Någon som hatar

Här i Malmö går någon eller några runt och försöker döda träd. Jag har sett spår av detta våldsamma beteende i alla parker och på kyrkogårdarna. Kommunens experter försöker hjälpa träden att läka genom att plåstra om den med plast och silvertejp. Ett träd som får en liten skada i sin bark kan läka det själv. Ett träd som får stora skador får svårt att överleva. Av samma anledningar som en människa skulle få det.

Det här är galenskap. Någon hatar livet så mycket. Eller naturen. Eller något annat. Att begå våld mot träd. För mig är det liksom oförsvarligt och oförståeligt.

Ledsamt. Vi behöver träden. Mer än de behöver oss.

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.