fredrik welander i ett långt samtal
Lektion i själavård. Vi pratar om tonåringar. Inför seminariet har vi läst Vigdis Hjorths ”Femton år: Den revolutionära våren” som kastade mig tillbaka till Adolfsbergsskolans gröna korridor och känslan av oro, rädsla och nyfikenhet. Varför funkar människor som de gör, eller rättare sagt varför funkar de inte?
Vi samtalar i smågrupper. Ritar fyrfältare. Det är fortfarande sårigt för mig och många andra. Livet är ett intressant äventyr.
Predikan: Söndagen före pingst
S:t Nicolai kyrka, Örebro
17 maj 2026
Första Kungaboken kapitel 19, vers 9-16
När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten. Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren sade till Elia: ”Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.
Johannesevangeliet kapitel 16, vers 12-15
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Predikan (lyssna i spelaren ovan)
Har du tänkt på hur förunderligt det är att vi faktiskt vaknar varje morgon? Efter att vi åtminstone någon timme under natten har varit i sömn så djup att den närmast kan liknas vid medvetslöshet. Helt utan kontroll. Jag vet inte vad du tror om detta, men jag tror inte att jag tar några andetag i den djupa sömnen. Jag tror att jag får andetag. Att de blåses in i mig av den Gud som i den hebreiska Bibeln namnges som JAG ÄR, Jahve, genom fyra tecken som uttalas som andetaget.
Där ÄR Gudsnamnet.
Mitt liv började med ett första andetag och kommer att sluta i ett sista. Däremellan får jag massor av nya. I vartenda ett av dem är också Gud. Samma allsmäktige Gud som kommer till profeten Elia i det lilla suset. Profeten som står upp för Gud i tider av korruption, våld och död. Bibeln berättar inte om en Gud som kommer till Elia i högljudda stormar eller jordskalv. Inte heller i elden. Nej, Gud kommer i det lilla suset. I vinden, i andetaget.
Förunderligt.
Och Jesus känner våra begränsningar. Efter att ha tvättat sina vänners fötter och givit dem kärleksbudet (alltså att de och vi ska älska varandra som han älskar oss) så säger han orden om att Hjälparen, sanningens Ande, kommer att vägleda oss.
Här och nu (ungefär tvåtusen år senare) har vi samlats i hans namn, söndagen före pingst. Jesus har dött och blivit återuppstånden. Han har visat sig för sina vänner. Visat att våldet och döden inte vunnit. Han har försvunnit igen. De som har gått med Jesus får vänta. Generation efter generation väntar, samtidigt som NÅGON redan är här. Vår väntan blir ibland så olidlig att vi som mänsklighet gör dumma saker när vi tvivlar och saknar både tillit och tålamod. Nu hotar ganska många av våra dumheter såväl demokrati som klimat och miljö. Tron på Gud utmanas i våra dagar, liksom tron på naturlagarna och rättsstatens principer. Människovärdet har devalverats. Naturen har inget värde om livet inte går skörda och sälja. Jag såg det på nyheterna. Jag såg också människor (som kallar sig kristna) välsigna en guldstaty föreställande en dollarmiljardär som kallar sig president och är överbefälhavare för världens största krigsmakt. Vad som är på låtsas och på riktigt blir alltmer oklart när AI-genererat content och desinformation har gjort overkligheten verklig och sanningen närmast omöjlig att enas kring.
Hur hamnade vi här, undrar jag.
Kanske är vi i ett läge nu som kan liknas vid det som Jesus lärjungar, följare och vänner var i då? Deras tro var också utmanad och utsatt. Precis som den måste varit för profeten Elia där i grottan. De behövde hjälp. Vi behöver hjälp. Alla behöver hjälp. Jag tror att vi måste prata om det här. Med varandra. Hjälpen är på väg och jag tror att det kan vara klokt att ta ett djupt andetag och börja om från början. I Guds namn.
För hjälpen är redan här. Sanningens ande vägleder oss, precis som Jesus lovat. Hjälpen börjar i den djupaste sömnen, när våra kroppar rent faktiskt befrias från slaggprodukter och annat vi samlat på oss under dagen som gått, men som vi inte behöver. Vi befrias i nattens vila, precis som när vi ber och bekänner i mässans början. Och detta befriande sker när våra kroppars glymfatiska system (och lymfsystem) gör något viktigt… i den djupa sömnen när slår hjärtat långsammare och kroppstemperaturen sjunker. När andetagen blir långsammare och djupare. Och DÄR ÄR Gudsnamnet.
Förunderligt.
