fredrik welander i ett långt samtal
Praktikveckorna i Längbro är över. Fick avsluta med en väldigt fin högmässa samt en minnesgudstjänst som berörde mig djupt. Sedan åkte vi till Kumla för den stora minnesgudstjänsten där. Nu har min pappas namn lästs upp för sista gången i kyrkan. Tårar och ont i huvudet. Men allt är som det ska, även om det just idag när vi också hälsade på Vilda ute i Fransiskuslunden inte riktigt känns så. Det är tomt. Jag saknar pappa. Jag saknar Vilda. Nu är jag trött. Amen.
Predikan
2 november 2025
Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro
Job kapitel 17, vers 15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?
Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49
Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40
Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
Predikan
Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.
Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.
Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.
I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.
Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.
Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.
Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.
En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:
Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger
Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.
Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.
Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.
Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.
Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.
När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.
Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.
Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.
I Psaltaren 116 kan vi läsa:
Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.
Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.
Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.
Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.
Vi får be:
Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.
I Jesu namn.
Amen.
Betraktelse
1 november 2025
Alla helgons dag – Helgonen
Jesaja kapitel 60, vers 18-22
Man skall inte mer se våld i ditt land,
förtryck och förödelse inom dina gränser.
Dina murar skall du kalla ”räddning”,
dina portar ”lovsång”.
Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen
och månen inte lysa dig med sitt sken.
Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus,
din Gud skall vara din härlighet.
Din sol skall aldrig gå ner
och din måne aldrig avta,
ty Herren är ditt eviga ljus,
din sorgetid är förbi.
Alla i ditt folk skall vara rättfärdiga,
och de skall för evigt äga landet.
De är skott som jag har planterat,
jag har skapat dem för att visa min härlighet.
Av den minste blir det en skara på tusen,
den ringaste blir till ett mäktigt folk.
Jag, Herren, skall låta det ske snabbt,
när tiden är inne.
Hebreerbrevet kapitel 12, vers 1-3
När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.
Matteusevangeliet kapitel 5, vers 13-16
Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Vi är jordens salt. Vad betyder det? När Jesus levde för länge, länge sedan så fanns det inga kylskåp. Istället använde människorna salt för att mat inte skulle ruttna. Men de använde också saltet för att maten skulle bli godare, precis som vi gör. Dessutom använde de saltet i sina heliga handlingar. I det som skulle kunna kallas deras kyrkor.
När Jesus säger att vi är jordens salt så menar han kanske att vi ska hålla världen levande och fin tillsammans, lyfta varandras smaker i livet, vara snälla mot varandra och leva så att kärlek sprids i världen.
Jag tror att det betyder något liknande när Jesus säger att vi är världens ljus. För Gud ger oss sitt varma ljus och låter oss kunna vara som varma ljus för varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra.
Författaren och illustratören Charlie Mackesy har precis kommit ut med en ny bok. Den heter För alltid i hjärtat och fortsätter berättelsen om pojken, mullvaden, räven och hästen. I den här boken stormar det. Vännerna, alltså pojken, mullvaden, räven och hästen, är utsatta och lite vilse mitt i en storm. Boken är en fin beskrivning av livet. Här finns fina bilder och lika fina ord, som översatts varsamt av Uje Brandelius. På många sätt är den väldigt lik det som Jesus säger om saltet och ljuset. Men i den här boken används andra ord. Pojken säger att han känner sig sååå liten och mullvaden svarar att pojken gör STOR skillnad för sina vänner. Räven förstår att det behövs mod för att älska. Tillsammans kommer vännerna fram till att alla som är arga låter högt men att floder av kärlek och mod liksom tyst, obemärkt och alltid flyter fram genom världen.
När sommaren tog slut, så tog också min pappas liv på jorden slut. Jag kommer alltid att sakna min pappa och ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå det där med att också min pappa var salt och ljus. Precis som Vilda, golden retrievern som gick med mig i tolv år och sju månader. Hennes sista andetag föll när löven började falla för ett par veckor sedan. När hon lämnade oss här på jorden så förlorade jag något av det viktigaste jag hade. Hon var min bästa vän och mitt ankare i livet. För mig var hon som vännerna i Charlie Mackesys berättelse. Hon var mycket av det jag inte lät min pappa vara. En trygg hemmahamn och en vägvisare.
Men, det är inte bara de som lämnat oss som är salt och ljus. Vi får ju också vara det. Gud vill inte att vi ska vara rädda. Gud ser oss och vill att vi ser varandra. Gud älskar oss och vill att vi älskar varandra. Även i vår tid. Ibland låter vi som är vuxna högt och verkar vara osams. Precis som Jesus så möter vi jobbiga saker. Men Jesus mötte allt och alla med kärlek och visdom. Vi får också tro att vi kan göra det. Det är fortfarande möjligt för oss att återvandra till den goda tanken.
