fredrik welander i ett långt samtal
Femtiofem år gammal. Tre gånger har människor sjungit för mig idag. Vackert! Livets linje är fin bakåt och spännande framåt. I helgen får jag träffa barnen som kallar mig sin pappa. Tacksam för alla människor som kommit och gått i livet. Jag har tappat bort många, men kanske kan jag hitta dem igen.
Ett telefonsamtal kom inte. Jag saknar det ikväll. Samtalet med pappa. Tände ett ljus för oss i kyrkan tidigare idag.
Biskop Johan och Strängnäs stift har uttryckt en önskan om att sända mig till Glanshammars församling som pastorsadjunkt efter min prästvigning. Församlingen tar emot mig. Har redan gjort det. För det är ju här jag är nu under mitt slutår. Det känns fint på alla sätt. Dessutom i ögonhöjd och ömsesidigt.
Nu vet jag mer om framtiden. Allt är som det ska bli.
Söndag 17 januari 2027 prästvigs jag i Strängnäs domkyrka. En vecka senare tas jag emot i Glanshammar som pastorsadjunkt. Efter så många år i studier och kyrklig vandring så är det lite underbart att få skriva det.
I södra Uppsala ligger Gottsunda. En förort. I centrum finns köpcentrum, skola, kulturpunkt och så Svenska kyrkan. I det vackra kyrkorummet präglat av furu och mosaik fick ett antal prästkandidater genomföra varsin dopgudstjänst idag, utifrån varsitt givet case. Som en uppkörning eller examination i dop. Alla blev godkända. En fin dag tillsammans. Lärande samtal och återkoppling. Vi blev både störda och berörda. På bra sätt.
Lärandet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut är något helt annat. Vi väver relationer och erfarenheter. Där får vi upprepa och upprepas. Vi nöter och stöter och blöter. Vandringen från akademisk teologi till pastoralteologi är vacker. Allt är som det ska bli.
På bussen till Gottsunda på morgonen var vi inte så många. På bussen tillbaka in till centrala Uppsala på eftermiddagen var vi väldigt många. Lite var det som att vara i en annan värld en dag. Och jag har svårt att känna mig hemma i det lite stela som jag känner att Uppsala är. Men det är fin att vara här.
Hanna och jag gick till Lisa. Vi tatuerade in våra minnesbilder av Vilda. Jag passade också på att göra ett tetragram på vänster handled, ett kristogram på höger. En 44 för pappa och att hjärtkors i nacken. Nu är evangeliet som blev klottret på mina armar färdigt. Som en karta. Det är dags att gå vidare med en kartan under huden.
Vad betyder nåd? Det kan betyda julnattsmässa. Att få stå och leda 500 människor som samlas långt efter Kalle, Karl-Bertil, massor av mat och klappar. För att höra berättelsen om när det som är bortom vårt förstånd blir människa för att försonas med oss. För att försona oss med livet. För att rädda oss från döden. Att jag får göra det är bortom det jag kan förstå.
Amen.
Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.
Saknar Vilda. Saknar pappa.
Får ett tidigt besked från Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Jag är antagen till det pastoralteologiska slutåret som kommer att delas mellan Uppsala, Glanshammar och hemmakontoret. Villkoret är att mina akademiska studier blir klara, att min magisteruppsats blir godkänd och att jag kan ta ut examen som teologie kandidat och teologie magister. Så tillbaka till uppsatsens slutliga justeringar nu.
Men ändå. NÅD! TACKSAMHET!
Vox Nicolai hade luciakonsert idag. Och den finaste lucian. När hon gick upp längs regnbågsmattan såg jag något bortom det omedelbara. Något om någon som ska där flera gånger. Blev rörd till tårar. Tänk ändå vad livet bär.
Det verkar som att Europa, eller åtminstone EU, är på väg mot ett krig vi inte riktigt såg komma. Nämligen att både USA och Ryssland vill förstöra Europa. Kulturkriget är i full gång. Från ena hållet sedan länge, från det andra hållet sedan ganska länge också troligen.
Det känns som att de som preppat hårdast genom att driva på för mer vapen, NATO och annat snart står utan argument. Vi lär inte vinna det här kriget heller. För kriget mot oss själva är förlorat redan innan den första missilen skickas.
Vägen går genom hjärtat i korset. Där relationen mellan människorna och det som skapat dem och håller dem vid liv är i centrum liksom relationen mellan människorna (och allt levande). Där relationerna korsas finns hjärtat. Där finns också fästet för det det som kallas medvetandet och samvetet. Alltså vetandet vi har tillsammans, med varandra.
I min tro heter hjärtat Jesus. Det som skapat oss och håller oss vid liv har fått namnet Gud. Här behövs inga krig. Bara att stilla mottagande av nåden. Instinktivt och intuitivt vet vi alla det här. Från den stund vi blir medvetna. Men ett liv i människornas påhitt med politik och kultur får oss att tro på andra saker. Som att krig går att vinna.
Det enda som kan rädda oss är omvändelse. Alltså att vi vänder tillbaka hem igen. Till det och den vi kom ifrån.
Praktikveckorna i Längbro är över. Fick avsluta med en väldigt fin högmässa samt en minnesgudstjänst som berörde mig djupt. Sedan åkte vi till Kumla för den stora minnesgudstjänsten där. Nu har min pappas namn lästs upp för sista gången i kyrkan. Tårar och ont i huvudet. Men allt är som det ska, även om det just idag när vi också hälsade på Vilda ute i Fransiskuslunden inte riktigt känns så. Det är tomt. Jag saknar pappa. Jag saknar Vilda. Nu är jag trött. Amen.
