Blogg

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
S:t Nicolai kyrka
16 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Den kan skilja sig från det talade ordet från söndagens gudstjänst. Predikan utgår från Psaltaren psalm 119, vers 170-176 och Lukansevangeliet 15:1-7 samt Håkan Hellströms sång ”Du är snart där”.

Predikan:

Jag är 53 år gammal men måste med jämna mellanrum titta på gulliga filmklipp med djur på YouTube. I veckan tittade jag på får. En berättelse blev kvar. Den om det ensamma fåret Fiona. Som gått bort sig på en avlägsen ö utanför Skottland. Fiona hade på något sätt hamnat på en strandremsa, nedanför en brant klippa och upptäcktes av ett par människor som paddlade kajak. De slog larm, men när de paddlade förbi ett år senare var Fiona kvar. Det fanns uppenbarligen tillräckligt med vegetation för henne att överleva på. Och det saknades rovdjur på den lilla ön. Men den som borde leta efter henne gjorde det inte. Så det som på ytan kunde ha varit ett paradis för Fiona – att utan konkurrens få äta sig mätt på en privat strand utan att vara hotad – det blev det rakt motsatta, en ensam mardröm. Den borttappades verklighet. Människorna i kajakerna beskrev att hon närmast skrek efter dem, efter sällskap, efter hjälp. Så de gav inte upp utan slog larm igen. Högre. Tiden gick, men till sist såg en djurrättsorganisation och en handlingskraftig hjälte till att Fiona räddades. Efter två år i ensamhet var Fiona i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas, vilket konstaterades i ett pressmeddelande. Där det också berättades att Fiona skulle föras till ett specialisthem för att vila och återhämta sig. De bifogade en bild på Fiona. Och jo, en klippning behövdes.

Glädjebudskapet spreds över världen. Ett förlorat får hade kommit till ett vänligt hem.

I Bibeln förekommer får i många texter. Inte sällan för att säga något om relationen mellan Gud och oss andra.

Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro.

Johannes 10: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

Matteus 9: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Så är vi tillbaka hos Fiona. Som är återfunnen nu. Vi kommer också tillbaka till dagens text. I Lukasevangeliet. När Jesus berättar liknelsen om det förlorade fåret så tror jag att det handlar om ett av Skaparens och Skapelsens allra mest grundläggande budskap till oss som är skapade.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Använder Gud YouTube? Använder Gud YouTube för att nå oss genom djuren? För berättelser och klipp som handlar om utsatta och ensamma djur som räddas av människor (eller av andra djur) får alltid otroligt många visningar. Kanske spricker vardagen upp och låter ett varmt ljus leta sig in genom sprickorna, när världens mest ensamma får berör miljoner människor. Som sprider glädjebudskapet vidare: Det förlorade fåret är hemma!

Precis som människor är får beroende av sin flock. För att överleva. Så det förtvivlade fåret på stranden som sökte människornas hjälp… och människorna i kajakerna som kallades att hjälpa gjorde kanske det mest naturliga av allt när de ställde saker tillrätta?

I Lukasevangeliets femtonde kapitel så berättar Jesus två liknelser till: liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen. Kanske använder Jesus just liknelsen för att ge alla som lyssnar en möjlighet att tolka själva? Oavsett om de är tullindrivare, fariséer, skriftlärda eller helt vanliga syndare som mig. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Vi försöka resonera oss fram till om Fiona var borttappad, bortvald eller hade sig själv att skylla. Guds nåd tillåter vår fria vilja att försöka förstå. Samtidigt som han är ute och letar efter oss alla.

Nådens mysterium och totala öppenhet övergår mitt förstånd och känslan av att vara tagen i anspråk och förlåten är fortfarande omtumlande. Det här med att Skaparen inte vill att ett endaste liv ska vara förlorat… har jag upplevt. Det förmedlades till mig både som mysterium och förlåtelsen jag fick, från människorna jag svek så djupt, men som förlät mig.

