Publicerat

Nyårsbön

Gud, ett nytt år väntar. Vi kommer med vår längtan efter kärlek, värme, närhet. Vi behöver fred och frid.

Gud, vi ber dig att vara med oss. När vi längtar, när vi saknar, när vi sörjer. När vi är rädda. När hat, hot och våld verkar locka många.

Gud, trösta dem av oss som utsätts. Som brännmärks, görs till syndabockar och objekt för hat och hot. Som tvingas på flykt. Som mördas av de människor som avfyrar vapnen vi bygger. Som fängslas utan tanke.

Du blev människa och tvingades på flykt. Du levde enkelt och fattigt. Du avrättades av oss. Du har redan varit i det mörkaste mörkret. Nu ber vi dig, var med oss i tiden som kommer. På samma sätt som du alltid varit.

Gud, vi ser inte alltid klart. Vi fastnar gärna i långa diskussioner om vår tro på dig. Nu ber vi dig, fortsätt att tro på oss. Som du alltid gjort. Bär oss även när vi inte tror. Bär oss även när vi inte ser klart.

Gud, öppna gärna våra ögon. För allt det vackra och fina. För alla möjligheter. Som fortfarande kan vara oändligt många fler än hoten. Om vi tror.

Hjälp oss att våga vara modiga nog att tro att vi kan få betyda något. Jag vet att vi betyder något för dig. Var med oss i glädje. När värmen känns i kroppen. Vi ber om Jesu Kristi sinnelag i mötet med våra medmänniskor. Kanske mest i relationerna till människorna vi har svårast att älska.

Gud, visa oss vägen bort från de krig vi rustar för och rusar till. Visa oss att livet är heligt och vackert i alla former. Gud, hjälp oss att tro på livet och kärleken. Hjälp oss att göra något för och med den tron.

Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra. Mod att förändra det vi kan. Ge oss också förstånd att inse skillnaden.

Gör oss till redskap för din frid. Låt oss komma med kärlek, där hat råder. Låt oss komma med förlåtelse och försoning, istället för orättvisa. Låt oss skapa enighet där oenighet är norm. Låt oss komma med tro, där tvivlet härskar. Låt oss komma med sanning, där lögner blivit normala. Låt oss komma med glädje och hopp, där sorg och bedrövelse härskar.

Gud, låt oss trösta minst lika mycket som vi söker tröst, låt oss förstå minst lika mycket som vi vill bli förstådda, låt oss älska minst lika mycket som vi vill bli älskade.

För du har lärt oss att det är genom att ge som vi får. Att det är genom att glömma oss själva som vi upptäcker oss själva i varandra. Att det är genom att förlåta som vi blir förlåtna. Hjälp oss att bli människor, som du. Hjälp oss att försonas med att det är genom att dö som vi uppstår till det eviga livet. Så att vi hör dina ord: Var inte rädda.

Tack för att vi får uppleva ett nytt år. Tack för året som gick. Och snälla Gud, ta hand om pappa. Ta hand om Vilda. Jag saknar dem. Längtar efter dem.

I Jesu namn.

Amen.

Publicerat

Julevangeliet

Vad betyder nåd? Det kan betyda julnattsmässa. Att få stå och leda 500 människor som samlas långt efter Kalle, Karl-Bertil, massor av mat och klappar. För att höra berättelsen om när det som är bortom vårt förstånd blir människa för att försonas med oss. För att försona oss med livet. För att rädda oss från döden. Att jag får göra det är bortom det jag kan förstå.

Amen.

Publicerat

Dagen för dagen

Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.

Saknar Vilda. Saknar pappa.

 

Publicerat

Vaktmästarsöndag

Jag hoppade in och vikarierade som kyrkvaktmästare den sista söndagen i advent. En fin dag med mässa, möten med massor av olika människor och så ljud och ljus-fix på Örebro kammarkörs sista julkonsert för säsongen. Det är en nåd att få öppna och stänga en kyrka. Och möta 650 människor med olika frågor och behov under en lång dag. Jag känner mig så hemma här i S:t Nicolai. Att få jobba här som vaktmästare är något av det mest lärorika jag gjort i hela mitt liv. Om jag någonsin kommer att få göra tjänst som präst här är inte något som ligger i mina händer. Vägen är lång.

Publicerat

ANTAGEN (med villkor)

Får ett tidigt besked från Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Jag är antagen till det pastoralteologiska slutåret som kommer att delas mellan Uppsala, Glanshammar och hemmakontoret. Villkoret är att mina akademiska studier blir klara, att min magisteruppsats blir godkänd och att jag kan ta ut examen som teologie kandidat och teologie magister. Så tillbaka till uppsatsens slutliga justeringar nu.

Men ändå. NÅD! TACKSAMHET!

