livet: repetitionen

sista kvällen hemma i Camillas föräldrahem för den här gången. en stor gård i norrbotten. ett par mil nordväst om Kalix. här har vi firat Camillas fyrtioårsdag i ett hus fyllt av värme, systrar, barn, kärlek, föräldrar, mat och mys. oerhört skönt. plus- och minusgrader har avlöst varann. solen har varit gulare än på länge. allt som allt väldigt skönt. imorgon börjar vi ta oss hemåt igen. till gråhets och konkurrens.

jag skulle kunna stanna en vecka till. eller ett år. att göra ingenting utom det som är viktigt är bra. så borde det vara jämt.

och så hoppas jag att svärfar, finfina Gunnar, hård som granit, flitig och varmsnäll så snabbt som möjligt återhämtar sig efter mötet med en isfläck under snö igår kväll. han halkade handlöst och slog sig rejält på den sida av höften han för inte allt för länge sedan bytte ut en utsliten höft. revbenen fick sig en rejäl kyss också. det slutade med ambulans till lasarettet och övernattning två nätter. det skrämde oss andra här i huset.

det finns ett sammanhang här. ett härligt sammanhang. som jag och mina barn mår bra i. även Camilla, som lämnat det här stället en gång i tiden, tror jag. livet.

istället för repetitionen.

programförklaring

det här är nog en av de minst lästa och minst viktiga bloggarna som finns. men, jag skriver ju för mig själv så det är inte så konstigt.

ledsen

har just lämnat barnen på skolan. vi startade dagen med årskontroll på diabetesmottagningen. bägge barnen kollades upp. finaste diabetesteamet tar emot oss på bästa sätt. inga akuta problem, men när jag sitter och pratar med doktorn och tittar på punkter, kurvor och diagram börjar jag falla fritt. ned mot botten. varje sånt här besök påminner mig om att vi har en femte medlem i vår familj. som äter energi och förstör. som vi försöker hålla på avstånd. utan framgång.

det här är min viktigaste uppgift i livet. att se till att mina barn växer upp och får en bra start på sina liv. med sin diabetes. jag fixar det inte på ett sätt som är okej. dagens resultat, och alla andra dagars resultat, talar om för mig att jag måste vara hemma mer. planera och se till att mina barn får äta bra mat och på tider som gör att blodsockret ligger bra. följa och planera doseringar av olika insulinsorter. se till att deras behandlingar utvecklas på ett bra sätt. jag måste sluta låtsas att jag kan göra det samtidigt som jag försöker vara en ambitiös anställd och kreativ fotograf.

jag måste göra om och göra rätt. men ser inga realistiska möjligheter att jobba mindre och vara mer pappa och diabeteschef. har helt enkelt inte råd. något mina barn kommer få betala priset för senare i livet. vilket ett par ganska omfattande studier av hur barn med diabetes klarar sig i skolan och senare på arbetsmarknaden visar.

jag gör aktivt fel val. det gör mig ledsen.

diabetesjävel

match i hemmesta. mot värmdö. precis innan matchen vägrar hannas blodsocker gå upp till en avspänd nivå. trots att hon gör allt rätt. diabetesjävel. det är inte vad hon behöver nu när konkurrensen skärps överallt.

dagens

DAGENS VILL HA: Tid.
DAGENS KLÄDSEL: Svarta jeans, svart tröja.
DAGENS SMINK: Nej.
DAGENS FRISYR: Gömmer sig i en mössa.
DAGENS HÄNDELSE: Packar bort saker som hör till sommarhalvåret.
DAGENS LÅT: Alla ska i jorden, Stefan Sundström.
DAGENS PLANER: Tömma altanen, kolla stora barnets innebandy och träffa pappa.
DAGENS SAKNAD: Tiden som bara försvinner.
DAGENS DUMMASTE: Kylan.
DAGENS SJUKA: Diabetes. Varje dag.
DAGENS DROG: Nikotin och koffein.
DAGENS KRAM: Får jag nog av min pappa.
DAGENS PUSS: Ingen än så länge.
DAGENS KÖP: Är inte planerat.
DAGENS GODIS: Nej.
DAGENS HUMÖR: Ganska lobotomerat.

skratta med

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=5wTyI9xqy7U?fs=1]

inatt satt jag tillsammans med Camilla och Hanna och tittade på pranksklipp. YouTube är en guldgruva för oss som tycker om att skratta med andra. allra bäst är de här iscensatta grejerna med stora grupper. alla mot en. eller det känns mer som alla med en.

oerhört smart. oerhört kul.