Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

Klar luft

Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.

Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.

Allt är som det ska, och ska bli.

December slog till

Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.

Andas.

Jag tror, men hur?

Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.

Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.

Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.

Vill  jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.

Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:

Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.

Något varmt och skönt att våga vara i och lita på.  Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.

Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:

Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen

Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Fredag 4 juni

Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.

Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.

Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.

Tacksam för det. Så tacksam.

Morgonmusik

Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.

Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.

Livet. Kan också vara i en psalm.

”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”

Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.

Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.

Fredagar

Fredagarna var jobbiga ett tag. Den här fredagen var det inte. Och idag skiner solen, värmen är på väg hit. Allt blir bra.

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.

Nya glasögon och klarare syn

Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer.  En fin upplevelse.

Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.

Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.

På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.

Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.

Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).

En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.

Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.

En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.

Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.

Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.

Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.

Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.

Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan

Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev

Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:

Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.

Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.