Publicerat

Lucia

Vox Nicolai hade luciakonsert idag. Och den finaste lucian. När hon gick upp längs regnbågsmattan såg jag något bortom det omedelbara. Något om någon som ska där flera gånger. Blev rörd till tårar. Tänk ändå vad livet bär.

Publicerat

Näst sista seminariet?

Det kan vara så att jag bara har ett seminarium kvar nu på min akademiska vandring. Åtminstone i teologin. Det sista är det dags för 16 januari då jag lägger fram min magisteruppsats. Andas in, andas ut. Allt är som det ska bli.

Publicerat

Kriget mot oss själva

Det verkar som att Europa, eller åtminstone EU, är på väg mot ett krig vi inte riktigt såg komma. Nämligen att både USA och Ryssland vill förstöra Europa. Kulturkriget är i full gång. Från ena hållet sedan länge, från det andra hållet sedan ganska länge också troligen.

Det känns som att de som preppat hårdast genom att driva på för mer vapen, NATO och annat snart står utan argument. Vi lär inte vinna det här kriget heller. För kriget mot oss själva är förlorat redan innan den första missilen skickas.

Vägen går genom hjärtat i korset. Där relationen mellan människorna och det som skapat dem och håller dem vid liv är i centrum liksom relationen mellan människorna (och allt levande). Där relationerna korsas finns hjärtat. Där finns också fästet för det det som kallas medvetandet och samvetet. Alltså vetandet vi har tillsammans, med varandra.

I min tro heter hjärtat Jesus. Det som skapat oss och håller oss vid liv har fått namnet Gud. Här behövs inga krig. Bara att stilla mottagande av nåden. Instinktivt och intuitivt vet vi alla det här. Från den stund vi blir medvetna. Men ett liv i människornas påhitt med politik och kultur får oss att tro på andra saker. Som att krig går att vinna.

Det enda som kan rädda oss är omvändelse. Alltså att vi vänder tillbaka hem igen. Till det och den vi kom ifrån.

Publicerat

De första fyrtionio

Jag har samlat de 49 första texterna jag skrivit som predikan, betraktelse eller bön. Från den första stapplande predikan i Almby kyrka under antagningspraktiken sommaren 2023 till den senaste predikan jag fick hålla hemma i Nikolai nu i advent. Det är både ömjukande och förundrande att jag får tas i anspråk på det här sättet.

Amen.

 

Publicerat

Det handlar om träd

Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Tro på budskapet, säger Jesus. Och i Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85: Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.

Jag ska försöka tolka den här söndagens bibeltexter med hjälp av träd, rötter och relationer. I Bibelns ord får vi budskap om rättfärdiga skott och om att vi behöver tålamod. Vi är gränslöst älskade i Guds nåd, men vi behöver uthållighet och tålamod. Vi får alltid vända hem när vi gått bort oss och vi får ta emot det som ges till oss. För Guds rike är nära och det ska komma en tid… en tid som kanske redan är här. Även om det kan kännas mörkt just nu. Men, om vi vill besöka det som åtminstone här i Sverige kallas för världens äldsta träd behöver vi ta oss igenom Mörkret. Det är både poetiskt och sant. För att komma till Old Tjikko, en väldigt gammal gran på Fulufjället i Dalarna, så behöver vi vandra någon kilometer från Naturum Fulufjället. Och för att komma dit så tar vi oss genom byn Mörkret. Den vindpinade granens rötter är hela 9500 år gamla. Och ur rötterna växer det rättfärdiga skott. Som tålmodigt står kvar i vinden och kylan. Och från Bibeln ekar orden:

Uthållighet är vad ni behöver.

Old Tjikko har haft många olika stammar genom årtusendena. Själva skotten som blir det som vi kallar träd lever några hundra år. Något längre än de flesta större imperier i världshistorien. Människans imperier – som vårt upplysta västerländska – varar i genomsnitt två till tre århundraden innan de faller sönder. De flesta granar lever längre. Eller brukade göra det åtminstone.

Träd ser ut på olika sätt, precis som människor ser ut på olika sätt. Själva rötterna, det som håller träden vid liv i jorden, syns inte, men finns där. Precis som relationerna som växer mellan oss. Relationerna som liksom rötter förbinder oss med varandra, men också med dem som har levt före oss och de som ska leva efter oss. Gud vill att vi ska vara uthålliga. Att vi inte ska dra oss undan och gå förlorade. Vi får tro och rädda liv. Våra egna och andras. Precis som Hebreerbrevet säger oss. Och kanske säger också träden som Gud har skapat något liknande.

Människor och träd brukade vara goda vänner. Vårddträden på gårdarna och torpen betydde något för människorna som levde före oss.
Kanske som alla granar vi tar in och ställer i hjärtat av våra hem nu i december betyder något för oss. Nu när vi ska fira Jesu födelse i Betlehem.

