Framtiden är oklar

Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.

Som livet självt alltså. Hela tiden.

Spoon River, kyrkogården och livet

Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.

Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.

Söndagsgrejer

Öppnar butiken om en liten stund. Ska skriva en ansökan som kanske tar mig till en annan plats. Funderar över tystnaden. Ingenting hörs från andra sidan. Var det kanske så hela tiden? Att det inte var någon hemma där. Någonsin.

Några som är hemma är barnen som kallar mig pappa. Som jag ska ringa senare idag. Hanna fortsätter att vara kreativ tillsammans med Stonemountain Orchestra. Här är resultatet av nattens jobb för dem.

 

Fritt fall inne i magen

Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.

”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light

I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could

And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”

Det är fritt fall inne i magen.

Liten

Vaknar och känner mig liten. Sista dagen i Malmö för den här gången. Norrut igen för att möta allt som finns där. Allt som måste göras. Saknar nån slags närhet. En känsla av att höra samman. Gör klart presentation för morgondagens två timmar i Zoom om relationer som viktigaste kommunikationskanal i ett konstnärligt entreprenörskap. Följer uppdateringar från glaciärkollapsen i Himalaya. Ute är det grått och kallt.

Saknar mening idag. Är långt från allt och alla.

Förändring

Förändring ser ut på olika sätt. Nu när allt ska ändras igen har jag passat på att klippa håret. Är korthårig för första gången på flera år. Känns skönt.

På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.