Sitter på ett försenat tåg i Mälardalen och skriver texter till en webbportal som igen egentligen behöver. Känns som en Deja Vú. Jag har gjort precis det här tidigare. Under nittiotalets sista år. Enda skillnaden är att jag är tjockare, gråare, tröttare och mer välbetald. Ibland är världens förändring svår att förstå.
Söndag från helvetet igen
Vaknar och ser att solen skiner. Hög klar luft. Blir glad och ser fram emot en lång och skön promenad i skogen med hunden. Det slutar med att jag står på vindsförrådet och letar efter adventsprylar. Ledsen och arg. Söndagar på landet innebär lugn och promenader vid Hjälmaren. Söndagar i stan innebär promenader bland glaskross, spyor och tappade kebaber. Kryddat med massor av måsten. Så nu stressar jag fram en magsur text innan jag betalar räkningar och kastar mig i bilen för att hinna till fotbollsträningen. Efter det ska jag sortera några tankar, papper och prylar för 24 timmars planeringsarbete i Stockholm.
Fortfarande väntar jag på att något ska hända som bryter detta. Psykologen tror inte att något kommer att hända utan att ser till att det händer. Men jag hinner ju inte. Jag är dum i hela huvudet.
Något kryper
Är kvar i det där glappet. Något kryper i mig. Tårarna är nära hela tiden. Känner mig uppgiven. Vill resa mig upp och ta tag i något som jag inte vet vad det är. Vill göra skillnad och ta i på riktigt. Är trött på att vara med i ett lopp där vuxna vinstmaximerar samtidigt som våra barn får allt mindre kärlek, tid och respekt. Eller något liknande. Det känns inte bra.
Jag kan inte leva med vetskapen och kunskapen om hur världen utvecklas och hur min generation och de äldre bara tar ut och tar ut och tar ut. Ekonomin är övertrasserad. Ekologin likaså. Socialt är orättvisorna kvar. Och vi ska bli två miljarder människor till de kommande trettio åren. Jag kommer dö och lämna en potentiellt hemsk värld åt mina barn. Det kan jag inte leva med.
Men, jag känner mig inte peppad. Bara rädd, ledsen och orolig. Handlingsförlamad i soffan. Utanför fönstret lägger sig novembermörkret. Stora mårran lurar därute och jag känner mig som ett litet litet knytt. Frågan är om jag ska medicinera bort känslan eller försöka agera.
Ett kort samtal och ett glapp
Skickar ett meddelande till polisen. En fråga. Hur gick det? Dagen går och i slutet av eftermiddagen ringer min telefon. En polis redogör för mig vad patrullen som var på plats har skrivit i rapporten. Vi tror nog att barnet som blev påkört kommer att klara sig bra. Lättnaden. Men jag har svårt att släppa den här upplevelsen. Den har skakat om mig på riktigt. Jag säger ofta att jag blir berörd och omskakad. Har lätt att få starka känslor när jag hör människor berätta. Men, det som hände idag var något annat.
Jag såg ett barn bli påkört. Sekunden innan det hände förstod jag att det skulle hända och då spände jag hela min kropp som att jag skulle skrika. Smällen kom innan jag hann. Och sen bara gjorde jag saker. I nuet. Jag har inta varit så närvarande någonsin känns det som. Men det som spelas upp i mitt huvud om och om igen är det där tomma och hemska. Den sekunden när jag förstår att hon går rakt ut i gatan och smällen som ofrånkomligt följer. Ett barn som tumlar runt och slår i marken. Om och om igen. Och jag spänner alla mina muskler som för att skrika.
Varför skriver jag? Det måste ut. På något sätt öppnades ett glapp i min tillvaro. Något hemskt hände som nu verkar ha slutat hyfsat väl ändå. Men, det hemska fick mig att leva en stund. Att göra något riktigt. Som jag knappt kommer ihåg vad det var. Chock är något konstigt.
Jag har pratat med mina barn. Vi har mycket att fundera över. Om här och om nu. Om fokus och närvaro. Liv och död och hur nära det kan vara om vi inte koncentrerar oss. Kanske måste jag stänga av ett tag. Leva på ett annat sätt.
Tack till polisen som hörde av sig. Det lilla samtalet gjorde det lite lättare att vara i det här glappet. Tack också Gud, änglarna, ödet och vad det nu var som hjälpte till idag. Barn ska leva och ta över.
Att vara här och nu
Igår pratade jag med psykologen om ställtid. Om att jag inte kan ta det lugnt, inte ha tråkigt inte vara stilla. Vi pratade om mobilen som flyktväg. Att jag alltid kan använda den när jag är uttråkad eller mig liten och osäker. En enkel lösning som med ganska svåra konsekvenser. Tidigare var det cigaretten jag gömde mig bakom. Nu mobilen. Tidigt i morse lyssnade jag på Ove Haugen som pratade om samma sak i Tankar för dagen. Han pratade om hur viktigt det är att kunna stanna upp och ha tråkigt. Han avslutade sitt prat med att citera sitt yngsta barn:
Hör du pappa, säger hon. Jag kan inte klockan så jag är hur lugn som helst.
