Jag lovar något

Även nästa år vill jag vara en förebild för mina döttrar. Alltså tänker jag:
1. Inte klaga på min egen vikt
2. Inte klaga på min egen kropp i övrigt
3. Inte klaga på hur jag ser ut på morgonen
4. Inte klaga på hur jag ser ut på dagen
5. Inte klaga på hur jag ser ut på kvällen
6. Inte måla färg i ansiktet för att se naturlig ut och behaga andra med min dockhy
7. Inte använda kläder som klämmer åt min kropp så att det gör ont
8. Inte puta med munnen så att jag ser ut som en anka på bild
9. Inte lägga ut statusuppdateringar om hur många kilo jag går ner vikt
10. Inte träningshetsa i mina statusuppdageringar
11. Inte leva livet efter hur jag tror att andra vill att jag ska göra

Eller för att vända på det hela och argumentera för vad jag gillar och tänker göra istället – jag tänker fortsätta behandla livet som mina barn. Lite naivt, barnsligt och levande. Genom att lära mig bra saker. Istället för trams. Försöka må lite bättre, och leva lite mer.

Om ett år

Om jag skulle skriva en årskrönika så skulle den handla om nästa år. Den där tiden som ligger framför mig. Allt kommer bli lite bättre. Fler människor kommer ta plats i mitt liv och dela med sig av energi, glädje, sorg och känslor all over the place. Vi kommer hjälpa varandra att bli lite bättre. Hela tiden. Det kommer få mig att upptäcka nya saker jag inte visste fanns. Låtar, filmer, smaker, vyer, platser och massor av annat. Min kunskap och erfarenhet kommer växa och jag kommer ha mer att dela med mig av till andra. Ganska många skulle kanske tycka jag var en naiv megalomanisk pajas om jag skrev en sådan årskrönika.
Jag behöver inte skriva den där årskrönikan. Ganska mycket fakta talar för att det kommer bli så. Om jag blickar bakåt mot min egen bakgrund och historia. Även större fakta berättar ungefär samma sak. Hans Rosling berättar den här berättelsen om och om igen, här i en text från januari 2012. I New York mördar allt färre människor varandra. I landet där jag lever är jag lite osäker. Här verkar fortfarande människorna som misstror och är rädda för varandra bli fler. Jag tror det är för att de inte läser sånt här som jag länkar till. För att de inte delar ny kunskap och erfarenhet med varandra. Men, globalt sett så visar det sig att allt fler människor blir allt friskare, öppnare och klokare. Allt mer generösa med sig själva. Alltså lär detta drabba fler människor även landet jag lever i förr eller senare.
Så jag skriver inte den där årskrönikan. Den handlar trots allt bara om ett år. Inget nytt alls egentligen.

Att åka nedför en backe

skiing
Det kommer bli Hanna och jag. Så när hon slutar vilja åka med mig är jag ensam. Inser det efter dagens spontana besök vid Storstenshöjden. Att åka nedför en backe kommer inte bli Ellas eller Camillas grej. Så jag bockar av ännu en punkt på den långa listan av saker vi INTE gör tillsammans i vår lilla familj. Synd, men inget att göra något åt. Livet bygger på frihet, vilja och lust. Inte tvång och olust.
Å andra sidan har ju Hanna och jag ganska kul när vi åker, så det blir toppen.

