Startsida

Jag heter Fredrik Welander. Det här är mitt långa samtal med mig själv.

Blogg

Tacksamhet

Lördag. Sitter och läser ikapp litteratur och försöker slutföra den första inlämningsuppgifter på Teologprogrammet. Drabbas av en stark känsla av tacksamhet. Det är så skönt att få ta sig in i en kultur – ett mänskligt sammanhang – där tron existerar. Tron på människans möten och frågor, snarare än svaren och reglerna. För mig så …

6 september: Måndag och avstämning

Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att …

Ett avslut

För första gången på åtta år har jag inte någon bokat tid till psykologen. En lång relation är avslutad. Ett fint avslut. Den har varit livsviktig för mig. På många olika sätt. Känner mig tacksam på ett sätt som saknar ett språk. Åtminstone så saknar jag ett rimligt ord för den tacksamheten. Var inte rädd. …

om fredrik

Jag vill egentligen bara leva. Två människor kallar mig pappa. Vi kan kalla dem Ella och Hanna. En snäll golden retriever, Vilda, har också blivit en del av mitt liv. En ängel på fyra ben. Jag är fast i en medelmåttig, medelstor, mellansvensk stad. Den heter Örebro.

I ett år hette jag Fredrik Raben och var tysk medborgare. De följande 46 åren hette jag Fredrik Welander och var svensk medborgare. Sen gifte jag mig för andra gången. Hette Fredrik Bronner ett par år. Slutade vara gift. Också det för andra gången. Så nu heter jag som mig själv igen. Fredrik Welander.

Den djupare innebörden i att jag är…. försöker jag att förstå.

Jag är högkänslig, HSP, vilket på många sätt definierar mitt liv. Jag är mer introvert än många människor tror. Intuitionen är min bästa grej, magen och hjärtat är mina bästa beslutsfattarorgan och jag har svårt att stänga ute människors känslor och typ…. alla intryck. Jag blir helt enkelt överväldigad varje dag. När det är som allra bäst är det magiskt, som i en tysk bokskog eller på en lång sandstrand med havet som bästa vän. När det är som allra sämst blir jag överkörd av aggressiva och stressade människor en regnig dag i Sverige nånstans.

Det här är inget jag kan välja bort. Jag föddes med den här egenskapen och försöker lära mig att använda den till min fördel. Det har jag försökt hela livet. Ibland känns det som att jag lever två liv, dubbelt så fort och hälften så långt. Tempot är fortfarande alldeles för högt för mitt eget bästa. Livet i hundraåttio. Vilopuls runt 70. Men jag har börjat lära mig hur jag ska leva för att inte korta tiden jag fått allt för mycket. Så jag springer allt mer och allt längre. Har gått ned väldigt mycket i vikt och är i mitt livs form. Förutom några små ät- och sömnstörningar.

Jag vill vara tillsammans, men är ofta ensam. Jag känner mig stor och tung trots att jag inte är det. Det finns ett hål i bröstet och en saknad. Men, jag har accepterat livet som ett tillfälligt uppehållstillstånd och försöker inte längre fly från döden. Jag tror på Gud, men inte den gud många valt att inte tro på. Min Gud är summan av allt liv och själva meningen. Kanske den Gud som de flesta troende faktiskt tror på. Allt hänger ihop.

Bor i hyresrätt i en obetydlig liten stad ganska långt norrut på jordklotet. Där sover jag, försöker hänga med människor jag älskar, spelar piano, gitarr och bas. Gör egen musik ibland, spelar aldrig live och väntar förgäves på att slå igenom. Eftersom jag tycker att alla levande varelser är lika mycket värda så äter jag inte mat som förutsatt att en annan levande individ ska födas upp och mördas för min skull. Eller hållas fängslad för att tappas på mjölk eller ägg.

En gång för länge sedan utbildade jag mig till grafiker. Senare klev jag in på universitetet och blev kulturvetare med kommunikationsvetenskaplig inriktning. Självlärd fotograf. Budskap i text, bild och form började jag med. Sen blev jag nån slags strateg. Mitt arbete handlar om strategier för beslutsfattande, utveckling av goda idéer och hjälpa goda berättelser att spridas. Vill vara med och rädda världen. Lär mig saker. Möter människor som delar med sig av sin erfarenhet.

Jobbar med rådgivning idé- och samhällsutveckling, kring PR och kommunikation och annat.  Håller utbildningar och leder samtal. Vill jobba för hållbar utveckling utan att skada mig själv eller andra på vägen. Att få människor att mötas på riktigt är min grej. Hjälpa människor att lyssna på varandra. Det är det enda sättet att förstå och respektera. Det är vad jag vill göra.  Har slutat vara partist, men träffar ibland en flock med människor som tänker i liknande banor och försöker utveckla någon ny slags politisk rörelse. Att göra saker bättre för allt och alla levande är missionen.

