De fyller år igen

16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.

Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.

Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.

Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.

Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Fotograferar igen

Jag har börjat fotografera igen. Livet går inte lika hastigt framåt och där låg kamerorna. Det är något livsviktigt med de här bilderna. De får mig att förundras. Jag vet att det är bra. Livet, existensen och det där obeskrivligt vackra vi inte har kontroll över.

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.


Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.