Julevangeliet

Vad betyder nåd? Det kan betyda julnattsmässa. Att få stå och leda 500 människor som samlas långt efter Kalle, Karl-Bertil, massor av mat och klappar. För att höra berättelsen om när det som är bortom vårt förstånd blir människa för att försonas med oss. För att försona oss med livet. För att rädda oss från döden. Att jag får göra det är bortom det jag kan förstå.

Amen.

Dagen för dagen

Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.

Saknar Vilda. Saknar pappa.

 

ANTAGEN (med villkor)

Får ett tidigt besked från Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Jag är antagen till det pastoralteologiska slutåret som kommer att delas mellan Uppsala, Glanshammar och hemmakontoret. Villkoret är att mina akademiska studier blir klara, att min magisteruppsats blir godkänd och att jag kan ta ut examen som teologie kandidat och teologie magister. Så tillbaka till uppsatsens slutliga justeringar nu.

Men ändå. NÅD! TACKSAMHET!

Lucia

Vox Nicolai hade luciakonsert idag. Och den finaste lucian. När hon gick upp längs regnbågsmattan såg jag något bortom det omedelbara. Något om någon som ska där flera gånger. Blev rörd till tårar. Tänk ändå vad livet bär.

Kriget mot oss själva

Det verkar som att Europa, eller åtminstone EU, är på väg mot ett krig vi inte riktigt såg komma. Nämligen att både USA och Ryssland vill förstöra Europa. Kulturkriget är i full gång. Från ena hållet sedan länge, från det andra hållet sedan ganska länge också troligen.

Det känns som att de som preppat hårdast genom att driva på för mer vapen, NATO och annat snart står utan argument. Vi lär inte vinna det här kriget heller. För kriget mot oss själva är förlorat redan innan den första missilen skickas.

Vägen går genom hjärtat i korset. Där relationen mellan människorna och det som skapat dem och håller dem vid liv är i centrum liksom relationen mellan människorna (och allt levande). Där relationerna korsas finns hjärtat. Där finns också fästet för det det som kallas medvetandet och samvetet. Alltså vetandet vi har tillsammans, med varandra.

I min tro heter hjärtat Jesus. Det som skapat oss och håller oss vid liv har fått namnet Gud. Här behövs inga krig. Bara att stilla mottagande av nåden. Instinktivt och intuitivt vet vi alla det här. Från den stund vi blir medvetna. Men ett liv i människornas påhitt med politik och kultur får oss att tro på andra saker. Som att krig går att vinna.

Det enda som kan rädda oss är omvändelse. Alltså att vi vänder tillbaka hem igen. Till det och den vi kom ifrån.

Söndag vecka 44

Praktikveckorna i Längbro är över. Fick avsluta med en väldigt fin högmässa samt en minnesgudstjänst som berörde mig djupt. Sedan åkte vi till Kumla för den stora minnesgudstjänsten där. Nu har min pappas namn lästs upp för sista gången i kyrkan. Tårar och ont i huvudet. Men allt är som det ska, även om det just idag när vi också hälsade på Vilda ute i Fransiskuslunden inte riktigt känns så. Det är tomt. Jag saknar pappa. Jag saknar Vilda. Nu är jag trött. Amen.

Predikan: Fortsätt gå (uppehållstillståndet är tillfälligt)

Predikan
2 november 2025

Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro

 

Job kapitel 17, vers 15-16

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Predikan

Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.

Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.

Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.

I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.

Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.

En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan

Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.

Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger

Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.

Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.

Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.

När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.

I Psaltaren 116 kan vi läsa:

Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.

Vi får be:

Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.

I Jesu namn.
Amen.

Vi är salt och ljus

Betraktelse
1 november 2025

Alla helgons dag – Helgonen

 

Jesaja kapitel 60, vers 18-22

Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.

Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.

Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa min härlighet.

Av den minste blir det en skara på tusen,
den ringaste blir till ett mäktigt folk.
Jag, Herren, skall låta det ske snabbt,
när tiden är inne.

