Predikan: Det är någonting med jorden

Salomos vishet kapitel 7, vers 15-22

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter — allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Kolosserbrevet kapitel 3, vers 16-17

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ‘Välsignad är han som kommer’, konungen, ‘i Herrens namn.’ Fred i himlen och ära i höjden. Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

 

Predikan

Känner du till Laleh? Har du hört hennes nya låt? Den heter Potatislåten och när jag hörde den så förstod jag att den måste predikas. Vi måste nämligen prata om potatis, jorden och våra händer. I det samtalet kanske vi kan hitta tacksamheten och jag tror att Laleh kan hjälpa oss. För som hon sjunger:

Du kommer inte tro det
Det är nånting med jorden

Lalen berättar om hur den lilla flickan hon var visar sina kompisar hur det växer ett skott mot solen. I glasslådan med jord där hon lade ned potatisen från köket. De viskar till varandra. Nästan som förskräckta.

Tänk om det finns mycket mer
Sånt som vi inte får se
Det är nånting med jorden

Potatislåten får mig att fundera på när min naiva och förundrade blick för Skapelsens mysterium förändrades. När slutade vattenpölar vara det bästa som fanns, precis som nyckelpigor och allt det där som sedan blev gräsfläckar på mina kläder? Varför grumlades min blick för det generösa i Guds nåd. Allt det där som den gamla texten från Salomos vishet så fint sätter rika ord på? Det som psalmisten lovsjunger på ett liknande sätt. Det som Laleh så lysande skriver om så här:

Det kanske är så med allt
Ger man bara en så blir det tiofalt

Den sista ska bli först
Den minsta ska bli störst
Jag la en potatis i jorden det kom tio

Vi lämnar Laleh en kort stund, till förmån för aposteln Paulus. Han som skriver i sitt brev till församlingen i Kolossai att de ska låta Kristi ord bo hos dem och att de ska lära och vägleda varandra med andlig sång av nåden. Är det inte precis det hon gör, flyktingflickan Laleh, genom hela sin karriär, med sin begåvning. Jag tror det kan vara därför hon är en av vår tids största artister. Nu är hennes budskap tydligare än någonsin. Men också Laleh undrar, och det är en rimlig fråga så här på Tacksägelsedagen, vad hände med förunderlig tacksamhet? Eller som jag undrar med mina ord, när slutade jag att vara en förundrad liten människa? När blev jag en tillväxtfrämjande, anställningsbar och konkurrenskraftig individ? Den vuxna kvinnan Laleh sjunger:

Nu är jag ingen flicka mer
Du är ingen pojke heller
Om vi inte växer upp
Vad växer då istället?
För jag ser en smutsig stad
Fullt med massa stora barn
Det är nåt som inte stämmer
Med våra rena händer

Hur kommer vi tillbaka till det som i Psaltaren sammanfattas i orden ”allt är jubel och sång.” Kan vi hitta hem till barnens nyfikenhet igen? Hur får vi jord på våra händer?

Jag är pappa. Mina barn är vuxna och kanske själva blir föräldrar någon gång i livet. Har jag hjälpt mina barn att se det goda i allt som finns? Att vara tacksamma? Eller har jag tagit bort mysteriet från dem genom att uppfostra dem till självständiga och konkurrenskraftiga individer? Laleh, som själv blivit mamma sjunger lugnande:

En var mer än vi trodde
En var mer och det vi la i jorden blev tio
När du klättrat i trädet
I det träd du planterat för barnen
Var inte rädd
Alla har vi jord på våra händer

Vi får vandra som lärjungarna i en Skapelse där allt som vi behöver ges till oss om och om igen: Solen, regnet, vinden, värmen, potatisen som växer i jorden och samlar energi som blir till mat som vi kan äta och som sedan får oss att växa och leva.

Hur skulle vi kunna vara likgiltiga inför detta fantastiska som berättas för oss idag genom de olika texterna? Hur skulle lärjungarna kunna vara det? Vi får följa med dem en stund, i berättelsen. Tillsammans med Jesus. Vi har hört honom säga fantastiska sanningar. Vi har sett mirakel och förunderliga saker ske. Nu är vi på väg på något stort. Vi anar det som hela Skapelsen redan vet. Att det finns en mening som går bortom vårt förståndi att vi får leva i Guds nådefulla kärlek. Att vi får vara en del av detta stora och varma mysterium. Det finns en riktning. Det finns en väg. Som kommer att leda oss hela vägen hem. Vi känner tro, hopp och kärlek. Även om någon vuxen muttrar att det är naivt. Och om nu några störs av vår tro, av vårt hopp och den där kärleken… så behöver vi inte tystna för det. Vi överlevde ju valrörelsen och det ska nog ordna sig med den där regeringsbildningen till slut.