Relationerna inom den treenige Guden (Skaparen, Frälsaren och Hjälparen) är källan till alla livets relationer. Något söker något. Någon söker någon. Kärleken som strömmar genom universum vill nå varenda liv, genom varenda liv. Människa, var är du? Så frågar Gud fortfarande. Men risken är stor att vi inte märker att Gud kallar oss… redan i andetaget. För vi blir så lätt upptagna av alla prövningar. Vi är ju sköra små människor som alla blir rädda och oroliga ibland.
Det finns människor som vill utnyttja den rädslan och oron. Nu i valrörelsen. Ungefär samtidigt som forskare i Europa pressmeddelar att närmare hälften av Europas unga tycker att demokratin inte känns meningsfull så noterar forskare på Örebro universitet (i studier) att unga människor blir mer rädda och aggressiva när de sover dåligt. Allt hänger ihop. I meningslösheten uppstår tvivel som kan göra människan till ett lätt byte för krafter som vill styra med skrämsel och hot.
Vi lever i tider när vår tro prövas. Men valrörelsen skulle faktiskt lika gärna kunna handla om hoppet. Hoppet som Anden lämnar som en sten i skon som inte går att skaka ut. Ett skav som varken kan bedövas eller medicineras bort. Hoppet i samvetet. Och Hjälparen är redan här. Gud verkar i andetaget och i det där samvetet. Allt hör ihop och alla får komma hem till måltiden.
Oavsett vandel. Oavsett ursprung. Oavsett inkomst.
Och om nu ingen talar om sanning eller hopp eller nåd i valrörelsen så kanske Anden manar oss att göra det. I luften som blåses in i våra lungor och i luften som vi andas ut. Luften som är mellan oss. Var inte rädd, ekar det i den luften. Sov gott, säger Gud. Vila ut hos mig. Jag vill hjälpa dig och befria dig. Gud sänder sin kärlek till oss som sägs ha fjärilar i magen och tårar som smakar salt. Vi som är Guds sårbara människor. Och jag vill tro att vår gemenskap har en framtid. Våldet och döden får inte sista ordet. Tron är allt annat än meningslös och jag tror att vi alla redan vet det. För medan vi väntar så har Anden redan verkat i oss. När vi sov som djupast i natt. Och när vi väcktes igen.
Vi ber.
Gud, tack för att du möter oss i det lilla suset. I andetaget som ger oss livet. Ge oss din blick för dolda möjligheter. Sänd din Ande att leda oss din tjänst för fred och rättvisa åt alla. Tack för att du sände din son för att visa oss, och fortfarande gör det, i måltiden vi ska få dela.
I Jesu namn.
Amen.
Sitter på mitt rum i församlingshemmet. Nere från köket och stora salen kommer röster. Många röster. Det är frukost. Några män i lokalsamhället kallar andra män till frukost och samtal en gång varje månad. Gubbröra kallar de gemenskapen. Det är något viktigt som hörs i rösterna. Som handlar om att mötas vid bordet. Människor som delar en måltid och ser varandra i ögonen blir tillsammans något större.
Men, något skiljer rösterna från alla de olika frukostmöten och morgonmingel jag varit på tidigare i mitt arbetsliv. Kanske för att den här gemenskapen saknar prestationen. Hit kommer inte männen för att sälja något eller få leads. Ingen har som mål att påverka någon beslutsfattare att göra si eller så.
De bara möts. Och delar en frukost. Jag förstår att de är många.
Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.
Saknar Vilda. Saknar pappa.
Får ett tidigt besked från Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Jag är antagen till det pastoralteologiska slutåret som kommer att delas mellan Uppsala, Glanshammar och hemmakontoret. Villkoret är att mina akademiska studier blir klara, att min magisteruppsats blir godkänd och att jag kan ta ut examen som teologie kandidat och teologie magister. Så tillbaka till uppsatsens slutliga justeringar nu.
Men ändå. NÅD! TACKSAMHET!
Åkte till Strängnäs mitt på dagen. I klassiskt E20-väder, i traditionellt novemberregn. Samtal med Biskop Johan. Syfte? Att få intyg för att påbörja det pastoralteologiska slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Åkte hem med stor glädje och tacksamhet och uppfyllt efter ett finfint samtal. Intyget kommer att skrivas och jag närmar mig slutet på början av den här vandringen som tar mig hem. Vi siktar på prästvigning januari 2027. Det är overkligt och härligt.
Och just det, kameran sitter i mina glasögonbågar så det är ingen fara med trafiksäkerheten.
