fredrik welander i ett långt samtal
En sommar till på Klövagården i Karleby. Det är lätt att andas här på slätten. Det är lätt att se skapelsens storhet i det lilla. För här är bruset inte lika kompakt. Här finns tid. Här finns plats. Det ligger en bit bort från människornas bråkiga och hetsiga kamp. Jag trivs här. Mår bra här. I relation till allt som finns. Aldrig ensam, men ifred.
De tre pilgrimsvandringarna som skulle göras med utgångspunkt i Herrens bön och Alexander Schmemanns utläggning över denna är gjorda. Tre fredagar i juli har vi vandrat Skogsslingan vid Solliden. Sammanlagt har ett trettiotal människor vandrat med och det har varit fint på alla sätt. För mig också ett lärande i att leda människor i den här typen av sammanhang. Glad och tacksam är jag. Stärkt i uppfattningen att människor som får ett sammanhang att mötas i gärna möts och delar saker med varandra.
Idag hände det. Jag rensade i mina garderober. De där små kläderna – skjortor, jackor, kavajer, tröjor – i storlekarna S och M packades ned i olika säckar. De flesta till återbruk men en till återbruk. Höll i dem och fick tillbaka minnen. Minnen från en oerhört störd tid i livet. Fåfängan och högmodet tog tag i mig rejält. Gjorde mig dum i huvudet, egoistisk och dryg. Jag trodde att det var min tur nu, att jag äntligen skulle få allt jag begärde i form av uppmärksamhet och kärlek. Men, kärleken och uppmärksamheten jag sökte var något helt annat. Jag brände broar och relationer. Tjänade förvisso en del pengar, men inget var kul. Trots att jag lärde mig springa och kunde göra det både länge och långt.
Om det är fel orsaker som drar i oss kan vi gå i fel riktning. Jag har provat det. Häromdagen när jag visade mamma trakterna runt Karleby så slog det mig igen. Som en urvarm kärlekskraft från jorden. Här går vägen hem. Här kan jag försonas med kallelsen och insikten om att jag inte är något annat än den Gud skapat mig att vara. Att allt ges mig utan krav på motprestation men jag har fått några gåvor som gör att jag kan tas i anspråk för en helt annan tjänst i livet som präst. Visst, de senaste åren som fyllts av studier och omvändelse syns på kroppen. Jag behövde vända om helt och det märks på kroppen och hälsan. Ska försöka hitta ett friskare sätt att vårda kroppen. För första gången i livet känns det möjligt. Jag har andra relationer idag. Tacksam för nya och tacksam för de som överlevde mina sjuka år.
Många av de gamla plaggen är i fint skick och kan förhoppningsvis hitta nya kropper att skydda istället för att skylta. Jag hoppas det.
Vi är på väg hem tillsammans. Allt är som det ska bli.
VM-finalen är som en nostalgifestival för rika. Eller som Hunger games. Inramningen är fruktansvärt ointressant. Spelet är skickligt men så taktiskt att det inte finns några målchanser.
Fotbollen är iskall. Ointressant. Men…. vi tittar. Heja Spanien! Heja Argentina!
Ett dygn på Solliden. Hjälpt till lite. När jag åkte ut igår var det 34 grader i stan enligt biltermometern. Nu när jag åker hem är det 14 grader. Det är fascinerande ändå. Både med väder och global uppvärmning och mänsklighetens oförmåga att möta detta. Vår förmåga att sluta värma upp planeten har jag givit upp på, vi är för hjärntvättade av vår egen skapelse – ekonomin – för att förhålla oss hållbart till Guds skapelse.
Hemma efter en helg med många och stora känslor. Storebror Perra och hans Carro hade den bröllopsfest de inte kunde ha under pandemin och i samband med detta så ledde jag en välsignelsegudstjänst över deras äktenskap i kapellet på Solliden. Efter detta bjöd de generöst på fest för nära och kära.
Sedan pappa dog så känner jag hur viktigt det är att göra något med familjebanden. Han sade saker till mig på sin dödsbädd och jag förstår allt mer vad jag tror att han längtade efter under sitt liv. Men det är inte alltid så lätt. Familjeband ser olika ut, de är olika spända och när de vävs samman så händer det saker. Kanske är det viktigt för oss att stanna upp då och fundera på vad kärlek verkligen är? Var kärleken kommer ifrån. Mamma visade gamla bilder, bröderna och jag höll ett Welander-kunskapstest och det sades många fina saker under kvällen.
