Publicerat

Samtal vid bord

Sitter på mitt rum i församlingshemmet. Nere från köket och stora salen kommer röster. Många röster. Det är frukost. Några män i lokalsamhället kallar andra män till frukost och samtal en gång varje månad. Gubbröra kallar de gemenskapen. Det är något viktigt som hörs i rösterna. Som handlar om att mötas vid bordet. Människor som delar en måltid och ser varandra i ögonen blir tillsammans något större.

Men, något skiljer rösterna från alla de olika frukostmöten och morgonmingel jag varit på tidigare i mitt arbetsliv. Kanske för att den här gemenskapen saknar prestationen. Hit kommer inte männen för att sälja något eller få leads. Ingen har som mål att påverka någon beslutsfattare att göra si eller så.

De bara möts. Och delar en frukost. Jag förstår att de är många.

Publicerat

Det drar ihop sig

Strax efter lunch kommer hotet. Han ska utplåna en civilisation. Jag går in i kyrkan. Sätter mig en stund. Andas djupt. Ber. Tänder ett ljus. Det drar ihop sig och en civilisation kommer att gå under. Men det mesta talar kanske för att det är vår. Vi lever i dårarnas tid. Dårarna är vi som lagt makten i händerna på ledare som tappat förståndet helt. Och alla gör vi det för pengarnas skull.

Vi faller.

Publicerat

Sista tatueringarna

Hanna och jag gick till Lisa. Vi tatuerade in våra minnesbilder av Vilda. Jag passade också på att göra ett tetragram på vänster handled, ett kristogram på höger. En 44 för pappa och att hjärtkors i nacken. Nu är evangeliet som blev klottret på mina armar färdigt. Som en karta. Det är dags att gå vidare med en kartan under huden.

Publicerat

Dagen för dagen

Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.

Saknar Vilda. Saknar pappa.

 

Publicerat

Lucia

Vox Nicolai hade luciakonsert idag. Och den finaste lucian. När hon gick upp längs regnbågsmattan såg jag något bortom det omedelbara. Något om någon som ska där flera gånger. Blev rörd till tårar. Tänk ändå vad livet bär.

Publicerat

Kriget mot oss själva

Det verkar som att Europa, eller åtminstone EU, är på väg mot ett krig vi inte riktigt såg komma. Nämligen att både USA och Ryssland vill förstöra Europa. Kulturkriget är i full gång. Från ena hållet sedan länge, från det andra hållet sedan ganska länge också troligen.

Det känns som att de som preppat hårdast genom att driva på för mer vapen, NATO och annat snart står utan argument. Vi lär inte vinna det här kriget heller. För kriget mot oss själva är förlorat redan innan den första missilen skickas.

Vägen går genom hjärtat i korset. Där relationen mellan människorna och det som skapat dem och håller dem vid liv är i centrum liksom relationen mellan människorna (och allt levande). Där relationerna korsas finns hjärtat. Där finns också fästet för det det som kallas medvetandet och samvetet. Alltså vetandet vi har tillsammans, med varandra.

I min tro heter hjärtat Jesus. Det som skapat oss och håller oss vid liv har fått namnet Gud. Här behövs inga krig. Bara att stilla mottagande av nåden. Instinktivt och intuitivt vet vi alla det här. Från den stund vi blir medvetna. Men ett liv i människornas påhitt med politik och kultur får oss att tro på andra saker. Som att krig går att vinna.

Det enda som kan rädda oss är omvändelse. Alltså att vi vänder tillbaka hem igen. Till det och den vi kom ifrån.

Publicerat

Tisdagmorgonbön

 

Publicerat

Onsdag (kanske lite hoppfullt)

Kommer hem ifrån morgonmässa och frukost. Fortsätter textanalysen som är grunden i min magisteruppsats. Läser om Zohran Mamdani, som vunnit valet till borgmästarposten i New York. Som i sitt segertal säger:

New York är en stad av invandrare, byggd av invandare, den får sin kraft av invandrare. Och från och med i natt styrs den av en invandrare. Så lyssna nu president Trump: för att komma åt någon av oss, så måste du komma åt oss alla.

Kanske väcks det lite hopp här, i något profetiskt. Ett litet ljus i mörkret. Språket är en del av makten. Amen, tänker jag och sätter tänderna i Norman Faircloughs kristiska diskursanalys.