Kanske talar Jesus till oss genom mullvaden i boken. När vännerna blickar ut över en vacker utsikt säger mullvaden: Det här är min favoritplats. Pojken frågar om det är för att det är så vackert. Men mullvaden svarar att det är hans favoritplats eftersom alla är här. Nu är det vi som är här. I en liten kyrka, tillsammans. Jesus Kristus bjuder in var och en av oss att äta med honom. I ett litet platt vitt bröd och några droppar vin vill Jesus ge oss något vi behöver. När livet kommer mot oss med allt det har med sig så tvingas vi att möta både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Ibland är det härligt att vara människa, ibland är det inte så härligt. Men vi är tillsammans. Som ljus och som salt. Ni som är ledsna nu ska bli glada igen, säger Jesus. Ord som är bra att påminnas om den här helgen.
Jesus vet nämligen att Gud alltid tror på dig och mig. På var och en av oss.
Betraktelse
29 oktober 2025
Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro
Johannesevangeliet kapitel 9
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.
I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.
När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.
Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser
Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.
Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.
Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.
Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.
Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.
Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:
Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.
Amen.
En av mina favoritartister, David Urwitz, har precis släppt ett nytt album. Där finns en sång som känns i magen idag. ”Först när själen har bestämt sig” heter den. Jag spelar den på repeat medan jag dammsuger. Mina ögon tåras. Tacksamhet. Tänker på pappa. Tänker på barnen som kallar mig pappa. Tänker att jag ska få det gjort, jag också.
”Och jag lyckades resa mig
En dag stod jag upprätt utan hjälp
och jag tog ett steg
och jag kunde gå helt själv
Och jag håller min pappas hand
Han visar mig världen utanför
Jag gör som pappa sagt
Han sa: Du kan om du gör ett försök
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig
Och livet som hejdar sig
Jag står bakom hörn så att jag inte syns
Jag är vuxen nu
Men jag kan inte ta mig ut
Åren som går sin väg
Men jag kommer ingenstans
Allt jag drömmer om
Är att hitta det som fanns
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig
Och först fram på morgonen
När alla slutat tro
Vet jag vart jag ska
Och att jag kommer att få det gjort
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig”
Det tar så lång tid att bli ung. Livet hittar oss och allt är som det ska bli.
Resan tillbaka till Morlanda kyrka med det vackra bårtäcket är avklarat och därmed är uppdraget utfört. När vi parkerade bilen utanför huset på landet så hade den mest magnifika regnbåge jag sett spänts över dalen. Jag väljer att tolka det positivt. Vi är inte ensamma.
Det var en ganska så plågsamt process att komma fram till talet jag ville hålla på minnesstunden för min pappa. För det finns så mycket jag känner att jag måste säga, nu när det är sista gången jag kommer att säga de sakerna på det här sättet. Men formen för ett tal, och människor förväntan på det har i kombination med vår samtids höghastighetskultur gjort att långa tal inte längre fungerar. Så det får bli i skriven text som det jag faktiskt ville säga får ta plats.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa och Kriemhilde Welander mamma. Det är ungefär det jag vet om mig själv just nu… för resten är upp och ned just nu, sedan pappa blev sjuk i mitten av juli. Min fina pappa, som alltid varit så frisk och pigg. Hur kunde det bli så här?
Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Jag var där när hans sista andetag togs. För mig är det uppenbart och uppenbarat att det som hände då inte går att förstå med världsliga och rationella tankar. I det sista andetaget lämnade ALLT som var pappa hans kropp. Livet som var Per-Åke Welander lämnade kroppen som burit det, men det livet har knappast blivit ett slutgiltigt ingenting. Nej, för mig är pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än likgiltig. Att allt är upp och nedvänt nu känns mer som en nära-livet-upplevelse än en nära-döden-upplevelse. Alltså är det här en text om liv. Kanske något av en predikan. Den får ta den plats den behöver.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. Och som han är värd den vilan. Spåren efter honom tar slut ungefär här, men vi kan följa dem bakåt och fortsätta att själva gå framåt. Riktningen är nog ganska tydlig och jag tror det är ett sätt att förstå antika ord om att livet besegrar döden. Håll kursen!
När pappa fyllde åttio så samlade han stora delar av sin familj på Svenska kyrkans kursgård Solliden strax norr om Örebro. Där slöts cirklar, där skapades möjligheter till försoning. Där såddes nya frön. Allt tack vare pappa. Som öppnade dörrar som behövde öppnas. Jag måste tacka pappas livskamrat, Ann-Marie, för att det blev så. För hennes kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Hon var med och öppnade dörrarna. Och nu har vi fått nya rum att dela, vi som fortfarande andas och är. Där kan vi bära känslor tillsammans, men också skratta ibland åt minnen vi har.
