Femtiotvå

Vaknar med Maria. Hon grattar och jag förstår att jag fyller år. Det är första året hon sjunger för mig. Förra året vaknade vi inte på samma ställe den här dagen. Jag känner mig älskad. Får pannkakstårta och presenter. Framförallt fina ord. Jag spelar gitarr till Gessles ”Födelsedag”, men kan inte sjunga refrängen. Något dras liksom åt om halsen. Fortfarande. Spotifys sökning på just ordet ”Födelsedag” skickade mig också till Allan Edwalls inläsning av Nalle Puh och den lilla bitterljuva historien om Iors födelsedag.

Min mamma postar en gammal bild på en liten Fredrik.

Jag föddes med samma blick om Ior. Har fortfarande svårt att fylla år. Men, det gör inte ont. Det känns bara lite obekvämt att ta emot uppmärksamheten. Lancelot har skrivit en fin sång om den känslan.

”Jag är rädd som ett barn, men slåss som en man” sjunger han i första versen. ”Jag ser ut som en man men jag är bara ett barn” sjunger han i den andra. Någonstans i samma mellanrum går jag fortfarande runt och söker något. Men, jag har förstått att jag inte är ensam där.  Jag kan nästan önska att jag kunde ta mig till den där lille pojken och lyfta honom högt. Hålla om honom och låta honom känna att han är omsluten och buren.

Något att tro på.

Liksom det bara är att tro på – och ta emot – tacksamheten i att ha en Puh vid min sida. En varm, kännande människa som vill mig väl.

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.


Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

Klar luft

Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.

Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.

Allt är som det ska, och ska bli.

Fastan har börjat

Gick till kyrkan. På mässa. Fick ett kors i pannan av en präst. Aska. På askonsdagen. En fördjupning. Det är dags att bejaka det där. De stora frågorna och att det faktiskt går att hitta gemenskap med andra människor i dem.

Så här blir min första fasta:

  • Veganskt liv (slut med ägg och ost alltså)
  • Ingen tobak (kanske den största uppoffringen)
  • Ingen konsumtion av annat än livsmedel
  • Inga resor som kräver koldioxidutsläpp
  • Inget hetsätande av information/kommunikation (mindre nyhetsflöden, inga sociala medier)
  • Aktivt söka upp gemenskap i detta istället för att slentrianmässigt söka ensamheten
  • Meditera
  • Fortsätta att utforska tron