Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Havet

Åkte till Halmstad för att fira fina vänner. Fick en stund vid en känd hamn och ett riktigt hav. Väldigt skönt, men lite kallt i vinden. Saknar havet. Alltid.

Tänk om

Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.

Eller å andra sidan.

Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.

Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.

Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.

Existensen. Tänk om du är en del av den.

Folkhögskola

Jag har börjat på folkhögskola. Det är fantastiskt. På många sätt. Till och med digitalt. Tack.

Onsdagkväll

Sitter och lyssnar på en manskör från Bulgarien som sjunger ortodoxa sånger i rent magiska stämmor. Eftersom den här typen av musik tagits upp flera gånger av föreläsare och litteratur som ett sätt att förstå religiösa upplevelser.

Och ja, det är lätt att förstå. Det är vackert så att det svartnar.

Dricker vitt vin och skriver årets små julkort. Små tackhälsningar till människor som varit snälla under året.

Superonsdag

Idag var jag på Hagabergs folkhögskola. Den finns i Södertälje. Bakom ett bullerplan jag kört förbi i motorvägshastighet ett oräkneligt antal gånger. Som en liten oas. Där hoppas jag få vara med när Kyrkans grundkurs samlar sina deltagare till internat en gång varje månad nästa år. Parallellt med mina teologistudier vill jag nu göra saker som skapar möjligheter för mig att verka i Svenska kyrkan efter utbildningen.

Idag blev jag intervjuad. Vi är fler som vill in än det finns plats för. Tyvärr. Hade flera spännande samtal med andra människor som var där idag för att intervjuas. Människor som också känner något (som brukar benämnas kall) och byter riktning mitt i livet. Men också unga människor.

På många sätt en riktig superonsdag.

Samma dag så röstades den första kvinnan fram som statsminister i riksdagen. Samma dag så klubbades den första statsbudgeten igenom som Sverigedemokraterna varit med och ta fram. Samma dag valde Miljöpartiet att lämna regeringen. Och så avgick statsministern. Tidigare hade jag engagerat skrivit några rader om detta. Nu? Upptagen med annat. Men, jag hoppas på det bästa.

”Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Orden är Tomas Tranströmers. Allt är som det ska.

Människor som vill ha svar

Det är inte sällan oroligt att vara människa. Men just nu ligger något i luften. Något ödesmättat. Det kan vara hösten och mörkret som lägger sig. Det kan vara det ständigt pågående skrikandet om hårdare tag i samhället som gärna kommer i sällskap med berättelser om förtroende som saknas och brist på tillit. Det kan nog också vara klimatkrisen.

Människor som vet att jag studerar teologi ställer ibland frågor till mig. Nyfikna frågor om varför. Men också egna existentiella frågor. Jag känner och märker att många är oroliga nu.

Livet är inte en tävling. Men många vill ha snabba enkla svar på det största frågorna. Det gjorde jag också. Länge. Försökte lösa dem genom att läsa på och agera. Nästan alltid men panikkänslor och tvivel. Sedan gav jag upp. Och där står jag nu och försöker leva i någon slags tro på att allt är som det ska. Det kan ju inte vara på något annat sätt.

Jag vill gärna hjälpa andra människor. Ibland är det svårt. Det är lite för många som tappat tilliten och meningen. Som vi får när vi är tillsammans. När vi är i ömsesidigt respektfulla och kärleksfulla relationer. När vi vill varandra väl. Dit är det inte så svårt att gå egentligen, men samtidigt är det en av livets allra tuffaste upplevelser. Ökenvandringen måste vi göra själva.

Hur kan vi hjälpa våra vänner som är ute i öknen? Jag vet inte. Kanske genom att tro på dem. Att vara med dem när det går. Utan att styra och ge konkreta råd. Jag vill lära mig. Teologen och prästen Björn Eidsvåg har skrivit en fin text om det där i låten Eg ser:

”Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skrittene for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leve livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
Eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smaka han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg”

Jag tror att de där orden går att förstå på sitt originalspråk, men för den som vill läsa på svenska så går texten så här:

”Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
Men jag vill gå dem med dig
Ja, jag vill gå dem med dig<

Och jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårarna för dig
Nej, du måste gråta dem själv
Men jag vill gråta med dig
Ja, jag vill gråta med dig

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet för dig
Nej, du måste leva det själv
Men jag vill leva med dig
Ja, jag vill leva med dig

Jag ser att du är rädd
Men jag inte gå i döden för dig
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dig
Ja, jag gör död till liv för dig
Åh, jag gör död till liv för dig”

Lyssna på låten med Björn Eidsvåg här.

Här finns en version på svenska med Sonia Aldén.

Människor vill ha svar. Livet kan innebära lidande. Det möter vi nog bäst tillsammans. Då blir det lättare att tro på något och att känna mening. Det finns sällan snabba och enkla svar på de stora frågorna. Men tillsammans kan vi möta alla tvivel, det är jag övertygad om.

6 september: Måndag och avstämning

Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).

Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.

Ett avslut

För första gången på åtta år har jag inte någon bokat tid till psykologen. En lång relation är avslutad. Ett fint avslut. Den har varit livsviktig för mig. På många olika sätt. Känner mig tacksam på ett sätt som saknar ett språk. Åtminstone så saknar jag ett rimligt ord för den tacksamheten.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Vi är på vandring hemåt tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.

Jag tror, men hur?

Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.

Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.

Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.

Vill  jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.

Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:

Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.

Något varmt och skönt att våga vara i och lita på.  Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.

Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:

Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen

Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.