Musikåret 2012

För några dagar sedan frågade min vän Kal mig om vilka som var årets skivor. Kunde inte riktigt ge något bra svar, eftersom jag inte tänkt i listor på många år. Men, jag känner att jag är skyldig Kal ett bättre svar än det han fick. Så här kommer det.
1. Tindersticks – The Something Rain
Efter några år av dålig form kom ett delvis nytt och starkare Tindersticks ut med ett av sina starkaste album. Kanske rentav det bästa sedan ”Curtains”. Allvarligt, distanserat och fint.
2. Johan Örjansson – Melancholic Melodies For Broken Times
Johan Örjansson är inte bara söt som få, han skriver fantastiska låtar och gjorde en magisk spelning på Teatercaféet under Live at Hart med sitt band. Country och pop i finfin blandning kommer ta Johan Örjansson långt, om det finns någon rättvisa i värden. Han var lika bra på en pall med bara gitarr tillsammans med ett gäng andra musiker någon månad senare. Utan tvekan årets upptäckt hos mig, för vilket jag tackar Live at Heart.
3. Meshell Ndegeocello – Pour une âme souveraine
Min vän Patrik Hamberg har fått mig att upptäcka denna fantastiska musiker och sångerska. Här tolkar hon låtar som förknippas med Nina Simone på ett alldeles förträffligt sätt. Tänk att ”Feelin´good” inte gjorts så här tidigare.
4. Millencolin – Carry You
Den här låten var ett av sommarens ledmotiv. Bandet fyllde jämnt och firade med finfestival i Brunnsparken i två dagar. Grattis och glädje!
5. Tiamat – The Scarred People
När livet inte var så kul hade Tiamat ett fint sätt att göra livet lite svartare.
6. Ida Jenshus – Someone to Love
Ledsamt, vemodigt och fint. En av årets finaste country/americana-upptäckter från det stora landet i väst – Norge. Ida Jenshus sjunger så jag ryser.
7. Lars Bygdén – The Hole
Kanske årets låt. Lars Bygdén är så sorglig i den här låten. Makalöst fint.
8. Fatboy – Love Creole
Fatboy är ett av mina favoritband. Ny skiva. Jättebra. Vill spela kontrabas i det här bandet.
9. David Urwitz – Fråga nån som vet
Jag såg David Urwitz spela vid Bodträsket i somras. Ingen fattade något, men det var fint. David är en underskattad artist som många fler borde lyssna på.
10. Soulsavers – The Light The Dead See
De här låtarna är som skrivna för att passa David Gahans fina röst. Det här är soloskivan jag hoppades på men som aldrig kom. Oerhört bra.
11. The Temper Trap – Rabbit Hole
Rabbit Hole är inte lika bra som Temper Traps genombrottshit ”Science of fear”, men tillräckligt storslagen för att jag ska fastna och spela den om och om igen.
12. Alabama Shakes – Hold On
Fantastisk låt. Behövs inte mer.
13. Paal Flaata – This Darkest Day
Paal Flaata sjöng i Midnight Choir. Ett fantastiskt band från Norge. I september kom han till min hemstad och sjöng så att klockorna stannade.
14. Mad Buffalo – Walk this life alone
Finns inte på Spotify. Inte på YouTube. Men tro mig, en fantastisk countrydänga med doubleslap från himlen.
15. Omnia – The Fusion – Radio Edit
Trance. Inget jag lyssnar på, men den här fastnade stenhårt. Bra bilåkarmusik, och jag har kört 3000 mil i år.
16. Factory Brains – Love Like Hours
En trio fantastiska musiker som spelar bluesrock med attityd. Kommer bli riktigt stora. Riktigt stora.
17. Fjärilar av papper på Stockholms stadion
Sommarens sista suck drog jag tillsammans med min stora dotter och hennes kompis på Stockholms stadion 30 augusti. Coldplay på scen och i andra låten börjar jag gråta. Vi sitter på läktaren och det här yviga bandet har fyllt hela luften i arenan med miljoner flygande pappersfjärilar och andra fomer som flyger ovanför 22000 blinkande Xylobands. Jag tycker det är så fint att jag börjar gråta. Men, så är jag ju en politiskt korrekt feministisk människoälskande känslomänniska med Barbapappa-komplex också. Arenaformatet har aldrig fyllts mer, finare och bättre.
Och ungefär där slutar jag försöka lista musikåret 2012.
Eller förresten. Den här måste med också. Eftersom alla låtar jag får sjunga och spela tillsammans med mina barn hemma i köket förtjänar att uppmärksammas. Och vi har jammat denna en hel del i den här versionen ungefär.

