och levt i en vardag där assimilation varit ett sätt att möta antisemitism. Historien om judarna är unik för judarna. Men, kanske finns det mönster i andra minoriteters historia?
Själv är jag född i ett samhälle där jag hade tur att vara tämligen normativ. Jag är en djupt integrerad del av majoriteten i majoritetssamhället Sverige. I mitt land bråkar vi om ganska mycket. Den här veckan ganska mycket om det är okej eller inte att kalla Sverigedemokraterna för bruna. Jag är femtio år gammal och undrar hur vi hamnade här?
Vi fick fler kanaler och massor av reklam på teven.
Vi fick radioreklam och fler kanaler på radion.
Vi fick internet och world wide web och massor av spam.
Vi fick tillgång till världens samlade mångfald och kunskap. I realtid.
Vi fick smarta telefoner som gjorde att vi alltid kunde ha tillgång till allt det där och samtidigt massor av nya sätt att få bekräftelse.
Hur går det för oss på en skala från noll till hundra?
Jag och mina jämnåriga har skojat om DDR-Sverige. Om movieboxar, clownen Manne och Vilse i pannkakan. Vi sköt oss ut ifrån allt det där. I ett rosa åttiotal och ett tuttifruttifärgat nittiotal. Hela härligheten.
Men hur gick det för oss?
Jo sedan den där frigörelsen har vi släppt ut ungefär hälften av koldioxiden i atmosfären som nu värmer upp planeten vi är helt beroende av. Vi kokas sakta, som grodor, och förstår det inte. Vi har fått så mycket mediemångfald att allt börjar kännas som likriktad enfald. Vi fick en tid när vi lägger pengar på saker vi inte visste fanns förr (friheten gav oss bland annat nätcasinon, padel, elsparkcyklar och hemkörning av mat) i en aldrig sinande tillväxt, samtidigt som vi är övertygade att tro att landet befinner sig i systemkollaps och kris. Att någon håller på att ifrån oss något.
Jag tror att vi är i systemkollaps. Men det är kulturen, demokratin och klimatet som kollapsar. Kunskapen och logiken har förlorat sitt värde. Bildningen är bara värd något när den skapar ekonomisk tillväxt. Jaget är viktigare än laget. Samtidigt ökar tillväxten och utsläppen och klyftorna. Någon håller på att ta ifrån oss något.
Jag har slutat att titta på partiledardebatter. Men häromkvällen såg jag i ögonvrån när de som kallas partiledare skulle diskutera på SVT. Jag såg varken ledare eller diskussion. Jag ser en politiska debatt som raglar fram längs gatorna som en stupfull hane på väg hem bitter och ensam efter kvällens krogrunda. Redo att slåss eller lägga sig ned och Lille Skutt-gråta. Allt beror på hur ödlehjärnan reagerar på nästa person som kommer gående.
Hur blev det så här? När började vi efterfråga det här ledarskapet?
Alla är i opposition. Människor som söker ledarskap är motståndare till någon annan och på raka frågor om vad de tänker sig istället så hänvisar de till att…. det löser sig. Bara vi ger dem makten så löser det sig. Samtidigt ökar utsläppen och vår tidsmarginal för att mildra de kriser och katastrofer som kommer med klimatförändringarna krymper. Samtidigt förklarar allt fler allt högre och allt oftare att någon håller på att ta ifrån oss något.
Tillväxt tillsammans. Populära ord i samhällsbygget. Men vilka är tillsammans? Vi tar ansvar. Också populära ord. Men allt oftare betyder det att någon annan ska göra något, helst avgå. Eller någon håller på att ta ifrån oss något.
Jag förväntas vara kund. I alla mina mänskliga relationer. Till och med de mest privata. Jag har rättigheter, men inte lika många skyldigheter. Där många av de som söker förtroende som politiska ledare (på olika nivåer) allt mer tar populismens verktyg. Lovar rent stolliga saker som inte går att påverka eller bara går att genomföra om vi lämnar massor av internationella överenskommelser, som Parisavtalet och FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Vi är kunder och den som inte är det får vara beredd att ta på sig en påtvingad offerkofta. Vi lever i en tid när de som vill leda oss skrämmer oss att tro att vi lever i någon slags demonisk tid där olika minoriteter av människor är demonerna. När de inte accepterar detta, då kallar vi dem offerkoftor.
Jag börjar förstå de som tror att vi lever i den yttersta av tider. Det känns som att vi alla håller på att bli clowner och är helt vilse i pannkakan. Så även jag.
Men, jag har tröttnat på det. Jag står inte ut längre. Behöver göra något annat. Exakt vad är oklart. Försöker hitta energi och lust i nya sammanhang. Har provat företagandet. Har provat byråkratrollen. Har provat politiken. Har inte hittat hem.
Just nu? Studerar teologi. Läser på om tankar och idéer som är väldigt gamla. Som formulerades innan den stora accelerationen efter industrialiseringen. Innan den storskaliga klimatkrisen sattes igång av oss människor.
Helig vrede.
Kristet motstånd.
Två begrepp som håller på att landa i mitt inre. Jag vet inte, men fortsätter ställa frågor. Jag står inte ut med tanken på att lämna livet och mina barn utan att känna att jag gjorde precis ALLT för att förhindra att huvudparten av deras liv ska levas i ett kaos som jag och mina generationskamrater skapade. Trots att vi visste.
