Svartån, samtal och skönt

Paddlade ett par timmar på Svartån. I stan och i Karlslund. Mycket skönt. Både vädret, naturen och sällskapet. Så tacksam för så mycket. Relationer som kommer tillbaka och läker. Närvaron jag känner i kajaken. Trivs på vatten.

 

Premiärpaddling 2021

Äntligen tid. Äntligen väder. Skönt att komma i vattnet igen. Hämtade kajaken i Glanshammar och lade i vid Ässundets sommarcafé. Paddlade runt Ässön i gassande sol. På den östra sidan av ön var det lä. Massor av sjöfåglar på stenarna ute i sjön. Vackert och varmt. På den västra sidan av ön blåste det lite och det var lite mer motstånd. Men så skönt att få vara på vattnet igen ett par timmar. Har gnällt mycket på Hjälmaren, men nu är det här hemmahamnen så det blir säkert några turer runt på Hemfjärden och Mellanfjärden den här säsongen.

En lång avslutning som ändrar karaktär

Tog min lilla bil till Östra Värmand och hämtade en lång kajak. Och kläder, några glas, böcker och skivor. Drack kaffe med de två människor som fick mig att hitta hit. Någons fina föräldrar. Gick ned till sjön. Stannade till vid kanalen. Den perfekta lilla kanalen där jag lärde mig paddla och kom närmare djuren i naturen än någonsin. Tog några djupa andetag och lät tacksamheten värma kroppen. Det var skönt att vara gäst här hos bävrar, rådjur, tranor, fiskgjusar och gamla träd.

Jag hoppas att den här platsen fortsätter att vara så. För människorna som är kvar här. Men min tid som gäst är är över nu. Det känns bra. Världen är stor och platserna är ganska beroende av sällskapet. I framtiden kommer annat sällskap och andra platser.

Det bästa har inte hänt än.

Hemfjärden

Paddlade på Hemfjärden idag. Alltså den stora vattenspegel vi kan se från Örebro. Där vi springer. 49 år gammal kom jag alltså dit. Det var fint. Nu har jag alltså paddlat på Vänern, i sjöarna i Bergslagskanalens system och här hemma i Svartån och i Hjälmaren. Bra första säsong. Hoppas kunna få prova Klarälven också innan säsongen är över. Plus några etapper högre upp i Svartån med övernattning.

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.

På vatten

Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.

Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.