Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

Människor som vill ha svar

Det är inte sällan oroligt att vara människa. Men just nu ligger något i luften. Något ödesmättat. Det kan vara hösten och mörkret som lägger sig. Det kan vara det ständigt pågående skrikandet om hårdare tag i samhället som gärna kommer i sällskap med berättelser om förtroende som saknas och brist på tillit. Det kan nog också vara klimatkrisen.

Människor som vet att jag studerar teologi ställer ibland frågor till mig. Nyfikna frågor om varför. Men också egna existentiella frågor. Jag känner och märker att många är oroliga nu.

Livet är inte en tävling. Men många vill ha snabba enkla svar på det största frågorna. Det gjorde jag också. Länge. Försökte lösa dem genom att läsa på och agera. Nästan alltid men panikkänslor och tvivel. Sedan gav jag upp. Och där står jag nu och försöker leva i någon slags tro på att allt är som det ska. Det kan ju inte vara på något annat sätt.

Jag vill gärna hjälpa andra människor. Ibland är det svårt. Det är lite för många som tappat tilliten och meningen. Som vi får när vi är tillsammans. När vi är i ömsesidigt respektfulla och kärleksfulla relationer. När vi vill varandra väl. Dit är det inte så svårt att gå egentligen, men samtidigt är det en av livets allra tuffaste upplevelser. Ökenvandringen måste vi göra själva.

Hur kan vi hjälpa våra vänner som är ute i öknen? Jag vet inte. Kanske genom att tro på dem. Att vara med dem när det går. Utan att styra och ge konkreta råd. Jag vill lära mig. Teologen och prästen Björn Eidsvåg har skrivit en fin text om det där i låten Eg ser:

”Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skrittene for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leve livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
Eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smaka han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg”

Jag tror att de där orden går att förstå på sitt originalspråk, men för den som vill läsa på svenska så går texten så här:

”Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
Men jag vill gå dem med dig
Ja, jag vill gå dem med dig<

Och jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårarna för dig
Nej, du måste gråta dem själv
Men jag vill gråta med dig
Ja, jag vill gråta med dig

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet för dig
Nej, du måste leva det själv
Men jag vill leva med dig
Ja, jag vill leva med dig

Jag ser att du är rädd
Men jag inte gå i döden för dig
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dig
Ja, jag gör död till liv för dig
Åh, jag gör död till liv för dig”

Lyssna på låten med Björn Eidsvåg här.

Här finns en version på svenska med Sonia Aldén.

Människor vill ha svar. Livet kan innebära lidande. Det möter vi nog bäst tillsammans. Då blir det lättare att tro på något och att känna mening. Det finns sällan snabba och enkla svar på de stora frågorna. Men tillsammans kan vi möta alla tvivel, det är jag övertygad om.

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.

En morgon och en slump

Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.

Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.

Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.

Slumpen.

Eller nej. Snarare meningen.

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Genombrott eller sammanbrott hos terapeuten

Tar en bild. Väntar hos terapeuten. I den där stolen sitter en ängel. Eller ja, en människa. En varm kännande människa som försöker hjälpa mig att förstå något.

Jag är lite trasig. Har kämpat lite för hårt lite för länge mot något. Något som tog slut innan det ens hann börja. Trots fem års kamp. Jag har försökt göra mig förstådd men inte lyckats. Kanske är det meningen? Kanske är det mitt liv? För det har ju på något sätt alltid varit så. Jag lärde mig aldrig att lita på andra människors känslor. Att det finns människor som är beredda att lita på mig. Att dela allt. Det började tidigt. Och fortsatte. Sen blev det lite jättedumt att den stora kärleken skulle komma på det sätt som den gjorde.

Framförallt blev det dumt att den exploderade och försvann. Blixtsnabbt. Som att den aldrig fanns. Trots att den gjort om hela mitt inre.

Nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till femtioårsdagen. Försöker få hjälp med att förstå varför jag bara verkar kunna definiera mig själv i relation till någon annan. Varför jag är så tvångsmässigt omhändertagande hela tiden. Kanske framför allt varför jag tycker så mycket om det. Det är som att jag ska tycka att det enda jag vill göra är något fult som jag borde sluta med.

Efter två månader vid sidan av. På hotell och på resande fot. Allt är ute i ljuset och människor hör av sig. Tar hand om mig. Så gott det nu går. Mest tar jag hand om mig själv, som vanligt. Men jag är så tacksam för de som verkligen ställer sig bredvid mig just nu. På olika sätt.

Jag har inte känt en annan människas kroppsvärme eller hud på flera månader. Ingen har känt min. Det är en episk tid att göra den här ökenvandringen. Att sälla sig öga mot öga med den mörka känslan av att vara ensam och inse att jag verkligen är det. På riktigt. Samtidigt som jag inte är rädd, eftersom jag vet att allt kommer att bli bra. Att jag har människor runt omkring mig som fångar mig om jag faller.

Känslorna är så starka. Sorgen är ibland outhärdlig.

