fredrik welander i ett långt samtal
Vi är i Rättvik. Här är det väder. Imorgon väntar Winnerbäck i Dalhalla. Och lite annat. Skönt att komma från Örebro. Det var länge sedan. Kikade in i kyrkan och bjöds in att biträda på Sinnesrogudstjänst. Avböjde pga av andra planer (mat) och ångrar det nu.
Midsommardagen 2024. Har jag någonsin upplevt en finare sådan? Eventuellt inte, för när Alex Bengtsson och Bianca Gutierrez blev Guiterrez-Bengtsson så blev det ett bröllop jag aldrig upplevt maken till. Så enormt mycket kärlek, värme, respekt. Så många språk. Så många rätade ryggar och nyfikna blickar. Det finns ett levande hopp. För människorna som slagits ned. Som rests upp igen. Jag är tacksam över att jag får möta människor som Alex. Sällan har en människa på så många sätt varit en vägvisare.
Livet är vackert, även på de andra sidorna.
Den här lille pojken växte upp och blev äldre. I 28 år och 20 år två människor kallat honom pappa. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Världens finaste mysterier som fyller mig med mening och kärlek. Jag önskar att den lilla pojken som fortfarande är jag kunde lära sig ännu mer av dem. De är den stora gåtan. Frågetecknet som aldrig kommer att rätas ut.
Vaknar på morgonen. Maria kommer in med frukostbricka. Hon bäddar in mig i kärlek och värme. Och fina presenter. Jag har inte gjort något för att förtjäna hennes kärlek, men får den. Vi ramlar mot varandra. Vi går tillsammans. Det är fint. Min mamma postar en bild på Facebook. Det har hon gjort tidigare. Jag tittar på den lille killen med blicken långt, långt bort. Undrar hur det går för honom. Jag tror att han finns kvar i den som blev jag. Den där blicken som aldrig riktigt hittade sitt fäste… har gjort det nu. Allt är som det ska bli.
Jag längtar efter mina barn. Jag känner ett stråk av skuld röra sig runt mig. Människor jag tappat bort. Saker som inte blev. Mest av allt körs jag över av den vänliga och varma våg av hälsningar som kommer in under dagen.
Vi hör ihop.
Nu är det lite motigt. Vårens kurser är igång. Skoningslöst igång. Fantastiskt intressanta på så många sätt, men också så svåra. Eller åtminstone så snabba. Tempot är högt och det ska lämnas in saker mest hela tiden känns det som. Jag känner mig matt. All denna så kallade vetenskap om tro som egentligen är vetenskap om människors sätt att tänka kring tro. Det är i mångt och mycket ett meta-perspektiv på allt. Ibland önskar jag att teologin kunde frikopplas från de modernt vetenskapliga kraven. Mysteriet är nämligen borta. Långt borta. Det sägs att många som läser detta tappar lusten. Begraver sitt kall. Jag förstår det.
Men… för mig handlar det nog mest om tempot. Kanske måste jag tänka om och sluta vara så rädd för min egen ålder? Det får helt enkelt ta den tid det tar.
Idag fyller Maria år. Hon är borta på konferens i Småland. Men på torsdag återförenas vi. Jag älskar henne. Att vi hamnat här, att det är just vi som vandrar tillsammans längs vägen hem. Det är något mystiskt med det. Allt är som det ska bli och jag är så tacksam för det. Något att tro på.
Vilda. Delawares Venice. Elva år idag. Firas i tacksamhet, stillhet och kärlek. Hon är en av de viktigaste varelser som gått tillsammans med mig genom livet. Jag älskar henne på djupet.
Grekiskan går. Det är oerhört kämpigt, men så här långt går det. Den uppsatsförberedande metodkursen är lättare. Ser fram emot att skriva första uppsatsen nästa höst. Ämnen börjar klarna. Mörkret lägger sig allt tidigare, jag har börjat frysa och världsläget är lika mörkt som kvällarna nu. Svårt att se något hopp om fred på lång sikt. Snarare tvärtom. Våldet efterfrågas av allt fler och vi brukar ju få det vi ber om ungefär.
Lilla barnets etablering i Linköping verkar fungera fint. Jag är lite orolig hela tiden, men det är väl som det ska. Stora barnet verkar må alla tiders i sin relation och sin kreativitet.
Vilda blir äldre. Hon är segare och tröttare. Men vi hänger i på dagarna tillsammans. Jag behöver henne.
Jag har dragit mig tillbaka från nästan hela mitt gamla liv. Åtminstone allt som var på ytan. Prestationen, hetsen och viljan att vara bäst. Världen är fortfarande befolkat av människor som gör sig funktionellt dumma lite för ofta för att uppnå kortsiktiga begär, men jag har lärt mig att leva med det. Jag håller mig på min kant, ägnar mig åt mina studier och det är en lång kvar att gå där. Samtidigt älskar jag att få vara i sammanhang där det som händer nu delas med andra människor. Som att få predika, vilket jag får göra på söndag igen. Om samhällsansvar. Har den del att säga om det. Men inte längre bara för att jag har ord. Nej, främst för att människor för länge, länge sedan redan har skrivit om det. Och jag får ta deras ord till oss här och nu, filtrerade genom min erfarenhet.
Den känns overkligt fortfarande. Men jag står uppsatt i kyrkans kalender. Fint och tacksamt.
Tågluff till London. För att träffa Marias syster. Åkte via Köln där vi stannade för att se domkyrkan och bekanta oss med Rhen-stranden. Väl i London bodde vi på The Highbury Centre och kryssade oss runt i staden med kollektivtrafiken. Hemresan stördes lite av den värsta sommarstormen någonsin i Holland. Så vi kom aldrig till Amsterdam som tänkt utan fick ett bonusdygn i Hamburg. Har kikat på magnifika kyrkor och konserthus. Ätit gatumat och fascinerat konstaterat att det bara var när vi skulle in och ut ur England som vi behövde visa våra dokument. Aldrig annars. Tillit fungerar fortfarande. Fina tio dagar. Tacksam. Noterar också hur väl klyftorna mellan människor syntes längs hela resan. Inte bara som vanligt, utan skarpare och klarare. Konstutställningarna vi såg i Köln och London underströk detta.
Något är väldigt trasigt mellan människorna. Och mellan människorna och Skapelsen.
När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.
Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.
16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.
Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.
Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.
Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.
Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.