Hebreerbrevet kapitel 12, vers 1-3

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Matteusevangeliet kapitel 5, vers 13-16

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Vi är jordens salt. Vad betyder det? När Jesus levde för länge, länge sedan så fanns det inga kylskåp. Istället använde människorna salt för att mat inte skulle ruttna. Men de använde också saltet för att maten skulle bli godare, precis som vi gör. Dessutom använde de saltet i sina heliga handlingar. I det som skulle kunna kallas deras kyrkor.

När Jesus säger att vi är jordens salt så menar han kanske att vi ska hålla världen levande och fin tillsammans, lyfta varandras smaker i livet, vara snälla mot varandra och leva så att kärlek sprids i världen.

Jag tror att det betyder något liknande när Jesus säger att vi är världens ljus. För Gud ger oss sitt varma ljus och låter oss kunna vara som varma ljus för varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har precis kommit ut med en ny bok. Den heter För alltid i hjärtat och fortsätter berättelsen om pojken, mullvaden, räven och hästen. I den här boken stormar det. Vännerna, alltså pojken, mullvaden, räven och hästen, är utsatta och lite vilse mitt i en storm. Boken är en fin beskrivning av livet. Här finns fina bilder och lika fina ord, som översatts varsamt av Uje Brandelius. På många sätt är den väldigt lik det som Jesus säger om saltet och ljuset. Men i den här boken används andra ord. Pojken säger att han känner sig sååå liten och mullvaden svarar att pojken gör STOR skillnad för sina vänner. Räven förstår att det behövs mod för att älska. Tillsammans kommer vännerna fram till att alla som är arga låter högt men att floder av kärlek och mod liksom tyst, obemärkt och alltid flyter fram genom världen.

När sommaren tog slut, så tog också min pappas liv på jorden slut. Jag kommer alltid att sakna min pappa och ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå det där med att också min pappa var salt och ljus. Precis som Vilda, golden retrievern som gick med mig i tolv år och sju månader. Hennes sista andetag föll när löven började falla för ett par veckor sedan. När hon lämnade oss här på jorden så förlorade jag något av det viktigaste jag hade. Hon var min bästa vän och mitt ankare i livet. För mig var hon som vännerna i Charlie Mackesys berättelse. Hon var mycket av det jag inte lät min pappa vara. En trygg hemmahamn och en vägvisare.

Men, det är inte bara de som lämnat oss som är salt och ljus. Vi får ju också vara det. Gud vill inte att vi ska vara rädda. Gud ser oss och vill att vi ser varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra. Även i vår tid. Ibland låter vi som är vuxna högt och verkar vara osams. Precis som Jesus så möter vi jobbiga saker. Men Jesus mötte allt och alla med kärlek och visdom. Vi får också tro att vi kan göra det. Det är fortfarande möjligt för oss att återvandra till den goda tanken.

Kanske talar Jesus till oss genom mullvaden i boken. När vännerna blickar ut över en vacker utsikt säger mullvaden: Det här är min favoritplats. Pojken frågar om det är för att det är så vackert. Men mullvaden svarar att det är hans favoritplats eftersom alla är här. Nu är det vi som är här. I en liten kyrka, tillsammans. Jesus Kristus bjuder in var och en av oss att äta med honom. I ett litet platt vitt bröd och några droppar vin vill Jesus ge oss något vi behöver. När livet kommer mot oss med allt det har med sig så tvingas vi att möta både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Ibland är det härligt att vara människa, ibland är det inte så härligt. Men vi är tillsammans. Som ljus och som salt. Ni som är ledsna nu ska bli glada igen, säger Jesus. Ord som är bra att påminnas om den här helgen.

Jesus vet nämligen att Gud alltid tror på dig och mig. På var och en av oss.

Betraktelse: Oändlig nåd

Betraktelse
29 oktober 2025

Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro

 

Johannesevangeliet kapitel 9

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.

I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.

När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.

Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.

Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.

Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.

Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.

Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.

Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.

Amen.

Måndagmorgonbön