Jag är tacksam för de här banden som i så många år kändes så långt borta. Jag är också så tacksam för att tas i anspråk som Guds och människors tjänare. Och tacksamheten jag känner för mina barn är bortom ord.
Sitter på ett Mälartåg mellan Norrköping och Eskilstuna på väg hem till Örebro. Vi har varit ute ungefär två veckor. Först Malmö, sedan Berlin. På väg hem påfylld av härlighet från dessa två finfina städer. Malmös närhet till havet, parker och mångfald som är unik för Sverige. Vi åt på Cantin och lite här och där. Cyklade hit och dit. Hängde med Irma, Kasper, Camilla och Michael. Fina dagar.
Tog nattåget till Berlin en fredag. En rätt usel upplevelse i liten sovvagnskupé med icke-fungerande ventilation. Men, vi kompenseras för detta. De två första dagarna i Berlin levde vi i sommarens första rejäla värmebölja. Med rekord i stora delar av Europa. I Berlin var vi uppe i 40 grader bägge dagar. Sedan rörde vi oss ned mot 30. Härliga dagar som toppades med konsert på Waldbühne med Nick Cave & The Bad Seeds som bjöd på närhet, känsla och allvar. Något slags hopp. Det var förstås toppen att få hänga med Hanna och My som var i Berlin som sista stopp på årets tågluff (och i år bröllopsresa). Vi har ätit vansinnigt god vietnamesisk mat tillsammans och pratat om framtiden.
Annars har vi gått runt och sett några självklarheter och några unikiteter. Det var Marias första vistelse i Berlin. Härliga dagar med många intryck. Vi har gått mycket och samtalat om samhället, öst och väst, framtiden. Vi ser så mycket i Berlin som är vackert, men också mycket som är fult. Stadens historia borde lära oss något. Det var ödmjukande att stå vid minnesmärket för Dietrich Bonhoeffer vid den ödmjuka Zionskirche. Det var också fint att få fira högmässa med Svenska kyrkan och Victoriaförsamlingen och att drabbas av det storslagna i Berliner Dom.
Ta upp ditt kors och bär det. Kallet klarnar. En annan väg är möjlig.
Några korta tankar om fotbolls-VM för herrar sommaren 2026.
Världen förändras.
Ella och jag åkte till Frasiskuslunden och uppgraderade Vildas grav med kantband, nya växter, jord och nya stenar. Jag är så tacksam för att den här platsen finns och vi får graven att komma till. Vildas bädd ligger kvar i sovrummet. Kopplet är på plats vid ytterdörren. Men det är här vid graven jag pratar med henne. Hon är saknad. Av oss alla som kallade henne vår.
Jag är överväldigad efter Hannas och Mys bröllop. Så många känslor lever om, och har levt om i mig den senaste tiden. Skulden och skammen har kört hårt. Jag lämnade och förstörde familjen. Jag blev det högmodiga och fåfänga aset. Jag är pappan som är nära men åndå oändligt långt bort. Jag var sonen som inte hade relationerna med min pappa och nu får skörda det som är kvar när han är borta. Relationerna drar mig. I mig, åt olika håll. Strax före det var dags för Hanna och My att komma in i kyrkan så gick jag fram till altaret och bad för dem. Jag tackade för att vi får vara där vi är.
Då var det som att skulden och skammen lyftes av mig för en stund. Kärleken vann. Livet vann. Det är vackert och jag är så tacksam för att jag har tagits i anspråk. Att få stå med i koret och viga dessa två människor som så tydligt lever i kärlekens nåd var en gåva. Att få tas i anspråk av Gud och kyrkan är fantastiskt. Att få göra det goda. Förkunna nåd och kärlek. Att få känna tacksamhet och överlåta det som händer åt Gud. Att få tacka och be.
Vi får se vad som händer i livet och möta det. I nöd och i lust. Men vi får faktiskt göra det tillsammans. Och alla bär på sitt. Men om vi hjälper varandra att bära så blir det nog lite lättare. Jag är så oändligt tacksam för Hanna, Ella och Camilla. För Maria. För Michael. För My. För mina bröder. För våra familjer och människorna vi kallar våra. Och jag är så imponerad av hur brudparet lyckades ställa till med en fest som ingen kommer att glömma. Helt på sina villkor. På sitt sätt. Så generöst och så fint.
Allt är som det ska bli.