Vi pratar om det. Och annat. Terapeuten och jag. Det sägs så mycket fint. Ängeln i rummet ger mig utrymme att hitta svaren inne i det där bröstet som väntar på att fyllas. Det ekar lite tomt därinne.

Det är jag nu. Och alla andra. Jag mår bättre än på länge. Ibland mår jag bottenlöst dåligt. Allt är nog som det ska. Men, det bästa har fortfarande inte hänt.

Människor som vill mig väl

Tack till dig som mötte mig i helgen. På promenad. Över en öl. I en trädgård. I en mailkonversation. I en chatt. Den här helgen gjorde det stor skillnad för mig. Jag är ensam, men inte så ensam. Vi är fler. Vi kan ta oss an de stora och svåra frågorna om vi hjälper varandra. Om vi ber om hjälp.

Det är fint.

En ny ring på ett annat finger

Kände mig naken utan ring. Så jag gav mig en ny. Gjord av silversmeden Peter Larsliden i Wadköping. Sitter nu på högerhandens ringfinger. VAR INTE RÄDD är stämplat på insidan.

Jag har inte rört vid en annan människas hud på tre månader nu. Om sex dagar fyller jag femtio. Det spelar ingen roll när jag somnar. För jag vaknar som en maskin klockan 06.30 varje dag. Kan inte somna om. Utan en annan människas lugna andetag och värme bredvid kan jag inte sova längre.

Det är något med tvåsamheten. Nej, jag är inte rädd för mig själv. Eller mina känslor och tankar. Jag klättrar inte på väggarna hemma eller tänker att jag lika gärna kan dö. Det är bara det att det känns så outsägligt torftigt att laga mat till sig själv. Att vakna, dricka kaffe i sängen och göra sig iordning utan att få känna doften av Någon. Få prata med Någon. Känna Någons doft, värme och känslor. Det känns helt poänglöst att somna ensam varje natt.

Att diska en tallrik. Ett glas. Ett par bestick.

Jag längtar inte bort ifrån mig själv. Jag längtar till mig själv i relation till någon annan. I en djupare samhörighet. Den där viljan att vara tillsammans. Dela livet. Att kunna vara i behov av någon. Att vara behövd. Att få göra gott i de små osynliga mellanrummen.

Livet är ett tvåbitars-pussel på så många sätt. Mitt liv har bara en bit. Så vill jag inte ha det.

Det handlar om den känslomässiga närheten. Och den kroppsliga. Framförallt om det där djupa tillsammansskapet. Jag har haft det och kastat bort det. Jag har haft det och blivit bortkastad. Nu har jag det inte. Och ingen har mig.

Att var i detta resten av livet känns helt outhärdligt. Tanken på att söka det igen är också lite outhärdlig. Det är inte ovanligt att människor säger till mig att jag behöver hitta mig själv nu. Att jag efter ett vuxet liv som helt varit i relation ska upptäcka vad härligt det är att vara trogen mot sig själv. Ta hand om den friheten.

Att komma ut i detta. I en pandemi i en tid när individualismen peakar. Värdelöst.

Jag är inte intresserad av mig själv på det sättet. Vet vem jag är. Börjar också att förstå varför jag är. Och jag vill vara det tillsammans med någon. Någon som vill vara tillsammans med mig för att jag är. Inte för vad jag kan vara. Eller har varit.

En respektfull, tillitsfull och kärleksfull relation i medveten närvaro. Kanske omöjligt?

Hur många låtar som helst har skrivits om det här. Ikväll får Håkan Hellström sammanfatta det:

Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga
Men jag ger den sprit och piller
För att den ska tystna
Somna in
Drick mer och slumra
Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga

Ja hjärtat i mig är bara fåniga ord
Men det slår för dig

Håkan Hellström, Mitt hjärta är ett jordskred

Tycker jag synd om mig själv? Nej, inte nu heller. Det är bara meningslöst att vara ensam. Men, det är jag. Nu har jag inte längre en lånad ring på fingret. Nu har jag min egen. Känner mig inte mer hel. Men mindre naken.

Jag har levt mitt liv så här. Borde jag sluta med det? Lägga ned det här seriemonogama sättet att leva? Satsa på mig själv och nöja mig med att ligga med någon ibland och sen bara njuta av att få vara ifred? Borde jag plocka ut det gottaste av livet genom att utnyttja någon annan för min egen skull? Fokusera på mina egna behov och begär istället för någon annans?

Samtiden och kulturen ger mig svaret JA. Men jag kommer från en annan plats. Jag kan inte sluta att vilja vara nära någon. I känslan av tillsammansskapet. Det är inte något som stänger in. För mig är det något som gör livet mer levande. Och just därför är det så svårt att känna mening efter tre månaders isolering.

Vaknade 06.30 idag. Jag har sprungit en mil. Tagit en lång dusch. Smort in kroppen med saker som ska göra huden mjuk. Vårdat en ny tatuering. Druckit gott kaffe. Suttit i solen på balkongen. Lyssnat på morgonradio.

Men jag har inte sagt ett ord. Det är så tyst.

Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.