Publicerat

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

Publicerat

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.

Publicerat

Nattvard i en nål

Kyrkan? Conventum.
Nattvarden? Gavs i en injektionsnål.
Känslan? TILLSAMMANS!

Då blev det min tur. Den äldre kvinnan ser på mig med milda ögon bakom sitt munskydd. Pratar om öm arm ett par dagar och lite annat. Jag vill bara ge henne en stor kram och skrika TACK. Tack för att du såg mig och gav mig den här fina gåvan. När vi tar nattvard påminns vi om att vi är ETT. Att vi hör ihop. Den här vaccindosen gav mig samma känsla. Den är stark. Men, den får mig också att tänka på alla de som väntar. Som kanske föddes i fel land. Den tacksamhet jag bär just nu ska jag försöka vårda. Aldrig ta för given.

27 maj 2021. Jag har just fått min första dos vaccin mot COVID-19. 5 juli kommer jag att välkomnas tillbaka för en andra dos. Jag är priviligerad och uppenbart rik. Idag väldigt, väldigt tacksam.

Publicerat

Ett öppet fönster

Det händer på ett ögonblick.
En människa ligger på marken livlös.
En kropp är illa skadad.
Någon ringer.
Någon annan känner efter puls.
Den finns.
Ambulansen kommer.
De jobbar intensivt för att rädda ett liv.
Gör hjärtkompressioner.
Stabiliserar.
En sargad människas kropp.
Jagade blickar.
Poliser kommer till platsen.
Det är som att tiden stannat.
Människor möts i ett mellanrum.
Hjärtkompressionerna fortsätter.
En människa rullas in i en ambulans.
Ambulansen styr mot sjukhuset.
Polisen stannar kvar.
Vilka spår blir kvar?
Fönstret på femte våningen står vidöppet.

Publicerat

COVID, del 4

Ute och träffade en annan människa. Nämligen lilla barnet för en kort introduktion till övningskörning och dragläge. Det negativa testet och den totala pollenkänningen just nu gör att COVID är avskrivet.

Det är ju bra.

Publicerat

COVID, del 3

Tog test. Fick tillbaka ett negativt resultat. Så att jag nu sitter och nyser och är supertrött verkar inte vara något annat än vårallergin. Men, ett par dagar till i karantän måste det bli. Inkubationstiden sedan det där mötet är inte över.

Balanssinnet. Vem vet?

Skönt att inte ha viruset i mig. Än. Men förvirrad av helgens symptom och hur jag mår. Det kanske bara är våren med pollen och allt annat som hänt.

Publicerat

COVID, del 2

Ingen förändring. Känns som en influensa. Huvudvärken, kroppen, ja allt är liksom lågintensivt molande. Inga tydliga symptom från andningssystemet. Balansen fortfarande inte helt bra, men bättre. Lukt och smak funkar utan problem.

Publicerat

En morgon och en slump

Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.

Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.

Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.

Slumpen.

Eller nej. Snarare meningen.

Publicerat

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Publicerat

Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.