fredrik welander i ett långt samtal
En sommar till på Klövagården i Karleby. Det är lätt att andas här på slätten. Det är lätt att se skapelsens storhet i det lilla. För här är bruset inte lika kompakt. Här finns tid. Här finns plats. Det ligger en bit bort från människornas bråkiga och hetsiga kamp. Jag trivs här. Mår bra här. I relation till allt som finns. Aldrig ensam, men ifred.
De tre pilgrimsvandringarna som skulle göras med utgångspunkt i Herrens bön och Alexander Schmemanns utläggning över denna är gjorda. Tre fredagar i juli har vi vandrat Skogsslingan vid Solliden. Sammanlagt har ett trettiotal människor vandrat med och det har varit fint på alla sätt. För mig också ett lärande i att leda människor i den här typen av sammanhang. Glad och tacksam är jag. Stärkt i uppfattningen att människor som får ett sammanhang att mötas i gärna möts och delar saker med varandra.
Idag hände det. Jag rensade i mina garderober. De där små kläderna – skjortor, jackor, kavajer, tröjor – i storlekarna S och M packades ned i olika säckar. De flesta till återbruk men en till återbruk. Höll i dem och fick tillbaka minnen. Minnen från en oerhört störd tid i livet. Fåfängan och högmodet tog tag i mig rejält. Gjorde mig dum i huvudet, egoistisk och dryg. Jag trodde att det var min tur nu, att jag äntligen skulle få allt jag begärde i form av uppmärksamhet och kärlek. Men, kärleken och uppmärksamheten jag sökte var något helt annat. Jag brände broar och relationer. Tjänade förvisso en del pengar, men inget var kul. Trots att jag lärde mig springa och kunde göra det både länge och långt.
Om det är fel orsaker som drar i oss kan vi gå i fel riktning. Jag har provat det. Häromdagen när jag visade mamma trakterna runt Karleby så slog det mig igen. Som en urvarm kärlekskraft från jorden. Här går vägen hem. Här kan jag försonas med kallelsen och insikten om att jag inte är något annat än den Gud skapat mig att vara. Att allt ges mig utan krav på motprestation men jag har fått några gåvor som gör att jag kan tas i anspråk för en helt annan tjänst i livet som präst. Visst, de senaste åren som fyllts av studier och omvändelse syns på kroppen. Jag behövde vända om helt och det märks på kroppen och hälsan. Ska försöka hitta ett friskare sätt att vårda kroppen. För första gången i livet känns det möjligt. Jag har andra relationer idag. Tacksam för nya och tacksam för de som överlevde mina sjuka år.
Många av de gamla plaggen är i fint skick och kan förhoppningsvis hitta nya kropper att skydda istället för att skylta. Jag hoppas det.
Vi är på väg hem tillsammans. Allt är som det ska bli.
Hemma efter en helg med många och stora känslor. Storebror Perra och hans Carro hade den bröllopsfest de inte kunde ha under pandemin och i samband med detta så ledde jag en välsignelsegudstjänst över deras äktenskap i kapellet på Solliden. Efter detta bjöd de generöst på fest för nära och kära.
Sedan pappa dog så känner jag hur viktigt det är att göra något med familjebanden. Han sade saker till mig på sin dödsbädd och jag förstår allt mer vad jag tror att han längtade efter under sitt liv. Men det är inte alltid så lätt. Familjeband ser olika ut, de är olika spända och när de vävs samman så händer det saker. Kanske är det viktigt för oss att stanna upp då och fundera på vad kärlek verkligen är? Var kärleken kommer ifrån. Mamma visade gamla bilder, bröderna och jag höll ett Welander-kunskapstest och det sades många fina saker under kvällen.
Jag är tacksam för de här banden som i så många år kändes så långt borta. Jag är också så tacksam för att tas i anspråk som Guds och människors tjänare. Och tacksamheten jag känner för mina barn är bortom ord.
Sitter på ett Mälartåg mellan Norrköping och Eskilstuna på väg hem till Örebro. Vi har varit ute ungefär två veckor. Först Malmö, sedan Berlin. På väg hem påfylld av härlighet från dessa två finfina städer. Malmös närhet till havet, parker och mångfald som är unik för Sverige. Vi åt på Cantin och lite här och där. Cyklade hit och dit. Hängde med Irma, Kasper, Camilla och Michael. Fina dagar.