Betraktelse
29 oktober 2025
Nittonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro
Johannesevangeliet kapitel 9
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögonoch sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Vem är mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror? Kan han vara jag? När jag tror. Kan jag också få klarare syn av Guds nåd och sedan kallas och sändas ut i världen? Vilka är de som störs? De som förhör mannen om och om igen. Kan de också vara jag? När jag tvivlar. När jag störs av något nytt. Något som jag inte riktigt förstår. Världen och allt vad den för med sig kommer emot oss hela tiden. Ibland tror vi, ibland tvivlar vi. Guds nåd kommer också och den är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.
I berättelsen kallas mannen – och hans föräldrar – in på förhör hos de som tvivlar. De lärda. De som följer reglerna och lagen. De som ifrågasätter. De som ännu inte tror. Som söker svar på slutna frågor, när de borde ställa öppna frågor.
När vi firade mässa här i kyrkan i söndags så grep Anders Frostensons svenska text i psalm 231, Oändlig nåd, tag i mig på sätt som de inte vanligtvis gör längre. Psalmen är en av de finaste, men också en av de mest uttjatade. Men precis som en riktigt bra schlager eller countryballad så kan den bära hela sanningen. Kanske för att den handlar om mig, om dig och om så många av oss. Jag tror att de där orden liksom kommer från varenda människa.
Jag kommit hem, jag vilsen var
Var blind, men nu jag ser
Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.
Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
Skall bära ända fram.
Jag kom själv ur tvivel och vanmakt och skam. Jag var i mörka djup när jag en vintersöndag för snart åtta år sedan kom till Längbro kyrka och tog emot nattvarden för första gången sedan min egen konfirmation. Eftersom mitt lilla barn gick i konfirmation där och det var obligatoriskt för någon förälder att följa med ett par gånger. När allt vändes upp och ned i mitt liv. När min fyrtioåriga ökenvandring fick sin väg ut. När jag fick möta den som med kärlek vänder upp och ned på maktordningar och påhitt som låser in människor. Jag var vilsen ett helt liv, men kallades hem. Jag som var blind fick se. Och jag vet att jag inte är ensam om denna upplevelse. Jesus vill ju vända rätt på oss alla.
Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar. Den förenar främlingar och försonar fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek ÄR profetisk och radikal. Den GÖR under och erkänner INGA påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den. Jag tror att jag inte är ensam om att veta det.
Gud ser oss och ber oss att se andra.
Gud bekräftar oss och ber oss att bekräfta andra.
Gud älskar oss och ber oss att älska andra.
Gud vill möta oss alla i bröd och vin. Gud sätter inga gränser för kärleken utan säger bara: Kom och ät! Inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Guds kärlek kan flöda genom oss ut i ett samhälle som törstar efter den. En annan värld är möjlig utan kapprustning, krig, despoter och MAGA-lomaniska tech-entreprenörer som använder AI-genererat content för att låsa fast våra blickar på skärmarna där vi blir en ny råvara de skördar för pengar samtidigt som Guds skapelse skövlas och utarmas allt mer, också det för pengar. En annan värld är möjlig. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Söndagens evangelieberättelse slutar med att mannen kastas ut av de lärda.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Och i den där psalmens sista vers skriver Frostenson:
Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
I himmel och på jord.
Amen.
Predikan
26 oktober 2025
Nittonde söndagen efter trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro
Första Moseboken kapitel 15, vers 5-6
Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
Första Timotheosbrevet kapitel 6, vers 11-12
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.
Johannesevangeliet kapitel 9, vers 1-7, 24-39
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Predikan
Vad skulle vi kunna göra tillsammans, om vi verkligen trodde på att vi kunde göra något tillsammans? Som Abraham. Som Paulus. Eller som mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror.
Tror du på människosonen, frågar Jesus.
Den som tror kallas ofta naiv här i vår tid. En tid som präglas av vad som känns som ett allt högre brus av budskap om vad vi INTE ska tro på. Samtidigt som Gud fortfarande finns i Skapelsen och frågar: Människa, var är du?
Guds nåd är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.
Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. När lärjungarna försöker hitta rätt mellan svart och vitt så berättar Jesus något mer nyanserat. Påve Leo XIV försöker nog att göra något liknande i den nypublicerade texten ”Dilexi te” med en radikal påminnelse om kärleksbudskapet. Det latinska uttrycket betyder ungefär ”som jag har älskat er” och kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliets femtonde kapitel där Jesus säger:
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.
