Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.

Att laga mat

Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.

Ute ur fastan. På flera sätt.

Tack.

När det känns som att jag slutat vara en människa

Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.

Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.

Spoon River, kyrkogården och livet

Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.

Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.

Förlamad i den sista väggen

Jag har gått i den sista väggen. En förlamande känsla gör att det står still. Det finns inget kvar att kämpa för. Ingen mening. Nu är det medveten närvaro med extra allt. Någon slags sorg håller mig stilla. Det som att den ultimata guiden till meditation utspelar sig live i mina dagar och kvällar och nätter.

Andas in.
Andas ut.

Är det en dålig tid? En bra tid? Varken eller. Det är inget alls. Och allt. Samtidigt. För den som aldrig upplevt existentiell ångest kan de här orden bara vara fluff som är svårt att förstå. För mig? Livet just nu.

Eller kanske bara en logisk följd av ett liv levt i ensamhet. Men samtidigt en längtan till sammanhang och tvåsamhet. Som fick mig att bränna ljuset i bägge ändar. Det har lyst kraftigt ibland. Nu är ljuset utbrunnet.

Vad blir det kvar? Något annat. Ärlighet hoppas jag. Mening. Liv. I morse vaknade jag till morgondakten i P1. I den berättade Sara Forslund något som jag helt känner igen mig i. Så jag kanske inte är ensam?

Jag går till kyrkan när jag kan. Där är det lugnt, stilla, varmt och kravlöst. I helgen har jag förlorat mig lite i Psalmer – ett album där Irma Schultz Keller, Toni Holgersson och Lasse Englund gör vackra versioner av lika vackra psalmer. Albumet inleds med Psalm 779: När livet inte blir som vi har tänkt oss. Ylva Eggehorns känsliga ord griper tag. Det är något med tilliten och hoppet jag aldrig känt. Som jag vill känna.

”Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.”

Kampen är över. Det finns något hoppfullt i det. Det som händer får hända. Jag tror fortfarande att det bästa inte har hänt än.

En fråga och en söndag i ett rum som krymper

Varför är det ingen som älskar mig?

En speciell människa säger det när vi äter söndagslunch. Vi pratar om livet, meningen, relationerna och ensamheten. Men, den här frågan får det att vända sig djupt inne i mig. Vi har pratat om saker som hänt. Om inställda saker som inte kommer att hända. Om isolering i pandemi. Om föräldraskap.

Vi möts i samtalet. På ett sätt vi inte upplevt på länge.

Men, frågan släpper inte taget. Nu sitter jag här i mitt lilla rum. Som känns mindre. Försöker att hitta något att sikta på de närmaste dagarna. Tittar ut genom fönstret. Där ute är det mörkt och tomt. Ungefär som här inne.

Det finns frågor som förs vidare. Som rör sig i den djupa tiden. Från en generation till nästa. Ibland är de eviga. Om liv och död. Som den där frågan. Tänk att leva länge med den frågan. Går det ens att göra det?

Framtiden

Sitter i butiken. Stilla. Lyssnar på musik av en norsk teolog. Läser en bok av en isländsk författare. Kollar utbildningar. Läser på om studiemedel. Fyller femtio snart. Livet svänger och det är dags att hitta en ny kurs.

Konflikten mellan hjärta och hjärna. Tar energi. Igår gick jag och lade mig med en känsla av färdighet. Att den eviga vilan kunde få komma. Livet i mellanrummen kan vara fantastiskt. Men just det här mellanrummet är som ett svart hål. Som att massan av allt jag varit med om koncentrerats.

När jag stängt butiken idag ska jag träffa en vän. Imorgon ska jag tvätta. Resten är ännu så länge oklart. 15 april är sista dag för ansökningar. Jag fortsätter försöka förstå. Om det är dags.

Söndagsgrejer

Öppnar butiken om en liten stund. Ska skriva en ansökan som kanske tar mig till en annan plats. Funderar över tystnaden. Ingenting hörs från andra sidan. Var det kanske så hela tiden? Att det inte var någon hemma där. Någonsin.

Några som är hemma är barnen som kallar mig pappa. Som jag ska ringa senare idag. Hanna fortsätter att vara kreativ tillsammans med Stonemountain Orchestra. Här är resultatet av nattens jobb för dem.

 

Fritt fall inne i magen

Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.

”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light

I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could

And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”

Det är fritt fall inne i magen.