Tog nattåget till Berlin en fredag. En rätt usel upplevelse i liten sovvagnskupé med icke-fungerande ventilation. Men, vi kompenseras för detta. De två första dagarna i Berlin levde vi i sommarens första rejäla värmebölja. Med rekord i stora delar av Europa. I Berlin var vi uppe i 40 grader bägge dagar. Sedan rörde vi oss ned mot 30. Härliga dagar som toppades med konsert på Waldbühne med Nick Cave & The Bad Seeds som bjöd på närhet, känsla och allvar. Något slags hopp. Det var förstås toppen att få hänga med Hanna och My som var i Berlin som sista stopp på årets tågluff (och i år bröllopsresa). Vi har ätit vansinnigt god vietnamesisk mat tillsammans och pratat om framtiden.
Annars har vi gått runt och sett några självklarheter och några unikiteter. Det var Marias första vistelse i Berlin. Härliga dagar med många intryck. Vi har gått mycket och samtalat om samhället, öst och väst, framtiden. Vi ser så mycket i Berlin som är vackert, men också mycket som är fult. Stadens historia borde lära oss något. Det var ödmjukande att stå vid minnesmärket för Dietrich Bonhoeffer vid den ödmjuka Zionskirche. Det var också fint att få fira högmässa med Svenska kyrkan och Victoriaförsamlingen och att drabbas av det storslagna i Berliner Dom.
Ta upp ditt kors och bär det. Kallet klarnar. En annan väg är möjlig.
Vigselgudstjänst 6 juni 2026
S:t Nicolai kyrka, Örebro
My Lindqvist och Hanna Welander
Fest på Lindbacka bruk, Örebro
Vigseltal (inspelad version i spelaren ovan)
Tänk att det är möjligt. Att ni står här. Att vi står här. Tack Gud för kärleken som tagit oss alla hit. Till regnbågens början. En bra plats för att bekräfta kärlek. Precis som alla som stått här på de gamla stenarna i århundraden så är ni båda omfamnade av den där kärleken som också är sanningen. Kärleken som inte vill någon något ont. Någonsin. Även om den kan komma som en mänsklig Bulldozer som öppnar trons mysterium.
Så är det med kärleken.
Det är förunderligt och samtidigt så självklart. Självklart kom våren för tidigt när ni möttes, när berättelsen som är ER började. Och ordet SJÄLVKLART återkommer när ni pratar om varandra och er kärlek. Allt känns ju så självklart. Ni svajpade självklart rätt och självklart träffades ni den där första gången på puben eftersom nerverna är lugnare där än på fiket. Självklart tog det fyra timmar där på puben och lika självklart blev det en fortsättning som vi alla är glada och tacksamma över så här fyra år senare. Det som förde er samman fortsätter att göra det. Humor, kreativitet, nyfikenhet, längtan och närheten. Vi som känner er vet att ni helst är så nära varandra som ni är just nu. Det som kändes så självklart redan efter den där första dejten i ett telefonsamtal till en pappa långt bort… är det fortfarande.
Ni har valt (och väljer) varandra. Självklart är det Alla hjärtans dag som är ER dag. Då stod det klart. Ett kärleksbrev i en brevlåda. Ett rosa papper. Mottagaren fick egentligen bara ett svars-alternativ på fråga chans-frågan. Lite så tror jag också att Gud gör. Vi människor hittade inte på kärleken, men får leva våra liv i den. Inte heller hittade vi på fjällen i Jämtland, havet vid Skånes kust eller ens vadstället som blev Örebro. Men vi får leva här. Eller där. I den vänliga grönskans rika dräkt. För så är det med nåden. Den är vår att ta emot. Vi har egentligen också bara ett val, som mottagare av Guds kärleksbrev. Den allomfattande kärleken från Gud ges oss (och er) villkorslöst även när vi inte tror att vi vill ta emot den. Men, det verkar ju dumt att säga nej till kärleken som ges hela vägen från Tinder till framtiden som ni längtar efter. Där så mycket kan hända. Och kommer att göra det. Kanske med barn, kanske på nya platser, i nya kurser, tillsammans med nya människor och på nya tåg. Säkerligen i nya sånger. Och ni har redan prövats på olika sätt. Gått i sorg tillsammans. Tagit smällar. Kärleken bär även då. Allt kan hända i framtiden och ni kommer möta det som händer. Tillsammans. I nöd och lust.
Dit du går, går också jag.
Och där du stannar, stannar jag.
Bibelns berättelse om Rut och Noomi är också berättelsen om er. Ni måste inte gå, men ni vill. Så länge ni vill det blir berättelsen om trofasthet och lojalitet er. Och kom ihåg att Gud verkar genom vanliga människor. Kärleken behöver er och oss alla för att vi ska uppfatta den. Guds villkorslösa kärlek vill nå varenda en av oss, genom varenda en av oss. Den kärlek som här i Örebro förenar en människa som växt upp i Södra Stockholm med en människa från Aspås i Jämtland vill något. Den börjar i samma regnbåge som Gud som redan i Första Mosebok spänner över himlen för att visa alla levande att vi kan lita på kärleken. Allt är möjligt.