Vi får ha tålamod, stanna upp och känna efter en kort sekund. Vilken nåd det är att få leva! Tänk att vi får veta hur kanelbullar smakar. Tänk att vi får höra musik som berör oss till tårar. Tänk att vår hud och våra händer vet hur det känns att hålla någons hand.

Vi får förundras. Fortfarande.

Vi är så mycket mer än det som vår samtids ekonomi och politik reducerar oss till. Vi är skapade medskapare. Levande människor. Vi bärs av den Gud som blir människa för att visa oss vägen hem och som sänder sin ande för att hjälpa oss när vi går vilse. Som vill möta oss i brödet och vinet. Som ligger bakom att en potatis som vi lägger i jorden blir tio som vi kan plocka upp.

Snart ska stenarna och potatisarna ropa. Något kommer att bli klarare. Vi fick livet och får säga tack. Det som hela Skapelsen redan vet kommer att klarna också för oss. För precis som hon sjunger:

Den sista ska bli först
Den minsta ska bli störst
En potatis i jorden det kom tio

Från Psaltaren och Salomos vishet ekar budskapet av lovsång och tacksamhet. Paulus hjälper oss att förstå hur vi kan föra budskapet vidare. Budskapet som bär kärleken som är hoppet som är motståndsrörelsen som samtidens all cynism. Ordet som får oss att leva rör sig till oss från evangeliet klart och tydligt. Om vi tystnar så ska stenarna ropa ut det som behöver ropas ut. Och så tar sig ordet fram till oss genom texterna, genom psalmerna vi sjunger och en medryckande visa om potatis. Det ordet måste uttalas nu.

Tack!
Gode Gud, tack för allt som finns.

Roliga saker att göra: Skriva under bröllopsinbjudan

Sådär. Nu är det offentligt och det här inlägget kan publiceras. Jag skriver det på kvällen den 28 september 2026, men det publiceras senare. Jag har nu skrivit under ett hundratal inbjudningar. Till bröllop. För Maria och jag kommer att gifta oss lördag 25 september nästa år. Det kommer att bli fint. Vi har bokat två kyrkor (Varnhem som rymmer många och Friggeråker som är liten och intim och nära) eftersom vi inte är riktigt säkra på hur många som vill vara med och fira. Vi har också bokat en stiftsgård (Flämslätt) för fest i tre dagar.

Allt är som det ska bli.

Betraktelse: Mildare och vildare

Betraktelse: Sjuttonde söndagen efter trefaldighet
Glanshammars kyrka
30 september 2026

Lukasevangeliet kapitel 16, vers 19-31

Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

 

Betraktelse

Det är den sista september. Vi lever i en av de sista veckorna i trefaldighetstid. Hösten är här och veckans bibeltexter är lite tunga. Liv blir död, död blir liv. Vi närmar oss, ett steg i taget, den som säger oss: Var inte rädd.

Poeten Tomas Tranströmer har skrivit ord som kan bidra till siktförbättring.

Vi är levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Vi är dem som Gud vill befria i varenda andetag, som Fader, Son och Ande. Vi är gränslöst älskade, men ingen av oss slipper vandringen. Vi måste fortsätta, ett steg i taget, genom livet.

Ingen kan köpa sig fri och betala lösen till Gud.

Psalmistens ord ekar genom historien. I berättelsen från Lukasevangeliet beskrivs något liknande. Och notera att den fattige stackaren har ett namn, Lasaros. Ingen av oss är namnlös för Gud. Kärleken som strömmar från Gud genom Skapelsen vill strömma genom oss. Till dig, till mig och till varenda Lasaros. Vi är inte kallade att ställa oss i vägen, vi är kallade att älska. Det är en av de största rikedomarna vi får. Vi kan älska. Vi är inte fastspikade i allt som vi tror att vi äger… men som i själva verket äger oss.

Han som älskar oss vill möta oss nu. Jesus väntar vid bordet, i brödet och vinet. Redan nu får vi lossna från det som håller oss fast. Vi får bli lite mildare och lite vildare redan idag. Den nåden är inom räckhåll för oss alla. Precis som den alltid varit, för våra medvandrare i generationer.

Gud, vi tackar dig.

Dagen efter ett val

Det uppdelade läget fortsätter att råda. Motvilja, egoism och vilsna partister. Oinsatta väljare. Hetsande i sociala medier. En havererad journalistik som ägnar sig mer åt reality-clickbaits än granskning.

