Publicerat

Domsöndagen

När vi står här. Strax innan vi går fram genom den där altargången för att fira mässa tillsammans. Mitt stora barn och hennes kör sjunger ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. Männen som levt längre än mig är redo. Det drabbar mig hur fint det är att få vara med i gemenskap där olika människor av olika anledningar och med olika bakgrunder är medskapare i något mystikt och heligt. Vi är människor. Omslutna och älskade. Domen är inte ett hot, utan ett löfte. Ljuset vilar i mörkret. Allt är som det ska bli och det bästa har inte hänt än.

Det kanske är lite skavt ibland. Allt blir inte alltid rätt. Eller som vi tänkt. Men precis som det ska bli. Amen.

Publicerat

εὐ­χα­ρι­στί­α betyder tacksamhet

Står och blickar ut över Hjälmaren vid Lindholmen. Det blåser hårt och kallt, rakt i ansiktet. Vilda vill inte stanna länge. Det låter och larmar om sjön. Skärvor av is spolas upp mot land. Jag tar några djupa andedag och ser ut över vattnet. På förmiddagen klarade jag den muntliga tentan i bibelgrekiska. Höstens största hinder. Så tacksamheten är stor. Liksom lättnaden.

Publicerat

Fars dag

Skön söndag. Mässa och Fars dags-middag på Solliden där jag fick hålla i en liten andtaksfull stund med tal till papporna. Och kanske från papporna.  Tacksam för detta.

Publicerat

Tvivel, stress och lite panik

Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.

Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.

Publicerat

November är här

I takt med att mörkret sänker sig och regnet som faller blir allt kallare så går mitt humör som vanligt ned. Den här veckan är det prövande att vara i min kropp. Grekiskan är tokmotig, nyheterna får mig att lämna planeten och dessutom har någon slags flunsa lägrat sig i vårt hem. Maria var sjuk första halvan av veckan och nu är det min tur.

Alldeles nyss skrek jag rakt ut vid skrivbordet att jag hatar grekiska-kursens hela upplägg och pedagogik. Det enda som hände? Vilda vaknade.

Publicerat

Predikan: Samhällsansvar

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
29 oktober 2023

Gammaltestamentlig text:
Andra Moseboken kapitel 23, vers 1-9

Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret. Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 12, vers 15-21

Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:

”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.  Och hans namn skall ge folken hopp.”

Predikan (om du vill lyssna, ljudfil längst ned)

I S:t Nicolai kyrka i Örebro löper en lång regnbågsmatta hela vägen fram till altaret. När jag följer den med blicken så slår det mig att regnbågens färger behöver varandra för att bli sig själva. Och att det är som sig själva de blir regnbågen tillsammans.

När vi går in i procession i kyrkan, gör vi det också tillsammans. Och vi liksom bärs av den där regnbågen. Och av förbundet den symboliserar. Tillsammans med de människor som står upp i kyrkbänkarna så är vi på väg. Vi är alla unika individer, men vi vandrar tillsammans. Vi har en riktning och vi följer Jesus på vår väg framåt.

Han vi följer, han verkar inte söka stjärnstatus eller kokettera med sin godhet. När maktens män börjar störa sig på honom och vill röja honom ur vägen – då drar sig Jesus undan. För att så kan den som vill göra något gott för samhället också göra. Om det är vad som krävs för att det goda faktiskt ska bli gjort. Och inte bara sagt.

Den som vill leda kan vara ödmjuk och eftertänksam. Även i tider när människorna verkar ha tappat förståndet, eller åtminstone verkar ha missförstått de ord som Gud – genom Mose – förmanar oss att följa i Andra Mosebok. Och känns det inte ganska ofta i våra dagar som att brotten mot de där buden blivit som dygder i vårt samhälle? För visst är det många som tjänar på att sprida falska rykten och rena lögner? Visst är vi många som följer med strömmen även när vi vet att den för oss bort från våra medmänniskor – de som lämnas kvar? Och jo, det finns kvarlämnade och diskriminerade människor i vårt samhälle.

Förtrycka invandraren?

Jag hör det överallt. Ledande människor med makt och inflytande skyller invandraren för allt. De som är högst upp skyller ifrån sig på de som är längst ned.

Rädsla, ilska, fördömanden och till och med rop om våld går runt och förstärks i vårt samhälle den här hösten.

Jag vill skrika STOPP!

Men, jag är tyst. Det behövs nog inte fler högljudda röster just nu. Men kanske andra röster?