”Tänk om vi gifter oss” lär det ha uttalats i det där telefonsamtalet till pappan från dottern på väg hem efter dejten.
Nu händer det. Inget kunde vara mer självklart. Allt är som det ska bli.
Förbön
Gud, du som låter ljuset bryta fram även när det kommer för tidigt,
vi tackar dig för My, för Hanna och för kärleken som förde dem samman. Tack för händer som ger trygghet, för närhet som stillar oro, för den vila som får finnas i deras ömsesidiga närvaro. Låt deras hem få vara en plats där ljus får stanna kvar, där händer bär och tröstar, där de får hjälpa varandra att andas friare. Gud, ge dem mod att vara nära varandra i lust och i nöd, och låt kärleken mellan dem växa i ömhet, tålamod och glädje. Välsigna dagarna de får, deras vila, deras skratt och deras framtid. Låt dem alltid få ana att du är nära, mitt i det ljus som omsluter dem båda.
Gud, vi ber också för oss här i kyrkan, för alla människor i Sverige och hela världen. Hjälp oss alla att förstå och att respektera varandra. Så att vi ser hur våra olikheter är som regnbågens alla färger. Att vi är olika i din vackra helhet. Tack för dem som gått före oss. Tack för dem som ska gå efter oss. Tack för den självklara kärleken och alla dess färger.
I Jesu namn.
Amen.
Pappans tal
Tidigare idag höll den blivande prästen vigseltal. Nu är det pappans tur.
My, tack för att du gör oss till dina människor. Och var snäll mot Hanna. Hon är något extra. Det lärde jag mig direkt på sjukhuset när hon föddes. Hennes hjärta var speciellt, redan från start. Det fanns ett litet hål i det. Kanske är det nu det lilla hållet har fyllts ut. Kanske är du den som fyller ut det? Jag vill tro det.
Hanna och jag har gjort olika saker. Vi har suttit i bil på väg till fotbollsmatcher. Till handbollsmatcher. Till innebandymatcher. Till konserter. Till veterinärer. Vi har skrattat, gråtit och lyssnat på så mycket musik. Vi har också lärt oss att sitta tysta tillsammans. Hur ni gör? Det vet du bättre än jag. Fortsätt så.
Men, musiken är viktig. Jag har gått med liten Hanna på bröstet i natten och vaggat henne till lugn med Radioheads ”Street spirit” i högtalarna. Om jag skulle spela The Motorhomes ”Into the night” skulle vi börja gråta nästan lika snabbt som om vi skulle lyssna på Band of Horses ”The Funeral.” Mina ögon tåras varje gång jag hör Hannas inspelningar på Soundcloud och när hennes kör sjunger i kyrkan. Ni har säkert era egna ledmotiv. Vårda dem. Spela dem. Sångerna är viktiga. Jag är glad för att du finns. Och att du är Hannas. Att Hanna är din. Det är fint att få vandra tillsammans med dig då och då.
Hanna, tack för att jag får vara din pappa. Och var snäll mot My. Hon är något extra. Det har du lärt mig. Genom ditt sätt att titta på My. Röra vid henne. Prata med henne. Prata om henne. Ni vet redan allt. Jag har inget att lära ut. Det är ni som lär mig nu. Du har alltid gjort. Med blicken som ser igenom det mesta.
Livet tar oss hit och dit. Jag försöker att vara den pappa du förtjänar. Att jag får kalla mig för ”Hannas pappa” och ”Ellas pappa” ger livet dess verkliga mening. Och jag är tacksam för att Camilla är er mamma. Jag är tacksam för Michael och Maria som kommit in som fyrar i våra liv. De är också dina, era. I höstas vandrade vi i sorg. Jag förlorade min pappa. Du förlorade din farfar. Vi förlorade Vilda. Hunden som förändrade våra liv för alltid. I den där sorgen skrev du att du är tacksam för vår familj. Vår stora nya familj. Vi är liksom en sån där lagad japansk vas. Där sprickorna förgyllts. En kintsugi i livets wabi sabi.
Livet kan inte alltid vara bra. Vi failar då och då. Men ni blir bra. För livets inneboende vilja gör vad det måste med er. Vi som går före kan vara vägvisare, kryckor och krockkuddar. Men livet är ert och det tar er vidare.