Vi bär alla en del av skulden till att vi är här idag. Demokratin är hårt prövad. Var vi hamnar är oklart. I riket, i regionen och i kommunen. För mig som lagt ett halvt liv som offentliganställd så är det deppigt. Inte minst framtidsutsikterna. Som blivande präst tänker jag fortsätta att söka samtal om helheten. Hur vi ska kunna fungera som en kropp.

Beredskapsarbete på schemat vid SKUI idag. På något sätt är det passande.

Predikan: Håll kursen! Ett är nödvändigt.

Predikan: Femtonde söndagen efter trefaldighet
Glanshammars kyrka
13 september 2026

Femte Moseboken kapitel 4, vers 29-31

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.

Filipperbrevet kapitel 4, vers 10-13

Jag har glatt mig mycket i Herren över att er omtanke om mig äntligen har kunnat skjuta nya skott. Omtanke hade ni ju förut också, men inte tillfälle. Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.

Lukasevangeliet kapitel 10, vers 38-42

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

 

Predikan

När löven faller av, då är vi kvar. När skörden är bärgad, då är vi kvar. När valaffischerna tas ned, då är vi kvar. Vi som lever vi våra liv här med oroliga magar, krånglande bilar, skolstartssjuka barn och onda leder. Med välsmakande mat, musik som får oss att vilja dansa och pappaskämt som får oss att skratta, fast de är dåliga. I lust och nöd kan vi, som Moses säger, söka Gud. Här där vi är. Och här kommer också vi att hitta Gud, om vi söker uppriktigt. Det är ett viktigt budskap.

Håll kursen!

I episteltexten skriver aposteln Paulus skriver till församlingen i Filippi: Jag har lärt mig att klara mig med det jag har.Han skriver också: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.

I tillit och tro skriver han de där orden. Paulus håller kursen.

Vad ska vi göra med de här budskapen? Och vad ska vi göra med den lite provocerande texten från Lukasevangeliet? Jesus tillrättavisar Marta (som stretar på med det världsliga värdskapet för att det ska bli bra för Jesus och gästerna) medan hennes syster Maria sätter sig bland gästerna och lyssnar på Jesus. Jesus som säger att bara en sak behövs. Inte för att skuldbelägga Marta, utan för att befria henne. För det gudomliga värdskapet kräver inget annat än vår tro.

Vad ska vi göra med vår tro idag? Hålla kursen och hålla ihop, gissar jag. Vi är ju ett, och ett är nödvändigt.

Vår gemenskap har prövats under en lång valrörelse och idag är det valdag. Vi ska välja vilka av våra medmänniskor som ska få representera oss i de folkvalda församlingarna i kommunfullmäktige, regionfullmäktige och i Sveriges riksdag. Demokratin kräver också att vi håller kursen, att vi tror på den. Om vi vill ha den kvar. Den utmanas allt hårdare av auktoritära och populistiska krafter. Vi känner igen det från Tyskland, USA, England och Frankrike. Och vår egen valrörelse.

Hos oss i Örebro-trakten har det hörts arga rop och vi har sett arga budskap på arga valaffischer. Men det är tydligt att många sätter sitt hopp till det där arga. Eller om det är ett rop på hjälp. Jag vet inte. Men livet har lärt mig att rop på hjälp inte alltid är så lätta att känna igen. Precis som Guds rop efter oss.

För Gud går fortfarande runt i tillvaron och ropar efter oss: Människa, var är du? Precis som i Skapelseberättelsen, när Gud letar efter Eva och Adam i den svala kvällsvinden. När de gömmer sig efter att ätit av det som de inte skulle äta av.

Om vi ska höra Guds rop efter oss så måste vi nog sluta lyssna på avgudarna, sluta stå still i deras bländande ljus, likt rådjur i det skarpa helljuset. Fryst i språnget sekunden före smällen.

Det är sant att något har gått fel i vår gemenskap. Många människor är bittra och besvikna. Inte sällan av rimliga anledningar. Många har svikits. Det är många som aldrig fick åka med på framgångståget mot framtiden. De blev lämnade kvar på perrongen. Vi behöver bli en gemenskap igen. För ett är nödvändigt. Politikens uppgift är inte att tala om för oss vilka av oss som ska hata vilka andra av oss. Vi kan inte vända varandra ryggen och låta våra ensamma medmänniskor tröstas av en AI, eller en populist. Tillsammans kan vi ta språnget tillbaka till livet utanför vägen där helljusen bländar. Vi behöver inte bli överkörda. Gud vill inte att vi går under. Vi är ju skapade i Guds avbild. Med både samveten och medvetanden. Skapade som en medmänsklighet (i en fantastisk skapelse), inte två motmänskligheter (i en meningslös tillvaro).

