Publicerat

Ljudet av undergången

Står hemma vid skrivbordet. Analyserar explicita och implicita utryck i platsannonser som säger vad präster förväntas ha för professionella och personliga egenskaper. Detta studerar jag eftersom det i sin tur säger något om församlingen som vill anställa dem, och därmed något om kyrkan. Just idag kompas jag av ljudet av undergång. Idag i form av två män med kraftfulla lövblåsar. Det som låter är förbränningsmotorer som släpper ut koldioxid och därmed bidrar till global uppvärmning.

Vi skulle kunna ge människor som saknar inkomst ett arbete där kratta och muskelkraft samlade ihop de här löven. Men i ett samhälle sjukligt fixerat vid ekonomisk tillväxt gör vi så här istället. Gräsmattan blir fin, framtiden blir det inte. Så ser en fallen värld också ut. Kyrie eleison.

Publicerat

Predikan: Fortsätt gå (uppehållstillståndet är tillfälligt)

Predikan
2 november 2025
Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro

 

Job kapitel 17, vers 15-16

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Predikan

Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.

Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.

Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.

I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.

Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.

En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan

Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.

Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger

Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.

Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.

Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.

När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.

I Psaltaren 116 kan vi läsa:

Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.

Vi får be:

Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.

I Jesu namn.
Amen.

Publicerat

Betraktelse: Vi hör till

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Musikgudstjänst
Längbro kyrka, Örebro

 

Matteus 5
BERGSPREDIKAN 

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

Betraktelse

Dem tillhör himmelriket. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är deras? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

I början av Bergspredikan säger Jesus omvända saker i Saligprisningarna. Han vänder upp och ned på begreppen. När han beskriver de fattiga, sörjande, ödmjuka, hungriga, barmhärtiga, renhjärtade, fredliga, hånade och förföljda som saliga. Brukar det inte vara tvärtom i vår tid? Brukar vi inte skylla allt som är fel i vårt samhälle på de som Jesus kallar saliga?

Jesus ord förutsätter tro om de ska betyda något. Kanske också längtan.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Kanske brinner också längtan i alla de här tusentals ljusen? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. För då är vi nära den där kärleken finns bakom oss. Som finns under oss och bär oss. Och över oss så att vi kan växa i den. Den omsluter oss från alla sidor. Guds kärlek.

Där tror jag att meningen med orden dem tillhör himmelriket går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till något som ingen människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet här på jorden är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. För i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Precis som här utanför just nu. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med helgonen och med alla dem vi saknar. Vi hör till rymden som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till den omsorg människor och djur visar varandra. Vi hör till Guds framtid som väntar oss.

Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Och med Bo Setterlinds ord får vi tro det.

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro 
det går en bro från tro till ro.

Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss:
Vi hör till.
Och allt är som det ska bli.

Amen.

Publicerat

Vi är salt och ljus

Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Helgonen

 

Jesaja kapitel 60, vers 18-22

Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.

Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.

Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa min härlighet.

Av den minste blir det en skara på tusen,
den ringaste blir till ett mäktigt folk.
Jag, Herren, skall låta det ske snabbt,
när tiden är inne.

Hebreerbrevet kapitel 12, vers 1-3

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Matteusevangeliet kapitel 5, vers 13-16

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Vi är jordens salt. Vad betyder det? När Jesus levde för länge, länge sedan så fanns det inga kylskåp. Istället använde människorna salt för att mat inte skulle ruttna. Men de använde också saltet för att maten skulle bli godare, precis som vi gör. Dessutom använde de saltet i sina heliga handlingar. I det som skulle kunna kallas deras kyrkor.

När Jesus säger att vi är jordens salt så menar han kanske att vi ska hålla världen levande och fin tillsammans, lyfta varandras smaker i livet, vara snälla mot varandra och leva så att kärlek sprids i världen.

Jag tror att det betyder något liknande när Jesus säger att vi är världens ljus. För Gud ger oss sitt varma ljus och låter oss kunna vara som varma ljus för varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har precis kommit ut med en ny bok. Den heter För alltid i hjärtat och fortsätter berättelsen om pojken, mullvaden, räven och hästen. I den här boken stormar det. Vännerna, alltså pojken, mullvaden, räven och hästen, är utsatta och lite vilse mitt i en storm. Boken är en fin beskrivning av livet. Här finns fina bilder och lika fina ord, som översatts varsamt av Uje Brandelius. På många sätt är den väldigt lik det som Jesus säger om saltet och ljuset. Men i den här boken används andra ord. Pojken säger att han känner sig sååå liten och mullvaden svarar att pojken gör STOR skillnad för sina vänner. Räven förstår att det behövs mod för att älska. Tillsammans kommer vännerna fram till att alla som är arga låter högt men att floder av kärlek och mod liksom tyst, obemärkt och alltid flyter fram genom världen.

