Totaltacksamhet

Tre veckors praktik är över. Jag har fått lära genom att göra. Genom att samtala. Genom att betrakta. Genom att känna. Har mött en handledare som är en förebild och nu en vän. En medvandrare på vägen hem.

Kallelsen är inte galenskap. Tvärtom. Det är något av det sannaste jag upplevt och därför finns det inga alternativ. Fjärde året på universitetet börjar imorgon. Men just ikväll är just känslan av tacksamhet förlamande på ett bra sätt.

Det är många människor som på olika sätt gjort de här veckorna möjliga. Ingen av dem är en slump. Amen.

Predikan: Enheten i Kristus (14 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (fjortonde söndagen efter trefaldighet)
Mosjö kyrka
1 september 2024

 Efesierbrevet kapitel 4, vers 1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:
en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Predikan

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Orden är poeten Göran Sonnevis. Här sitter vi i en kyrka. Vi kommer från olika håll. Vi har vandrat på olika vägar för att komma hit. Vi har levt våra liv på olika sätt. Olika länge. Vi har olika erfarenheter. Precis som alla människor som gjort det vi gör nu, före oss. I hundratals år. Generation efter generation. Precis som de som ska komma efter oss.  Men, nu sitter just vi här. Tillsammans. 

Och Jesus ber för oss.

Just idag har ganska många andra – lika olika – människor också suttit på det här sättet, i andra kyrkor. Eller möteslokaler, kapell, bönehus och andra platser. På landet, i städer. I Sverige och i hela världen. 

Jesus ber för oss alla.

Många olikheter finns i det som kallas den kristna traditionen. Stammen är en, grenarna är många. Men alla sträcker sig mot ljuset. 

Och eftersom jag nu började likna vår tradition vid ett träd så tänker jag att det är bra att påminna sig om att träd växer bäst tillsammans med andra träd. Precis som fiskar överlever i stim och får i flock. Och människor. Ensamma människor, fiskar, får och ensamma träd är väldigt utsatta. Så om jag ser mig omkring i skogen ser jag andra träd. Eftersom Skapelsens skog är en urskog, där mångfalden ständigt förnyas. Här finns andra träd i form av det vi kallar religioner och livsåskådningar. Där människor samlas, öppna för det som inte kan förklaras och förstås fullt ut. Att vi har mer gemensamt än vi tror visar alla de kvinnor som visat broderier med fina budskap på Sollidens kursgård den här sommaren. Stark vittnesbörd i form av handarbete. Böner om fred och frid.

Jag tror att Jesus ber för oss alla.

Det finns enhet i att vi tror. Det finns enhet i att vi erfar Gud, om än på olika sätt. När Guds ljus, det där ljuset som våra grenar sträcker sig upp mot, när det ljuset bryts i ett prisma, som i vattendroppar i himlen, då uppstår regnbågen. Ett och samma ljus delas upp i många olika färger. Men i en enhet. Den där regnbågen som tecken på Guds förbund med Skapelsen.

Vi får tro att den säger till oss: Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Ingen nationalism har någonsin uttalat de orden. Ingen ideologi har någonsin kravlöst omslutit människan i sin kärlek. Ingen affärsidé heller.

Men det gör Jesus. Han som är huvudet för kroppen. Han som leder kyrkan. Dagens evangelietext kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet. I det sjuttonde kapitlet avslutas det långa talet när Jesus ber förbön för människorna. Han ber sin helige fader att bevara oss i sitt namn, så att vi blir ett, liksom han själv är ett med fadern. 

Han som tidigare – så vackert, klart och tydligt – visar att ödmjukhet, kärlek och tjänande är vägen. Han som börjat sitt avsked med att tvätta lärjungarnas fötter och sedan ber dem att älska varandra som han älskar dem. 

Han som ber för oss.

Kan vi leva värdigt i kallelsen och följa Jesus – ödmjuka och milda, som Paulus uppmanar oss? Kan vi visa varandra kärlek och tålamod? Kan vi med friden som band bevara den andliga enheten, alltså en enda kropp och en enda ande Jag är övertygad om att vi kan det. Men vi behöver vara varsamma. Jesus leder, vi följer. Hans enhet kräver inga invasionskrig. Jesus skickar varken drönare eller glidbomber till barnen. Han ber oss inte att bygga murar mot DOM ANDRA.

