fredrik welander i ett långt samtal
””Hej Fredrik!
Vi har tagit emot din ansökan och välkomnar dig till att vara med i Strängnäs stifts antagningsprocess 2023. Upptaktsdagen äger rum i Strängnäs den 28 februari – se bif program för dagen.”
Så stod det i ett mail jag fick strax före lunch idag. Tacksamheten. Lättnaden. Jag tar ingenting för givet. Allt är som det ska bli. Idag vände det här beskedet ut och in på mig. På alla bra sätt.
Imorgon lägger jag ett kuvert på en postlåda. Det innehåller en ansökan, två rekommendationer och ett registerutdrag. Jag skickar det till Strängnäs stift. Nu tar jag steget och ansöker om att antas som prästkandidat. Slutligen avgörs det i september då biskopen lämnar besked. Processen fram till beskedet kommer att vara lärande och prövande. Jag har liksom inget val. Det är hit jag ska nu. Det är nog hit jag längtat i sökandet efter mening.
Det är en lång och svår väg vi ska vandra.
Men när vi ramlar, så ramlar vi mot varandra.
Jag drog mig tillbaka. Behövde förstå vad som kallade. Vad det är sökandet som aldrig lugnade sig inne i bröstet ville mig. Behövde också läka efter det sista tokhetsiga varvet i prestationskarusellen. Som lärde mig en hel del, men också gav en del ärr. I snart två år har jag hållit mig på min kant. Det är ganska skönt. Att lite på avstånd gå igenom dagarna.
Just nu läser jag om en teologisk inriktning som kallas Radical Orthodoxy. Det är klargörande på många, många sätt. Egentligen går det inte riktigt att sammanfatta på något enkelt sätt. För mig så skapar de här teologerna klarhet genom att göra det tydligt att vår samtidskultur här i norr egentligen bara är en dålig kopia på religionen/tron. Modernitetens historia, och även post-modernitetens, gav oss normativa idéer som precis som religionerna försöker ge oss något att sträva mot, något att tro på. Men, utan en djupare koppling till Existensen. På filosofispråk så beskrivs det som entydigt varande eller immanens i sig själv. Meningen och värdet uppstår i en tillplattad verklighet där allt ska vara oberoende. Allt går att mäta och existerar i sin egen rätt. I vår tid kan vi se det i skenande indivualism och ensamhet.
Kapitalismen. Egoismen. Liberalismen. Övertron på juridiken och tillväxten. Vi skapade tro utan mening och mening utan tro. Det finns snart inget bortom här och nu. Omedelbar begärstillfredsställelse. Det förflutna är borta, framtiden också. Inget har konsekvenser. Vi självmedicinerar oss från denna tillplattade tillvaro. Alla på sitt sätt. Sitt sätt. Likt himlakropparna dras vi isär. På väg mot entropin.
Teologerna i den här riktningen visar en alternativ väg framåt. Genom att titta bakåt. Mot Platon och Augustinus. Genom att se Thomas av Aquinos tankar i nytt ljus. Genom att försonas med tanken att det måste finnas något transcendent för att det immanenta ska vara meningsfullt. Att det vi upplever i sinnevärlden (verkligheten) måste ha någon slags koppling till idévärlden (det vi inte kan se eller mäta). I kristen tradition kallar vi det Gud. Ibland håller det oss vakna om nätterna. Det kan få oss att göra olika saker för att slippa uppleva svindeln som kan uppstå i det existentiella glappet. Livets mellanrum som håller oss vakna om natten.
Någon gång ska jag försöka hitta ett sätt att förklara det här tydligare. Men, jag behövde pausa läsandet, eftersom det gör något med mig. Något jag behöver sätta ord på.
En politik och en kultur som blir allt mer ytlig, allt mer frikopplad från tiden och allt mer isolerar människorna som lever nu från allt annat liv. Vad har den politiken för mål? En politik som förnekar det omätbara i existensen och samtidigt förnekar det mätbara i ekosystem, fotosyntesen och kretsloppen. Vad gör den med oss?