Dit du går, går också jag. De orden är era nu. Musiken är med oss. Maten. Människorna. Tack för den här dagen. Vad som väntar i framtiden, det får vi se. Men jag tror precis som Håkan: När vi går genom tiden att allt det bästa inte har hänt än. Och när det kommer stunder – för det gör det – när ni behöver en sovplats. En fristad. En axel att vaggas på till Radiohead eller något annat. Då finns inte bara jag här. Det gör vi alla. För livet är inte någon solokarriär. Dit ni går, går också vi. Vi är med er. Livet möter vi tillsammans. På väg hem.
Allt är som sagt…. som det ska bli.
Sitter på tåg norrut. Har varit på Backåkra (Österlen) ett par dagar tillsammans med tio andra präst- och diakonkandidater. Med utgångspunkt i Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” har vi samtalat, vandrat, mediterat och det har varit väldigt behagligt. Det är som att mina rötter gräver sig djupare och får mer vatten vilket gör att grenarna kan sträcka sig lite till mot ljuset.
Dag Hammarskjölds mystik blir allt mer intressant och tack vare innerlig vägledning så hittade fler av hans formuleringar in i mig. Dessutom högsommarväder, hav och vyer. Lövskogar och fåglar överallt.
Nu åker jag hem till Hanna och My som ska gifta sig. Men först hämtar jag Ella i Linköping imorgon. Gott. Allt är som det ska bli. Jag låter Hammarskjölds ord tala i mig.
Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.
Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du ska tacka.
Lektion i själavård. Vi pratar om tonåringar. Inför seminariet har vi läst Vigdis Hjorths ”Femton år: Den revolutionära våren” som kastade mig tillbaka till Adolfsbergsskolans gröna korridor och känslan av oro, rädsla och nyfikenhet. Varför funkar människor som de gör, eller rättare sagt varför funkar de inte?
Vi samtalar i smågrupper. Ritar fyrfältare. Det är fortfarande sårigt för mig och många andra. Livet är ett intressant äventyr.
Predikan: Söndagen före pingst
S:t Nicolai kyrka, Örebro
17 maj 2026
Första Kungaboken kapitel 19, vers 9-16
När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren sade till Elia: ”Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.
Johannesevangeliet kapitel 16, vers 12-15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Predikan (lyssna i spelaren ovan)
Har du tänkt på hur förunderligt det är att vi faktiskt vaknar varje morgon? Efter att vi åtminstone någon timme under natten har varit i sömn så djup att den närmast kan liknas vid medvetslöshet. Helt utan kontroll. Jag vet inte vad du tror om detta, men jag tror inte att jag tar några andetag i den djupa sömnen. Jag tror att jag får andetag. Att de blåses in i mig av den Gud som i den hebreiska Bibeln namnges som JAG ÄR, Jahve, genom fyra tecken som uttalas som andetaget.
Där ÄR Gudsnamnet.
Mitt liv började med ett första andetag och kommer att sluta i ett sista. Däremellan får jag massor av nya. I vartenda ett av dem är också Gud. Samma allsmäktige Gud som kommer till profeten Elia i det lilla suset. Profeten som står upp för Gud i tider av korruption, våld och död. Bibeln berättar inte om en Gud som kommer till Elia i högljudda stormar eller jordskalv. Inte heller i elden. Nej, Gud kommer i det lilla suset. I vinden, i andetaget.
Förunderligt.
Och Jesus känner våra begränsningar. Efter att ha tvättat sina vänners fötter och givit dem kärleksbudet (alltså att de och vi ska älska varandra som han älskar oss) så säger han orden om att Hjälparen, sanningens Ande, kommer att vägleda oss.
Här och nu (ungefär tvåtusen år senare) har vi samlats i hans namn, söndagen före pingst. Jesus har dött och blivit återuppstånden. Han har visat sig för sina vänner. Visat att våldet och döden inte vunnit. Han har försvunnit igen. De som har gått med Jesus får vänta. Generation efter generation väntar, samtidigt som NÅGON redan är här. Vår väntan blir ibland så olidlig att vi som mänsklighet gör dumma saker när vi tvivlar och saknar både tillit och tålamod. Nu hotar ganska många av våra dumheter såväl demokrati som klimat och miljö. Tron på Gud utmanas i våra dagar, liksom tron på naturlagarna och rättsstatens principer. Människovärdet har devalverats. Naturen har inget värde om livet inte går skörda och sälja. Jag såg det på nyheterna. Jag såg också människor (som kallar sig kristna) välsigna en guldstaty föreställande en dollarmiljardär som kallar sig president och är överbefälhavare för världens största krigsmakt. Vad som är på låtsas och på riktigt blir alltmer oklart när AI-genererat content och desinformation har gjort overkligheten verklig och sanningen närmast omöjlig att enas kring.