Så… den människa som gör anspråk på att leda oss med just SIN tolkning, SIN sanning och bestämt hävdar att det finns EN sann väg, EN kristen värdegrund och är beredd att hetsa oss mot varandra….och till och med leda oss i krig mot dom andra…  den tar på sig ett närmast gudomligt ansvar. Den människan riskerar att ställa sig i vägen för Jesus. 

Vi är på vandring. En brokig skara människor. Vi försöker alla att hitta hem. Vi har kallats hit. Vi har erbjudits dopet och måltiden vi ska få dela idag. Av honom som steg ned. Ned hit, till oss syndare, till de plågade och till de dömda. Därför ska vi alla – sargade, döende och alla de dömda säga tillsammans med alla heliga och saliga: Jesus är herre!

Eller så kan vi använda Göran Sonnevis ord:

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Allt hör ihop, vi hör ihop.
Allt och alla är olika, men ändå en och samma.
Jesus kallar oss att släppa in varandra.
I hans enhet hjälper vi inte bara de människor som kallar sig kristna.
I hans enhet hjälper vi andra människor för att vi kallar oss kristna.

Jesus visar vägen. I varma blickar som delas.
I bröd och vin som delas. 



Omtumlad och omsluten

På förmiddagen idag kom det ett telefonsamtal. Som förändrar vardagen. Så idag har jag varit omtumlad och omsluten. På bra sätt. Marken bär.

Predikan: Medmänniskan (13 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (trettonde söndagen efter trefaldighet)
Kräcklinge kyrka
25 augusti 2024

Första Moseboken kapitel 4, vers 8-12

Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”

Lukasevangeliet kapitel 10, vers 23-37

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ’Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”

För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.
En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’

Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?”
Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Medmänniska. Det är ett av de finaste orden jag vet. Diakoni är också ett fint ord, förknippat med kyrkans omsorg. I Kristi kropp, som kyrka och som medmänniskor är vi nog alla kallade att vara omsorgsfulla.

Idag, den trettonde söndagen efter trefaldighet så är både medmänniskan och diakonin i fokus. Dagens texter är vid en första anblick klara och tydliga. Kain som exemplet på vad vi inte ska göra. Den barmhärtige samariern som DET goda exemplet på vad vi ska göra.

Jag kanske borde sluta här. Budskapet är enkelt:Döda inte varandra. Var snälla och hjälpsamma. Men, jag måste fråga: Hur bra går det för oss – som den där svåra kollektiva mänskligheten – på en skala från noll till hundra – att bygga en världsordning där det där enkla budskapet som Jesus ger oss faktiskt också får gälla?

Det går nog inte alltid jättebra. Det finns mycket att ställa till rätta. Men, rent mätbart går det nog inte så dåligt som det är lätt att tro när jag tittar på Aktuellt, lyssnar på Ekot eller läser lokaltidningen. För de allra flesta människor gör nog goda små saker mest hela tiden. Som aldrig blir nyheter.

Kvinnan som följde med sin vän till en jobbig undersökning på sjukhuset. Barnet som plockade upp en utmattad humla, lade den på bordet bredvid och såg till att den fick lite näring. Och fick se den kvickna till och flyga vidare. Eller cykelreparatören i mitt kvarter i stan som utan gnäll lagar punkteringar och smörjer kedjor. Samtidigt som han alltid tar sig tid att lyssna på de utsatta och ensamma människor som stoppar in huvudet i verkstaden för en stunds mänsklig kontakt. Kanske den enda de får på hela veckan.

Vad får de här olika människorna att göra allt det här? Det vet inte jag. Men kanske har någon av dem legat som den nedslagne mannen som får hjälp av samariern? Han som tar emot hjälpen av den okände hjälparen? Forskning visar att människor som tar emot hjälp oftare hjälper andra.

Säger våra medvetna samveten något till oss?