Jag förstår nu att Guds vilja är just Guds vilja. Jag tror att Gud blev människa i Jesus och vet hur den förlorade, förtvivlade och ensamma människan känner sig. Människan som gått vilse, människan som blivit vilseledd och människan som valts bort. Den fria viljan vi fick gör saker med oss, vägar kan leda mig bort, men de kan också leda mig hem. Valen kan vara svåra. Men, om jag går fel, så är den treenige guden ute och letar. Som han har lovat i sitt förbund.

Brustna hjärtan ska läkas.
Tårar ska torkas.
Nedslagna människor ska resas upp igen.
Den som inte orkar ska bäras hem.

Kanske har jag bjudits in i letandet nu. Jag vet inte riktigt, men jag tror.

Jag är sedd och kan se andra.
Jag är bekräftad och kan bekräfta andra.
Jag är förlåten och kan förlåta andra.
Jag är älskad och kan älska andra.

Gud är ute och letar. Efter tullindrivare, fariséer, syndare och helt vanliga får. Den långa psaltarpsalmen 119, med 176 verser…kanske vittnar om människans sökande efter Gud? Om behovet av att få knyta an till Skaparen? Kanske som fåret till flocken och flocken till herden?

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Jesus öppnade mina ögon för buden i Guds förbund. Han letade efter mig, han hittade mig, han lyfte upp mig och berättar för mig om kärleken och den oändliga nåden. Han bar mig hem och visade mig. Han har hjälpt mig att förstå att alla de borttappade människorna finns i honom. Älska varandra, säger han. Som jag älskar er alla.

Vad jag ska göra nu? Jag vet inte, men jag tror att jag ska fortsätta. Fortsätta att vandra vidare i tron. Eftersom jag tror att varenda en som lever är värd att finna och värd att fira. Jag följer Håkan Hellströms uppmaning:

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig
Fortsätt

Idag kan vi lägga till något till den hoppfulla sändningen: För nu har ännu ett förlorat får återfunnits. Hon var i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas. Nu har hon kommit hem.

Förlåtelsen och nåden är förunderlig. Häromdagen hörde jag biskop Johan Dalman säga att Gud är ute och letar efter den som förlorat sin tro, till den som saknar sin tro och efter den som aldrig fått den. Att den som har tron också är efterlängtad. Gud är redan här och vi har redan hittats. Även om det inte alltid känns så. Och i S:t Nicolai kyrka, i torsdags, fick jag reda på att Håkan Hellström tydligen herdar en flock får på skärgårdsön där han bor, utanför Göteborg. Allt är som det ska bli.

Jag tror när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Så, fortsätt.

Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
2 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten (Joh 3:1-8), och texten från den hebreiska bibeln (Hes 36:25-28).

Predikan:

Första söndagen efter trefaldighet samlas vi i dopets helhet. För allt och alla hör ihop. Även om valrörelsen som pågår just nu inte alltid verkar utgå ifrån det. Människornas val kommer med villkor. Guds oändliga nåd kommer villkorslöst.

Villkorslöst kan vara svårt att förstå…och liksom rådsmedlemmen, alltså ledaren, Nikodemos i evangelietexten så går jag till Jesus med mina frågor, men idag väcker han ännu fler frågor i mig, när han säger att den som inte är född av Ande och vatten…den kommer inte in i Guds rike.

Den grekiska ursrpungstexten använder begreppet γεννηθῇ ἄνωθεν vilket kan översättas som att födas från ovan. Riktningen blir klarare, ovanifrån kommer initativet. Vi kanske snarast är andar med kropp, än kroppar som kanske har fått en ande? Och hur kommer det sig att kroppen anden lever i faktiskt mest består av vatten? Samma vatten som Anden svävade över i begynnelsen.