Påven vänder sig till världens alla kristna och drar ut hyckleri i ljuset. Inte för att skamma och skuldbelägga utan för att skapa klarsyn skulle jag tro. Han upprepar kyrkofadern Johannes Chrysostomos fråga från 300-talet: Vad vinner Kristus på att det dukade altaret är överlastat med gyllene kärl, när han själv dör av hunger i de fattigas gestalt? Hur vande vi oss med att se bilder drunknade barn längs medelhavets kustlinjer och vad fick oss att reagera på de bilderna med ännu fler omänskliga lösningar? Inte kan väl kyrkan prioritera sitt varumärke (i ängslan för sin egen popularitet) framför de fattigas behov? Eller skövla Guds skapelse för pengar? Okritiskt marschera med i upprustning som bara kan leda till krig? Den världsvida kristna kyrkan har några riktigt stora frågor att besvara.
Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Så säger mannen som får se till de som ifrågasätter honom och Jesus.
Kyrkan är Kristi kropp och när Gud blev människa i Jesus föddes han fattig, drevs på flykt eftersom en despot ville döda honom, levde sitt liv fattigt och avrättades som de fattiga, utanför stadsmuren. Det är kristendomens ursprung. Den nya religion som nu sveper fram i både väst och öst, alltså en kyrka som ersätter Kristus med avgudar i magalomaniska presidenter, som överlämnar det profetiska till AI och bildar treenighet med girig egoism och fanatisk nationalism, den har inget med kristendom att göra. När världens rikaste män pekar på de maktlösa och fattiga och säger att ALLT är deras fel, då handlar det om något helt annat än kristendom. Så tolkar jag påvens klarsynta ord.
Tror du på människosonen, frågar Jesus. Det vi gör kan inte separeras från det vi tror, för om vi inte gör det vi tror, vad är vi då?
Som kyrka är vi en djupt integrerad del av samhället vi kallar vårt. Vart är vårt samhälle på väg? I vilken riktning leder våra ledare oss? Jag vet inte, men undrar om vi kan göra något tillsammans för att hjälpa våra ledare att tro att vi fortfarande kan. Göra något gott tillsammans alltså.
Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna, säger den klarsynte mannen i evangeliet. Vem vill lyssna på oss nu och vem vill vi lyssna på? Jag tror att Gud vill möta alla människor och kanske vill Gud ta hjälp av oss? Gå och tvätta dig i Siloadammen, säger Jesus till mannen i berättelsen vi fick höra. Det skulle kunna betyda gå och tvätta dig i de utsändas damm, för jag ska sända dig att dela budskapet om Guds kärlek.
Jag tror på dig. Jag tror på er. Det tror jag att Gud försöker visa var och en av oss. Som enskilda människor och som gemenskap. Och de av oss som har svårt att se vill Gud hjälpa att förstå att ingen lämnas ensam eftersom allt och alla hör ihop. Kanske genom vänliga röster som säger varsågod när vi behöver det som mest. Eller i blickar som får oss att känna värme och tacksamhet. Kanske också i matkassar som delas ut, i matkassar som bärs hem. Vid borden där vi får äta oss mätta. I samtalskvällar, konfaträffar och gudstjänster. I vänner som följer med till nygrävda gravar på kyrkogårdar.
Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar och för samman människor som tidigare stod långt ifrån varandra. Kärleken kan förena främlingar och försona fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek är profetisk och radikal. Den gör under och erkänner inga påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den.
Gud ger den till oss och jag tror att Gud vill att vi försöker att sprida den vidare. Vi får nämligen alla tvätta oss i den där dammen. Alla är vi kallade och alla av oss kan sändas. Kanske är det något sådant som Paulus säger till Timotheos i uppmaningen: Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp.
Människa, var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Så tror jag att den treenige guden säger till oss som Fader, Son och Ande. Och lägger till: Kom hem och ät, maten är klar! För här och nu vill Gud möta oss alla i ett litet, litet bröd och några droppar vin. Förblindade sökare, seende syndare och alla andra.
Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Gud sätter inga gränser för kärleken, och inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Vi är alla på väg hem tillsammans. Vägen kommer att vara svår och smal. Ibland snubblar vi i diket. Men, Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Oss också. Och vi kan göra vad som helst när vi ser att vi är lika många som stjärnorna, stjärnorna som Abraham fick se.
Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Vi ber med någon som skrev i Psaltarens Psalm 73 för länge, länge sedan:
Gud, vi vill alltid vara hos dig,
du håller oss vid handen.
Du leder oss efter din vilja,
du för oss på härlighetens väg.
Äger vi dig i himlen
önskar vi ingenting på jorden.
Våra kroppar och vårt mod må svika,
men du är vår klippa för evigt.
Amen.
Resan tillbaka till Morlanda kyrka med det vackra bårtäcket är avklarat och därmed är uppdraget utfört. När vi parkerade bilen utanför huset på landet så hade den mest magnifika regnbåge jag sett spänts över dalen. Jag väljer att tolka det positivt. Vi är inte ensamma.