Kanske minns du någon gång när du behövde hjälp. Kanske var du förtvivlad. Hjälplös utan hopp. Möjligen kom hjälpen. Från oväntat håll. Som en människa med en bogserlina på en väg mitt ute i ingenstans. Eller i en kram från en kollega som du knappt känner. Eller i hemvårdens omsorg. Eller som för min vän. Som höll på att backa ut från parkeringsrutan utanför mataffären. Som med skräck såg att den slitne och tiggande mannen som min vän försökt ignorera på väg in i affären. Och sedan igen, på väg ut ur affären. Nu såg min vän i backspeglarna hur den ignorerade mannen kom springande mot bilen, viftande och gestikulerande. Med hög puls klev min vän ur bilen… och han som sprang mot honom fortsatte vifta och med sina gester pekade han på biltaket…. där min vän lagt sin mobiltelefon.

Det är som att Guds röst, den där rösten som går genom Skapelsen och säger:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det är som att den rösten visar sig praktisk handling. Genom människorna.

Jag minns ett samtal en gång när jag var förtvivlad. När ett vänligt ansikte på barnkliniken på ett stort sjukhus tittade mig djupt i ögonen och sade: Den som inte är van att be om hjälp blir heller inte van att få hjälp. Kanske får den människan svårt att hjälpa? Eller känna att han kan hjälpa?

Jag minns med värme alla människor i kyrkan som jag trodde skulle ta emot mig och mitt kall med ifrågasättande och kritik, men som med ömma och fasta händer har väglett mig ända hit. Till praktik som prästkandidat. I den här gemenskapen. Jag som aldrig bad om hjälp. Nu får jag hjälp och vägledning och möter människor varje dag som delar med sig av vad de har.

I psalm 793 så sjunger vi om ett enat folk på väg. Ett enat folk med samma mål. Vi sjunger att Guds rike är på väg och att det redan finns mitt ibland oss.

Vi är på väg hem. Försöker att hitta hem. Jesus ska laga brustna hjärtan. Han ska torka våra tårar. De av oss som har fallit kommer han att räta upp igen och dom av oss som inte längre kan gå kommer han att bära hem. Det kommer att hända och det händer redan.

Guds goda ande verkar i vänner, i barn som hjälper humlor, cykelreparatörer och i oss alla. I varma blickar som möts. I berättelser. I hjälpande händer. I bröd och vin som delas.

Tacksam för min pappa

In i märgen tacksam för min pappa. Som samlade oss för åttioårsfirande på Solliden. Vi behövde det. Saker som väntat på att sägas kom ut. Och det var så fint och så bra. Försonande. Ibland tar det tid för det viktiga att formuleras. Både i minne, känsla och bekräftelse.

Då är det bra med rotade människor. Som har tålamod att vänta. Även när de förtvivlar inombords i osäkerhet.

Familjen som jag är barn i kan. Det var inte alltid självklart. Men, vi kan. Klippet här nere får mig att gråta. Av tacksamhet. Äntligen är tonåren över. Det tog så lång tid att bli ung.

 

Sorgen och glädjen och livet

Satt med på begravning idag. Som en del av min praktik. Det är något annat. Att få se hur livet liksom öppnar sig på djupet. När sorgen och glädjen får mötas och människor låter det ske. När människor samlas i den korsningen.

Då blir det ibland väldigt tydligt att det i mitten av korset finns ett bultande hjärta.

Betraktelse: Vanliga människor

Jag skrev en evangeliekrönika till Kapellet, ett initiativ av min vän Alex Bengtsson.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 7, vers 31-37

Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”

Krönika

Det finns något som alla sommarpratare behöver. Som också programledarna och gästerna hos Skavlan och Bergfeldt behöver. Som Bruce Springsteen behöver och även Bibelns olika huvudrollsinnehavare. Som varenda politiker med maktanspråk behöver.

Vanliga människor.

Vilka är dom? Dom där som tar en man som är döv och knappt kan tala till Jesus? Är dom mannens vänner? Bröder? Systrar? Föräldrar? Grannar? Vi får inte veta mer om dom. Vi får inte veta varför dom tar mannen till Jesus. Vi kan bara gissa vad det är som får dom att ta en medmänniska till den mystiske mannen som inte gör som andra.

Vanliga människor.