Hur hamnade vi här, undrar jag.
Kanske är vi i ett läge nu som kan liknas vid det som Jesus lärjungar, följare och vänner var i då? Deras tro var också utmanad och utsatt. Precis som den måste varit för profeten Elia där i grottan. De behövde hjälp. Vi behöver hjälp. Alla behöver hjälp. Jag tror att vi måste prata om det här. Med varandra. Hjälpen är på väg och jag tror att det kan vara klokt att ta ett djupt andetag och börja om från början. I Guds namn.
För hjälpen är redan här. Sanningens ande vägleder oss, precis som Jesus lovat. Hjälpen börjar i den djupaste sömnen, när våra kroppar rent faktiskt befrias från slaggprodukter och annat vi samlat på oss under dagen som gått, men som vi inte behöver. Vi befrias i nattens vila, precis som när vi ber och bekänner i mässans början. Och detta befriande sker när våra kroppars glymfatiska system (och lymfsystem) gör något viktigt… i den djupa sömnen när slår hjärtat långsammare och kroppstemperaturen sjunker. När andetagen blir långsammare och djupare. Och DÄR ÄR Gudsnamnet.
Förunderligt.
Relationerna inom den treenige Guden (Skaparen, Frälsaren och Hjälparen) är källan till alla livets relationer. Något söker något. Någon söker någon. Kärleken som strömmar genom universum vill nå varenda liv, genom varenda liv. Människa, var är du? Så frågar Gud fortfarande. Men risken är stor att vi inte märker att Gud kallar oss… redan i andetaget. För vi blir så lätt upptagna av alla prövningar. Vi är ju sköra små människor som alla blir rädda och oroliga ibland.
Det finns människor som vill utnyttja den rädslan och oron. Nu i valrörelsen. Ungefär samtidigt som forskare i Europa pressmeddelar att närmare hälften av Europas unga tycker att demokratin inte känns meningsfull så noterar forskare på Örebro universitet (i studier) att unga människor blir mer rädda och aggressiva när de sover dåligt. Allt hänger ihop. I meningslösheten uppstår tvivel som kan göra människan till ett lätt byte för krafter som vill styra med skrämsel och hot.
Vi lever i tider när vår tro prövas. Men valrörelsen skulle faktiskt lika gärna kunna handla om hoppet. Hoppet som Anden lämnar som en sten i skon som inte går att skaka ut. Ett skav som varken kan bedövas eller medicineras bort. Hoppet i samvetet. Och Hjälparen är redan här. Gud verkar i andetaget och i det där samvetet. Allt hör ihop och alla får komma hem till måltiden.
Oavsett vandel. Oavsett ursprung. Oavsett inkomst.
Och om nu ingen talar om sanning eller hopp eller nåd i valrörelsen så kanske Anden manar oss att göra det. I luften som blåses in i våra lungor och i luften som vi andas ut. Luften som är mellan oss. Var inte rädd, ekar det i den luften. Sov gott, säger Gud. Vila ut hos mig. Jag vill hjälpa dig och befria dig. Gud sänder sin kärlek till oss som sägs ha fjärilar i magen och tårar som smakar salt. Vi som är Guds sårbara människor. Och jag vill tro att vår gemenskap har en framtid. Våldet och döden får inte sista ordet. Tron är allt annat än meningslös och jag tror att vi alla redan vet det. För medan vi väntar så har Anden redan verkat i oss. När vi sov som djupast i natt. Och när vi väcktes igen.
Vi ber.
Gud, tack för att du möter oss i det lilla suset. I andetaget som ger oss livet. Ge oss din blick för dolda möjligheter. Sänd din Ande att leda oss din tjänst för fred och rättvisa åt alla. Tack för att du sände din son för att visa oss, och fortfarande gör det, i måltiden vi ska få dela.
I Jesu namn.
Amen.
Sitter på mitt rum i församlingshemmet. Nere från köket och stora salen kommer röster. Många röster. Det är frukost. Några män i lokalsamhället kallar andra män till frukost och samtal en gång varje månad. Gubbröra kallar de gemenskapen. Det är något viktigt som hörs i rösterna. Som handlar om att mötas vid bordet. Människor som delar en måltid och ser varandra i ögonen blir tillsammans något större.
Men, något skiljer rösterna från alla de olika frukostmöten och morgonmingel jag varit på tidigare i mitt arbetsliv. Kanske för att den här gemenskapen saknar prestationen. Hit kommer inte männen för att sälja något eller få leads. Ingen har som mål att påverka någon beslutsfattare att göra si eller så.
De bara möts. Och delar en frukost. Jag förstår att de är många.