Precis som de som var i vår ålder under förintelsen visste.
Vi kan inte fortsätta att låtsas om att vi inte ser det här. Vi kan inte fortsätta tro att någon håller på att ta något ifrån oss. Vi behöver sluta ta det ifrån oss själva och alla andra. Vi måste sluta ta bort meningen och hoppet. Kärleken och livet. Från oss själva och de som ska leva efter oss.
Om inte allt för länge så kommer vi ha ett par hundra miljoner klimatflyktingar i världen. Och matbrist. Vem ska vi skylla på då? Vilka skickar vi ut för att sätta kulorna i människors bakhuvuden, nackar och ryggar då? Vem ska bemanna dödsfabrikerna? Eller är det då vi får användning för våra mest kraftfulla missiler?
Jag står inte ut med tanken.
När jag bidragit till att vi stängt alla gränser så att inga människor kan röra sig utanför sina länder. När jag bidragit till att vi stängt alla städer. När vi stängt alla kyrkor, moskéer, synagogor, tempel, möteslokaler, salonger, scener och torg. När kvinnor och barn håller sig hemma. När vi stängt in alla som inte är som oss på institutioner igen. När vi suddat ut alla dom andra.
Vem ska berätta något nytt?
Vem ska skriva musiken? Böckerna? Filmmanusen?
Vem ska ta bilderna, måla tavlorna?
Vem ska lägga om ditt sår då? Bota din sjukdom?
Vem ska producera den nya serien du tittar på hemma?
Vem ska köra hem middagen till dig?
Vem ska göra livet bekvämare för mig då?
När jag varit med och rationaliserat bort känslorna och går i samma takt. När ingen längre kan känna eller tycka olika. När vi inte behöver demokratin längre. När jag får bestämma allt. Vem ska jag skylla på då?
Någon annan finns ju inte kvar. När vi tagit oss igenom alla stegen.
Identifikation
Segregation
Koncentration
Deportation
Förintelse
Har precis skickat upp svaren på min första tenta som teologistudent. Fantastiskt fint och intressant att svara på frågorna. Inget trist kunskapstest, utan utmanande och verkligt lärande frågor.
Är väldigt tacksam för att den här vägen öppnat sig. Fortsätter gå på den.
Är i Göteborg. Fick en fråga om jag ville leda ett samtal mellan två författare på Bokmässan. Det ville jag. Och det var ett fint samtal med två författare som skrivit böcker som berört mig. Maria Küchen, Jonas Gren och jag fick mötas i tankar och känslor om livet, döden, existensen, klimatet, framtiden, jorden, skidvalla och mycket annat.
Bokmässan är digital. Så för övrigt ligger jag på mitt hotellrum och tittar på andra samtal och seminarier. Har lyssnat på Yuval Harari, Marilynne Robinson, Gianis Varoufakis, KG Hammar, Joel Halldorf, Antje Jackelén och andra. Hört många kloka och viktiga saker sägas.
Det är fint att få vara med på ett litet hörn.
Lördag. Sitter och läser ikapp litteratur och försöker slutföra den första inlämningsuppgifter på Teologprogrammet. Drabbas av en stark känsla av tacksamhet. Det är så skönt att få ta sig in i en kultur – ett mänskligt sammanhang – där tron existerar. Tron på människans möten och frågor, snarare än svaren och reglerna. För mig så är det den starkaste känslan av teologin.
Svaret är inte viktigt. Frågan är viktig. De tolkningar vi gör och samtalar om. Känslorna som skapas mellan oss. Det är min tro. Texterna i Bibeln och om Bibeln. Texterna de andra heliga skrifterna och idégodsen. I de olika kulturella kanon som skapats av människor på alla kontinenter sedan länge.
Var inte rädd. Våga tro. Jag tror inte att det viktigaste är vad vi tror på. Utan att vi tror på något. Något verkligt. Som andra människor, djur och levande varelser. Det goda och kärleksfulla. Världen och verkligheten.
Den finns där fortfarande. Bortom vår tids prestationer, hastigheter och multitasking. För det är jag djupt tacksam.
Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).
Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.
Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.
Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.
Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.
Vill jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.
Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:
Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.
Något varmt och skönt att våga vara i och lita på. Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.
Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:
Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen
Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.
Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.
Antagen och tacksam. I höst börjar jag på teologprogrammet vid Umeå universitet. Kommer att läsa tre år heltid på distans. Samtidigt som jag fortsätter att arbeta i mitt eget företag. Det kommer att bli fint och jag är så tacksam. En ny väg har öppnat sig och jag vågar prova den. Jag har sökt något hela mitt liv. Många (och även jag ibland) har tolkat det som rastlöshet eller något lätt maniskt. Det handlar mer om rötter tror jag. Sedan en tid har det varit klart för mig hur viktigt det är att tro på något. Och eftersom jag tror att universum, världen, ekosystemen, livet är större än mig själv så känns det obönhörliga kallet till de här studierna ganska självklara. Det var inte självklart att jag skulle bli antagen. Men det blev jag. Så vägen är öppen.
Först tre år, sedan får vi se vart vägen leder.
Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.
Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.
Livet. Kan också vara i en psalm.
”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”
Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.
Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.
Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.
Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.
Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.
Slumpen.
Eller nej. Snarare meningen.