Bibelns berättelser väcker allt oftare frågor i mig, om dom där människorna som närmast anonymt befolkar berättelserna. För även om dom nästan bara skymtar förbi så vittnar dom om något helt grundläggande för livet, tillit. Utan tillit så är dom förlorade. Utan tillit så grusas deras hopp under mäktiga mäns fötter. Kanske är det dom där namnlösa figurerna som bär tilliten genom evangelietexterna? Och kanske vet dom att tillitens sanning är allt annat än enkel? Att tillit kräver något av människan. Något stort. Precis som det gör av mannen som låter sig föras till Jesus. Han som inte hör och som knappt kan tala. Han som låter sig ledas avsides. Han som uppmanas: ÖPPNA DIG! EFFATA!

En vanlig människa.

Det finns helt vanliga människor i Bibeln. Det finns vanliga människor i kyrkan. Och det finns gott om vanliga utanför kyrkan. Alla lika ovanliga och olika. För vanliga är de ju bara när de blir namnlösa. När de används för att säga något. Som när Staffan Hellstrand låter dom här orden inleda ett kritikerhyllat album 1996.

Det här är en sång, om en blomma
Det här är en hälsning till dom fromma
Dom som inte jagar guldet och äran
Dom som ser lyckan i det dom har nära
Dom som kan leva en dag i sänder
utan oljade tungor och blodiga händer

En ömsint hyllning till vanliga människor. “Fanfar” heter låten och sedan den spelades in har det hänt mycket i världen. Tillväxten har varit rekordhög. Klyftor har vidgats, klimat förändrats och krig startat. Väldigt sällan har vanliga människor gjort detta, men nästan alltid påverkas dom och används för att motivera härskarnas beslut. Därför finns det en del vanliga människor som liksom ställs på andra sidan gränser, murar och gemenskaper. DOM ANDRA. För dom andra behövs som någon slags fond. För att vi ska känna oss vanliga. Dom som vi ska vara rädda för eller hetsa mot. Dom som egentligen är precis som vi och kanske precis som Bibelns namnlösa bärare av tillit?

En annan sångare river ned murar när han sjunger:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
min syster eller bror
Jag är mycket närmre än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Lars Winnerbäcks ord från låten “Själ och hjärta” tar tag i mig. Får mig att ta ett djupt andetag. De öppnar mig på samma sätt som Bibeltextens ord. Det är som att Skaparens egna ord tagit en omväg via Winnerbäck för att öppna mig.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det tog många djupa andetag för att öppna mig. Men, när jag nådde botten, så väntade Kristus där. Med ljus och värme. Min kamp blev en kramp och det bästa hände när jag släppte taget om tvivlet och valde tilliten. Tilliten till att också jag var buren och omsluten. Inte bara som en tanke, utan som en handling. Där jag inte hade huvudrollen som bärare, utan som den som skulle bäras hem. En mystisk insikt bortom mitt förnuft och förstånd. Nådens ordning och evighetens tacksamhet fick mig att släppa taget, låta mig bäras och lita på Gud.

Öppna dig.

Utan tillit och tro går vårt samhälle sönder. Och varken tron eller tilliten låter sig begränsas, tvärtom den smittar. Kanske kan vi låta oss vägledas av dom namnlösa människorna som tar sin vän till Jesus? Dom där som vågar lita på att det kommer att bli bra, när dom ber om hjälp? Vi är nog inte kallade att ställa oss i vägen för dom. Som redan fler goda gärningar än vi kan räkna, varje dag. Dom där namnlösa människorna. Som aldrig kommer att få sommarprata eller sitta med i Skavlan eller Bergfeldt. Människor vars berättelser inte heller hamnade i Bibeln. Som aldrig blir rubriker i nyheter eller samtal i poddarna. Men, livet handlar om dom.

Människor är sedda och ser varandra.
Människor är bekräftade och bekräftar varandra.
Människor är älskade och älskar varandra.
Människor litar fortfarande på varandra.

Brustna hjärtan ska läkas. Tårar ska torkas. Dom av oss som har fallit kommer att rätas upp igen och dom av oss som inte längre kan gå ska bäras hem. Det kommer att hända och det händer redan. Varje dag. Någon är mycket närmre än du tror. Det finns något bortom skuggan där du bor. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka. Korset kan vara en utgångspunkt. Korsets ena riktning går uppåt och manar oss att följa Jesus och lita på Gud. Korsets andra riktning går längs horisonten och kanske manar oss att följa Jesus uppmaning att älska varandra och att lita på varandra. I korsets mitt bultar ett hjärta.

