Hur tar vi emot våra ledare?

Var kyrkvärd på mässa för små och stora (barninriktad) och vi tog emot församlingens nye herde (präst med chefsansvar för arbetslaget). Fick se två saker i välkomnandet som berörde mig.

  1. När de fyra präster som haft detta uppdrag närmast i historien lämnade en stafettpinne mellan sig som lämnades över till den nye – Kalle Bengtz – som kommer till Örebro från Dalarna. Ett fint sätt att gestalta det långa led av människor som hör ihop. Vi är inte först.
  2. När alla vi som var i kyrkan och på något sätt arbetar tillsammans med de barn som var i centrum för den här mässan lade våra händer på och runt om Kalle i en kort välsignelse. Det där handlar om att visa att han är välkommen och inte ensam i sitt uppdrag. Vi gör det här tillsammans.

Bilden här ovan visar det där. Det får mig att tänka på hur vi välkomnar ledare i vår kultur. Vem är stolligast, den som gör så här, eller den som anställer någon, ger den en blomma och sedan låter den stå ensam på toppen, stressa sönder sig och sedan gå vidare till annan chefsposition?

Vem är jag?

En timmes genomgång av personlighetstest med psykolog. Logiktestet (BOMAT-Short) gav följande sammanfattning.

”Det verkar som att din förmåga att lösa problem och att se den underliggande logiska strukturen är tillfredsställande. Du fungerar troligtvis bäst med arbetsuppgifter där det ställs medelhöga krav på problemlösningsförmågan. Ett testresultat kan dock påverkas av flera olika faktorer. Du kanske fick ett lägre testresultat om du till exempel blev störd under testningen, om du missförstod instruktionerna, om du inte mådde bra eller hade svårt att koncentrera dig eller om du saknade den rätta motivationen.”

Personlighetstestet (baserat på 200+ frågor) gav följande:

”Känslomässig instabilitet
I allmänhet är du lugn och stresstålig, men kan också uppleva känslor av skuld, ilska och oro.

Utåtriktning
Du är måttligt aktiv och entusiastisk. Du tycker om andras sällskap, men trivs också bra med att vara ensam.

Öppenhet
Du är fantasifull och öppen för nya upplevelser. Du har ett brett spektrum av intressen och föredrar kreativ och begreppslig problemlösning.

Vänlighet
Du är empatisk och medgörlig och föredrar samarbete framför tävlande.

Målmedvetenhet
Du är pålitlig och ganska välorganiserad. Du har oftast tydliga mål men kan även koppla av från ditt arbete.”

Ord som sammanfattar 23 sidor med detaljerade kurvor och inplottningar av mig, baserat på mina svar, i någon slags helhet bland andra svenskar som gjort testet. Jag är fortfarande en människa alltså. Skönt ändå.

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Meningslöst

Måndag. Det är förmiddag. Tar en kort paus från de texter jag ska producera idag. Morgonens nyhetsflöde har parkerat i magen. Mår lite illa. Har ont i huvudet. Allt jag jobbar med känns meningslöst. Allt jag tror på går inte att jobba med. Står tydligare i någon slags vägskäl än på länge. Har skrivit under en debattartikel. Diskuterat möten med de styrelser jag sitter i. Olika saker och sammanhang som försöker påverka. Det går sådär. Jag har lagt mitt arbetsliv på att försöka göra något gott som tjänsteman. Eller som konsult. Jag valde att arbeta med samhällsfrågor på olika sätt. Trodde på demokratin och politikens möjligheter att fatta kloka beslut. Länge. Riktigt länge. Nu kan jag inte göra det längre. Hela spelplanen har flyttat. Ego och begär är viktigare än samhällsnytta. Ena dagen säger beslutsfattare nollutsläpp, andra dagen lägger de skattepengar på marknadsföring hos en av Europas allra största utsläppare (av koldioxid) – ett lågprisflygbolag. Polariseringen är total och det grundlagsskyddade demokratiska samtalet är liksom fast på en efterfest som spårat ur. Jag kan inte längre motivera att jag är kvar på den festen.

