Nyårsafton och eftermiddagssentimentaliteten. Läser människors personliga små tankar om året som gått eller året som ska komma. Eller både och. Blir trött, glad, berörd och upprörd. Som vanligt. Tänker på mitt år. Var det bra? Var det dåligt? Eller var det bara?
Några saker tar jag med mig in i framtiden:
Det var tråkigt att min syn blev dålig och att det gick så snabbt. Efter att jag fått ett virus, eller om det var en bacill (läkarna förstod nog aldrig riktigt), på horhinnan i mars gick jag i flera månader med stora synproblem på vänster öga. Ljusskygghet och suddighet. Det blir så när hornhinnan är svullen och full med små mikroskopiska sår. Samtidigt så tappade jag synskärpan på kort håll och fick börja med läsglasögon. Allt har planat ut nu, men det som påverkats mest negativt är mitt fotograferande. Jag kan inte använda mitt favoritverktyg på samma sätt längre. Det är synd, eftersom bilden är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Därför blir det mer och mer text istället.
Men, nog med tragedi. Det bästa handlade ju om annat.
Jag har lyckats bryta ett 43 år långt missbruk av natur och djur. Sedan åtta månader är jag vegetarian och det känns toppen på alla sätt. Jag bidrar inte längre till att djur behandlas illa och mördas, bara för att jag kan. Istället äter jag annat. För att jag kan. Snart tar jag kanske ett steg till och slutar med mjölk och ägg också. Anledningen är enkel, jag anser att alla levande varelser har rätt till sin existens utan att någon annan begränsar den. Jag har inte rätt att äta någon annan. Eller tvinga någon annan att göra mat till mig med sin kropp. Det är mitt högst egoistiska moralfilosofiska beslut och jag mår mycket bättre med att leva så. En av många tunga skam-grejer har lämnat mina axlar.
Jag har börjat odla min egen mat. Vårens och vinterns odlingsdebut slutade i succé och jag känner redan suget efter att börja förkultivera de plantor som ska ta plats i växthus och pallkragar 2015. Tomat, paprika, potatis, lök, bönor, chili, morot och säkert något mer. Härligt. Dessutom kommer det gotländska Alskogsrabarbern jag fick av Pia ta sig i år. Så söta saker blir det också. Gott.
Jag motade min flygrädsla och tog ett stort kliv över Atlanten. Tillsammans med de jag älskar mest levde jag i New York en vecka och det var helt fantastiskt. Vi var för första gången på en plats där alla trivdes. Världens bästa stad är ingens stad, den är allas. Vi åker tillbaka så snart vi kan. Det är vackert och energigivande att vara på en plats där alla är konstiga och normala. Och ingen kräver att du ska vara någon annan än dig själv.
Tillsammans med mina bröder har jag uppvaktat både mamma och pappa som fyllt jämnt i år. Så nästa år tar vi med oss dessa sjuttioåringar på varsin resa. En weekend i Berlin med pappa, och en i Amsterdam med mamma. Jag älskar de här dygnen, då kommer jag så nära min barndoms familj som det är möjligt, men nu med ett annat slags umgänge. Det är skönt att ta de dagarna och stärka banden som töjdes till bristningsgränsen så många år.
Efter en chatt med Fredrik Stengarn startades podden ”Vi borde prata mer om…” där han och jag samtalar med kloka människor som saker vi borde prata mer om. En mycket härligt grej som inte hade hänt om vi funderat så mycket. Vi bara körde. Vi har hittills spelat in 2,5 avsnitt. Hoppas hinna med ett tiotal under året som kommer. Samtal och dialog är själva livsbränslet. Och viktigt i tider när människor som försöker odla intolerans och hat jobbar hårt.
Mitt företag har fortsatt att utvecklas fint. Jag har haft förmånen att få jobba i långa och stora uppdrag. Känner mig tacksam för alla nya relationer och förtroenden det har skapat. Nästa år kommer jag dock att vara företagare på sparlåga. Jag kommer att fortsätta mitt arbete i Huddinge, men i mindre omfattning. Kanske kommer jag ha någon enstaka möjlighet att göra mindre uppdrag utöver det. Men den stora förändringen 2015 sker i mitt arbetsliv.
Jag börjar nu arbeta som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro. Efter att ha jobbat åt politiken i tjugo år ska jag nu äntligen jobba med den. Eller i den. Det kommer bli nytt, lärorikt och fantastiskt. I magen känns det fint att använda all kunskap och erfarenhet direkt i själva kärnan nu. Där idéerna skapas och utvecklas, där vi söker förtroendet. Det här uppdraget gör jag som anställd och det kommer att ta upp den mesta av min arbetstid. Ett viktigt jobb. På riktigt.
Sen räknar jag med att året i övrigt kommer att fyllas med härliga människor, goda samtal, ny musik, matlagning, hundpromenader och känslor all over the place. Säkert ett och annat KÄMPA!
