Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Om det som kallas Gud

Lyssna på det här musikstycket. I avskildhet. Med hög volym. Jag tror att det liksom är det som kallas Gud. Musikstycket heter ”Miserere” och det är värt att googla. Texten som sjungs på latin är Psaltar-psalm 51. I vår nuvarande Bibelöversättning lyder den så här:

För körledaren. En psalm av David. När profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba.
Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag skall visa syndarna dina vägar, så att de vänder åter till dig. Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare. Då skall jag jubla över din trofasthet. Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.
Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar. Då skall du få njuta rätta offer, brännoffer och heloffer, då skall unga tjurar offras på ditt altare.
Om det där med Gud känns jobbigt, kan en alternativ tanke formuleras ungefär såhär: Om Gud inte är någon eller något som existerar, utan själva Existensen så är du en del av det som kallas Gud. Kanske går det i så fall att tolka synden som misstag, eller helt enkelt saker som inte blev bra. Kanske för att vi kämpade mot vår inre känsla och övertygelse. Den där konstiga grejen som kan yttra sig som det vi kallar etik/moral. När något verkligen inte känns rätt.
Tänk om det vi känner redan känts av människor många, många generationer före oss och liksom går igenom hela det närmast oändliga ledet av människor som gått före oss.
De här orden formulerades först som muntlig tradition och sedan skrevs de ned. Det bör ha hänt för 2500-3000 år sedan. Musiken skrevs för snart 400 år sedan. När jag lyssnar på dem känner jag i hela kroppen hur allt liksom hänger ihop. Tänk om vi blir den generation som suddar ut allt?
En kortare version här.

Ledmotivet till typ allt

Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.

”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”

Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).

Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.

Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.

Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.

Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.

”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”

När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.

Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?

Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.

”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.

När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence

 

En slags förbön

Jag läser Svenska kyrkans grundkurs på Hagabergs folkhögskola i år. Nu på torsdag ska jag tillsammans med två kompisar leda en middagsandakt. Där ska jag läsa en förbön. Just nu ser den ut så här. Kanske kan den skapa en känsla hos någon annan också. Jag vet inte.

Bli stilla låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där en kraft som vill bära
Öppna det rum som står låst djupt inom dig
Barnet som bor där och stumt skriker: HÖR MIG
Du är en bön
Gud är din bön

Vi ber.

Gud, vi tackar dig för att du låter oss vara tillsammans.
Vi tackar dig för människor som berör.
Vi tackar dig för värme och insikt.

Dagarna blir kortare nu. Några av oss tyngs av mörkret.

Gud, vi tackar dig för att du rätar våra krökta ryggar.
Vi tackar dig för varma kläder, levande ljus och skymning.
Vi tackar dig för relationer som värmer.
Vi tackar dig för att du går med oss, tillsammans i mörker.

Många känner oro nu, när klimatet förändras.
Mellan människor och i allt som är runt om oss.

Oron finns för vintern.
För ekonomin.
För värmen.
För maten.
För freden.

Gud, vi ber om försoning.
Mellan länder, ledare och varandra.
Mellan människor fast på olika sidor av olika gränser.
Mellan människan och allt som lever.
Med djuren, träden, växterna och alla andra.

Vi är alla en del av din Skapelse.

Vi ber om din hjälp att försonas med Dig och skapelsen.
Med den stora gåtan och mellanrummen som inte går att mäta.
Med närvaron och kraften som vill bära.
Gud, hjälp oss att inte vara rädda.
Hjälp oss att lita på dig.

Många känner oro för människor som saknas, för människor som lider.

Gud, vi ber för de som tappat bort varandra.
Vi ber om kraft och mod att be om förlåtelse.
Vi ber om lugn och värdighet när vi tar emot den.
Vi ber om din försonande klarhet.

Vi ber – var och en tyst för oss själva – om försoning i det som gör ont just nu.

[TYST I 30 SEKUNDER]

Gud, var med oss när vi springer fram mot nya möten.
Och blir lurade minst en gång till.
Hjälp oss att hitta tilliten du skapat i oss.
Tilliten som är större än all makt och ondska vill.

Gud, ge oss sinnesro att acceptera
det vi inte kan förändra,
mod att förändra det vi kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Amen.