Betlehem heter Belém på portugisiska. Och i den del av världen som idag kallas för Brasilien är portugisiska det officiella språket. Eftersom den delen av världen erövrades och koloniserades av människor från Portugal för mer än 500 år sedan. Innan erövringen så levde mellan 3 och 5 miljoner människor där. Ibland kallar vi dem för urfolk. Efter några århundraden av kolonisation och portugisiskt imperiebygge så levde endast ett par hundra tusen av urfolkets ättlingar.

Bibeln talar till människorna: Ni utstod många svåra lidanden.

Vid Amazon-flodens mynning i Brasilien ligger staden Belém. I detta brasilianska Betlehem möts poetiskt nog alltså den uråldriga regnskogen och skottet från Davids rot, Jesus. Och där hölls tidigare i höstas FN:s klimattoppmöte, COP30. Finns det några profetiska röster kvar där, eller har alla tystats som Johannes?

Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas.

Så lyder också Bibelns ord.

Det har hittats fler gamla rotsystem än Old Tjikkos i världen, alltid långt bort från människorna. Djupt inne i regnskog och uppe på fjäll. I Guds skapelse finns förutsättningar för långt och uthålligt liv. I den förvaltningen kan rötterna som sagt bli tusentals år gamla och träden många hundra år. Men i människans hetsiga och kortsiktigt ekonomiska förvaltning får träd inte leva längre än 60-100 år ungefär. Sedan skördas de och i den skövlade marken mals de gamla rötterna sönder och samman innan en ny generation sätts för att snabbt kunna stressas upp och omvandlas till pengar. Då finns inte plats för några gamla rötter eller traditioner eller människor som kallas urfolk. I Sverige är en försvinnande liten andel av skogen, mindre än 1 procent, urskog. Den finns i fjällnära områden, där också vårt urfolk oftast finns.

Men, det ska komma en tid säger Gud genom Jeremia.

Om klimattoppmötet födde något hopp? Fråga barnen. Fråga de gamla träden. Om det omtalade historiska skogsbeslutet inom vår egen kyrka väckte något hopp? Det kan vi fråga urfolket som lever i landet vi kallar vårt. Eller träden.

Orkar vi vänta på svaren?

Kanske säger Jesus att vi inte kan stå utan rötter. Kanske också att om vi inte står för något så faller vi snart för allt. För Jesus vill rädda oss. Han ropar ut att tiden är inne, att Guds rike är nära. Tiden har kanske alltid varit inne. Guds skapelse bara ger och ger. Träden visar det tydligt. Markens jord tar emot frön som bildar rötter och låter dem skjuta skott. I jorden omvandlas regnet som faller till näring som rötterna tar upp så att skotten och träden kan sträcka sig uppåt mot ljuset och växa, utveckla blad eller barr, ta emot solljuset och fortsätta vara en del av kretsloppet som är Guds skapelse. År efter år efter år. Helt gratis. Vi får exakt samma gåva av Gud. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus och ber oss att släppa det som tynger oss. Släppa det som TAR LIV och istället ta emot det som GER LIV. Ja, vi får faktiskt släppa den stressande vanföreställningen att vi kan göra Guds arbete bättre än Gud själv. Att vi skulle kunna förädla ett gudomligt skapande som har pågått i flera miljarder år, allt sedan gudsvinden svepte över vattnet när jorden var öde och tom. I såväl den bibliska som den vetenskapliga Skapelseberättelsen kommer ju människan sist, efter alla de andra levande arterna som alltså fanns före oss. Det skulle kunna göra oss ödmjuka, få oss att vända tillbaka hem och tro på budskapet.

De sista ska ju bli först, men det där är ju upp till Gud. Gud som älskar oss ständigt i sin nåd och ger oss allt vi behöver i sin Skapelse. Här och nu tror jag att Jesus vill få oss att stanna upp en stund och öppna våra hjärtan för detta mysterium. Jesus vill möta oss i bröd och vin. I nåd, försoning och kärlek bjuds vi in till den eviga relationen som brukar omtalas fader, son och ande.

Vi står en stund på jorden tillsammans med träden. Välsignade med solens ljus över oss, med jordens kraft under oss, med livets omsorg runt omkring oss, med Guds avbild djupt inom oss och med Guds framtid som väntar oss. Små, små frön växer i bördig jord. I rötterna och relationerna, även för dem av oss som sörjer, saknar eller längtar. Vi får fortfarande tro det. Precis som den som skrev Psaltarens 85 psalm för flera tusen år sedan trodde. För trofasthet spirar fortfarande ur jorden, samtidigt som rättvisa blickar ner från himlen. När Guds rike är nära i Skapelsens rötter och relationer.

Något viktigt väntar, på andra sidan Mörkret.