Allt är som vanligt ungefär alltså. Om och om igen.
Det vegetariska julbordet
Saker som funkade finfint:
- Senapsaubergine. Som senapssill men ofantligt mycket godare.
- Hälsans köks vegobullar
Saker som funkade:
- Astrid & Apornas julsk*inka (inte jättegod, inte äcklig)
Saker som inte funkade:
- Astrid & Apornas göttbullar (inte goda)
Det funkade fint att äta vegetariskt. Men, mer tydligt än någonsin tidigare var det att julbordet egentligen är ganska skabbigt. Stabbig fet köttmat liksom. Nästa år vill jag äta mexikanskt. Eller thai. Eller vad som helst.
Framtiden
Juldagen. Pustar ut efter en sen frukost. Ligger och funderar på framtiden. Försöker andas lugnt och ta spjärn. Om en vecka börjar ett nytt uppdrag. Politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro kommun. I en tid när miljöpartister stämplats som samhällets värsta fiender av många.
Jag försöker landa i min egen mage. Ta spjärn mot det viktiga som väntar. Samtidigt ligger jag och googlar. Tittar på AirBNB-boenden i New York. Och flygpriser. Vill tillbaka nästa år. Känner att jag har mycket kvar att upptäcka och göra i den där staden. Den gamla världens huvudstad. Där människor kan vara sig själva. Där ingen låser in och ställer krav på hur andra ska vara. Där internationalismen ersatt nationalismen.
Jag vill leva i en sån stad nån gång. Och i väntan på att kunna göra det ska jag försöka bidra till att min egen hemstad kan närma sig en sådan framtid. En hållbar framtid där människors lika värde och respekt för varandra är själva grunden för det som är gemensamt.
Nu borsta tänderna. Ut i kylan med hunden.
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt?
Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.
Nu blir det äntligen politik
Här står jag med min kommande kollega Kukkamariia Valtola Sjöberg. Vid årsskiftet börjar vi att arbeta som politiska sekreterare åt Miljöpartiet i Örebro kommun. Det ser jag fram emot. Jag kommer att ha kvar en liten del av verksamheten i mitt eget företag men ha ganska lite tillgänglig tid för uppdrag.
Det är dags nu. Jag vill försöka förändra. Jobba med människor som tror på samma saker som jag. Den gröna vägen är den jag går på. Den går framåt, istället för att cirkulera runt till höger eller vänster. Det kommer bli lärorikt och förhoppningsvis en bra livserfarenhet. Varför?
Jo för att jag tror att alla levande varelser – hon, han, hen, det och den – är lika mycket värda. Igår, idag och imorgon. Överallt, hela tiden och utan undantag. Ingen av oss har rätt att leva på någon annans bekostnad. Vi ska kunna hjälpa oss själva och varandra att bli den vi har rätt att vara. Utan att förstöra samma möjlighet för andra. Det handlar om solidaritet mot det levande. Nu och i framtiden. Ungefär så tänker jag och det tog mig ett halvt liv att förstå var mina idéer passar in.
Jag letade till vänster. Och till höger. I mitten. Men hittade hem i vägen framåt. Lite som i den här åttiotalsbilden.
Har blivit kallad för gullig. För idealist. Naiv. Må så vara, men jag kan inte längre leva med att sitta bredvid och se på samhällsutvecklingen och de idéer som driver den. Inte utan att vara med själv. Och om alternativet är att vara en cynisk realistisk egoist så är valet enkelt. Jag har provat det där, och gått in i vägg efter vägg. Innan jag förstod. Att det inte var hur jag var som var problemet, utan att det var den jag försökte vara.
Jag är lycklig och tacksam över att få chansen att hjälpa till i en politisk rörelse. Min respekt för de människor som gör detta är enorm. Jag kommer ha mitt företag kvar, men bara jobba i några få befintliga uppdrag som inte är politiska. Främst i Huddinge. Från och med nu kommer min arbetstid gå åt till att hjälpa Miljöpartiets kommunalråd, fullmäktigegrupp och andra förtroendevalda i Örebro att driva klok, framtidsinriktad politik. Vi ska göra allt vi kan för att bjuda in fler i samtalet som kan kallas den gröna rörelsen.
I många år har jag haft tjänstemannens roll i utvecklingssamtalet. Eller konsultens. Nu vill jag vara med där idéerna formuleras. Det kommer bli intressant, lärorikt och viktigt.
Jag börjar 1 januari.
Det är omval i Sverige 22 mars.
Det kommer bli fantastiskt att arbeta med engagerade Sara, Niclas, Kukkamariia i Rådhuset. Och med alla Miljöpartiets förtroendevalda i Örebro, i regionen och i landet.
Life ain’t no rehearsal.