Håkanevangeliet gör mig vidöppen

När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.

Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.


Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Kyrkan

Internathelg på kyrkans grundkurs. Ännu ett möte med fantastiska lärare, studiebesök och fina kursare. Men, den här gången gnager något. Jag tror. När vi pratar om budskapen, idéerna, riterna, samtalen, själavården att försöka göra livet godare och sånt där…. då känns det så bra i hela kroppen. Men, när vi möter organisationen och får höra om den organisatoriska sidan, så skaver det. Kyrkan en stor kropp. Den är organiserad på ett sätt som påminner om den där världen jag tappat tron på. Den där människors olika viljor, makt och kamp gör att konsekvensen av allt som görs inte blir så bra som det borde bli.

Känslan är fin, tanken behöver bli det. Och jag vet inte ens om jag kommer att bli insläppt som kandidat. Den processen är lång.

De har förvarnat oss om att den här kursen kommer att skapa sådana här känslor. Det är inte förvånande. Starka kontraster i det vi gör. Så mycket erfarenhet, visdom och kärlek i möten och samtal. Så mycket kyla och stora behov i världen. Så tung tradition och överbyggnad. Vem är jag i allt detta?

När kommer tidens slut?

Har en uppgift i utbildning. Att studera Matteusevangeliet ur några olika perspektiv. Funderar lite kring de heliga skrifterna och tankar om tidens slut. Ibland är formuleringarna lite svåra att inte fastna i. Som de här raderna ur Matteusevangeliets 24 kapitel.

Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Det känns som att det här handlar om de senaste månaderna, eller kanske de senaste åren, eller kanske hela min livstid. Närmar vi oss slutet? Eller har människor alltid känt så här?

Tre frågor

Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
Tre frågor som jag tillsammans med några andra arbetar med i ett grupparbete just nu. Kommer att vara grunden i ett seminarium som ska hållas om någon vecka. Längs vägen i det här arbetet har vi läst böcker, sett film, mötts i olika erfarenheter. Det underliggande temat är skuld, skam, förlåtelse och försoning.
 
Det går runt i magen. Ibland i huvudet. Det är krig i närheten. Inte bara i Ukraina, utan också i kommentarsfält, vid rödljus och lite överallt. Tempot, stressen och kampen ökar lite, varje dag. Så känns det. Men, varför gör vi som vi gör? Alla bär på sitt. Men, jag tror fortfarande att vi kan hjälpa varandra att bära olika saker. Vi kan förlåta och försonas.
 
Vi är på väg. I generation efter generation. När vi går tillsammans en stund, då kan vi hjälpa varandra. Det är inte ett explosivt hundrameters-lopp. Det är inte ens en ultramara. Det är mer som en vandring som inte tar slut förrän hjärtat slutar att slå. Några av medvandrarna är eviga, andra går vi bredvid en kort stund.
 
Zen-Buddhisten Shunryu Suzuki har beskrivit den här vandring som ett vattenfall. Innan vi föds är vi en flod. En flod med ett oräkneligt antal små, små vattendroppar som är så tätt tillsammans att vi inte kan urskilja oss själva eller vandra. Sedan kommer vi till kanten. Splittras upp och faller fritt som små, små droppar på vår väg nedåt. Det är lite snurrigt och rörigt och fyllt av intryck. Andra droppar finns nära oss, men kan vara svåra att nå. En vacker dag har vi fallit klart och återförenas i floden igen.
 
I västerländsk religion och filosofi talar vi ofta om synd och skuld. I österländsk religion och filosofi handlar det mer om okunnighet och kunskap. Jag tror att det är olika perspektiv på samma sak.
 
Vi lär oss. Längs vägen vi vandrar. I fallet. De senaste åren har jag lärt mig mer än någonsin. Inte minst om hur längtan efter förlåtelse och försoning kan driva ett liv. När den kom från oväntat håll, då förändrades allt. Jag vändes upp och ned, och började se saker på andra sätt.
 
Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
De där frågorna vi mötts i. Lever om i mig. Jag känner mig inte hemma i mitt samhälle längre, samtidigt känner jag mig mer hemma än någonsin. Allt är som det ska.