En julhälsning

Till dig som haft ett fantastiskt år med massor av härlighet, kärlek och värme. Men också till dig som haft ett fruktansvärt år med motgångar, sorg och smärta. Även till dig som haft både härlighet och motgångar, som slank än hit och än dit. Till dig jag fick möta och lyssna på. Sitta eller gå bredvid. Som sade något som fick mig att känna. Som gjorde något som berörde mig. Som lärde mig något. Men också till dig jag inte mött än. Till dig jag saknar. Som jag inte träffat på länge. Som betyder mycket. Som brukar dela med dig av tankar och känslor. Men också till dig som sagt saker som gjort ont. Till dig som tror. Och till dig som tvivlar. Till dig som alla drar i just nu. Till dig som är ensam. Till dig som blivit ihjälkramad och till dig som törstar efter en kram. Till dig som står inför den stora gåtan och väntar på den sista vilan. Till dig som precis börjat livets vandring. Till dig som vet och till dig som tror.

Till dig hoppas jag att julen kommer. Allt gott till dig. Må din väg gå dig till mötes.

Du är den du kommer visa dig att vara. Du är den du är. Du är. Du är förlåten, förlåt andra. Du är befriad, befria andra. Du är älskad, älska andra.

Men, vem är jag att skriva det här? Ingen alls. Absolut ingenting. Precis som allting. Varför finns ens något, när det lika gärna kunde finnas inget alls?

Var inte rädd.
Allt är som det ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi är på väg hem.
Tillsammans.

Klarhet i det grå

Jag drog mig tillbaka. Behövde förstå vad som kallade. Vad det är sökandet som aldrig lugnade sig inne i bröstet ville mig. Behövde också läka efter det sista tokhetsiga varvet i prestationskarusellen. Som lärde mig en hel del, men också gav en del ärr. I snart två år har jag hållit mig på min kant. Det är ganska skönt. Att lite på avstånd gå igenom dagarna.

Just nu läser jag om en teologisk inriktning som kallas Radical Orthodoxy. Det är klargörande på många, många sätt. Egentligen går det inte riktigt att sammanfatta på något enkelt sätt. För mig så skapar de här teologerna klarhet genom att göra det tydligt att vår samtidskultur här i norr egentligen bara är en dålig kopia på religionen/tron. Modernitetens historia, och även post-modernitetens, gav oss normativa idéer som precis som religionerna försöker ge oss något att sträva mot, något att tro på. Men, utan en djupare koppling till Existensen. På filosofispråk så beskrivs det som entydigt varande eller immanens i sig själv. Meningen och värdet uppstår i en tillplattad verklighet där  allt ska vara oberoende. Allt går att mäta och existerar i sin egen rätt. I vår tid kan vi se det i skenande indivualism och ensamhet.

Kapitalismen. Egoismen. Liberalismen. Övertron på juridiken och tillväxten. Vi skapade tro utan mening och mening utan tro. Det finns snart inget bortom här och nu. Omedelbar begärstillfredsställelse. Det förflutna är borta, framtiden också. Inget har konsekvenser. Vi självmedicinerar oss från denna tillplattade tillvaro. Alla på sitt sätt. Sitt sätt. Likt himlakropparna dras vi isär. På väg mot entropin.

Teologerna i den här riktningen visar en alternativ väg framåt. Genom att titta bakåt. Mot Platon och Augustinus. Genom att se Thomas av Aquinos tankar i nytt ljus. Genom att försonas med tanken att det måste finnas något transcendent för att det immanenta ska vara meningsfullt. Att det vi upplever i sinnevärlden (verkligheten) måste ha någon slags koppling till idévärlden (det vi inte kan se eller mäta). I kristen tradition kallar vi det Gud. Ibland håller det oss vakna om nätterna. Det kan få oss att göra olika saker för att slippa uppleva svindeln som kan uppstå i det existentiella glappet. Livets mellanrum som håller oss vakna om natten.

Någon gång ska jag försöka hitta ett sätt att förklara det här tydligare. Men, jag behövde pausa läsandet, eftersom det gör något med mig. Något jag behöver sätta ord på.

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.

 

Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Havet

Åkte till Halmstad för att fira fina vänner. Fick en stund vid en känd hamn och ett riktigt hav. Väldigt skönt, men lite kallt i vinden. Saknar havet. Alltid.

Tänk om

Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.

Eller å andra sidan.

Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.

Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.

Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.

Existensen. Tänk om du är en del av den.

Folkhögskola

Jag har börjat på folkhögskola. Det är fantastiskt. På många sätt. Till och med digitalt. Tack.