Vi ÄR vatten. Vi DÖPS i vatten. Och vattnet cirkulerar i evighet på vår planet. Precis som Guds nåd. Nåden, som liksom vattnet, är tillgängligt för allt och alla. Hela tiden. Nåden och vattnet som ger oss näring och tvättar oss rena.

Varför? Svaret är förunderligt.

Hesekiel profeterar att Guds nåd ska göra människornas förhårdnade hjärtan mjuka igen, med vatten. Det som en gång var mjukt och levande ska bli det igen. Hesekiel får senare en syn, av en flod som bryter fram ur templet. En flod som ger liv till allt den rör vid. Nåd och vatten.

Hur kan vi tacka för den gåvan?

Är det av tacksamhet människan tömmer vattnet på liv? Är det av tacksamhet människan fyller vattnet med avfall och plast? Kanske är det i så fall ett dåligt sätt att vara tacksam på, eftersom allt vi lägger i vattnet letar sig in i kretsloppet och cirkulerar. Idag hittar forskare plast i fostervatten och som en logisk konsekvens också i vävnaden hos nyfödda barn.

Spår av rädsla hittas också i alldeles för många kroppar.

Hur mycket rädsla har sköljt över de som dödar ett vildsvin och slänger det utanför en moské? Hur mycket rädsla föder den handlingen? Hur mycket rädsla har hällts över de som skriver hatfyllda kommentarer på internet till medmänniskor som delar goda budskap om fred? Vem har skickat all denna rädsla nedströms? Varför, varför?

Jag tror inte att vi kan ha det så här. Varför skulle människor vilja förvandla de mjuka hjärtan Gud ger oss till hårda hjärtan av plast eller sten? Och vattnet vi får, vad skickar vi själva med nedströms, i det vattnet?

I Psalm 236 sjunger vi med Bo Setterlinds ord:

“Guds källa har frälsning till brädden, en stilla, en underbar frid,
den frid som i dopet oss skänkes”

I dopet kanske Gud vill säga oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

DEN villkorslösa kärleken. Nåden som Gud låter cirkulera i vattnet som går igenom oss alla. Vi döps i det vattnet. Vi döps i den nåden.

Hur mycket kärlek krävs för att omvandla rädsla? Hur mycket rädsla krävs för att omvandla kärlek till hat? Nu behöver vi kärlek, och kanske kan vi hjälpa de vi kallar våra ledare. De verkar vara rädda. De verkar tro att väljarna – alltså vi – också är rädda för dom andra människorna. Dom oönskade medmänniskorna på flykt som bombas och bränns till aska där de tror sig vara trygga för en liten stund. Även när hela världen delar AI-genererade bilder som säger att vi ser dem, men inte bilderna på dem som vi säger oss se.

Den där floden av nåd Hesekiel fick se, som ger liv till allt den rör vid, behöver nog bryta fram och göra både väljares och ledares hjärtan mjuka igen.

Teologen Björn Eidsvåg har skrivit en sång om Floden. Hans ord säger något om dopet, vattnet och nåden som Gud låter omsluta hela livet. Och hans ord säger något om människans tvivel. I Sverige har sången spelats in av Bo Kaspers Orkester som sjunger:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt
Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat uti dess mitt
Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren
Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben
Nu undrar jag varför jag inte badar mer
Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Nu undrar jag varför jag inte badar mer.
Varför är vi så många som tvivlar på det goda?

Sången fortsätter.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp
När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp
Nu undrar jag varför jag inte dricker mer
Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Nåd och vatten kan ge klarhet och saknat hopp.

Sången avslutas.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott
Det kloka i att gå runt och söka det som jag redan fått
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Guds flod har redan brutit fram och vi får både bada och dricka.

Jag tror att det är bra för oss. Men jag tror att vi ska passa oss för att lockas in i rädslans och hatets bubbelbad. För jag tror att det är helt meningslöst för oss att bygga murar som stänger ute… eftersom murarna också stänger IN och människorna på insidan torkar ut. När vi mest av allt behöver vattnet och nåden. Som Gud ger oss.

