När okända människor hör av sig

Under dagen har jag fått ett tiotal mail/meddelanden från andra pappor och mammor med barn som har diabetes. En intervju med mig har nämligen publicerats i tidningen Diabetes, som ges ut av Svenska Diabetesförbundet. I den intervjun berättar jag lite om min sorg och ångest och hur den liksom hela tiden påverkar mitt liv och min vardag. Att andra känner likadant är knappast något som jag blir glad över, men det känns fint att människor jag inte känner hör av sig och vill dela sina känslor och tankar.
Dessutom blir jag ju vansinnigt sugen på att se intervjun i tryck. Har inte fått tidningen själv ännu.
 

CPH är ett bra ställe

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 10.15.35
Jag är i Köpenhamn med mina bröder och min mamma. Bor på det som sägs vara Europas största hostel, Danhostels höga hus vid Langebro och här trängs vi med människor från hela världen. Kul. Till och med de brittiska farbröderna som verkar vara med i någon slags blåröd orden med bjällror på benen och muggar i bältet. Vi kallar dem för ölscouter men tror nog att de är något annat.
Vädret är fantastiskt. Staden är fin och full med turister. Jag njuter. Fascineras av hur stor skillnad det är i stadsbyggnaden mellan Köpenhamn och svenska städer. Imponeras av dammarna, Nörrebro, Assistansens kyrkogård, och den enorma förvandling som pågår längs Köpenhamns vatten. Det är Pride-vecka i den danska huvudstaden och vid Rådhusplatsen är det glad och full fart. Till och med Näringslivets hus badar i regnbågsfärger, skulle det hända på Östermalm i Stockholm?
Mitt hjärta slår lite långsammare och jag mår bra av att strosa runt här och filosofera tillsammans med mina bröder och mamma. Gott. Idag går promenaden till Christiania. Heja Danmark!

Det här med politik

Jag är medlem i två politiska partier. Igår kväll ringde en kvinna som är engagerad i ett av dem. Det partiet har börjat sin process med att hitta kandidater till de olika valen nästa år – riksdag, landsting och kommun. Det visar sig att någon har nominerat mig som kandidat till Riksdagen och Landstinget, som representant för det partiet. Jag avböjde direkt eftersom jag:

  1. Inte är aktiv medlem
  2. Inte är förankrad i partiet
  3. Inte är beredd att äventyra mitt företagande
  4. Inte är beredd att stressa ännu mer eller avskärma mig ännu mer från min famiilj

Någon gång i framtiden kommer jag ta det här steget. När är oklart. Jag känner mig både smickrad och lockad över någon faktiskt sett mig och velat föra fram mitt namn i en sådan här process. Men inte här och inte nu.

Till mina barn: Förlåt

Så kommer den där kvällen igen. Som ett slag i magen. Sommarlovets sista kväll. Sedan ett tiotal år kommer den som ett skoningslöst uppvaknande. Nu är det någon annans tur att träda in i mina barns vakna liv. Nu kommer de där 42 veckorna när jag inte är viktigast i deras liv. Proffsens tid är här igen. Kanske är det lika bra.
Sommaren var full av illusioner. Jag tänkte att jag skulle vara helt ledig från maj till nu. Med liten hund och allt. Dessutom sommartorp norr om stan. Nu var det dags för mig att ge mina barn den där fulla uppmärksamheten en hel sommar. Med extra allt. Skansen, Grönan, Liseberg, Kolmården och allt det andra.
Det blev jobb. Den här sommaren också. Och nu är det försent att göra något åt saken. I morgon ringer skolan in och lilla barnet ska kliva in på första ringningen. Nytt klassrum, nytt hus. Vi har fått två sidor med instruktioner. Många förändringar till den här terminen. Stora barnet börjar tvåan på gymnasiet. Sista året som barn. Nästa år är hon myndig.
Det där långa lediga sommarlovet lovat mig själv och barnen blev inte av. Inte för mig. Jag vet faktiskt inte varför. Vågade inte ta ledigt. Tänkte att jag måste fortsätta jobba för att vara attraktiv och för att jag fått unika chanser att göra roliga saker. Jag backar in i mig själv. Satsar där jag vet att jag är bra. På jobbet. Istället för att släppa taget och leva med barnen och min älskling i nuet.
Det känns helt gräsligt och värdelöst den här kvällen. Jag försöker lova mig själv att inte göra så här igen. Kanske kommer den här terapisvängen jag just påbörjat hjälpa mig att uppfylla mitt löfte nästa år. Dvs att ta ledigt på sommarlovet. Jag vill göra det, tro inget annat. Men än så länge får jag med knappt hörbar röst väsa fram ett FÖRLÅT mellan tänderna.
Förlåt barn. Jag brände en sommar till.

Ett samtal gör skillnad

För ett par dagar sedan var jag hos terapeuten. För första gången på länge. Eller rättare sagt för första gången hos just den här terapeuten. Det har gått några år sedan jag satt i en sån där stol och pratade med någon. När vi var klara gick jag hem och lade mig på sängen en stund. För första gången på mycket länge kände jag mig avslappnad.
Bra.

Att bryta ett missbruk

Försöker avsluta en treårig sejour med Losec. Så här fyra dagar utan tabletterna är resultatet att det som tidigare bara gjorde ont i magen nu också gör ont i hela strupen upp till svalget. Dessutom luktar hela jag som en syrafabrik. Försöker dock hänga i. Tänker att om jag tar mig igenom de kommande fyra veckorna utan Losec, då är jag färdig med den medicinen för ett bra tag framöver. Stresstest, liksom.

Äsch

Jag fortsätter driva företaget ett tag till. Gjorde ju vinst andra kvartalet också.

Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.

Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.