Predikan: Förlåtelse och storstädning

Hosea kapitel 11, vers 8-9

Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma
och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror,
all min medkänsla väcks.

Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,
jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,
ty jag är Gud och inte människa,
den Helige mitt ibland er.
Jag kommer inte med skräck.

Första Thessalonikerbrevet kapitel 5, vers 13-15

Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 9-15

Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.


Predikan

Dagens texter leder tankarna till storstädning. Tillfredsställelsen i det rensade avloppet och korsdraget. Jag återkommer till det, men måste börja i en fråga som en ung människa ställde till mig: Hur kan kristna vara så förlåtande? Det går väl inte att förlåta all skit som människor gör, som våldtäkter och mord och djurplågeri? Vi tar den frågan med oss, den är viktig. Livet är fullt av goda intentioner, och vi kommer att misslyckas, om och om igen. Men, Guds rike är inte något skräckvälde. Vi får försöka göra så gott vi kan. Om vi förlåter varandra så blir vi förlåtna. Vi lär oss av misstagen och går vidare tillsammans. Det tar vi också med oss, från profeten Hosea, aposteln Paulus och Jesus.

Men, hur ska vi då kunna vara så där förlåtande? Världen har ju spårat ur på så många sätt och jag är ju bara en liten vanlig människa. Vi behöver nog vägledning. Orden i bönen som vi kallar Herrens bön, den som människor uttalat i generationer före oss, och kommer att uttala i generationer efter oss… de orden kan vägleda oss.

Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Låt oss stå kvar vid de orden. Förlåt oss, liksom vi har förlåtit dem. När bad du någon om förlåtelse senast? Varför gjorde du det och hur blev det? När gav du någon förlåtelse senast? Varför, och hur blev det?

Förlåtelse är inget vi kan ta. Vi kan ge den eller vi kan be om den, men vi kan inte ta den. För att be om den behöver vi känna skuld. Ha någon slags insikt om att vi gjort något som kräver att vi ber om förlåtelse, för att något ska bli helt igen. Inte sällan kommer den insikten med samvetet som håller oss vakna.
Men, när vi ber om förlåtelse så vänder vi upp och ned på makten, ungefär som Jesus gör. För det är bara den sårade som kan förlåta. Och i förlåtelsen så är det som att själen storstädas. Både i den som får förlåtelsen och den som ger den. Något ställs till rätta i försoningen.

Men förlåtelsen är inte bara individuell. I vår tid är det lätt att hamna där, i min egen skuld, eller ännu oftare i nånannans. Men all omvändelse är inte personlig och i Herrens bön är det VI som ber om förlåtelse för VÅRA skulder, så kanske behöver vi prata mer om vår kollektiva skuld. Alla de skäl vi har att be Gud och Skapelsens alla små liv om förlåtelse. För allt dåligt vi gör som kollektiv mänsklighet, som samhälle. Krigen mot varandra, djuren och naturen. Som förstör miljö och klimat. Jakten på ekonomisk tillväxt som får oss att göra livet till en råvara. Som får oss att göra fel, trots att samvetet säger oss att det är just…fel. Som får oss att konkurrera mot varandra, istället för att leva i fred och frihet med varandra.

Men, vår tids cynism är inte ditt fel. Inte heller mitt. Vi löser inte problemen vi skapat tillsammans i generationer genom att må dåligt hemma, i ensamhet. Och vi kommer aldrig att kunna försöka lösa de där problemen om vi inte förstår att vi gör fel tillsammans och behöver be om förlåtelse tillsammans och vända om tillsammans för att världen ska bli hel igen.

Vi får följa Jesus och försöka göra något gott. Samvetet kallar oss att vara och att göra fred, respekt, värdighet och kärlek. Det kan nog vara så att livets verkliga mening kommer att hittas i det rena samvetet. Kanske är det till och med så att det bara är i det rena samvetet som vi är verkligt mottagliga för det rena och ljusa som ger oss liv och mening, alltså Guds kärlek. När vi ber Gud att förlåta våra skulder liksom vi förlåter… då kan Gud dra upp oss ur vår fallna och påhittade verklighet, så att vi får bli pånyttfödda i den verkliga verkligheten i Guds kärlek. Våra egna påhitt kommer aldrig att befria oss på det sättet.

