Vigselgudstjänst 6 juni 2026
S:t Nicolai kyrka, Örebro
My Lindqvist och Hanna Welander
Fest på Lindbacka bruk, Örebro
- Klockringning
- Ingångsmusik: Brudmarsch från Jämtland
- Samlingsord: Matti Tordsson
- Psalm 201: En vänlig grönskas rika dräkt (Sommarpsalm), vers 1-3
- Lovprisning/nledningsord: Matti Tordsson
- Bibelläsning ur Ruts bok: Fredrik Welander
- Vigseltal: Fredrik Welander
- Musik – Neonljusen av Sara Parkman.
- Frågorna, bön över ringarna, löften och ringväxling och tillkännagivande: Matti Tordsson
- Psalm 199: Den blomstertid nu kommer, vers 1-2
- Förbön: Fredrik Welander
- Herrens bön
- Välsignelsen
- Utgångsmusik – I was made for loving you, Kiss
Vigseltal (inspelad version i spelaren ovan)
Tänk att det är möjligt. Att ni står här. Att vi står här. Tack Gud för kärleken som tagit oss alla hit. Till regnbågens början. En bra plats för att bekräfta kärlek. Precis som alla som stått här på de gamla stenarna i århundraden så är ni båda omfamnade av den där kärleken som också är sanningen. Kärleken som inte vill någon något ont. Någonsin. Även om den kan komma som en mänsklig Bulldozer som öppnar trons mysterium.
Så är det med kärleken.
Det är förunderligt och samtidigt så självklart. Självklart kom våren för tidigt när ni möttes, när berättelsen som är ER började. Och ordet SJÄLVKLART återkommer när ni pratar om varandra och er kärlek. Allt känns ju så självklart. Ni svajpade självklart rätt och självklart träffades ni den där första gången på puben eftersom nerverna är lugnare där än på fiket. Självklart tog det fyra timmar där på puben och lika självklart blev det en fortsättning som vi alla är glada och tacksamma över så här fyra år senare. Det som förde er samman fortsätter att göra det. Humor, kreativitet, nyfikenhet, längtan och närheten. Vi som känner er vet att ni helst är så nära varandra som ni är just nu. Det som kändes så självklart redan efter den där första dejten i ett telefonsamtal till en pappa långt bort… är det fortfarande.
Ni har valt (och väljer) varandra. Självklart är det Alla hjärtans dag som är ER dag. Då stod det klart. Ett kärleksbrev i en brevlåda. Ett rosa papper. Mottagaren fick egentligen bara ett svars-alternativ på fråga chans-frågan. Lite så tror jag också att Gud gör. Vi människor hittade inte på kärleken, men får leva våra liv i den. Inte heller hittade vi på fjällen i Jämtland, havet vid Skånes kust eller ens vadstället som blev Örebro. Men vi får leva här. Eller där. I den vänliga grönskans rika dräkt. För så är det med nåden. Den är vår att ta emot. Vi har egentligen också bara ett val, som mottagare av Guds kärleksbrev. Den allomfattande kärleken från Gud ges oss (och er) villkorslöst även när vi inte tror att vi vill ta emot den. Men, det verkar ju dumt att säga nej till kärleken som ges hela vägen från Tinder till framtiden som ni längtar efter. Där så mycket kan hända. Och kommer att göra det. Kanske med barn, kanske på nya platser, i nya kurser, tillsammans med nya människor och på nya tåg. Säkerligen i nya sånger. Och ni har redan prövats på olika sätt. Gått i sorg tillsammans. Tagit smällar. Kärleken bär även då. Allt kan hända i framtiden och ni kommer möta det som händer. Tillsammans. I nöd och lust.
Dit du går, går också jag.
Och där du stannar, stannar jag.
Bibelns berättelse om Rut och Noomi är också berättelsen om er. Ni måste inte gå, men ni vill. Så länge ni vill det blir berättelsen om trofasthet och lojalitet er. Och kom ihåg att Gud verkar genom vanliga människor. Kärleken behöver er och oss alla för att vi ska uppfatta den. Guds villkorslösa kärlek vill nå varenda en av oss, genom varenda en av oss. Den kärlek som här i Örebro förenar en människa som växt upp i Södra Stockholm med en människa från Aspås i Jämtland vill något. Den börjar i samma regnbåge som Gud som redan i Första Mosebok spänner över himlen för att visa alla levande att vi kan lita på kärleken. Allt är möjligt.
”Tänk om vi gifter oss” lär det ha uttalats i det där telefonsamtalet till pappan från dottern på väg hem efter dejten.
Nu händer det. Inget kunde vara mer självklart. Allt är som det ska bli.