Vem lärde dig att allt är meningslöst? Ju mer jag läser, desto större blir djupet. Inte kallt och mörkt, utan ljust och varmt. Sagan om det meningslösa livet – det sekulära, ekonomiska varandet – visar sig kunna gå att bryta ned och se i ett annat ljus. Exakt vad det betyder går inte riktigt att sätta ord på än, men den dominerande normens så kallade vetenskaper – ekonomi och ingenjörskonst – är nya fenomen som fått sin dominans i någons syfte. Alltså en ny religion. En religion utan mening, utan rot. Helt isolerad till det som är NU. Det som alltid försvinner i varje andetag eftersom tiden inte går att stanna.
Det är inte de klassiska livsåskådningarna eller naturen som är naiva. Det är vår meningslösa politik och kultur.
Karl Marx:
Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är. Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman.
Jag:
Om vi ska tro på inget är vi hänvisade till att sluta känna. Då måste vi bli små kugghjul i eländets stora maskin. Fast i ett universum som kommer expandera till dess att mellanrummen är för stora för att energi ska kunna färdas någonstans. Det slutgiltiga slutet, när allt funnit sin plats, när allt blir tyst, stilla och inte kan synas i mörkret.
Om vi slutar tro, slutar vi att existera. Då blir det kanske intressant att fråga sig själv – vad tror jag på?
Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.
Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.
Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.
Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:
Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget
Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.
Det är med att tro. Hopplöst omodernt för oss svenskar. Men, ändå något livsviktigt. Den som inte tror på någon eller något går under i någon slags isolerad totalt meningslös ensamhet. Men vadå, ateister då? Well, den som säger sig inte tro på något tror ju på det. Alltså är att inte tro också att tro. Om än negativt.
Religioner och livsåskådningar, filosofi och ideologier. Några saker som människor tror på. Jag har provat det mesta. Hittade hem till kristen tro efter några djupa personliga upplevelser och efter att ha slutat kämpa mot kallelsen, eller vägen som visades. Kanske låter det hopplöst galet? Men reflektera över följande:
Vad eller vem är Gud och finns denna Gud?
Tänk om Gud inte är någon eller något som existerar. Tänk om Gud är ett litet ord människor skapat för själva Existensen. Tänk om det där lilla ordet egentligen sammanfattar kosmos, universum, världen, fotosyntesen, kolatomens vandring i kretsloppet, naturlagarna. Något väldigt abstrakt (VARAT, ALLTET) som också blir väldigt konkret i allt som vi kan ta på, känna och uppleva. Tänk om Gud omsluter oss i allt vi gör och är, som vattnet omsluter fiskarna.
Vad är det vi förväntas göra?
Tänk om Gud, enligt beskrivningen ovan, inte allt är intresserad av dig som du tror. Bibeln är inte skriven av Gud, men kanske finns ändå Guds ord i Bibeln? En elak karikatyr av en präst som befaller och bestämmer kanske mest är just en elak karikatyr? Visst är det konstigt att nästan alla människor delar en grundläggande känsla eller intuition som får oss att känna vad som är rätt eller fel. Visst är det underligt att nästan alla människor längtar efter ungefär samma saker.
Men synden, det onda och det goda då?
Tänk om det inte finns något ont i sig själv. Tänk om det vi uppfattar som det onda i själva verket är frånvaron av det goda. Det finns en teologisk tanke om just det, formulerad för snart tvåtusen år sedan. Om vi håller kursen, strävar mot det goda då blir det inte så mycket utrymme kvar för det vi kallar ondska. Kanske är det också själva berättelsen om det som kallas syndafallet. När vi tappar fokus och slutar sträva mot de goda, då kan det uppstå utrymme att missa målet, att faila.
Jag tror inte på Gud heller.
Jag tror inte på herr Gud. Den arga pappan som delar ut befallningar och bestraffar misslyckanden. Men, den guden är det få troende som tror på. I någon religion. Det är något större, djupare och bredare som drar i oss. Ibland som en självklar känsla, ibland som något mer komplicerat.