Det är som att storstäda. Eller flyttstäda. Vädra ut ordentligt och dammtorka varenda liten yta. Rensa avloppen minutiöst. Rengöra ugnen och kylen så att varenda litet sot och lökskal försvinner. Frosta av frysen. Putsa fönstren.
Det kan vara jobbigt, men när vi gjort det står vi i ett behagligt rent hem. På bonade golv. Redo för något nytt.

En annan värld är möjlig.

Profeten säger: Gud kommer inte med skräck. Aposteln Paulus säger: Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra. Och i Herrens bön, är det vi som får be om förlåtelse och tillsammansskap i orden vi får av Jesus.

Den unga människan och jag kom tillsammans fram till att mänskligheten måste vara förlåtande, för alternativet – Öga för öga och tand för tand – kan bara ta oss till utplåning. Och i Bergspredikan säger ju Jesus att: Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Gör inte motstånd mot den som gör det onda, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra till. Och den kristna gatu-aktivisten Dorothy Days ord ekar från de fattigas och utstöttas kvarter:

Vi älskar Gud bara så mycket som vi älskar människorna vi minst av allt vill älska. Kärlek driver bort rädsla, men vi måste övervinna rädslan för att komma tillräckligt nära… för att älska dem.

Jesus vill befria oss från rädsla och möta oss, redan nu, i vinet och brödet. Jag är livets bröd, säger han. Den som kommer till mig ska aldrig hungra. Jag är levande vatten, den som tror på mig ska aldrig törsta. Där finns viktig vägledning. I det försonade korsdraget (+). Vi får allt vi behöver i den gränslösa förlåtelsen. Tillsammans sänds vi ut i världen för att göra något gott. Hur vi ska göra det? Hur vi ska vara så där förlåtande? Det får vi fortsätta att upptäcka tillsammans.

Vi kanske kan börja med att städa ordentligt, och öppna upp för korsdrag?

Gud, förlåt oss och hjälp oss att förlåta. Ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.


Predikan hölls 8 november 2026 i Glanshammars kyrka, 23:e söndagen efter trefaldighet.

Alla helgons dag: Vi hör till

Psaltaren psalm 126, vers 1-6

En vallfartssång.
vi skrattade, vi sjöng av glädje,
och jublet steg från våra läppar.
Då sade man bland folken:
Herren har gjort stora ting med dem!

Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada.

Herre, vänd vårt öde,
liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.

De som sår under tårar
skall skörda med jubel.

Gråtande går de
och sår sin säd.
Jublande kommer de
och bär sina kärvar.

Lukasevangeliet kapitel 6, vers 20-26

Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:
”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.

Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.
Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Betraktelse

Er tillhör Guds rike. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är vårt? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

Jesus vänder upp och ned på begreppen i Saligprisningarna. När han beskriver de sörjande och lidande, de hungrande och törstande som saliga. Den som är i akut sorg kan nog känna att ord kan vara både hjälp och stjälp när vi måste gå över kyrkogården i ovana kostymer. Men vi behöver närma oss för Jesus ord, för de kan betyda något viktigt. Vi är välkomna att stå så nära Jesus, att vi ser vad han ser.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Jag såg Lars Winnerbäck igår kväll. Han har i två av sina nya låtar satt starka ord på både sorg och längtan. Och med tanke på responsen och hur publiken (de flesta i min ålder) passionerat sjöng med i hymnen till livet kring kyrkan och raderna om att gå över kyrkogården efter en begravning i de där ovana kostymerna… så hör vi fortfarande ihop. I den monumentala klagovisan ”Tills vi gnistrar igen” vändes samtidens mörker i ett ljust hopp när tusentals röster förenades i orden om att vi måste:

Strö lite hopp över världen
Få in lite ljus i själen
Tills vi gnistrar igen

Det bor ett hopp i längtan. Mörkret har inte vunnit över ljuset. Kanske brinner också längtan i alla ljusen som tänds här och i hela vårt land just den här veckan? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. Då står vi nära det där ljuset som brinner så klart. Guds kärleks ljus.

Där tror jag att meningen med orden er tillhör Guds rike går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till evigheten som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till något som INGEN människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den och tar emot den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. Och i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med de som gått före oss. Vi hör liksom dem vi tänder våra ljus för, och de som ska tända sina ljus för oss en gång, vi hör alla till Guds framtid som väntar oss.

De som sår under tårar ska skörda med jubel står det i Psaltaren 126. Er tillhör Guds rike, säger Jesus. Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss: Vi hör till.

