Jag tycker inte om telefonen. Den avbryter oftast något viktigt. Nästan alltid med något helt oviktigt. De flesta som ringer mig är bedragare, säljare eller människor som vill utnyttja mig på något sätt. Eller någon stressad kvinna eller man som vill tvinga mig att fatta ett snabbt beslut.
Telefonen stressar mig.
Mina vänner, affärsbekanta och andra jag tycker om pratar med mig ändå. Utanför telefonen. Via mail, Facebook och twitter. Instagram. FaceTime och Skype. Rätt ofta ses vi också.
Men, jag måste alltid ha telefonen öppen. Mina barn har nämligen diabetes och de eller deras lärare måste alltid kunna nå mig. Om det inte vore för detta skulle jag nog inte ha telefon längre. Men, nu har Apple byggt in en STÖR EJ-funktion i operativsystemet iOS 6 som styr min telefon. Det gör att jag kan välja vilka samtal som går fram. Nu blir telefonen slutligen blir något annat än en telefon. En liten handdator jag kan ringa med när jag behöver.
Det går att ringa mig. Men, du kommer nästan alltid mötas av ett meddelande om att jag vill att du kontaktar mig på andra sätt. Eftersom jag nästan alltid är upptagen med något som jag inte vill ska störas av ett telefonsamtal. Jag sitter och skriver, lyssnar, talar, läser, redigerar, analyserar, tänker, gör layout eller något annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet. När den uppmärksamheten bryts blir jag stressad.
Jag tycker inte om att stressa. Därför ber jag dig som vill nå mig att skicka ett mail, kontakta mig via Facebook eller twitter.
Du får helt enkelt ett bättre svar. Kanske inte snabbare, men bättre.
Det handlar om liv
Det här är grejen just nu. Tre dagar. Fint att jag får vara en del.
Jag saknar en flock
Har jobbat heltid i min egen regi i ett år nu. Det är fantastiskt på många sätt. Jag har förmånen att få jobba i uppdrag med inspirerande människor åt organisationer som vill göra bra saker. Jag väljer hur jag vill arbeta och jag är fri att tycka och tänka vad jag vill. Jag delar mitt arbetsliv mellan Örebro och Stockholm.
Och jag träffar nya människor.
Men, jag saknar en sak. Ett sammanhang som är större än uppgiften, projektet eller lösningen som ligger på bordet. Jag saknar kollegor. Ett fikarum. De där vardagliga samtalen om inget och allt. Värmen och känlsorna. Tårtandet. Firandet. Min bekräftelse ligger nu för tiden i att jag får accept på en offert och betalt för fakturan, rent formellt. Förstås har jag fina uppdragsgivare som låter mig förstå att de är nöjda med min prestation, men jag saknar det kollegiala. Människorna. Det varma kallpratet.
Nästa tjugo år har satt sina spår. Så jag saknar en flock. Mitt sammanhang. Samtidigt som mitt arbete känns toppen. Många andra frilansare känner igen sig. Jag tar några djupa andetag och tänker att jag ska bli bättre på att söka upp sköna människor att ta de där pauserna med. Hitta sammanhanget.
Det handlar nog att värdera tid mer. Tiden för samtal. Och kaffe.