Jag tror, men hur?

Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.

Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.

Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.

Vill  jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.

Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:

Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.

Något varmt och skönt att våga vara i och lita på.  Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.

Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:

Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen

Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Fredag 4 juni

Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.

Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.

Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.

Tacksam för det. Så tacksam.

Morgonmusik

Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.

Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.

Livet. Kan också vara i en psalm.

”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”

Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.

Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.

Fredagar

Fredagarna var jobbiga ett tag. Den här fredagen var det inte. Och idag skiner solen, värmen är på väg hit. Allt blir bra.

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.

Nya glasögon och klarare syn

Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer.  En fin upplevelse.

Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.

Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.

På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.

Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.

Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).

En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.

Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.

En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.

Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.

Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.

Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.

Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.

Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan

Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev

Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:

Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.

Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.

Från en femtioåring

Tack.

Ett litet ord. Men det var det jag tänkt ha som tema på festen. Den där festen som inte blir. I femtio år har jag glömt att vara tacksam lite för ofta. Därför jag hade tänkt vända på ordningen och hålla talen själv. En rad tacktal till människor som hjälpt mig i livet. Det var nu jag ska skulle ta till de där starkast laddade orden. För att visa hur mycket du betyder för mig. Din hjälp, din respekt och din kärlek. Eftersom det behöver berättas.

Det blev inte så. En pandemi, en kall vår och ett smärtsamt uppbrott kom emellan. Det är inte dags för fest just nu. 

Tiilit.

Också ett litet ord. Utan det ordet går både jag och vårt samhälle sönder. Även våra viktigaste personliga relationer. Jag är helt beroende av människor jag kan lita på. I sammanhang som är trygga och stabila, i en föränderlig värld på en planet som rör sig i alla riktningar på väg i enorm hastighet i ett evigt och expanderande universum. Allt och alla förändras hela tiden. Våra kroppar består till större delar av andra levande organismer än oss själva. Våra celler byts ut konstant. Det är lite rörigt att vara människa. Så det är viktigt att känna tillit. Men jag blev en sån som klarar sig själv. Jag har svårt med tilliten. 

Jag önskar att någon kunde hjälpa mig med det. Vara någon jag kan lita på. Även i det allra sköraste och känsligaste. Jag vill vara en sån människa. Som du kan lita på.

Tro.

Jag vill tro. På någon. På något. När tron sviker försvinner också hoppet. När samhället vi utvecklar verkar byggas på att inte tro då vill jag inte vara med längre. Då vi skapar gemenskaper kring att vara MOT saker. Det är inte mina sammanhang längre. Jag har sökt och letat. Försökt tro på rationalitet, politik, system. På vänner, tvåsamhet och musik. Ibland har det gått bra, ibland inte. Jag tror på ett liv före döden. Och efter. Jag tror att vi kommer från samma källa, och att vi är på väg tillbaka dit. Att livet är ett mellanrum. Jag tror på det som jag tolkar in i de stora livsåskådningarna, religionerna och filosofierna…. nämligen att människor ska vara snälla, för då blir det bra. När vi hjälper varandra och ber om hjälp. Jag vill tro. Så nu slutar jag kämpa mot min tro. Jo, jag tror på Gud. Men vad det betyder återstår att upptäcka. För mig är Gud summan av allt liv. Summan av oss. Allt liv. En flod vi alla är en del av.

Zen-mästaren Shunryu Suzuki har fångat det där i en vacker liknelse som går ut på att vi är vattendroppar. Var och en av oss. Vi flyter stilla fram i en flod. Där är vi nära varandra. Så nära att vi inte kan känna oss själva. Vi blir floden tillsammans. Sen når vi ett högt vattenfall. Delas upp. Faller fritt. Som små enskilda droppar vatten. Individuellt fritt fall. Och det är lite stökigt på vägen. Sen når vi slutet. Och blir en del av floden igen. Jag vill tillbaka till floden. Men faller gärna en stund till. I en starkare känsla av samhörighet.

Därför har jag sökt teologprogrammet. Om det är meningen så blir jag antagen.

Tvivel.

Tvivlet verkar vara trons tvilling. De kommer i par. Men vad finns det att tvivla på egentligen? Vad är jag rädd för? Varför är jag så frustrerad så ofta? En klok människa sade till mig en gång: Den som inte vet hur det är att bli älskad kanske har svårt att älska. Tvivel kommer från samma håll, tror jag. Jag har fått höra att jag är jag-svag. Att jag är för känslig, för jobbig eller för fluffig. Att tvivlet är mitt eget fel. Eftersom det bor i mig.

Eller så beror det på sällskapet. Vem vet? Är du olycklig? Byt sammanhang och sällskap. Du kan inte klara det ensam.

Men….det går att leva utan att skada sig själv eller andra på vägen. Då behövs människor som är beredda att vara i relation – som vänner, älskande, familj eller något annat – på just de villkoren. Jag gör ett val varje morgon när jag vaknar. Ska jag gå ut i världen och hjälpa mig själv till allt jag begär? Ska jag gå ut i världen och hjälpa andra till det de behöver? För mig är det nog inte val. Har aldrig vara det. 