Amen.


Betraktelse som hölls vid minnesgudstjänster lördag 31 oktober 2026 i Glanshammars kyrka.

Roliga saker att göra: Skriva under bröllopsinbjudan

Sådär. Nu är det offentligt och det här inlägget kan publiceras. Jag skriver det på kvällen den 28 september 2026, men det publiceras senare. Jag har nu skrivit under ett hundratal inbjudningar. Till bröllop. För Maria och jag kommer att gifta oss lördag 25 september nästa år. Det kommer att bli fint. Vi har bokat två kyrkor (Varnhem som rymmer många och Friggeråker som är liten och intim och nära) eftersom vi inte är riktigt säkra på hur många som vill vara med och fira. Vi har också bokat en stiftsgård (Flämslätt) för fest i tre dagar.

Allt är som det ska bli.

Liten pappa

 

Rum 32, plats 1. Thoraxkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Här har Ella varit sedan igår kväll. Efter att hon svimmat av i en frisörstol vill de hålla henne kvar för observation. Återkommande EKG:n, ultraljud och andra kontroller. Jag har ställt om min vecka och gör henne sällskap. Ikväll sitter jag i hennes studentrum och känner mig lite liten och otillräckligt igen. I lördags satte vi pappas aska i havet och ikväll är jag här. Ibland blir den världsliga tillvaron väldigt levande. Det kan fortfarande göra mig lite liten och ledsen. Men det går. Vi är burna, omslutna och älskade.

Jag har en bild på henne från för många år sedan. När hon ligger utmattad på Huddinge sjukhus efter att vi upptäckt att diabetes även blivit hennes börda att bära. Då var hon knappt år och jag tog en svartvit bild på mitt lilla barn som sover bland slangar, pumpar och maskiner. Den här bilden, tjugo år senare, har mer färg. Hon är i goda händer och de kollar upp henne för att säkerställa att hon inte har något problem med hjärtat. Jag åker dit imorgon bitti igen, när det är dags för rond. Det ser ju bra ut. Det finns många skäl att känna både tillit, hopp och tro.

Men jag känner mig lite liten. Så nu ringer jag hem till Maria.

Vila, sorg och ett år senare

Min pappa är död. För ett år sedan dog han på IVA i Karlskoga. I ett dokument med titeln “IVAdagboken” så är mina två sista texter följande:


22 augusti, klockan 03:10

Pappa fick fylla 81 år. 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.

Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.

22 augusti, klockan 20:17

Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Vi har kikat på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Måste ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu.


Det har gått ett år nu. Den här helgen har vi satt urnan med askan som en gång var hans kropp i havet där han ville. Fyra bröder och en systerdotter. Hans sambo skulle varit med men kämpar med en cellgiftsbehandling och kunde inte följa med ut på vattnet. När jag läser i dagboken jag förde under de där intensiva veckorna på IVA för ett år sedan så kommer något tillbaka. Kanske är det sorgen som blir akut igen. Kanske är det en lättnad som uppstår nu när vi klarat oss igenom ett år där den där sorgen blandats med tiden det tagit att gå igenom det som pappa lämnade efter sig. Kanske också känslan av att relationerna mellan oss som är kvar faktiskt är förändrade nu. För alltid.

Jag vet inte.

Ett år har gått. Ett ovanligt år. För livet tog inte paus. Allt fortsatte. På gott och på ont. Jag tänker på det där sjunde året som beskrivs i Andra Moseboken kapitel 23, vers 10-12:

”Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd. Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.”

När vi kastades in kris och sedan i sorg så hände något mellan oss. Som att livet tog tag i oss på riktigt och drog ut oss från de där tröga vanorna som så fint beskrivs av Britt G. Hallqvist i Psalm 288:

”Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska”

Jag kan inte längre se på världen som jag gjorde när pappa levde, nu när han inte lever. Han bad mig om saker. Jag bär ett annat ansvar nu. Kanske öppnade han mina ögon ännu mer för det fantastiska som livet är. Det är sorgligt att han inte kan vara med när jag prästvigs i januari. För han stöttade mig längs den här vandringen på många sätt. Och året som gått har blivit som Gud menar. Jag har lämnat och lagt bort. Vilat och valt. Det har skapat plats för andra. Återhämtning för många. Falska krav och förväntningar har bytts mot livets viktigaste saker. Sorgeåret får gärna fortsätta. Det har gjort mig klokare, mer ödmjuk och förlåtande. Mer människa, mindre maskin. Försoningen som tog plats i mellanrummet som vuxit så stort i så många årtionden var livsförändrande och avgörande. Livet och döden och sorgen och vandringen i det som hänt är viktig. Ett grundläggande villkor. Något vi aldrig kan fly.