Mattéus hänvisar i dagens evangelium till profeten Jesaja och betonar Jesus mildhet, ödmjukhet och tålamod med de svaga och lidande – de som Jesus inte kommer för att krossa eller släcka ut, utan för att stödja. Mattéus beskriver en mild och medlidande frälsare som kommer att föra rättvisa och hopp till oss.
Det saknas inte knäckta strån och tynande lågor i vår tid.

Vi lever i oroliga tider. Många människor far illa.
Och nu kommer vintern.

Det sägs ibland att vi är Guds händer. Att vi är kallade att älska. Kan vi bära som regnbågsmattan? Vad gör vi nu? Kan Jesus lära oss något genom sitt ödmjuka sätt? Hur vårdar vi förbundet mellan Skaparen och Skapelsen?

För några år sedan satt jag i S:t Nicolai kyrka. Ungefär där regnbågsmattan slutar stod TV-kameror. På andra sidan TV-kamerorna var vi några som satt och samtalade om hopp i oroliga tider. En av oss var Ing-Marie Wieselgren, då Sveriges nationella psykiatrisamordnare. En ivrig och engagerad människa och läkare som stod upp för allas rätt att finnas till och att må bra.

En vägvisare. I Jesus spår.

Ett par år senare möttes vi i ett annat samtal, på Gotland. Det var valår, Almedalsvecka och inför publik samtalade vi fortfarande om oroliga tider och hopp. När vi andra i samtalet pratade om mörker, hot och svårigheter, då bekräftade Ing-Marie oss, men valde själv att tala hoppfullt om framtiden och menade att människan – både som individ och samhälle – har klarat stora kriser historiskt och att vi som lever nu kan vara ödmjuka inför det.

Tillsammans kan också vi fixa det. Vi kan uppmuntra varandra med varma ord och vänliga blickar också i oroliga tider.

Hon påminde oss om att vi kan hjälpa varandra att ha rimliga förväntningar på livet och samhället. Och att varken livet eller samhället är någon tävling, utan summan av oss – det vi är och det vi gör.

Tänk om samhället inte är något som drabbar oss, tänk om det är vi som är samhället.

Ing-Marie talade om livet mellan oss. Att vi finns tack vare att vi bekräftar varandra. Att det som inte kan förstöras är det som händer i våra relationer. I de relationer vi alla befinner oss. 100 procent av oss. Så vi kanske inte ska lägga hela ansvaret för samhällets utveckling på de dryga 2 procent av människorna som är medlemmar i ett politiskt parti.

Vi får kanske acceptera att också vi har det ansvaret, varenda en av oss?
Vill vi ha ett samhälle som människor mår bra i, då får vi prata med varandra om det samhället. Det menade Ing-Marie. Då får vi, liksom generationer före oss, bygga det samhället. Om vi har en god och mänsklig idé om vad vårt samhälle kan vara, då kan vårt samhälle också bli mänskligt och gott. Men, det här är inte något som löser sig av sig självt, samtidigt som vi lockas att käbbla, konsumera eller kriga oss omänskliga.

Jag tror att Jesus, vill att vi ska vara mänskliga medmänniskor. Han går före i handling. Det vi ställer till, kan Jesus hjälpa oss att ställa till rätta.
Jesus visar återkommande att tro och tillit uppstår tillsammans.
Jesus visar också att tvivel kan tas om hand, om vi tar hand om det tillsammans.

Samhällsansvaret är för stort. Ingen av oss kan bära det på egen hand, men vi kan bära det tillsammans.

Men, vi får då, sade Ing-Marie, sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi är inte de asociala mediernas polariserande algoritmer.
Vi är människor.

Vi kan skapa andra algoritmer.
Vi kan vara nätänglar istället för troll.

Vi kan prata om det vi vill istället
för att bara prata om det vi inte vill.

Så sade Ing-Marie som avslutning på det där samtalet. Dagen efter mördades hon på öppen gata i Visby.  Hon som hela tiden sade:

Människa, detta ska du veta. Om du gått vilse i rädsla och förtvivlan så letar vi efter dig. Om du inte orkar…. så orkar vi för dig. Och när jag inte orkar, då orkar du för mig.

Nu är hon tystad. Och jag undrar: Kan vi vara den rösten?

För som hon sade: Vi måste sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi har den goda viljan. Om vi väljer den.
Vi har varandra. Om vi väljer varandra.

Så kan vårt samhälle hålla ihop: Om vi gör det vi kommit överens om och gör det för varandras skull. Så blir vi, som regnbågsmattan, något som bär och välkomnar hela vägen till det heliga, till måltiden vi delar. Så kan vi dela ett samhälle som tar ansvar. Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ett enda samhälle.