Strax därefter, på väg till kontoret, ser jag något overkligt. Ett barn som kanske är något år äldre än min yngsta dotter kliver rakt ut på den morgonrusningstrafikerade gatan. Barnet har hörlurar på och blicken i mobilen och märker inget. Märker inte att bilarna har grönt och vi som ska gå över gatan har rött. Märker inte bilarna som kör på gatan rakt framför. Barnet går rakt ut och träffas av en bil. Jag ser vad som kommer att hända, men jag är kanske fem-tio meter ifrån. Hinner inte fram för att stoppa. Hinner bara se och uppleva den stora overkligheten. Ljudet av däck mot asfalt, barnskrik och saker som landar på den blöta vägbanan tar mig ur overkligheten. Rakt in i den kanske starkaste verklighet jag upplevt. Kastar mig ut i gatan eftersom jag är närmast. Får kontakt med barnet som är vid medvetande. Jag ser inget blod. Barnet är chockat, skräckslaget och har ont. Bär barnet försiktigt till trottoaren. Sätter mig på huk. Virar min tjocka jacka om axlarna. Försöker trösta och lugna. Vi sitter still. Andra vuxna har skyndat till. 112 är larmat. Jag tröstar och lugnar. Här och nu. Andra vuxna kommer till oss. Någon är en ledig läkare som också hjälper mig att lugna barnet. Någon annan körde bilen och är själv i chock. En tredje är pappa till barnet och den blicken är jobbig att möta. Känner igen den där stressen att akut vara rädd för att förlora sitt barn. Ambulans kommer och tar över. Polisen kommer också. Jag känner mig obehagligt lugn och närvarande. På ett sätt jag inte varit på evigheter. Berättar för en polis vad jag sett. Lämnar mina uppgifter. Klappar om den chockade föraren och går hem för att byta om. Mina kläder är totalt nedsmutsade. Ringer en kollega om aviserar att jag blir sen till ett möte. Ringer Camilla för att få berätta. Jag har gråt i halsen. Benen känns svaga.
Det är en väldigt skör tråd som skiljer oss från livet. Eller döden. Jag vill veta hur det gick för barnet. Tror det gått bra med tanke på omständigheterna. Någon fraktur kanske. En trasig mobiltelefon. Vill att det ska läka bra.
De här sakerna har förstås inte med varandra att göra. Men jag känner mig just nu i något slags känslomässigt mellanrum. Plötsligt öppnades ett mellanrum i tillvaron. Närvaro är så fruktansvärt viktig. Den kan leda till livet. Jag vill hämta mina barn, krama om dem hårt och vädja till dem att lägga ned sina mobiler. Jag lovar att stänga av min. Vi måste prata om livet. Hur viktigt det är. Även om det riskerar att bli tråkigt. Jag vill inte att uppkopplingen tar våra liv bakom en anonym notis i en tidning och en undran om vad som hänt vid blåljusen där borta.
Uppenbarelser?
Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.
Nionde november
Expressen bagatelliserar förintelsen och Kristalnatten. Varför? Jo, för att de här nollkoll och är historielösa när de ska bevaka en demonstration där svenska nazister visar sitt stöd för grekiska nazister. Någon myndighet, förmodar att det är Polisen i Stockholm, tyckte det var okej för nazisterna att göra detta. Den nionde november. Ganska exakt 75 år sedan det som kallas Kristallnatten.
Jag hatar samtidens proppmätta dumhet. Vill inte leva i det här klimatet. Försöker påverka och förändra. Det går åt helvete. Jag bli bitter som Lundell och vill fly. Till något annat land. Eller landet. Det funkar inte.
5 november 2013 – en valspekulation
Morden på bussen i Norge. Tårtningen av Sverigedemokraternas partiledare på Nytorget. Attentaten mot Sverigedemokrater i Västsverige. Jag dammar av min gamla prognos om att SD kommer att få mellan 15 och 20 procent av rösterna i valet till Sveriges Riksdag 2014. Har också det norska valet i färskt minne.
Frågan är bara om det går att leva med detta om det händer? Eller om det är dags att fly, på riktigt.
Att gå före
Fyra fina vänner. Fyra lika fina barn. Vi har haft besök från ett tidigare liv i helgen. Stuvstakompisar och Snättringekompisar på besök. I Läppe och på Hamnplan. Härligt prat och viktiga saker. Riktiga saker. Mellan fyrtio och femtio händer en del. En av oss har pacemaker. En annan har just begravt en vän, en trummis. Bandet spelade på begravningen, utan sin vän. Istället med en metronom. Låt? Wish you were here med Pink Floyd.
Det har varit Allhelgonahelg. Min rotlösa tillvaro för mig inte till någon grav. Jag har levt med de levande. Novembermörkret känns kompakt. En sur förkylning har lagt sig i min hals. Jag är lätt febrig. Känner mig trött. Sorgsen igen. Det bräckliga i att leva skrämmer mig. Det här med att det liksom startats en nedräkning i mig som jag inte vet när den slutar. Men jag känner den, starkt.
Vi har pratat mycket om sammanhang och gemenskap. Att vara en del av något större. En sån där grej som gör att människor gått till kyrkogårdar i hela landet den här helgen. Med ljus och värme. Jag önskar att jag hade ett sådant sammanhang. Samtidigt dyker en minnesbild upp i huvudet. En av de finaste tolkningar av en poplåt jag sett. Den sjungs av en man som gick vidare inte långt efter det här uppträdandet.
I lördags morse sa Lisa Syrén något fint under Ring så spelar vi i P4. Hon pratade med ett barn om Allhelgonahelgen och att vi tänker på och minns de som gått före oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå före någon. Jag vet ju inte ens var jag går eller varför.