Viloår är bra. Vilodagar är bra. Jorden behöver återhämtning. Samhället behöver det också. Människorna. Produktionstakten är så hög och många har blivit fartblinda. Jag ser det på halvhjärtade valaffischer överallt. Meningslösa klyschor och tomma ord. AI-förbättrade porträttbilder på människor som inte ser lyckliga ut. Hårda ord som lika halvhjärtat formuleras i talepunkter och manus för människor att dela och sprida.

”Den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” säger Gud. Jag tror på Sverige, säger partisten. Och invandraren ska absolut inte få hämta kraft. Det är den röda tråden i mycket av den samtidsargumentation som strålar ut från valrörelsen. Det är sorgligt.

Kanske behöver vi alla ett viloår. Så att vi kan upptäcka nådens gåvor. Att allt vi behöver ges till oss och att vi när vi upptäcker detta också får massor av tid över till att vara skapade medskapare i Guds avbild. Sådana som har tid med både sina barn och vänner. Med rörelse och relationer. Med glädje och sorg. Som inte behöver känna sig som deltagare i någon slags Hunger Games där det sägs att vi ska älska vår nästa, men hata dom andra därborta i samhällets utkant.

Min pappa förstod något när han blev äldre. Utanför Gullholmen känner jag sorgen och glädjen. Vi slutför det som pappa ville när vi låter hans aska bli ett med det hav som han kände sig så hemma vid, på och i. Fri har han varit sedan anden blåste sig ut ur honom strax efter midnatt den 22 augusti förra året. Men nu är det sista som fanns kvar av honom också hemma. Förenat med det han kom ifrån. Både till kropp och själ. Evigt vilande.

Vi som är kvar får använda våra viloår. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, säger Jesus i den här söndagens evangelietext ur Markusevangeliet. Eftersom jag läser Richard Rohrs bok ”The Universal Christ” just nu så drabbas jag hans allomfattande kristologi i läsningen av den här veckans texter. Allt hör ihop. Livets villkor är i någon mån den kristologin. Skapandet, livet, lidandet, döden. I Johannesprologen står det ju skrivet:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Allt hör ihop. Stort är trons mysterium och vi får leva mitt i det. Också när vi vilar också när vi sörjer, eller kanske allra mest just då. För livet är inte någon sportmatch. Jag ber för de som drabbas av sorg och våld. I Fagersta och hela världen.

Jag saknar in pappa varje dag. Men det går. Livet går.

Klövagården, Karleby

En sommar till på Klövagården i Karleby. Det är lätt att andas här på slätten. Det är lätt att se skapelsens storhet i det lilla. För här är bruset inte lika kompakt. Här finns tid. Här finns plats. Det ligger en bit bort från människornas bråkiga och hetsiga kamp. Jag trivs här. Mår bra här. I relation till allt som finns. Aldrig ensam, men ifred.

Högmodets och fåfängans kläder går vidare

Kläder som inte kan skänkas till återbruk utan får gå till återvinning.

Idag hände det. Jag rensade i mina garderober. De där små kläderna – skjortor, jackor, kavajer, tröjor – i storlekarna S och M packades ned i olika säckar. De flesta till återbruk men en till återbruk. Höll i dem och fick tillbaka minnen. Minnen från en oerhört störd tid i livet. Fåfängan och högmodet tog tag i mig rejält. Gjorde mig dum i huvudet, egoistisk och dryg. Jag trodde att det var min tur nu, att jag äntligen skulle få allt jag begärde i form av uppmärksamhet och kärlek. Men, kärleken och uppmärksamheten jag sökte var något helt annat. Jag brände broar och relationer. Tjänade förvisso en del pengar, men inget var kul. Trots att jag lärde mig springa och kunde göra det både länge och långt.