Ibland är det liksom lättare att definiera tron och Gud genom att gå baklänges. Det kallas ibland Apofatisk teologi. Vi kan försöka förstå vad Gud är genom att definiera vad Gud INTE är. Genom att förstå vad vi tycker är ondska kan vi definiera det goda. För mig är det ganska uppenbart när jag upplever vår höst att Gud inte är kriget, kampen, valresultatet.
Men teodicéproblemet då?
Ja, hur kan Gud finnas i en värld som har så mycket dåligt att erbjuda människorna och alla andra varelser. Det handlar kanske om den fria viljan? Om vi inte fått den, utan världen inordnats som en maskin utan kontraster….hade vi kunnat uppleva det goda då, meningen, lyckan?
Om vi håller kursen och strävar mot något gott i våra målsättningar. Om vi gör det vi sagt för att nå våra mål. Då blir det nog bra. Kanske är det ett sätt att förstå varför vi måste tro på något?
Gud finns överallt. I höstlöv, hundögon, sömnlösa nätter, varma täcken på morgonen. I boken du läste, låten som fick dig att gråta. Gud är ett litet ord för något som är för stort att veta något om. Men något att tro på. Även i vårt supermoderna samhälle där människor gjort råvaror av allt liv och hittat sätt att tjäna pengar på allt. Vi kan nästan allt hitta svar på frågor om hur olika saker fungerar, som naturlagarna. Men ingen kan svara på varför.
Därför tror vi.
Tror jag.
Så kan rötterna få fäste nedåt, och resten sträcka sig uppåt. Mot solen, mot ljuset som värmer.
Vi sitter i ett akutrum på djursjukhuset. Större delen av natten har vi vakat. Sent på fredagkvällen blev det uppenbart att hon hade alla symptom på livmoderinflammation. Ett tillstånd som snabbt kan bli kritiskt. Djursjukhuset öppnar klockan 9 och vi får hålla ut till dess. I många timmar har vi suttit eller legat nära varandra. Jag försöker lugna henne. Märker att hon blir sämre. Andas hetsigt. Mår uppenbart illa och har ont. Här i sjukrummet syns spåren på golvet. Jag stryker henne över örat. Säger tyst för mig själv, eller viskar till henne: Var inte rädd.
Jag får lämna rummet när de tar in henne för att förbereda operation. Allt ska bort – livmodern och äggstockarna. Går hemma i oro i lite mer än ett dygn. Känner hur ont det gör i mig att konfrontera den stora Rädslan. Jag behöver henne. Har svårt att göra något som distraherar. Timmarna går långsamt. Tvivel och rädsla går hand i hand.
Men, hon kommer hem. Lite sur och lite smärtad. Vi samlar ihop hennes närmaste människor. Klappar och smek. Små tårar av tacksamhet. Hennes tid hos mig och oss var inte över. Tacksägelsedagen fick en betydelse av oanade mått. Hon är buren och omsluten av något större. Vi också. Det är lätt att glömma när vardagens prestationskamp tar över.
Vi är tillsammans i mörker. Men behöver inte alltid vara rädda för det. För i det mörkret vilar ljuset. Hur jag ska ta med det lugnet och den tilliten på min egen väg är lite oklart just nu. Vacklar och kämpar. Studierna och jobbet går inte så bra ihop nu. Livet runt om pågår liksom utan mig. Det verkar som att jag behöver aktivera mitt ego för att slippa det. För att bli insläppt. Jag vet inte om jag vill det. Är trött på det där egot.
Hon har lärt mig så många viktiga saker om det där. Gör mig lugnare och bättre. Vi går vidare. Tillsammans i mörker.
Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.
Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.
Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli fri.
Så känns det.
Lyssna på det här musikstycket. I avskildhet. Med hög volym. Jag tror att det liksom är det som kallas Gud. Musikstycket heter ”Miserere” och det är värt att googla. Texten som sjungs på latin är Psaltar-psalm 51. I vår nuvarande Bibelöversättning lyder den så här:
”För körledaren. En psalm av David. När profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba.
Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag skall visa syndarna dina vägar, så att de vänder åter till dig. Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare. Då skall jag jubla över din trofasthet. Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.
Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar. Då skall du få njuta rätta offer, brännoffer och heloffer, då skall unga tjurar offras på ditt altare.”