Vaknar med Maria. Hon grattar och jag förstår att jag fyller år. Det är första året hon sjunger för mig. Förra året vaknade vi inte på samma ställe den här dagen. Jag känner mig älskad. Får pannkakstårta och presenter. Framförallt fina ord. Jag spelar gitarr till Gessles ”Födelsedag”, men kan inte sjunga refrängen. Något dras liksom åt om halsen. Fortfarande. Spotifys sökning på just ordet ”Födelsedag” skickade mig också till Allan Edwalls inläsning av Nalle Puh och den lilla bitterljuva historien om Iors födelsedag.
Min mamma postar en gammal bild på en liten Fredrik.
Jag föddes med samma blick om Ior. Har fortfarande svårt att fylla år. Men, det gör inte ont. Det känns bara lite obekvämt att ta emot uppmärksamheten. Lancelot har skrivit en fin sång om den känslan.
”Jag är rädd som ett barn, men slåss som en man” sjunger han i första versen. ”Jag ser ut som en man men jag är bara ett barn” sjunger han i den andra. Någonstans i samma mellanrum går jag fortfarande runt och söker något. Men, jag har förstått att jag inte är ensam där. Jag kan nästan önska att jag kunde ta mig till den där lille pojken och lyfta honom högt. Hålla om honom och låta honom känna att han är omsluten och buren.
Något att tro på.
Liksom det bara är att tro på – och ta emot – tacksamheten i att ha en Puh vid min sida. En varm, kännande människa som vill mig väl.