Det är nog bra för oss att sitta ned vid Jesus fötter, som Maria gör i berättelsen. Hos honom som torkar våra tårar, lagar våra brustna hjärtan och lyfter upp dem av oss som fallit. Han som ser oss, bekräftar oss och älskar oss. Som ber oss att se varandra, bekräfta varandra och älska varandra. Jesus vill möta oss alla i bröd och vin, så att vi kan se den verkliga verkligheten. Milt lägger han sina händer om oss för att leda oss från det bländande ljuset, från skenet från guldkalvarna vi själva skapade. Tillbaka till livet.

Jag läser ur Jesus egen bönbok, Psaltaren. Från slutet av psalm 123.

Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt.

Någonstans här i allt som är våra liv sitter Jesus. Om vi lyssnar på honom som Maria gör så kommer vi att nog få hjälp att förstå hur vi kan hjälpa vår nästa, hur vi kan hjälpa Marta. Nåden är tillgänglig för oss alla och vi får fortfarande berätta om detta fantastiska för våra medmänniskor. Kyrkan är Kristi kropp. Vi är (med påve Fransiscus ord), ett fältsjukhus uppställt i en fallen värld för sårade människors helande. Vi behöver inga framgångståg som leder oss bort från varandra och Gud. Vi är ju redan på väg hem, tillsammans. Små mirakel, i ett stort varmt mysterium. Vi får låta oss befrias. Vi får hålla kursen. Vi får hålla samman. Vi får fortfarande välja förlåtelse, försoning och förundran.

Var inte rädd ekar det fortfarande genom skapelsen. Jag ger dig allt, jag lämnar aldrig dig.


Predikan hölls i Glanshammars kyrka 13 september 2026. Då det även var valdag i kungariket.

Tillbaka till Uppsala

Sitter på tåg. Det är dags att åka till Uppsala igen. Nu börjar den sista terminen. Tillbaka till utbildningsinstitutet. Dagen började tidigt och förstås strular tågen, men allt är som det ska bli. Jag är tacksam för att detta är möjligt.

Liten pappa

 

Rum 32, plats 1. Thoraxkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Här har Ella varit sedan igår kväll. Efter att hon svimmat av i en frisörstol vill de hålla henne kvar för observation. Återkommande EKG:n, ultraljud och andra kontroller. Jag har ställt om min vecka och gör henne sällskap. Ikväll sitter jag i hennes studentrum och känner mig lite liten och otillräckligt igen. I lördags satte vi pappas aska i havet och ikväll är jag här. Ibland blir den världsliga tillvaron väldigt levande. Det kan fortfarande göra mig lite liten och ledsen. Men det går. Vi är burna, omslutna och älskade.

Jag har en bild på henne från för många år sedan. När hon ligger utmattad på Huddinge sjukhus efter att vi upptäckt att diabetes även blivit hennes börda att bära. Då var hon knappt år och jag tog en svartvit bild på mitt lilla barn som sover bland slangar, pumpar och maskiner. Den här bilden, tjugo år senare, har mer färg. Hon är i goda händer och de kollar upp henne för att säkerställa att hon inte har något problem med hjärtat. Jag åker dit imorgon bitti igen, när det är dags för rond. Det ser ju bra ut. Det finns många skäl att känna både tillit, hopp och tro.

Men jag känner mig lite liten. Så nu ringer jag hem till Maria.

Vila, sorg och ett år senare

Min pappa är död. För ett år sedan dog han på IVA i Karlskoga. I ett dokument med titeln “IVAdagboken” så är mina två sista texter följande:


22 augusti, klockan 03:10

Pappa fick fylla 81 år. 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.

Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.

22 augusti, klockan 20:17

Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Vi har kikat på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Måste ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu.


Det har gått ett år nu. Den här helgen har vi satt urnan med askan som en gång var hans kropp i havet där han ville. Fyra bröder och en systerdotter. Hans sambo skulle varit med men kämpar med en cellgiftsbehandling och kunde inte följa med ut på vattnet. När jag läser i dagboken jag förde under de där intensiva veckorna på IVA för ett år sedan så kommer något tillbaka. Kanske är det sorgen som blir akut igen. Kanske är det en lättnad som uppstår nu när vi klarat oss igenom ett år där den där sorgen blandats med tiden det tagit att gå igenom det som pappa lämnade efter sig. Kanske också känslan av att relationerna mellan oss som är kvar faktiskt är förändrade nu. För alltid.