Hela tiden omsluter Gud oss från alla sidor och påminner om förbundet som också kan säga oss: Det behöver inte vara alla mot alla. Det kan vara alla MED alla.

Vi behöver inte lyssna på dem som i vår tid tror att de måste vända själva nåden ryggen och röja undan det goda. Vi kan lyssna på Jesus som säger oss: Var inte rädda.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

“Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Så visar Gud genom Jesus en väg framåt.
Jag tror att han gör det genom Ing-Maries gärning också.
Kanske vill han också visa den vägen genom oss, om vi följer dem?

Publicerat

En framtidsspaning

Om vi ger upp den gyllene regeln som bärande princip för vårt samhällskontrakt. Vad händer då? Det ser vi just nu. I vårt land och många andra. Framför allt i det som kallades västvärlden när jag växte upp. Här är en spaning.

2024 kommer USAs slutliga uppbrott för förenta stater till något annat. Det har varit uppenbart ganska länge. När halva landet vill leva i naveln och den andra halvan vill fortsätta att vara öppen för omvärlden, och fortsätta att dra ekonomisk nytta av den. Då blir det svårt att hålla ihop. När stora delar av befolkningen dessutom är beväpnad och vill leva som de första generationerna av kolonisatörer gjorde, då kommer det till sist att komma en våldsam uppgörelse. Den är väldigt nära nu.

Under de kommande tio åren faller det som kallas det europeiska samarbetet sönder i takt med att land efter land väljer nationalismens väg. Även detta har varit uppenbart en tid. Även vårt land är med i denna tävling nu.

Europas utveckling banar väg för den nationalistiska imperiebyggaren som är i särklass störst i vår del av världen. Det där stora imperiet i öst. Som också har mer naturresurser än resten av Europa.

Även längre bort kommer andra stora stater att fira framgångar vi inte sett maken till tidigare. George Orwells berättelse om tre dominerande stater från 1984 sägs handla om den gamla öst-väst-konflikten, men slår in först nu. Och saken är den att det knappast är några stora ideologiska skillnader mellan de framtida supermakterna. De är alla marknadsekonomiskt tänkande kleptokratier där en liten del av befolkning sitter på det största kapitalet och de flesta resurserna. De har inga ideologiska skäl att bekämpa varandra, utan kan dela upp världen mellan sig. Ungefär som kriminella gäng delar upp områden.

De jobbar kanske inte direkt enligt den gyllene regeln som princip.

Vi pratar världsfrånvänt och naivt om paradigmskiften i vårt lilla kungarike just nu. Men vi missar det stora globala paradigmskiftet. För det är den naiva marknadsliberalt smittade socialliberalismen som dör nu. Det är den lilla minoritetens civilisation som går under.

”Even in this moment of grave and immediate danger, we cannot lose sight of the only realistic foundation for a true peace and stability:  a two-State solution. Israelis must see their legitimate needs for security materialized, and Palestinians must see their legitimate aspirations for an independent State realized. Finally, we must be clear on the principle of upholding human dignity. Polarization and dehumanization are being fueled by a tsunami of disinformation. We must stand up to the forces of antisemitism, anti-Muslim bigotry and all forms of hate.”

FN är rimligen dödsdömt i den här utvecklingen, och kanske är det så vi ska se den senaste stormen kring generalsekreterare Guterres? Han som sade det där och misstolkades.

Så kan det nämligen gå när den gyllene regeln skrotas. När mänskliga rättigheter och sådant brutalt ställs upp mot tillväxt, kapprustning och sådant. Det är ganska troligt att den kortsiktiga segraren i en sån här tävling har stor erfarenhet av andra saker än demokrati, socialliberalism och sådant.

I Yuliy Ganfs satirteckning från 1953 är det USA som är föremålet för teckningen. På soldatens rygg står det KRIG. På de andra borden står det SJUKVÅRD, SKOLA, BIBLIOTEK, KULTUR. Den ritades för magasinet Krokodil. Och ja, det är en sovjetisk satirisk-politisk-propagandabild. Men, det är ganska talande för vår tid. Och ja, de flesta rika länders utveckling just nu.

I det långa perspektivet finns förstås inga mänskliga vinnare alls i denna utveckling. Eftersom klimatet och kosmos inte bryr sig om oss och våra galenskaper. Och den här utvecklingen har helt lämnat tanken på att hållbar utveckling är viktigt. Eftersom ingen ledande politisk inriktning just nu verkar tycka att människor är bra eller att livet i sig är viktigt.