Samma hjärta som slår i vanliga människor.

Idag kanske de där namnlösa karaktärerna i Bibeltexterna syns klarare? De där som tar andra människor till den som kan hjälpa. Som bär de som slagits ut. Som bär tilliten. Kanske kan vi kliva fram mellan raderna tillsammans med dom? Vi som också bjuds in att ta det där djupa andetaget med Jesus. Vi som också uppmanas: ÖPPNA DIG!

Predikan: Tro och liv (11 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
Edsbergs kyrka
13 augusti 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:

”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’


Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan

Två män går upp till templet. Det är knappast upp till mig att döma någon av dem. Jag har gjort som båda. Jag har tänkt som båda. Båda finns i mig.

Jag stannar upp i den avslutande meningen. Så att jag inte upphöjer mig och dömer den man som kallas farisén. För det hade varit lätt att göra det. Och då hade jag gjort som han. Och kanske är jag en av dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. En av dem som nämns i textens första mening: Några som litade på att de själva var rättfärdiga.

Gud blir människa och kommer till oss med många liknelser. För oss att tolka. Att försöka förstå, det är bra för oss tror jag. Det kan tvinga oss att samtala. Att vrida och vända på betydelser tillsammans. Det kan hjälpa oss att bli ödmjuka kanske? När vi inser att vi står tillsammans som små människor inför det stora mysteriet.

Finns det plats för ödmjukhet i vår tid? När jag läser vad olika makthavare och influerare skriver i sociala medier så undrar jag. När jag lyssnar på sommarpratarna så undrar jag. Men alla de människor jag mött under sommaren som hellre ställt frågor och undrat hur det är, än högt och tydligt berättar hur det är… de visar något annat. 

Ödmjukheten är viktig mellan oss människor. Ödmjukheten är viktig för oss människor i relation till djuren, naturen – ja hela Skapelsen och till Skaparen. Till Gud. Det är inte genom att bekämpa varandra som vi blir rättfärdigade. Rättfärdiggörelsen är Guds verk. Och jag tror på den gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Jag tror på Jesus Kristus – ger oss så många liknelser och genom hela sin gärning visar att:

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Jag tror på den Ande milt manar mig att göra något ödmjukt.

Två män gick upp till templet. De kan föra oss samman. Vi som alltid är omslutna. Alltid burna. Det är något att ödmjukt slå händerna för bröstet och vara tacksam inför. Ingen av oss behöver kämpa för att bli oberoende. Vi är ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Så jag ber.

Gud, var nådig mot oss. Vi är bara människor. Tack för att din son avlastar oss och befriar oss. Stärk vår tro, kom med ditt hopp och låt din kärlek strömma genom oss.

Amen.



En svala

Det ligger en svala på gräset. En sån där svala som inte kan lyfta från marken och därför inte landar där. Jag plockar upp den. Låter den vila i min hand. Lyfter på armen och försöker se om den hämtar kraft i vinden. Står så länge. En vindpust tar tag i den lilla fågeln och blåser den ett par meter. Den fäller aldrig ut vingarna och faller ned i vetefältet.

Livet. Naturen. Ibland är det svårt att förstå. Jag tycker att det är sorgligt.

Hänger tvätt, förbereder mig för att sätta upp väggfästen för gardiner. Maria är på väg till Göteborg för att hjälpa sin son att flytta. Jag läser om presidentkandidaten som lovar kristna nationalister att de bara behöver rösta EN gång till. Sedan är det klart. Tänker att demokratin är lika skör som den där fågeln. Kunde jag gjort något annorlunda?

Rättvik och väder

Vi är i Rättvik. Här är det väder. Imorgon väntar Winnerbäck i Dalhalla. Och lite annat. Skönt att komma från Örebro. Det var länge sedan. Kikade in i kyrkan och bjöds in att biträda på Sinnesrogudstjänst. Avböjde pga av andra planer (mat) och ångrar det nu.