Jag har inte tid att vänta längre på rättvisa och hållbar utveckling. Jag orkar inte längre vara en del av sammanhang där aggressivitet, stress, kamp och konkurrens definierar relationerna mellan människor. Istället letar jag efter människor som vill dela sina liv med andra i tillit, tro, kärlek, respekt och lugn. Utan att skada sig själva eller andra. Vi kan minska varandras lidande när vi accepterar det. Kanske kan vi hitta både mening och lycka när vi gör det.

Båda mina barn har diabetes (typ 1), vilket påverkar mitt liv ganska mycket. Och nån gång i livet ska jag bo i Berlin eller Malmö. Egentligen vill jag bo någon helt annanstans, där det är varmare hela året, men det verkar inte bli så för mig. Jag vill vara en av de där människorna som bor vid ett hav. Där hör jag hemma.

Och precis som Håkan så tror jag att när vi går genom livet så har det bästa inte hänt än.

Bor: Örebro
Ålder:
 Närmare begravningen än dopet
Äter: Veganskt
Dricker: Kranvatten, Zero, kaffe, bubbel och vitt vin ibland
Pratar, läser och förstår: Svenska, engelska, tyska och lite spanska
Reser: På marken, till havet eller i lövskogar
Ser på: Bilder och filmer som får mig att känna något
Hejar på: Alla snälla
Röstar på: Trovärdiga människor som tar rättvisa och hållbar utveckling på allvar (om jag hittar några sådana)
Lyssnar på: Ljuden där jag är, eller musik, poddar, talad radio och ljudböcker
Tror på: Den goda sidan
Defekter: Medicinerar mot luftrörskänslighet, hypothyreos och känsliga slemhinnor i näsa och hals och dör om jag får i mig kiwi. Får ont i magen och har ett känsligt psyke. Synen har blivit sämre i tio år.
Film: Är bäst när den kommer från Italien, Spanien eller Frankrike
Bok: För lite, men återkommer gärna till Rumi, Emil Jensen, Joel Halldorf, Owe Wikström, Maja Lunde, John Ajvide Lindqvist, Arto Paasilinna, Fredrik Backman och Anna Gavalda. Älskhatar också att bli skitarg när jag läser Maria Sveland. Och fördjupar mig gärna i mystiker i alla livsåskådningar.

Mitt CO2e (enligt Världsnaturfondens Klimatsmartkalkylator) är 6,54 ton. Det motsvarar alltså koldioxidutsläppen jag genererar genom mitt liv på ett år. Genomsnittet för svenskar är 11 ton. Det innebär att jag inte bara förbrukar jordens resurser och skickar upp kol i atmosfären för mig själv, utan också för flera andra medmänniskor. Eftersom jag inte tycker att jag är en särskilt resurskrävande person tycker jag att alla som har det sämre än jag ska få det som jag. Och vore jag lite mer avundsjuk skulle jag kunna tycka att alla som har det bättre än jag också skulle ha det som jag.

Om den världen blir verklighet, att alla har det som jag, behöver mänskligheten 2,9 jordklot. Men, vi har ju bara ett. Mitt liv är alltså egoistiskt och ohållbart. Det försöker jag att ändra på.

Jag är hobbyspsykolog också. Autodidakt i psykisk ohälsa. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar. Det finns de som tror att jag är man, svensk och kreativ. Egentligen är jag ingenting. Absolut ingenting. Femtio år gammal vill jag börja studera teologi.

om pratandet

Under många år, typ hela mitt liv, trodde jag att jag själv var min allra bästa rådgivare. Jag har pratat med mig själv så länge att jag inte kommer längre. Det blir ett ändlöst grubblande som inte leder så långt. Istället försöker jag lära mig att be om hjälp och att ta plats i andra sammanhang. Jag pratar med min psykolog och med mina vänner. Jag skriver för att jag måste. Sociala medier gjorde mig till en missbrukare i den här jakten efter bekräftelse och anknytning. Det blev nån slags monster. Bloggandet kräver lite mer eftertanke. Det hjälper mig att behålla förståndet. Pratandet med mig själv blir bättre när jag gör det offentligt.

Världen är galen ganska ofta och jag pendlar mellan att vara övertygad om att jag befinner mig i en god konspiration där allt går bra och att tro att allt kommer gå åt helvete. Flera gånger om dagen. Därför för jag detta offentliga resonemang med mig själv. Du får tjuvlyssna om du vill.

Men, blanda för allt i världen inte ihop det som står här med någon av de andra roller jag har. Det här är mitt alldeles egna konstnärligt journalistiska navelskådande projekt. Hämningslöst egoistiskt. Bara tänkt för mig själv. Inget är anpassat för att passa dig som läser. Inget jag skriver är tänkt att fungera som reklam eller propaganda. Det är bara mina funderingar helt enkelt. Egentligen inte tänkt för att någon ska läsa. Men viktiga för mig att skriva. En dagbok. Öppen.

Jag pratar med mig själv.

Instagram

[instagram-feed]