Om det är fel orsaker som drar i oss kan vi gå i fel riktning. Jag har provat det. Häromdagen när jag visade mamma trakterna runt Karleby så slog det mig igen. Som en urvarm kärlekskraft från jorden. Här går vägen hem. Här kan jag försonas med kallelsen och insikten om att jag inte är något annat än den Gud skapat mig att vara. Att allt ges mig utan krav på motprestation men jag har fått några gåvor som gör att jag kan tas i anspråk för en helt annan tjänst i livet som präst. Visst, de senaste åren som fyllts av studier och omvändelse syns på kroppen. Jag behövde vända om helt och det märks på kroppen och hälsan. Ska försöka hitta ett friskare sätt att vårda kroppen. För första gången i livet känns det möjligt. Jag har andra relationer idag. Tacksam för nya och tacksam för de som överlevde mina sjuka år.

Många av de gamla plaggen är i fint skick och kan förhoppningsvis hitta nya kropper att skydda istället för att skylta. Jag hoppas det.

Vi är på väg hem tillsammans. Allt är som det ska bli.

Familjebanden och kärleken

Hemma efter en helg med många och stora känslor. Storebror Perra och hans Carro hade den bröllopsfest de inte kunde ha under pandemin och i samband med detta så ledde jag en välsignelsegudstjänst över deras äktenskap i kapellet på Solliden. Efter detta bjöd de generöst på fest för nära och kära.

Sedan pappa dog så känner jag hur viktigt det är att göra något med familjebanden. Han sade saker till mig på sin dödsbädd och jag förstår allt mer vad jag tror att han längtade efter under sitt liv. Men det är inte alltid så lätt. Familjeband ser olika ut, de är olika spända och när de vävs samman så händer det saker. Kanske är det viktigt för oss att stanna upp då och fundera på vad kärlek verkligen är? Var kärleken kommer ifrån. Mamma visade gamla bilder, bröderna och jag höll ett Welander-kunskapstest och det sades många fina saker under kvällen.

Jag är tacksam för de här banden som i så många år kändes så långt borta. Jag är också så tacksam för att tas i anspråk som Guds och människors tjänare. Och tacksamheten jag känner för mina barn är bortom ord.

Malmö & Berlin

Sitter på ett Mälartåg mellan Norrköping och Eskilstuna på väg hem till Örebro. Vi har varit ute ungefär två veckor. Först Malmö, sedan Berlin. På väg hem påfylld av härlighet från dessa två finfina städer. Malmös närhet till havet, parker och mångfald som är unik för Sverige. Vi åt på Cantin och lite här och där. Cyklade hit och dit. Hängde med Irma, Kasper, Camilla och Michael. Fina dagar.

Tog nattåget till Berlin en fredag. En rätt usel upplevelse i liten sovvagnskupé med icke-fungerande ventilation. Men, vi kompenseras för detta. De två första dagarna i Berlin levde vi i sommarens första rejäla värmebölja. Med rekord i stora delar av Europa. I Berlin var vi uppe i 40 grader bägge dagar. Sedan rörde vi oss ned mot 30. Härliga dagar som toppades med konsert på Waldbühne med Nick Cave & The Bad Seeds som bjöd på närhet, känsla och allvar. Något slags hopp. Det var förstås toppen att få hänga med Hanna och My som var i Berlin som sista stopp på årets tågluff (och i år bröllopsresa). Vi har ätit vansinnigt god vietnamesisk mat tillsammans och pratat om framtiden.

Annars har vi gått runt och sett några självklarheter och några unikiteter. Det var Marias första vistelse i Berlin. Härliga dagar med många intryck. Vi har gått mycket och samtalat om samhället, öst och väst, framtiden. Vi ser så mycket i Berlin som är vackert, men också mycket som är fult. Stadens historia borde lära oss något. Det var ödmjukande att stå vid minnesmärket för Dietrich Bonhoeffer vid den ödmjuka Zionskirche. Det var också fint att få fira högmässa med Svenska kyrkan och Victoriaförsamlingen och att drabbas av det storslagna i Berliner Dom.

Ta upp ditt kors och bär det. Kallet klarnar. En annan väg är möjlig.

Vildas grav uppgraderad

Ella och jag åkte till Frasiskuslunden och uppgraderade Vildas grav med kantband, nya växter, jord och nya stenar. Jag är så tacksam för att den här platsen finns och vi får graven att komma till. Vildas bädd ligger kvar i sovrummet. Kopplet är på plats vid ytterdörren. Men det är här vid graven jag pratar med henne. Hon är saknad. Av oss alla som kallade henne vår.