Vill hjälpa andra, men kan inte be om hjälp. Jag har svart bälte i att klara mig själv. Det har gjort mig ensam. Vill inte leva resten av mitt liv på det sättet. Men, nu är jag lite bränd. Jag försökte. Det gick inte så bra.

Var inte rädd. Viktiga ord jag tatuerat in på kroppen. Men, jag är rädd, känner oro. Samhället är på väg i en riktning. Åt ett håll dit jag inte vill följa med. Det politiska samtalet har havererat. Grundläggande mänskliga rättigheter är hotade även i vårt lilla kungarike. Klimatkrisen är här och vi har redan dömt de som ska leva efter oss till stora lidanden. Ändå når vi inte fram till djupare insikter som kan hjälpa oss att minska detta framtida lidande genom att vara lite mer nöjda här och nu.

All den här egokampen. Jakten på bekräftelse. Som får hyggliga människor att bete sig illa mot andra. Som definierar ett vi mot ett dom. Som får oss människor att begå brott varje dag mot allt annat liv vi hör ihop med. Den kampen, kriget mot livet. Jag tänker inte vara med i det längre.

För ganska många år sedan satte jag upp nån slags mål. Att överleva till femtio. Jag var kraftigt överviktig, utbränd och åt läkemedel varje dag för att orka leva och för att ta hand om de farligt höga nivåerna av fett i mitt blod. Jag tänkte att om jag överlever till femtio så får allt annat bli en bonus. De senaste tio åren har det funnits tillfällen då jag inte trott att jag skulle lyckas ta mig hit. En och annan stund när jag inte velat.

Den dagen är här nu. Livet har bytt riktning. Rejält. Det är vad det är. Jag är ingenting och det är bra. För nu har jag lättare att vara en del av allting. En knappt mätbar liten del av ett enda enormt och vackert sammanhängande system av liv. Kolatomer som cirkulerar i ett kretslopp över tid. Vi kan kalla det här systemet Jorden, Gud eller kanske livet. Fram till nu har jag kämpat för mycket mot det här livet.

Livskrisen. Är inte kris livets villkor? Något okänt tillfälligt vi kan ha svårt att möta. Svårt kämpa mot. Det går inte att preppa mot livet. Det går inte att vara resilient om det är själva livsvillkoret jag ska vara motståndskraftig mot och överleva. Meningen med livet är just döden. Att fåfängt försöka att fly ifrån det ovillkorliga faktum att livet är ett tillfälligt uppehållstillstånd är inte att leva. Vad är det jag kämpat mot? 

Jag vet inte längre.

Men kampen tog mig hit och nu är den över. Jag överlevde de första 50 åren, och det är dags att slappna av och göra plats för livet. Något att lita på. Något att tro på. Något att känna tacksamhet inför.

Något och förhoppningsvis någon.

Om du har läst det här så kanske du är en av människorna jag vill tacka. Då kommer vi att hitta sätt där det kommer att bli möjligt. Jag tänker inte vänta till någon särskild dag. Utan tänker leva och uttrycka den tacksamheten när vi möts. Jag har saknat dig. Längtat efter dig. Nu är jag trött på att prata med mig själv.

Livet är ganska minimalistiskt sedan en tid. Som en lång fasta. Det enda jag ÄR…. är den människa som två fina människor kallar för pappa. Hanna och Ella. Mitt livs allra största och eviga upplevelse är alla känslor som de tog med sig in i min existens. Till dom vill jag hela tiden viska, säga och skrika när det behövs:

Var inte rädd.
Du är inte ensam.
Vi är på väg hem.
Det bästa har inte hänt än. 

Resten får vi hitta på längs vägen. Gärna tillsammans.
Tack.

Och så en sista liten grej.

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin.
Men när tyrannerna sitt slut  begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.

Avslutningsvis skickar jag med en psalm. En fin text om livet, skriven av Ylva Eggehorn. För dig som tycker att ord som Kristus och Gud är jobbiga. Byt ut de orden mot det som de kanske verkligen betyder. Livet. Den här versionen har jag haft tröst av under en vår som inte blev som jag tänkte mig. Upploppet på vägen hit. Till dagen när jag kan sluta fundera över hur det blir efter femtio.

Den är här nu. Det verkar som att jag tog mig hit. Tack för att du var med.

 

Människor som vill mig väl

Tack till dig som mötte mig i helgen. På promenad. Över en öl. I en trädgård. I en mailkonversation. I en chatt. Den här helgen gjorde det stor skillnad för mig. Jag är ensam, men inte så ensam. Vi är fler. Vi kan ta oss an de stora och svåra frågorna om vi hjälper varandra. Om vi ber om hjälp.

Det är fint.

Framtiden är oklar

Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.

Som livet självt alltså. Hela tiden.