Uppdatering 29 december. Inser att jag missade att få med First Aid Kits fantastiska ”The Lion’s Roar”, Bobby Womack’s ”The bravest man in the universe”, Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast” och Michael Kiwanukas ”Home Again”. Dessutom kvalar nog Frank Oceans ”channel ORANGE” och Cody Chesnutts ”Landing on a hundred” in, vilket jag tackar Patrik Hamberg för. Dessutom har ju på något sätt alltid blivit ganska starkt berörd när jag lyssnat på ”Game Bird” med Chet O’Keefe.
Om jag får välja en enda musikgrej som gjorde mitt 2012 blir det Live at Heart, en alldeles unik, varm och fantastisk musikhelg där musiker och låtskrivare möter publik i hotellbarer, kyrkor och på restauranger och krogar i min hemstad Örebro. En vacker härlig musikälskarfestival som återkommer nästa år, vilket gör mig glad i magen.

Finns det ett samband?


Inför julen var det ganska många som skrek, tjoade och hatade om att någon vill ta den svenska julen ifrån oss. Den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner alltså. För den svenska julens traditioner har ju redan gått i graven (myssla sko, daska Markus, tämja stutar och spänna kyrka och andra fina traditioner som att mata småväsen under julbordet) nästan totalt. Dock verkar en sådan urgammal tradition leva kvar, nämligen den att många män super till och slår sina nära och kära eller andra människor som kommer i vägen. Spånken och våld. Fyllehärskandet. En gammal svensk jultradition som lever kvar.
Jag anar ett samband mellan att den traditionen lever kvar och allt det där tjoandet, skrikandet och hatandet om att den svenska julen håller på att tas ifrån oss. Alltså, den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner. Undrar om det finns någon empirisk forskning som belägger eller falsifierar ett sådant samband? Kunskap kanske är skillnaden.
Mannen på filmen har inget med mina tankar att göra. Han bara dök upp.
 

Julmagen

Känner att min mage är lugn och fin. Frågan är om det är den totala ledigheten jag befinner mig i eller det faktum att jag tar 2 cl Jägermeister efter varje måltid? Fortsätter gärna med bägge alternativ.

En god jul blev det

FWR_6881
Sova ut. Äta grötfrukost. Hänga i morgonrock. Ta det lugnt. Äta julmat med fint sällskap av Pappa, Bror, Filip och Olivia. Kolla Kalle, tomta och öppna klappar. En god jul blev det. För mig, och jag tror också att det blev det för Camilla, Ella och Hanna. Katten Zoe fortsätter göra vår jul lite bättre med sin sköna närvaro. Imorgon fortsätter den. Vi har tid. Fint.
FWR_6876 FWR_6885 FWR_6886 FWR_6887 FWR_6889 FWR_6891 FWR_6893 FWR_6897 FWR_6899 FWR_6901 FWR_6903 FWR_6911 FWR_6913 FWR_6884

Kvällen då jag har tid

FWR_6869
Kvällen före julafton. Kanske den bästa kvällen av alla. God Jul. Nu är det som allra bäst. Vi lägger ned tramset och stannar upp. Stilla natt, liksom. En enda gång om året är det kvällen före julafton. Tänk om det kunde vara det varje kväll, eller om den här avspända känslan kunde återvända oftare åtminstone. Det här lugnet gör gott.

FWR_6828

FWR_6834

FWR_6836

FWR_6837

FWR_6840

FWR_6845

FWR_6847

FWR_6848

FWR_6853

FWR_6854

FWR_6855

FWR_6857

FWR_6858

FWR_6861

FWR_6862

FWR_6864

FWR_6868

FWR_6870

FWR_6871

FWR_6872

FWR_6873

En kvällspromenad när allt liksom känns fint

bild
Det är två dagar före julafton. Har gjort julgodis och gjort några sista inköp. Jag går till stationen för att möta en balettakademistudent som ska fira jul hemma i Örebro, men innan han gör det ska han sälja en recyclad julklapp till mig. Passerar Järntorget. Människor åker skridsko, stora och lätta snöflingor dalar sakta sakta ned genom det vita ljuset mot marken. Snart ska jag vända hem till en lägenhet där barnen sitter och myser med den inneboende katten och hon som kallar mig sin man och jag ska öppna SVT Play och titta på På Spåret och Tack för musiken från igår som vi missade när vi åt julbord med fina vänner.
Just nu känns allt fint. En bra känsla.