Pappa har berättat om den lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som han läste högt ur varje dag där hemma. Jag väljer nu texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Det finns så mycket pappa i de där fina raderna. För Ann-Maries skull måste jag också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här är de två sista verserna översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt långNu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Jag ser och känner Ann-Maries sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Vi är tillsammans i sorgen.
Jag höll ett tal till pappa där på Solliden, när han fyllde åttio. Där det viktigaste var ungefär det här. Jag bad min bröder Perra, Magnus och Bror. att ställa sig upp. Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. På minnesstunden stod vi där igen. Sedan bad jag vår systers dotter Laura att ställa sig upp, eftersom hon nu tagit sin systerplats i syskonskaran och därmed fått ett gäng medelåldersbröder. Hon är nu välkommen in i den stabilt ostabila samlingen kallad syskonen Welander. Sedan bad jag våra barn – Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia och Freya – att ställa sig upp. Inte heller de skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, deras farfar, som nu faktiskt till kunde kalla sig farfarsfar. Till Elicia, Selma och ett alldeles nytt litet liv, lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Ansvaret som ligger på oss är stort. För nu är det vi som ska:
Jag borde kanske sluta här. Men sedan den 22 augusti i år så tänker jag varje dag, minst en gång: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Så jag måste fortsätta en stund till, för det tror jag att pappa vill. (Fler rim blir det inte, men jag kanske kan lära mig.)
På Solliden berättade jag för pappa om hur fint det var att minnas hans matlagning. Och de stunder när det bara var han och jag, i den gula R5:n eller den gröna Volvokombin, på väg till fotbollsträning eller match. Jag försökte sätta ord på att omsorgen han lade ned på sina kluriga julklappsrim faktiskt nådde hela vägen fram. Jag ville förklara hur varm jag blir av minnena av stunder när vi tittade på gamla smalfilmer eller diabilder på projektor. Eller på Tipsextra, när pappa somnade till den sövande engelska fotbollen. När jag satt kvar, nära pappa.
Jag försökte också säga något om utflykter och guidningar och hur hans sätt att vara pappa påverkat mina sätt att vara pappa. För jag råkar ju ha gjort många av de där sakerna själv, typ alla. Men det är inte bara genom mig som min pappa möter mina barn. Det gjorde han så bra själv. På sitt eget sätt. Nära, men med stor respekt och ovilja att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller. Men några av oss blir rädda för att störa, eftersom vi är rädda för att bli avvisade. Det finns ofta en orsak till det.
Där på Solliden behövde jag också säga något om några avgörande stunder i livet när pappa såg mig och kom och hämtade mig. Precis som han gjorde där utanför Solliden när jag smet ut och tog en cigarett för att hämta mig från känslostormen efter det där talet. Han sade några ord som lappade ihop saker som varit trasiga i mig sedan vårt uppbrott i mina tonår. Pappa hämtade mig. Drog mig nära sig. Höll om mig. Jag som varit så långt borta, så länge. Jag klarade mig själv, höll mig på min kant, ville inte störa och inte bli störd men… pappa kom och hämtade mig ändå när det behövdes. För när jag hade svåra år så kom han till mig, trots att jag inte hade kommit till honom under hans svåra år. Jag tror att det var något han lärde sig och det är något jag tror att jag lär mig.
Den sista gången vi fick några timmar på tu man hand var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära.
Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista sång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Och fram till den stunden när de kommer för att hämta mig, så kommer jag, varenda dag jag får leva… att sakna. Men nu är det min tur att vara den där pappan fullt ut. Och jag lovar att – varje dag – försöka att fortsätta att se världen på samma sätt som mannen som genom en liten smalfilmskamera gjorde vad han kunde för att bevara det han såg. Vid den där festhelgen förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Det gör också de timmar av samtal som min bror Magnus har spelat in med pappa. Som jag snart kommer att våga lyssna på.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Det är en bild jag tror att pappa skulle gilla också. Det finns tid till försoning, sade pappa till mig för snart två år sedan. Jag vet att han såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen och ämbetet är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA påminde pappa mig om något väldigt viktigt. Genom den tacksamhet han kände för att få ha räddat liv, och tacksamheten han kände för att ha fått leva sitt liv. Han ville verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu jag – med stora skuldkänslor – förstår att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Idag förstår jag att det var först när jag var tillräckligt gammal och vis, som vi kunde mötas fullt ut.