Som Hesekiel, Jesus och Björn Eidsvåg vittnar om.
Som dagens fina psalmer vittnar om.

Vi är alla vatten och ande. Våra hjärtan är av naturen mjuka. Alla försök att göra dem hårda är dömda att misslyckas, så länge som det finns nåd och vatten. Det är alltså lika bra att vi går till fred och frid direkt – med varandra och med Skapelsen. Om vi överhuvudtaget ska bygga något så är det nog broar, inte murar.

Vi är sedda och jag tror att vi kallas att se andra.
Vi är bekräftade och jag tror att vi kallas att bekräfta andra.
Vi är älskade och jag tror att vi kallas att älska varandra.

Ingen människa som stängts in bakom murar har blivit kärleksfull.
Ingen människa som stängts ute av murar har blivit kärleksfull.
Ingen mur är nämligen byggd av kärlek.

Kanske är vi till och med – var och en av oss – som en liten droppe vatten i Guds flod? Floden som mjukar upp alla murar – och hjärtan – till sist. I vattnets och nådens eviga kretslopp. Som vi döps i. Som vi lever i. Vi som liksom ledaren Nikodemos får komma med våra frågor till den som säger oss: Jag är levande vatten och den som tror på mig ska aldrig törsta. Han som öppnar pärleporten och säger oss: Älska varandra. Snälla, gör som jag ber er. Älska varandra.

Kanske får vi ett glädjebudskap här, att ta med till alla våra medmänniskor och till våra ledare? Hjärtan är av naturen mjuka.Vi döps i nåd och vatten. Vi döps i frid och fred. Vi döps i kärlek, tillsammans. I det dopet finns det plats för fler. Kanske säger det något viktigt om Skaparens vilja?

Jag vet inte, men jag tror på Guds budskap: Var inte rädd. Du är inte ensam. Välkommen. Följ vattnet som följer vinden.
Förunderligt.

Hjälparen kommer (Söndagen före pingst)
12 maj 2024

Den här betraktelsen utgår från Johannesevangeliet 15:26-16:4 samt Romarbrevet 8:16-18 samt The Beatles låt ”Help!”.

 

Hjälp, jag behöver någon
Inte vem som helst
Du vet att jag behöver någon
Hjälp

När jag var mycket yngre än idag.
Då behövde jag aldrig någons hjälp.
Men, de dagarna är borta.
Och jag är inte lika säker längre.
Jag inser att jag ändrat mig.
Att någon har öppnat mig.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

I en stjärnklar natt för ganska länge sedan så låg en liten pojke och såg upp genom den glappande persiennen. Han låg där och kunde inte sova. Alldeles för stora tankar i en alldeles för liten pojke och det var som att han föll genom natten åt fel håll. Uppåt, mot stjärnorna. Vem är jag? Varför finns jag? Varför är jag så ledsen? Han föll fritt. Uppåt.

Jag var kanske tre år gammal. När jag upptäckte vad ensamhet var. Hur stor existensen är. Jag minns det som igår. När det blev för jobbigt där i natten, så kröp jag över och lade mig i min storebrors säng.

Jag skulle tro att vi alla varit med om saker som fått oss att känna oss små och ömtåliga. När vi känner att vi behöver hjälp. Den lille pojken som var jag växte upp och lärdes att bli så där oberoende som en människa lärdes att bli. Duglig, kapabel och konkurrenskraftig.

Men, mitt liv förändrades på många sätt.
Och mitt fåfänga oberoende gick över.
Jag är inte lika självsäker längre.
Nu vet jag att jag behöver någon, som aldrig förr så vet jag det.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Jo, för några av oss blev det svårt att be om hjälp. Av olika anledningar. Kanske fick vi lära oss att “bra karl reder sig själv” eller “sköt dig själv och skit i andra” eller något annat av tidsandans individualistiska självhjälpstips. Ta för dig, annars gör någon annan det.

