Salomos vishet kapitel 7, vers 15-22
Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter — allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.
Kolosserbrevet kapitel 3, vers 16-17
Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.
Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ‘Välsignad är han som kommer’, konungen, ‘i Herrens namn.’ Fred i himlen och ära i höjden. Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Predikan
Känner du till Laleh? Har du hört hennes nya låt? Den heter Potatislåten och när jag hörde den så förstod jag att den måste predikas. Vi måste nämligen prata om potatis, jorden och våra händer. I det samtalet kanske vi kan hitta tacksamheten och jag tror att Laleh kan hjälpa oss. För som hon sjunger:
Du kommer inte tro det
Det är nånting med jorden
Lalen berättar om hur den lilla flickan hon var visar sina kompisar hur det växer ett skott mot solen. I glasslådan med jord där hon lade ned potatisen från köket. De viskar till varandra. Nästan som förskräckta.
Tänk om det finns mycket mer
Sånt som vi inte får se
Det är nånting med jorden
Potatislåten får mig att fundera på när min naiva och förundrade blick för Skapelsens mysterium förändrades. När slutade vattenpölar vara det bästa som fanns, precis som nyckelpigor och allt det där som sedan blev gräsfläckar på mina kläder? Varför grumlades min blick för det generösa i Guds nåd. Allt det där som den gamla texten från Salomos vishet så fint sätter rika ord på? Det som psalmisten lovsjunger på ett liknande sätt. Det som Laleh så lysande skriver om så här:
Det kanske är så med allt
Ger man bara en så blir det tiofalt
Den sista ska bli först
Den minsta ska bli störst
Jag la en potatis i jorden det kom tio
Vi lämnar Laleh en kort stund, till förmån för aposteln Paulus. Han som skriver i sitt brev till församlingen i Kolossai att de ska låta Kristi ord bo hos dem och att de ska lära och vägleda varandra med andlig sång av nåden. Är det inte precis det hon gör, flyktingflickan Laleh, genom hela sin karriär, med sin begåvning. Jag tror det kan vara därför hon är en av vår tids största artister. Nu är hennes budskap tydligare än någonsin. Men också Laleh undrar, och det är en rimlig fråga så här på Tacksägelsedagen, vad hände med förunderlig tacksamhet? Eller som jag undrar med mina ord, när slutade jag att vara en förundrad liten människa? När blev jag en tillväxtfrämjande, anställningsbar och konkurrenskraftig individ? Den vuxna kvinnan Laleh sjunger:
Nu är jag ingen flicka mer
Du är ingen pojke heller
Om vi inte växer upp
Vad växer då istället?
För jag ser en smutsig stad
Fullt med massa stora barn
Det är nåt som inte stämmer
Med våra rena händer
Hur kommer vi tillbaka till det som i Psaltaren sammanfattas i orden ”allt är jubel och sång.” Kan vi hitta hem till barnens nyfikenhet igen? Hur får vi jord på våra händer?
Jag är pappa. Mina barn är vuxna och kanske själva blir föräldrar någon gång i livet. Har jag hjälpt mina barn att se det goda i allt som finns? Att vara tacksamma? Eller har jag tagit bort mysteriet från dem genom att uppfostra dem till självständiga och konkurrenskraftiga individer? Laleh, som själv blivit mamma sjunger lugnande:
En var mer än vi trodde
En var mer och det vi la i jorden blev tio
När du klättrat i trädet
I det träd du planterat för barnen
Var inte rädd
Alla har vi jord på våra händer
Vi får vandra som lärjungarna i en Skapelse där allt som vi behöver ges till oss om och om igen: Solen, regnet, vinden, värmen, potatisen som växer i jorden och samlar energi som blir till mat som vi kan äta och som sedan får oss att växa och leva.
Hur skulle vi kunna vara likgiltiga inför detta fantastiska som berättas för oss idag genom de olika texterna? Hur skulle lärjungarna kunna vara det? Vi får följa med dem en stund, i berättelsen. Tillsammans med Jesus. Vi har hört honom säga fantastiska sanningar. Vi har sett mirakel och förunderliga saker ske. Nu är vi på väg på något stort. Vi anar det som hela Skapelsen redan vet. Att det finns en mening som går bortom vårt förståndi att vi får leva i Guds nådefulla kärlek. Att vi får vara en del av detta stora och varma mysterium. Det finns en riktning. Det finns en väg. Som kommer att leda oss hela vägen hem. Vi känner tro, hopp och kärlek. Även om någon vuxen muttrar att det är naivt. Och om nu några störs av vår tro, av vårt hopp och den där kärleken… så behöver vi inte tystna för det. Vi överlevde ju valrörelsen och det ska nog ordna sig med den där regeringsbildningen till slut.
Vi får ha tålamod, stanna upp och känna efter en kort sekund. Vilken nåd det är att få leva! Tänk att vi får veta hur kanelbullar smakar. Tänk att vi får höra musik som berör oss till tårar. Tänk att vår hud och våra händer vet hur det känns att hålla någons hand.
Vi får förundras. Fortfarande.
Vi är så mycket mer än det som vår samtids ekonomi och politik reducerar oss till. Vi är skapade medskapare. Levande människor. Vi bärs av den Gud som blir människa för att visa oss vägen hem och som sänder sin ande för att hjälpa oss när vi går vilse. Som vill möta oss i brödet och vinet. Som ligger bakom att en potatis som vi lägger i jorden blir tio som vi kan plocka upp.
Snart ska stenarna och potatisarna ropa. Något kommer att bli klarare. Vi fick livet och får säga tack. Det som hela Skapelsen redan vet kommer att klarna också för oss. För precis som hon sjunger:
Den sista ska bli först
Den minsta ska bli störst
En potatis i jorden det kom tio
Från Psaltaren och Salomos vishet ekar budskapet av lovsång och tacksamhet. Paulus hjälper oss att förstå hur vi kan föra budskapet vidare. Budskapet som bär kärleken som är hoppet som är motståndsrörelsen som samtidens all cynism. Ordet som får oss att leva rör sig till oss från evangeliet klart och tydligt. Om vi tystnar så ska stenarna ropa ut det som behöver ropas ut. Och så tar sig ordet fram till oss genom texterna, genom psalmerna vi sjunger och en medryckande visa om potatis. Det ordet måste uttalas nu.
Tack!
Gode Gud, tack för allt som finns.
