Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.
Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.
Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Predikan
Tro på budskapet, säger Jesus. Och i Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85: Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.
Jag ska försöka tolka den här söndagens bibeltexter med hjälp av träd, rötter och relationer. I Bibelns ord får vi budskap om rättfärdiga skott och om att vi behöver tålamod. Vi är gränslöst älskade i Guds nåd, men vi behöver uthållighet och tålamod. Vi får alltid vända hem när vi gått bort oss och vi får ta emot det som ges till oss. För Guds rike är nära och det ska komma en tid… en tid som kanske redan är här. Även om det kan kännas mörkt just nu. Men, om vi vill besöka det som åtminstone här i Sverige kallas för världens äldsta träd behöver vi ta oss igenom Mörkret. Det är både poetiskt och sant. För att komma till Old Tjikko, en väldigt gammal gran på Fulufjället i Dalarna, så behöver vi vandra någon kilometer från Naturum Fulufjället. Och för att komma dit så tar vi oss genom byn Mörkret. Den vindpinade granens rötter är hela 9500 år gamla. Och ur rötterna växer det rättfärdiga skott. Som tålmodigt står kvar i vinden och kylan. Och från Bibeln ekar orden:
Uthållighet är vad ni behöver.
Old Tjikko har haft många olika stammar genom årtusendena. Själva skotten som blir det som vi kallar träd lever några hundra år. Något längre än de flesta större imperier i världshistorien. Människans imperier – som vårt upplysta västerländska – varar i genomsnitt två till tre århundraden innan de faller sönder. De flesta granar lever längre. Eller brukade göra det åtminstone.
Träd ser ut på olika sätt, precis som människor ser ut på olika sätt. Själva rötterna, det som håller träden vid liv i jorden, syns inte, men finns där. Precis som relationerna som växer mellan oss. Relationerna som liksom rötter förbinder oss med varandra, men också med dem som har levt före oss och de som ska leva efter oss. Gud vill att vi ska vara uthålliga. Att vi inte ska dra oss undan och gå förlorade. Vi får tro och rädda liv. Våra egna och andras. Precis som Hebreerbrevet säger oss. Och kanske säger också träden som Gud har skapat något liknande.
Människor och träd brukade vara goda vänner. Vårddträden på gårdarna och torpen betydde något för människorna som levde före oss.
Kanske som alla granar vi tar in och ställer i hjärtat av våra hem nu i december betyder något för oss. Nu när vi ska fira Jesu födelse i Betlehem.
Betlehem heter Belém på portugisiska. Och i den del av världen som idag kallas för Brasilien är portugisiska det officiella språket. Eftersom den delen av världen erövrades och koloniserades av människor från Portugal för mer än 500 år sedan. Innan erövringen så levde mellan 3 och 5 miljoner människor där. Ibland kallar vi dem för urfolk. Efter några århundraden av kolonisation och portugisiskt imperiebygge så levde endast ett par hundra tusen av urfolkets ättlingar.
Bibeln talar till människorna: Ni utstod många svåra lidanden.
Vid Amazon-flodens mynning i Brasilien ligger staden Belém. I detta brasilianska Betlehem möts poetiskt nog alltså den uråldriga regnskogen och skottet från Davids rot, Jesus. Och där hölls tidigare i höstas FN:s klimattoppmöte, COP30. Finns det några profetiska röster kvar där, eller har alla tystats som Johannes?
Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas.
Så lyder också Bibelns ord.
Det har hittats fler gamla rotsystem än Old Tjikkos i världen, alltid långt bort från människorna. Djupt inne i regnskog och uppe på fjäll. I Guds skapelse finns förutsättningar för långt och uthålligt liv. I den förvaltningen kan rötterna som sagt bli tusentals år gamla och träden många hundra år. Men i människans hetsiga och kortsiktigt ekonomiska förvaltning får träd inte leva längre än 60-100 år ungefär. Sedan skördas de och i den skövlade marken mals de gamla rötterna sönder och samman innan en ny generation sätts för att snabbt kunna stressas upp och omvandlas till pengar. Då finns inte plats för några gamla rötter eller traditioner eller människor som kallas urfolk. I Sverige är en försvinnande liten andel av skogen, mindre än 1 procent, urskog. Den finns i fjällnära områden, där också vårt urfolk oftast finns.
Men, det ska komma en tid säger Gud genom Jeremia.
Om klimattoppmötet födde något hopp? Fråga barnen. Fråga de gamla träden. Om det omtalade historiska skogsbeslutet inom vår egen kyrka väckte något hopp? Det kan vi fråga urfolket som lever i landet vi kallar vårt. Eller träden.
Orkar vi vänta på svaren?
Kanske säger Jesus att vi inte kan stå utan rötter. Kanske också att om vi inte står för något så faller vi snart för allt. För Jesus vill rädda oss. Han ropar ut att tiden är inne, att Guds rike är nära. Tiden har kanske alltid varit inne. Guds skapelse bara ger och ger. Träden visar det tydligt. Markens jord tar emot frön som bildar rötter och låter dem skjuta skott. I jorden omvandlas regnet som faller till näring som rötterna tar upp så att skotten och träden kan sträcka sig uppåt mot ljuset och växa, utveckla blad eller barr, ta emot solljuset och fortsätta vara en del av kretsloppet som är Guds skapelse. År efter år efter år. Helt gratis. Vi får exakt samma gåva av Gud. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus och ber oss att släppa det som tynger oss. Släppa det som TAR LIV och istället ta emot det som GER LIV. Ja, vi får faktiskt släppa den stressande vanföreställningen att vi kan göra Guds arbete bättre än Gud själv. Att vi skulle kunna förädla ett gudomligt skapande som har pågått i flera miljarder år, allt sedan gudsvinden svepte över vattnet när jorden var öde och tom. I såväl den bibliska som den vetenskapliga Skapelseberättelsen kommer ju människan sist, efter alla de andra levande arterna som alltså fanns före oss. Det skulle kunna göra oss ödmjuka, få oss att vända tillbaka hem och tro på budskapet.
De sista ska ju bli först, men det där är ju upp till Gud. Gud som älskar oss ständigt i sin nåd och ger oss allt vi behöver i sin Skapelse. Här och nu tror jag att Jesus vill få oss att stanna upp en stund och öppna våra hjärtan för detta mysterium. Jesus vill möta oss i bröd och vin. I nåd, försoning och kärlek bjuds vi in till den eviga relationen som brukar omtalas fader, son och ande.
Vi står en stund på jorden tillsammans med träden. Välsignade med solens ljus över oss, med jordens kraft under oss, med livets omsorg runt omkring oss, med Guds avbild djupt inom oss och med Guds framtid som väntar oss. Små, små frön växer i bördig jord. I rötterna och relationerna, även för dem av oss som sörjer, saknar eller längtar. Vi får fortfarande tro det. Precis som den som skrev Psaltarens 85 psalm för flera tusen år sedan trodde. För trofasthet spirar fortfarande ur jorden, samtidigt som rättvisa blickar ner från himlen. När Guds rike är nära i Skapelsens rötter och relationer.
Något viktigt väntar, på andra sidan Mörkret.