Vi har dödat den gyllene regeln som princip. Men, vi kan fortfarande skärpa till oss, vända oss till det goda och göra det goda. Det finns gott om kyrkor, församlingar, samfund och föreningar. Det saknas inte mänskliga sammanhang som fortfarande vill göra det goda.

Men, det förutsätter aktiva val. Och ansträngning. Och en tro på den gyllene regeln. Här i det lilla perifera kungariket i norr så har en samling partier som tidigare kallats både höger och borgerliga valt att bilda en svag regering med stöd av ett antidemokratiskt parti. Det partiet är nu näst störst och äter sakta men säkert upp de där andra partierna. Och det är en tydlig illustration om vad som händer. Den som har den gyllene regeln, frihet och demokrati i sina rötter behöver samarbeta med likasinnade om det samhället ska fortsätta att finnas i någon form. Ungefär precis som det där samhället, där små fria individer samarbetar för allas bästa.

Det där som den gyllene regeln liksom handlar om.

Publicerat

Hösten 2023

Grekiskan går. Det är oerhört kämpigt, men så här långt går det. Den uppsatsförberedande metodkursen är lättare. Ser fram emot att skriva första uppsatsen nästa höst. Ämnen börjar klarna. Mörkret lägger sig allt tidigare, jag har börjat frysa och världsläget är lika mörkt som kvällarna nu. Svårt att se något hopp om fred på lång sikt. Snarare tvärtom. Våldet efterfrågas av allt fler och vi brukar ju få det vi ber om ungefär.

Lilla barnets etablering i Linköping verkar fungera fint. Jag är lite orolig hela tiden, men det är väl som det ska. Stora barnet verkar må alla tiders i sin relation och sin kreativitet.

Vilda blir äldre. Hon är segare och tröttare. Men vi hänger i på dagarna tillsammans. Jag behöver henne.

Jag har dragit mig tillbaka från nästan hela mitt gamla liv. Åtminstone allt som var på ytan. Prestationen, hetsen och viljan att vara bäst. Världen är fortfarande befolkat av människor som gör sig funktionellt dumma lite för ofta för att uppnå kortsiktiga begär, men jag har lärt mig att leva med det. Jag håller mig på min kant, ägnar mig åt mina studier och det är en lång kvar att gå där. Samtidigt älskar jag att få vara i sammanhang där det som händer nu delas med andra människor. Som att få predika, vilket jag får göra på söndag igen. Om samhällsansvar. Har den del att säga om det. Men inte längre bara för att jag har ord. Nej, främst för att människor för länge, länge sedan redan har skrivit om det. Och jag får ta deras ord till oss här och nu, filtrerade genom min erfarenhet.

Den känns overkligt fortfarande. Men jag står uppsatt i kyrkans kalender. Fint och tacksamt.

 

Publicerat

Att känna sig välsignad?

Här står jag. Utdragen i ljuset. Vi har avslutat en högmässa och jag har predikat i S:t Nicolai kyrka. Kyrkan som blev en öppen dörr som blev en öppen väg som ändrade allt. Det känns som att jag hittat mitt sammanhang. Eller rättare sagt, en tradition öppnade sig och tog emot mig. En tradition långt mycket längre än de jag hälsat på i tidigare. Lång mer kärleksfull och ödmjuk. Långt mindre kämpande.

Och jag är så tacksam för att människorna jag kallar mina går med mig. Idag kom fler än jag trott och var med.  Det handlar ju inte ens om mig. Det handlar om en tro och en kyrka. Ett varmt sammanhang. Som igår dessutom tillsammans med andra öppnade ett rum med samtal om tro, hopp och klimatkris. Här möttes judar, kristna, muslimer, hinduer, buddhister och människor från Bahá’i för att samtala om vår tids viktigaste fråga. Jag fick leda ett par samtal.

När fåfängans kamp tog slut så öppnade sig något fint. Att leda samtal om saker jag tror på, känner mig som en del av och som är existentiellt livsviktiga är fantastiskt. Och kanske bäst av allt, det är inte JAG som är viktig. Det är vi. Alla. Att få vara i sammanhang där det är sant. Det är något att vara tacksam för. Är det så här det är att känna sig välsignad?

Publicerat

Predikan: Tacksägelsedagen

Tacksägelsedagen
S:t Nicolai kyrka
8 oktober 2023

Evangelietext: Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Några fariseer i folkmassan sade då till honom: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.

Episteltext: Kolosserbrevet kapitel 3, vers 16-17

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Sammanfattning:

  • Gud blir människa och är på väg att försonas med oss till Skapelsens stora glädje och tacksamhet.
  • Människan – som kan välja att tro eller tvivla – vet inte om hon ska vara glad eller inte.
  • Om människan väljer tron och glädjen blir människan, liksom Skapelsen, tacksam och då förändras allt.
  • Men då måste vi våga vara levande människor, och inte luras att tro att vi är ekonomiska människor.