Författaren och illustratören Charlie Mackesy har skrivit en bok om pappa och mig. Jag tror att det kan handla om många av oss, kanske alla. I boken är det oftast fina bilder på en pojke, en mullvad, en räv och en häst. Pojken är ensam, vilse och full av stora frågor i en liten kropp. Han möter en mullvad som mest av allt är sugen på tårta, men dom tittar på världen tillsammans. De möter räven som är en aning tyst och misstänksam, stukad av livet, ute i kylan. Hästen är störst av dom alla, men också den snällaste. Precis som vi, så är dom olika. På en av de första sidorna frågar mullvaden pojken: ”Vad ska du bli när du blir stor?” ”Snäll”, svarar pojken och frågar i sin tur mullvaden vad framgång är. ”Att älska” svarar mullvaden. ”Ibland känner jag mig ensam”, säger pojken senare i boken. ”Jag också”, svarar mullvaden då, och lägger till ”men vi älskar dig och den kärleken kommer alltid att leda dig hem”. ”Jag tror att alla bara försöker komma hem”.
När pappa hämtade mig den senaste gången så berättade han att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Men nu när vi var så många som samlades för pappas begravning så tänker jag att kärleken hittade pappa. Vi är nog många som på olika sätt varit både mullvadar, rävar och hästar i pappas liv. Om du tycker att ord som Gud, tro, hopp, nåd och tillit är lite för stora för att närma sig, då rekommenderar jag den här boken. Den kanske handlar om dig också?
Gud tar hand om pappa nu. Jag känner att Gud finns i andetagen som blåses in i mig och ger mig liv. Pappa är med mig i den fördjupade blicken som klarnat i mina ögon. Jag hoppas var och en av er ska få känna något liknande.
Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gjorde hans liv så mycket rikare. Livet kan besegra döden. Om vi tror på det. Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig.
Jag har alltid vetat det.
Och det gör mitt liv så mycket bättre.
Jag är tacksam för att jag får upptäcka dig i mig.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget,
eftersom vi alltid hör samman.
Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än.
Jag har några saker kvar att uträtta först.
Jag har några människor att hämta när de behöver mig
och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer.
För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var, men på mitt sätt ska jag ta hand om allt som du lärt mig.
Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans.
Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags.
Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.
Pappa är nu formellt överlåten till Gud. Vid begravningsgudstjänsten biträdde jag prästen Kent Karlson och Kumla kyrka var full av människor. Vi minnesstunden höll jag det här talet.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa. Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Men pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än ett likgiltigt ingenting.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. En välförtjänt vila.
Ann-Marie, din kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Du var med och öppnade nya vägar. Och nu har också vi fått stigar att vandra på tillsammans med alla känslor vi måste bära nu. Du är inte ensam, ingen av oss är ensam.
Du har berättat om den här lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som pappa läste ur varje dag. Jag läser texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Så mycket pappa i de orden.
Jag ska också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång
Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Ann-Marie, jag ser och känner din sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Och alla som är här. Vi är tillsammans i sorgen.
Stå upp: Ni som är pappas barn. Perra, Magnus och Bror.
Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. Stå upp Laura, vår systers dotter som nu får ta hennes plats i vårt stabilt ostabila gäng. Välkommen till bröderna Welander.
Stå upp: Ni som är våra barn, Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia, Freya… Inte heller ni skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, er farfar eller morfar…. eller faktiskt till och med farfarsfar. För nu finns ju också Elicia, Selma och ett alldeles nytt liv i lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Vi kan inte vara pappa, men vi kanske kan låta honom leva vidare i oss.
Sedan den 22 augusti frågar jag mig minst en gång varje dag: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta fråga mig det. Jag hoppas aldrig att sluta känna ånger över att det gick så många år innan jag kunde släppa taget om mitt lättstörda högmod och pappa kunde släppa taget om sin rädsla för att störa mig. Något kom emellan oss för många år. Och något har ärvts ned i mig. Jag vill vara nära, men också jag är rädd för att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller.
Under sitt åttioårsfirande kom han och hämtade mig när jag smet ut och rökte efter att ha hållit ett tal till honom. Som slutade i tårar. Pappa drog mig nära sig. Höll om mig. Jag försökte hålla om tillbaka. Ge tillbaka något som jag nekat honom väldigt länge. Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista gång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Hon fick leva i tolv år och sju månader.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Jag vet att pappa såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA ville pappa verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av alla hans principer… kärleken.
Den sista gången vi fick några timmar – bara pappa och jag – var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära. Han berättade då för första gången att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Han togs ifrån sin mamma. Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gav honom den där kärleken som berövades honom som nyfödd.
Vid den där festhelgen på Solliden förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Så fortsätter pappas liv att vara allting, istället för ett likgiltigt ingenting. Och jag ber om att få behålla pappas klara blick.
Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig. Jag har alltid vetat det.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget nu, eftersom vi ändå alltid hör samman. Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än. Jag har några saker kvar att uträtta först. Jag har några människor att hämta när de behöver mig och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer. För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var… men på mitt sätt. Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans. Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags. Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.