Förbön
Gud, du som låter ljuset bryta fram även när det kommer för tidigt,
vi tackar dig för My, för Hanna och för kärleken som förde dem samman. Tack för händer som ger trygghet, för närhet som stillar oro, för den vila som får finnas i deras ömsesidiga närvaro. Låt deras hem få vara en plats där ljus får stanna kvar, där händer bär och tröstar, där de får hjälpa varandra att andas friare. Gud, ge dem mod att vara nära varandra i lust och i nöd, och låt kärleken mellan dem växa i ömhet, tålamod och glädje. Välsigna dagarna de får, deras vila, deras skratt och deras framtid. Låt dem alltid få ana att du är nära, mitt i det ljus som omsluter dem båda.
Gud, vi ber också för oss här i kyrkan, för alla människor i Sverige och hela världen. Hjälp oss alla att förstå och att respektera varandra. Så att vi ser hur våra olikheter är som regnbågens alla färger. Att vi är olika i din vackra helhet. Tack för dem som gått före oss. Tack för dem som ska gå efter oss. Tack för den självklara kärleken och alla dess färger.
I Jesu namn.
Amen.
Pappans tal
Tidigare idag höll den blivande prästen vigseltal. Nu är det pappans tur.
My, tack för att du gör oss till dina människor. Och var snäll mot Hanna. Hon är något extra. Det lärde jag mig direkt på sjukhuset när hon föddes. Hennes hjärta var speciellt, redan från start. Det fanns ett litet hål i det. Kanske är det nu det lilla hållet har fyllts ut. Kanske är du den som fyller ut det? Jag vill tro det.
Hanna och jag har gjort olika saker. Vi har suttit i bil på väg till fotbollsmatcher. Till handbollsmatcher. Till innebandymatcher. Till konserter. Till veterinärer. Vi har skrattat, gråtit och lyssnat på så mycket musik. Vi har också lärt oss att sitta tysta tillsammans. Hur ni gör? Det vet du bättre än jag. Fortsätt så.
Men, musiken är viktig. Jag har gått med liten Hanna på bröstet i natten och vaggat henne till lugn med Radioheads ”Street spirit” i högtalarna. Om jag skulle spela The Motorhomes ”Into the night” skulle vi börja gråta nästan lika snabbt som om vi skulle lyssna på Band of Horses ”The Funeral.” Mina ögon tåras varje gång jag hör Hannas inspelningar på Soundcloud och när hennes kör sjunger i kyrkan. Ni har säkert era egna ledmotiv. Vårda dem. Spela dem. Sångerna är viktiga. Jag är glad för att du finns. Och att du är Hannas. Att Hanna är din. Det är fint att få vandra tillsammans med dig då och då.
Hanna, tack för att jag får vara din pappa. Och var snäll mot My. Hon är något extra. Det har du lärt mig. Genom ditt sätt att titta på My. Röra vid henne. Prata med henne. Prata om henne. Ni vet redan allt. Jag har inget att lära ut. Det är ni som lär mig nu. Du har alltid gjort. Med blicken som ser igenom det mesta.
Livet tar oss hit och dit. Jag försöker att vara den pappa du förtjänar. Att jag får kalla mig för ”Hannas pappa” och ”Ellas pappa” ger livet dess verkliga mening. Och jag är tacksam för att Camilla är er mamma. Jag är tacksam för Michael och Maria som kommit in som fyrar i våra liv. De är också dina, era. I höstas vandrade vi i sorg. Jag förlorade min pappa. Du förlorade din farfar. Vi förlorade Vilda. Hunden som förändrade våra liv för alltid. I den där sorgen skrev du att du är tacksam för vår familj. Vår stora nya familj. Vi är liksom en sån där lagad japansk vas. Där sprickorna förgyllts. En kintsugi i livets wabi sabi.
Livet kan inte alltid vara bra. Vi failar då och då. Men ni blir bra. För livets inneboende vilja gör vad det måste med er. Vi som går före kan vara vägvisare, kryckor och krockkuddar. Men livet är ert och det tar er vidare.
Dit du går, går också jag. De orden är era nu. Musiken är med oss. Maten. Människorna. Tack för den här dagen. Vad som väntar i framtiden, det får vi se. Men jag tror precis som Håkan: När vi går genom tiden att allt det bästa inte har hänt än. Och när det kommer stunder – för det gör det – när ni behöver en sovplats. En fristad. En axel att vaggas på till Radiohead eller något annat. Då finns inte bara jag här. Det gör vi alla. För livet är inte någon solokarriär. Dit ni går, går också vi. Vi är med er. Livet möter vi tillsammans. På väg hem.
Allt är som sagt…. som det ska bli.