När sommaren tog slut, så tog också min pappas liv på jorden slut. Jag kommer alltid att sakna min pappa och ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå det där med att också min pappa var salt och ljus. Precis som Vilda, golden retrievern som gick med mig i tolv år och sju månader. Hennes sista andetag föll när löven började falla för ett par veckor sedan. När hon lämnade oss här på jorden så förlorade jag något av det viktigaste jag hade. Hon var min bästa vän och mitt ankare i livet. För mig var hon som vännerna i Charlie Mackesys berättelse. Hon var mycket av det jag inte lät min pappa vara. En trygg hemmahamn och en vägvisare.

Men, det är inte bara de som lämnat oss som är salt och ljus. Vi får ju också vara det. Gud vill inte att vi ska vara rädda. Gud ser oss och vill att vi ser varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra. Även i vår tid. Ibland låter vi som är vuxna högt och verkar vara osams. Precis som Jesus så möter vi jobbiga saker. Men Jesus mötte allt och alla med kärlek och visdom. Vi får också tro att vi kan göra det. Det är fortfarande möjligt för oss att återvandra till den goda tanken.

Kanske talar Jesus till oss genom mullvaden i boken. När vännerna blickar ut över en vacker utsikt säger mullvaden: Det här är min favoritplats. Pojken frågar om det är för att det är så vackert. Men mullvaden svarar att det är hans favoritplats eftersom alla är här. Nu är det vi som är här. I en liten kyrka, tillsammans. Jesus Kristus bjuder in var och en av oss att äta med honom. I ett litet platt vitt bröd och några droppar vin vill Jesus ge oss något vi behöver. När livet kommer mot oss med allt det har med sig så tvingas vi att möta både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Ibland är det härligt att vara människa, ibland är det inte så härligt. Men vi är tillsammans. Som ljus och som salt. Ni som är ledsna nu ska bli glada igen, säger Jesus. Ord som är bra att påminnas om den här helgen.

Jesus vet nämligen att Gud alltid tror på dig och mig. På var och en av oss.

Publicerat

Om begravning

Idag leder jag min första begravning. När utbildningen närmar sig slutet är det dags att ta ett steg fram. Jag tar det tillsammans med min kunniga och fina handledare så allt kommer att bli som det ska. Det är en välsignelse att tas i anspråk.

Må Gud välsigna oss med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer så att vi får leva på djupet i våra hjärtan. Och må Gud välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet… för att vi ska kunna tro att vi kan få betyda något för världen,  så att vi kan göra det andra säger är omöjligt  för att komma med rättvisa och godhet till alla.

Amen.

Publicerat

Betraktelse: Oändlig nåd

Betraktelse
29 oktober 2025
Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Johannesevangeliet kapitel 9

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.

När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.

Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.

Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.

Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.

Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.

Amen.

Publicerat

Predikan: Trons kraft

Predikan
26 oktober 2025
Nittonde söndagen efter trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Första Moseboken kapitel 15, vers 5-6

Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Första Timotheosbrevet kapitel 6, vers 11-12

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.

Johannesevangeliet kapitel 9, vers 1-7, 24-39

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Predikan

Vad skulle vi kunna göra tillsammans, om vi verkligen trodde på att vi kunde göra något tillsammans? Som Abraham. Som Paulus. Eller som mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror.

Tror du på människosonen, frågar Jesus.

Den som tror kallas ofta naiv här i vår tid. En tid som präglas av vad som känns som ett allt högre brus av budskap om vad vi INTE ska tro på. Samtidigt som Gud fortfarande finns i Skapelsen och frågar: Människa, var är du?

Guds nåd är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. När lärjungarna försöker hitta rätt mellan svart och vitt så berättar Jesus något mer nyanserat. Påve Leo XIV försöker nog att göra något liknande i den nypublicerade texten ”Dilexi te” med en radikal påminnelse om kärleksbudskapet. Det latinska uttrycket betyder ungefär ”som jag har älskat er” och kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliets femtonde kapitel där Jesus säger:

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Påven vänder sig till världens alla kristna och drar ut hyckleri i ljuset. Inte för att skamma och skuldbelägga utan för att skapa klarsyn skulle jag tro. Han upprepar kyrkofadern Johannes Chrysostomos fråga från 300-talet: ​​Vad vinner Kristus på att det dukade altaret är överlastat med gyllene kärl, när han själv dör av hunger i de fattigas gestalt? Hur vande vi oss med att se bilder drunknade barn längs medelhavets kustlinjer och vad fick oss att reagera på de bilderna med ännu fler omänskliga lösningar? Inte kan väl kyrkan prioritera sitt varumärke (i ängslan för sin egen popularitet) framför de fattigas behov? Eller skövla Guds skapelse för pengar? Okritiskt marschera med i upprustning som bara kan leda till krig? Den världsvida kristna kyrkan har några riktigt stora frågor att besvara.

Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Så säger mannen som får se till de som ifrågasätter honom och Jesus.

Kyrkan är Kristi kropp och när Gud blev människa i Jesus föddes han fattig, drevs på flykt eftersom en despot ville döda honom, levde sitt liv fattigt och avrättades som de fattiga, utanför stadsmuren. Det är kristendomens ursprung. Den nya religion som nu sveper fram i både väst och öst, alltså en kyrka som ersätter Kristus med avgudar i magalomaniska presidenter, som överlämnar det profetiska till AI och bildar treenighet med girig egoism och fanatisk nationalism, den har inget med kristendom att göra. När världens rikaste män pekar på de maktlösa och fattiga och säger att ALLT är deras fel, då handlar det om något helt annat än kristendom. Så tolkar jag påvens klarsynta ord.

Tror du på människosonen, frågar Jesus. Det vi gör kan inte separeras från det vi tror, för om vi inte gör det vi tror, vad är vi då?

Som kyrka är vi en djupt integrerad del av samhället vi kallar vårt. Vart är vårt samhälle på väg? I vilken riktning leder våra ledare oss? Jag vet inte, men undrar om vi kan göra något tillsammans för att hjälpa våra ledare att tro att vi fortfarande kan. Göra något gott tillsammans alltså.

Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna, säger den klarsynte mannen i evangeliet. Vem vill lyssna på oss nu och vem vill vi lyssna på? Jag tror att Gud vill möta alla människor och kanske vill Gud ta hjälp av oss? Gå och tvätta dig i Siloadammen, säger Jesus till mannen i berättelsen vi fick höra. Det skulle kunna betyda gå och tvätta dig i de utsändas damm, för jag ska sända dig att dela budskapet om Guds kärlek.

Jag tror på dig. Jag tror på er. Det tror jag att Gud försöker visa var och en av oss. Som enskilda människor och som gemenskap. Och de av oss som har svårt att se vill Gud hjälpa att förstå att ingen lämnas ensam eftersom allt och alla hör ihop. Kanske genom vänliga röster som säger varsågod när vi behöver det som mest. Eller i blickar som får oss att känna värme och tacksamhet. Kanske också i matkassar som delas ut, i matkassar som bärs hem. Vid borden där vi får äta oss mätta. I samtalskvällar, konfaträffar och gudstjänster. I vänner som följer med till nygrävda gravar på kyrkogårdar.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar och för samman människor som tidigare stod långt ifrån varandra. Kärleken kan förena främlingar och försona fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek är profetisk och radikal. Den gör under och erkänner inga påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den.

Gud ger den till oss och jag tror att Gud vill att vi försöker att sprida den vidare. Vi får nämligen alla tvätta oss i den där dammen. Alla är vi kallade och alla av oss kan sändas. Kanske är det något sådant som Paulus säger till Timotheos i uppmaningen: Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp.

Människa, var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Så tror jag att den treenige guden säger till oss som Fader, Son och Ande. Och lägger till: Kom hem och ät, maten är klar! För här och nu vill Gud möta oss alla i ett litet, litet bröd och några droppar vin. Förblindade sökare, seende syndare och alla andra.

Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Gud sätter inga gränser för kärleken, och inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Vi är alla på väg hem tillsammans. Vägen kommer att vara svår och smal. Ibland snubblar vi i diket. Men, Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Oss också. Och vi kan göra vad som helst när vi ser att vi är lika många som stjärnorna, stjärnorna som Abraham fick se.

Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Vi ber med någon som skrev i Psaltarens Psalm 73 för länge, länge sedan:

Gud, vi vill alltid vara hos dig,
du håller oss vid handen.
Du leder oss efter din vilja,
du för oss på härlighetens väg.

Äger vi dig i himlen
önskar vi ingenting på jorden.
Våra kroppar och vårt mod må svika,
men du är vår klippa för evigt.

Amen.

Publicerat

Predikan: Lagen i oss

Predikan
22 oktober 2025
Artonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Femte Moseboken kapitel 30, vers 11-16

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.
Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning.

Epistel
Jakobsbrevet kapitel 2, vers 8-13

Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då gör ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare. Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla. Ty han som har sagt: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’ har också sagt: ’Du skall inte dräpa.’ Om du inte bryter äktenskap, men dräper, är du en lagöverträdare. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 10, vers 17-27

När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: ’Du skall inte dräpa’, ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte vittna falskt’, ’Du skall inte ta ifrån någon det som är hans’, ’Visa aktning för din far och din mor’. ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Predikan

Vi tar ett djupt andetag.