 

Predikan:

Den här dagen – tacksägelsedagen – har generationer av människor tagit med sig av årets skörd till kyrkan. Människor som tackat och delat. I vår tid är det kanske inte självklart. Eller det tar sig åtminstone andra uttryck.

Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om i äppeltider. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. Ibland sågar vi till och med ned äppelträden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet.

Äppelträden säger ingenting om det här. Ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger:

Otack är världens lön.

I dagens evangelium kommer Skapelsens treenige Gud på besök till vår värld. Han har blivit människa i Jesus. Vad gör vi? Några tror, gläds, känner tacksamhet och låter det höras. Andra tvivlar, utmanas, störs och försöker tysta. De vill ha det som det alltid har varit. Eller som de tycker att det alltid har varit. Därför försöker de att tysta de sina glada och tacksamma medmänniskor.

Otack är världens lön.

Jesus är alltså på väg upp till Jerusalem. På väg mot slutet. Mot sin död, alltså vår försoning. Det där som ska läka relationen mellan Gud och människan. I raderna som kommer direkt efter dagens evangelietext, där han sagt det där om att stenarna kommer att ropa om lärjungarna slutar så gråter Jesus över Jerusalem. Han gråter över staden och människorna som inte förstår att tiden är inne för Guds besök.

Jag tolkar det så här: Även om VI inte förstår vad som händer, så vet själva Skapelsen det. För Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Även om vi människor inte gläds, så gläds allt annat liv i Skapelsen. Därför ska stenarna ropa.

Vad är det med människan, som inte förstår?
Som tvivlar och säger att otack är världens lön.

Jag tror att vi behöver prata om den fria viljan och kanske finns några tänkbara svar i Maslows behovstrappa? Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.

  • Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter
  • Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek
  • En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning
  • Här uppstår jag och vi och våra relationer

För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.

  • Där uppstår kanske det vi kallar egot?

Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.

Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina uppfyllda.

Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynismen.

Maslows trappa har förstärkt myten om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet, hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.

Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana.

Jag tror inte på den berättelsen.

Jesus vill ta med oss åt ett annat håll där på vägen upp mot Jerusalem. Och Gud säger ju något helt annat till oss. Genom hela Skapelsen ekar rösten som säger:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Om och om igen förser Skaparen oss med det vi behöver. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den gåvan? Varför skulle jag såga ned äppelträden?

Men är det här en tid att predika tacksamhet? Det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Men även då bär Gud oss, som vi sjunger i Psalm 31 med Anders Frostenssons ord.

Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den Skapelse som kan tillfredsställa allas våra behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär.

Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?

Fariséerna tycker att lärjungarna ska vara tysta.
Det är många som tycker att kyrkan ska vara tyst också.

Jesus gråter över Jerusalem. Över otacksamma människor som vänder sig bort från Gud. Men snart ska stenarna ropa och vi behöver inte vara tysta.

Det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. Jag ber för att kyrkan ska fortsätta att våga låta sig ledas av Jesus. Att vi ska höras, ropa och sjunga. Att våra röster ska bidra till klarhet i en tid när det goda verkligen behövs.

Jesus är huvudet, kyrkan är kroppen. Just här, just nu är just vi den kroppen, den kyrkan. I en tid när vårt samhälle prövas.

Det Paulus skrev till församlingen i Kolossai för nästan 2000 år sedan kanske riktas även till oss: Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra.

Vi har bett tillsammans.
Vi har bekänt våra fel och brister.
Vi har fått ta emot förlåtelse.
Vi kan dela fridshälsningen och måltiden med varandra.

Nu kan vi kan tacka.

  • Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
  • Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
  • Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
  • Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.

Vårt gemensamma tack kan bli den där lovsången som är dagens tema. Tillsammans kan vi vara en viktig kör i en tid när människor behöver få höra något verkligt annorlunda igen. Något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande – i många olika stämmor.

Det Gud har skapat är gott.

Snart ska till och med stenarna ropa. Orden kommer från Gud till profeten Habackuk och tas upp Jesus långt senare. Människa, du kan inte glömma vem du är. Du är en av oss.

Men människan är skapad med fri vilja och därför måste Människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt att välja det goda är att vara tacksam. När vi tackar – och försonas och förenas med Skapelsen – kan ljuset komma in genom sprickorna. Även den här hösten.

Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan följa Jesus och göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.

För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.