Jag vet inte.

Ett år har gått. Ett ovanligt år. För livet tog inte paus. Allt fortsatte. På gott och på ont. Jag tänker på det där sjunde året som beskrivs i Andra Moseboken kapitel 23, vers 10-12:

”Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd. Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.”

När vi kastades in kris och sedan i sorg så hände något mellan oss. Som att livet tog tag i oss på riktigt och drog ut oss från de där tröga vanorna som så fint beskrivs av Britt G. Hallqvist i Psalm 288:

”Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska”

Jag kan inte längre se på världen som jag gjorde när pappa levde, nu när han inte lever. Han bad mig om saker. Jag bär ett annat ansvar nu. Kanske öppnade han mina ögon ännu mer för det fantastiska som livet är. Det är sorgligt att han inte kan vara med när jag prästvigs i januari. För han stöttade mig längs den här vandringen på många sätt. Och året som gått har blivit som Gud menar. Jag har lämnat och lagt bort. Vilat och valt. Det har skapat plats för andra. Återhämtning för många. Falska krav och förväntningar har bytts mot livets viktigaste saker. Sorgeåret får gärna fortsätta. Det har gjort mig klokare, mer ödmjuk och förlåtande. Mer människa, mindre maskin. Försoningen som tog plats i mellanrummet som vuxit så stort i så många årtionden var livsförändrande och avgörande. Livet och döden och sorgen och vandringen i det som hänt är viktig. Ett grundläggande villkor. Något vi aldrig kan fly.

Viloår är bra. Vilodagar är bra. Jorden behöver återhämtning. Samhället behöver det också. Människorna. Produktionstakten är så hög och många har blivit fartblinda. Jag ser det på halvhjärtade valaffischer överallt. Meningslösa klyschor och tomma ord. AI-förbättrade porträttbilder på människor som inte ser lyckliga ut. Hårda ord som lika halvhjärtat formuleras i talepunkter och manus för människor att dela och sprida.

”Den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” säger Gud. Jag tror på Sverige, säger partisten. Och invandraren ska absolut inte få hämta kraft. Det är den röda tråden i mycket av den samtidsargumentation som strålar ut från valrörelsen. Det är sorgligt.

Kanske behöver vi alla ett viloår. Så att vi kan upptäcka nådens gåvor. Att allt vi behöver ges till oss och att vi när vi upptäcker detta också får massor av tid över till att vara skapade medskapare i Guds avbild. Sådana som har tid med både sina barn och vänner. Med rörelse och relationer. Med glädje och sorg. Som inte behöver känna sig som deltagare i någon slags Hunger Games där det sägs att vi ska älska vår nästa, men hata dom andra därborta i samhällets utkant.

Min pappa förstod något när han blev äldre. Utanför Gullholmen känner jag sorgen och glädjen. Vi slutför det som pappa ville när vi låter hans aska bli ett med det hav som han kände sig så hemma vid, på och i. Fri har han varit sedan anden blåste sig ut ur honom strax efter midnatt den 22 augusti förra året. Men nu är det sista som fanns kvar av honom också hemma. Förenat med det han kom ifrån. Både till kropp och själ. Evigt vilande.

Vi som är kvar får använda våra viloår. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, säger Jesus i den här söndagens evangelietext ur Markusevangeliet. Eftersom jag läser Richard Rohrs bok ”The Universal Christ” just nu så drabbas jag hans allomfattande kristologi i läsningen av den här veckans texter. Allt hör ihop. Livets villkor är i någon mån den kristologin. Skapandet, livet, lidandet, döden. I Johannesprologen står det ju skrivet:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Allt hör ihop. Stort är trons mysterium och vi får leva mitt i det. Också när vi vilar också när vi sörjer, eller kanske allra mest just då. För livet är inte någon sportmatch. Jag ber för de som drabbas av sorg och våld. I Fagersta och hela världen.

Jag saknar in pappa varje dag. Men det går. Livet går.

Klövagården, Karleby

En sommar till på Klövagården i Karleby. Det är lätt att andas här på slätten. Det är lätt att se skapelsens storhet i det lilla. För här är bruset inte lika kompakt. Här finns tid. Här finns plats. Det ligger en bit bort från människornas bråkiga och hetsiga kamp. Jag trivs här. Mår bra här. I relation till allt som finns. Aldrig ensam, men ifred.