Onsdagkväll

Sitter och lyssnar på en manskör från Bulgarien som sjunger ortodoxa sånger i rent magiska stämmor. Eftersom den här typen av musik tagits upp flera gånger av föreläsare och litteratur som ett sätt att förstå religiösa upplevelser.

Och ja, det är lätt att förstå. Det är vackert så att det svartnar.

Dricker vitt vin och skriver årets små julkort. Små tackhälsningar till människor som varit snälla under året.

Superonsdag

Idag var jag på Hagabergs folkhögskola. Den finns i Södertälje. Bakom ett bullerplan jag kört förbi i motorvägshastighet ett oräkneligt antal gånger. Som en liten oas. Där hoppas jag få vara med när Kyrkans grundkurs samlar sina deltagare till internat en gång varje månad nästa år. Parallellt med mina teologistudier vill jag nu göra saker som skapar möjligheter för mig att verka i Svenska kyrkan efter utbildningen.

Idag blev jag intervjuad. Vi är fler som vill in än det finns plats för. Tyvärr. Hade flera spännande samtal med andra människor som var där idag för att intervjuas. Människor som också känner något (som brukar benämnas kall) och byter riktning mitt i livet. Men också unga människor.

På många sätt en riktig superonsdag.

Samma dag så röstades den första kvinnan fram som statsminister i riksdagen. Samma dag så klubbades den första statsbudgeten igenom som Sverigedemokraterna varit med och ta fram. Samma dag valde Miljöpartiet att lämna regeringen. Och så avgick statsministern. Tidigare hade jag engagerat skrivit några rader om detta. Nu? Upptagen med annat. Men, jag hoppas på det bästa.

”Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Orden är Tomas Tranströmers. Allt är som det ska.

Människor som vill ha svar

Det är inte sällan oroligt att vara människa. Men just nu ligger något i luften. Något ödesmättat. Det kan vara hösten och mörkret som lägger sig. Det kan vara det ständigt pågående skrikandet om hårdare tag i samhället som gärna kommer i sällskap med berättelser om förtroende som saknas och brist på tillit. Det kan nog också vara klimatkrisen.

Människor som vet att jag studerar teologi ställer ibland frågor till mig. Nyfikna frågor om varför. Men också egna existentiella frågor. Jag känner och märker att många är oroliga nu.

Livet är inte en tävling. Men många vill ha snabba enkla svar på det största frågorna. Det gjorde jag också. Länge. Försökte lösa dem genom att läsa på och agera. Nästan alltid men panikkänslor och tvivel. Sedan gav jag upp. Och där står jag nu och försöker leva i någon slags tro på att allt är som det ska. Det kan ju inte vara på något annat sätt.

Jag vill gärna hjälpa andra människor. Ibland är det svårt. Det är lite för många som tappat tilliten och meningen. Som vi får när vi är tillsammans. När vi är i ömsesidigt respektfulla och kärleksfulla relationer. När vi vill varandra väl. Dit är det inte så svårt att gå egentligen, men samtidigt är det en av livets allra tuffaste upplevelser. Ökenvandringen måste vi göra själva.

Hur kan vi hjälpa våra vänner som är ute i öknen? Jag vet inte. Kanske genom att tro på dem. Att vara med dem när det går. Utan att styra och ge konkreta råd. Jag vill lära mig. Teologen och prästen Björn Eidsvåg har skrivit en fin text om det där i låten Eg ser:

”Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skrittene for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leve livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
Eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smaka han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg”

Jag tror att de där orden går att förstå på sitt originalspråk, men för den som vill läsa på svenska så går texten så här:

”Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
Men jag vill gå dem med dig
Ja, jag vill gå dem med dig<

Och jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårarna för dig
Nej, du måste gråta dem själv
Men jag vill gråta med dig
Ja, jag vill gråta med dig

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet för dig
Nej, du måste leva det själv
Men jag vill leva med dig
Ja, jag vill leva med dig

Jag ser att du är rädd
Men jag inte gå i döden för dig
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dig
Ja, jag gör död till liv för dig
Åh, jag gör död till liv för dig”

Lyssna på låten med Björn Eidsvåg här.

Här finns en version på svenska med Sonia Aldén.

Människor vill ha svar. Livet kan innebära lidande. Det möter vi nog bäst tillsammans. Då blir det lättare att tro på något och att känna mening. Det finns sällan snabba och enkla svar på de stora frågorna. Men tillsammans kan vi möta alla tvivel, det är jag övertygad om.