Självhjälp, förresten. Ett konstigt begrepp. Kanske är det ett av de sista stegen för att vi själva som kollektiv ska kunna bli gudomliga? Eller tro oss kunna bli det i alla fall. Men, vi är människor. I ett värdsligt och kosmiskt perspektiv små och ömtåliga varelser.

Vi är inte den treenige guden som i evighetens perspektiv hjälper sig själv att skapa och förstå. Vi kan hjälpa varandra att medskapa och försöka förstå, men vi är inte Sonen som sänder sanningens Ande från fadern till oss själva. Vi är inte Gud. Men, vi kan lita på den treenige guden. Kanske är det just det som Jesus berättar för lärjungarna i dagens evangelium. Orden uttalas i det långa avskedstalet i Johannesevangeliet. Jesus förklarar att de kommer att få lida, men att hjälpen kommer. Hjälparen kommer.

Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.

Kanske kan vi ta det som ett löfte? Kanske är det svårast att komma ihåg det löftet, eller lita på det löftet… när vi har det som svårast. När vi behöver hjälp. Om vi inte litar på löftet, då finns det risk för att vi blir en ängslig mänsklighet som skapar lidande istället.

Vi är omslutna av Gud. Himlen ger oss livsviktigt solljus och regn. Som gör att marken kan ge oss bärkraft och mat. I Skapelsens eviga kretslopp. Det finns nog för att möta alla människors behov. Inte alla girighetens begär, men alla livets behov. Kretsloppen söker hela tiden att läka sig själva. Som en del av det som kallas treenighetens eviga procession. Kanske den enda självhjälpen som faktiskt fungerar… så länge som inte någon liten del i det kretsloppet kommer på andra tankar och försöker ta sig ur både Skapelsen och kretsloppet.

Vi är födda och lever som små delar i Skapelsen. I Romarbrevet skriver Paulus att Anden själv vittnar tillsammans med Anden i oss att vi är Guds barn. Och Kristi medarvingar. Om vi delar hans lidande. För att också dela hans härlighet. Och kanske kan det läsas som en kort programförklaring av livet som medmänniska: Vi delar lidandet, och vi kan dela härligheten.

I var och en av oss så tror jag att det planterats ett litet gudsfrö. Ett frö som behöver hjälp för att växa till något som också har kraft och lust att hjälpa och bära. Hjälparen kommer till oss. Som treenighetens helige Ande. Och som en medmänniska påfallande ofta. Anden i oss vet inte sällan vad som är rätt. Vi kan alla tas i anspråk. Kallas.

Av den Gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Vi är fria att tro på det. Vi skulle också kunna tro att det är snällt att be om hjälp. Att det till och med är en gåva, ett förtroende och ett uttryck av tillit. För den vi ber om hjälp får faktiskt en gåva. Det skulle till och med kunna växa till någon slags folkrörelse av behövande och hjälpande. Som säger högt till varandra. Medmänniska, detta ska du veta. Om du gått vilse i förtvivlans djupa skog och behöver hjälp…. så finns vi här. Med ficklampor, filtar och termos. Vi letar efter dig. Du är inte ensam. Du behöver inte klara dig själv.

Vi ser dig. Vi behöver dig. Vi älskar dig.

Kanske är det något som Gud ber oss om? Att våga be om hjälp? Hans son, Jesus Kristus, vandrar med oss och visar. Han stiger upp till himlen igen och Anden sänds till oss för att väcka anden i oss. För att hjälpa. För att be om hjälp. Att förklara för oss att vi aldrig kan bli oberoende av varandra. Vi är skapade att vara ömsesidigt beroende av varandra. Liksom allt i Skapelsen.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Som de skrev, John Lennon och Paul McCartney i Beatles låt “Help”.

Gud, tack för hjälpen. Tack för tilliten och förtroendet du givit oss.
I faderns och sonens och den heliga andes namn.
Amen.