Det där som kallas lag eller bud, alltså ord om hur vi ska bete oss. Det är inte något som är långt borta, Nej, det finns mycket nära, i min mun och i mitt hjärta. Hos dig också. Inte långt borta på andra sidan havet. Inte högt, högt upp i himlen och utom räckhåll. Nej, det goda finns redan i oss.

För mer än 3000 år sedan sattes ord på detta. Från Gud till Mose till folket.

Vi föds alla med ett vetande som vi har tillsammans. Det brukar kallas SAMvete. Vetandet delar vi dessutom med varandra, så det brukar också kallas MEDvetandet. Vetandet uppstår först när vi delar det med varandra. Det som jag vet, men som ingen av er andra vet… det finns ju liksom inte så länge som jag inte delar det vidare. De som forskar på oss människor och våra beteenden, som psykologer, sociologer, ekonomer, antropologer, filosofer, jurister och teologer, har bekräftat att det finns beteenden som finns i så gott som varenda människa som har levt, som lever nu och som kommer att leva i framtiden.

Hör och häpna, dessa beteenden är påfallande lika de beteenden som efterfrågas av oss i de där orden som Gud ger till Mose och som vi fortfarande pratar om.

Det är så vi föds. Vi vill tro att livet är meningsfullt och inte totalt random. Vi vill vara snälla, behandla varandra med respekt och kärlek och dela med oss av det vi har till varandra. Många av oss får växa upp med tillräckligt mycket tur och kärlek så att det som vi vet redan när vi föds också bekräftas i kärleken vi får av andra människor (och djur och natur). Många av oss får också lära oss hur det känns att möta det motsatta, alltså när människor inte möter oss med kärlek.

Kanske är det inte någon slump att Jesus säger att allt vad vi vill att andra ska göra för oss, det skall vi också göra för varandra.

Jesus ser med kärlek på människorna i Bibelns berättelser. Jesus ser med kärlek på oss och försöker befria oss genom att uppfylla den där lagen. Genom att uppmana oss att släppa fram det som redan finns i oss och hjälpa oss att ta ansvar och göra något gott. Det handlar om nåden. Att Guds kärlek är tillgänglig för alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud formulerar bud, eller lag, som redan finns i oss alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud föds och dör som människa i Jesus och visar oss att ingenting är omöjligt för Gud, och kanske inte heller för den som vågar tro.

Jag tror också att ni redan vet det här.

Ikväll bjuds vi, i ett litet bröd och några droppar vin, in i mysteriet som är fader, son och ande. Som försöker säga något till oss. Kanske är de orden inte alltid så lätta att höra i vår högljudda samtid, men de finns där alltid. Ibland kan det räcka med att vi tar ett djupt andetag och stillar oss en stund. Så hörs de kanske tydligare. Var inte rädd. Jag älskar dig och jag tror på dig. Du är inte ensam. Jag kommer aldrig att överge dig. Och i varje andetag bor Ordet som är Gud. Varje andetag bekräftar kärleken Gud ger oss. Vi kan fortfarande sprida den kärleken vidare, vi är ju skapade i Guds avbild. Vi får tro det. Vi får vara goda och göra gott. Fortfarande.

Amen.

Publicerat

Söndag i soffan

Ligger på rygg en stund. Har skickat in inledningskapitlet till min magisteruppsats för granskning inför ett seminarium i veckan som kommer. Gick på högmässa i Längbro där jag ska gör två veckors fördjupande stiftspraktik nu. Det blir fint. Skriver på betraktelse och predikan.

Maria och jag passade på att ta en söndagspromenad i Karlslund. Det var skönt. Det har varit skönt ute den här helgen. Igår gick vi på hemmaplan. Och jag fick anledning att prova kameran i mina nya glasögon (Ray-Ban Meta Wayfarer gen 2) och firar lite försiktigt att jag hittat sätt att sluta vara inlåst i svenska överprisade glasögon. Det är väldigt höga vinstmarginaler på slipade glas och bågar här i kungariket.

I gårdagens helgsmål i P1 talade Susanne Dahl fint. Men vi ryckte till när klokringningen var från Morlanda kyrka och psalmen Susanne hade valt var O Store Gud. Det handlar om pappa, och den som vet den vet att det var psalmen han valde till sin begravning och Morlanda kyrka  är kyrkan där bårtäcket som täckte hans kista hör hemma. Slumpen finns inte. Allt är som det ska bli.

Publicerat

Predikan: Pappa, änglarna och kampen

Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm

 

Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19

Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”

Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.

Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk

Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.

Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.

Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.

Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.

Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.

Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:

Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid

Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.

Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.

Du är inte ensam.

Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.

Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.