Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.

En morgon och en slump

Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.

Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.

Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.

Slumpen.

Eller nej. Snarare meningen.

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Genombrott eller sammanbrott hos terapeuten

Tar en bild. Väntar hos terapeuten. I den där stolen sitter en ängel. Eller ja, en människa. En varm kännande människa som försöker hjälpa mig att förstå något.

Jag är lite trasig. Har kämpat lite för hårt lite för länge mot något. Något som tog slut innan det ens hann börja. Trots fem års kamp. Jag har försökt göra mig förstådd men inte lyckats. Kanske är det meningen? Kanske är det mitt liv? För det har ju på något sätt alltid varit så. Jag lärde mig aldrig att lita på andra människors känslor. Att det finns människor som är beredda att lita på mig. Att dela allt. Det började tidigt. Och fortsatte. Sen blev det lite jättedumt att den stora kärleken skulle komma på det sätt som den gjorde.

Framförallt blev det dumt att den exploderade och försvann. Blixtsnabbt. Som att den aldrig fanns. Trots att den gjort om hela mitt inre.

Nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till femtioårsdagen. Försöker få hjälp med att förstå varför jag bara verkar kunna definiera mig själv i relation till någon annan. Varför jag är så tvångsmässigt omhändertagande hela tiden. Kanske framför allt varför jag tycker så mycket om det. Det är som att jag ska tycka att det enda jag vill göra är något fult som jag borde sluta med.

Efter två månader vid sidan av. På hotell och på resande fot. Allt är ute i ljuset och människor hör av sig. Tar hand om mig. Så gott det nu går. Mest tar jag hand om mig själv, som vanligt. Men jag är så tacksam för de som verkligen ställer sig bredvid mig just nu. På olika sätt.

Jag har inte känt en annan människas kroppsvärme eller hud på flera månader. Ingen har känt min. Det är en episk tid att göra den här ökenvandringen. Att sälla sig öga mot öga med den mörka känslan av att vara ensam och inse att jag verkligen är det. På riktigt. Samtidigt som jag inte är rädd, eftersom jag vet att allt kommer att bli bra. Att jag har människor runt omkring mig som fångar mig om jag faller.

Känslorna är så starka. Sorgen är ibland outhärdlig.

Vi pratar om det. Och annat. Terapeuten och jag. Det sägs så mycket fint. Ängeln i rummet ger mig utrymme att hitta svaren inne i det där bröstet som väntar på att fyllas. Det ekar lite tomt därinne.

Det är jag nu. Och alla andra. Jag mår bättre än på länge. Ibland mår jag bottenlöst dåligt. Allt är nog som det ska. Men, det bästa har fortfarande inte hänt.

Människor som vill mig väl

Tack till dig som mötte mig i helgen. På promenad. Över en öl. I en trädgård. I en mailkonversation. I en chatt. Den här helgen gjorde det stor skillnad för mig. Jag är ensam, men inte så ensam. Vi är fler. Vi kan ta oss an de stora och svåra frågorna om vi hjälper varandra. Om vi ber om hjälp.

Det är fint.

En ny ring på ett annat finger

Kände mig naken utan ring. Så jag gav mig en ny. Gjord av silversmeden Peter Larsliden i Wadköping. Sitter nu på högerhandens ringfinger. VAR INTE RÄDD är stämplat på insidan.

Jag har inte rört vid en annan människas hud på tre månader nu. Om sex dagar fyller jag femtio. Det spelar ingen roll när jag somnar. För jag vaknar som en maskin klockan 06.30 varje dag. Kan inte somna om. Utan en annan människas lugna andetag och värme bredvid kan jag inte sova längre.

Det är något med tvåsamheten. Nej, jag är inte rädd för mig själv. Eller mina känslor och tankar. Jag klättrar inte på väggarna hemma eller tänker att jag lika gärna kan dö. Det är bara det att det känns så outsägligt torftigt att laga mat till sig själv. Att vakna, dricka kaffe i sängen och göra sig iordning utan att få känna doften av Någon. Få prata med Någon. Känna Någons doft, värme och känslor. Det känns helt poänglöst att somna ensam varje natt.

Att diska en tallrik. Ett glas. Ett par bestick.

Jag längtar inte bort ifrån mig själv. Jag längtar till mig själv i relation till någon annan. I en djupare samhörighet. Den där viljan att vara tillsammans. Dela livet. Att kunna vara i behov av någon. Att vara behövd. Att få göra gott i de små osynliga mellanrummen.

Livet är ett tvåbitars-pussel på så många sätt. Mitt liv har bara en bit. Så vill jag inte ha det.

Det handlar om den känslomässiga närheten. Och den kroppsliga. Framförallt om det där djupa tillsammansskapet. Jag har haft det och kastat bort det. Jag har haft det och blivit bortkastad. Nu har jag det inte. Och ingen har mig.

Att var i detta resten av livet känns helt outhärdligt. Tanken på att söka det igen är också lite outhärdlig. Det är inte ovanligt att människor säger till mig att jag behöver hitta mig själv nu. Att jag efter ett vuxet liv som helt varit i relation ska upptäcka vad härligt det är att vara trogen mot sig själv. Ta hand om den friheten.

Att komma ut i detta. I en pandemi i en tid när individualismen peakar. Värdelöst.

Jag är inte intresserad av mig själv på det sättet. Vet vem jag är. Börjar också att förstå varför jag är. Och jag vill vara det tillsammans med någon. Någon som vill vara tillsammans med mig för att jag är. Inte för vad jag kan vara. Eller har varit.

En respektfull, tillitsfull och kärleksfull relation i medveten närvaro. Kanske omöjligt?

Hur många låtar som helst har skrivits om det här. Ikväll får Håkan Hellström sammanfatta det:

Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga
Men jag ger den sprit och piller
För att den ska tystna
Somna in
Drick mer och slumra
Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga

Ja hjärtat i mig är bara fåniga ord
Men det slår för dig

Håkan Hellström, Mitt hjärta är ett jordskred

Tycker jag synd om mig själv? Nej, inte nu heller. Det är bara meningslöst att vara ensam. Men, det är jag. Nu har jag inte längre en lånad ring på fingret. Nu har jag min egen. Känner mig inte mer hel. Men mindre naken.

Jag har levt mitt liv så här. Borde jag sluta med det? Lägga ned det här seriemonogama sättet att leva? Satsa på mig själv och nöja mig med att ligga med någon ibland och sen bara njuta av att få vara ifred? Borde jag plocka ut det gottaste av livet genom att utnyttja någon annan för min egen skull? Fokusera på mina egna behov och begär istället för någon annans?

Samtiden och kulturen ger mig svaret JA. Men jag kommer från en annan plats. Jag kan inte sluta att vilja vara nära någon. I känslan av tillsammansskapet. Det är inte något som stänger in. För mig är det något som gör livet mer levande. Och just därför är det så svårt att känna mening efter tre månaders isolering.

Vaknade 06.30 idag. Jag har sprungit en mil. Tagit en lång dusch. Smort in kroppen med saker som ska göra huden mjuk. Vårdat en ny tatuering. Druckit gott kaffe. Suttit i solen på balkongen. Lyssnat på morgonradio.

Men jag har inte sagt ett ord. Det är så tyst.

Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.

Att laga mat

Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.

Ute ur fastan. På flera sätt.

Tack.

När det känns som att jag slutat vara en människa

Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.

Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.