På onsdag besöker jag en folkhögskola där jag hoppas att bli antagen som student på halvtid under nästa år. Parallellt med mina universitetsstudier. Det känns meningsfullt.

Jag tror att mitt gamla arbetsliv är över. Men jag behöver stanna kvar i det ett tag till.

En bokmässa i Göteborg

Är i Göteborg. Fick en fråga om jag ville leda ett samtal mellan två författare på Bokmässan. Det ville jag. Och det var ett fint samtal med två författare som skrivit böcker som berört mig. Maria Küchen, Jonas Gren och jag fick mötas i tankar och känslor om livet, döden, existensen, klimatet, framtiden, jorden, skidvalla och mycket annat.

Bokmässan är digital. Så för övrigt ligger jag på mitt hotellrum och tittar på andra samtal och seminarier. Har lyssnat på Yuval Harari, Marilynne Robinson, Gianis Varoufakis, KG Hammar, Joel Halldorf, Antje Jackelén och andra. Hört många kloka och viktiga saker sägas.

Det är fint att få vara med på ett litet hörn.

Skapar jag värde?

Dagens arbetsplats är en altan. Hemma hos en mycket god vän. Sitter och läser regionala utvecklingsstrategier. Ska försöka omvandla inriktningsområden och prioriteringar till lokal nivå för en uppdragsgivare. Det är tryckande varmt. Något enstaka litet bi surrar förbi då och då. Tänker på min mamma som lider i värmen. Är lite orolig för henne. Svettas på överläppen. Försöker att koncentrera mig. Läser om tillväxt. Det ständiga målet. Tänker på nyhetsinslagen som duggar tätt nu om rekordvärme på norra halvklotet. Funderar på värde. Skapar jag värde? För vem och hur?

Jag har arbetat med strategisk utveckling på olika sätt ganska länge nu. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag höll på att sudda ut några riktigt viktiga relationer. Försvann in i en enda. Som inte fungerade. Kämpade och kämpade för att den skulle fungera. Det var en fåfäng kamp. Nu när den är över stärks de där andra relationerna igen. Det är skönt. Men jag sitter här och gör ungefär samma saker. Längtar till något djupare. Till mer mening. Jag tror att jag gör det jag gör eftersom jag älskar att arbeta med människor. Med människor jag återkommer till. Som återkommer till mig. Men det känns som att vårt arbete styr mot fel mål hela tiden.

All den här tillväxten alla pratar om hela tiden. Vilket värde tänker vi att den ska skapa egentligen? För vem? Vilka? Varför?

Jag vet att det finns människor som inte står ut med mig när jag tänker så här. När den stora existentiella frågan öppnar sig. Varför jobbar jag med det jag gör? Varför följer jag inte mitt samvete och min längtan till ett annat skapande? Varför har jag fastnat i ett arbete där allt bara handlar om att få pengar på kontot för att kunna betala allt som behöver betalas när det hela tiden skaver inuti? Hur länge ska jag fortsätta att vilja lindra människors lidande och bidra till hållbara världen samtidigt som jag är med i den stora rörelsen med att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv om bara ett par generationer i tillväxtens namn?

Jag tycker så mycket om människorna jag arbetar med. De är drivkraften och motivationen. Jag borde nog stanna där i tanken. För att inte bli så tungsint och ifrågasättande. Det skapar ju dålig stämning. Jag vill skapa god stämning.

Men medvetenheten om att den goda stämning vi skapar för varandra just nu (på de sätt som vi gör det) gör det omöjligt för människor att ha någon stämning alls i framtiden försvinner inte.

Tålamod, tröttma och tillit

Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.

Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.

I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

Framtiden är oklar

Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.

Som livet självt alltså. Hela tiden.