Jag vaknar till när Tankar för dagen börjar. Radio bredvid sängen har iofs låtit P1 prata på sedan klockan sex, men det är Tankar för dagen börjar tio minuter före sju som jag vaknar till på riktigt. Öppar mina sinnen och lyssnar. Just idag vaknade jag till lite extra. Carl Otto Werkelid pratade nämligen om något som jag själv försöker prata om ganska ofta. Vikten av att lyssna, läsa på och försöka förstå.
INNAN du själv försöker övertyga eller påverka andra.
I dagens snabba diskussionsklimat är det lätt att inte hinna. Inte hinna läsa på, vara saklig eller ens kunnig. Kommentarer publiceras snabbare än det som ska kommenteras. En rapport är ofta dissikerad och arikverad innan den publicerats. Det leder inte till bra saker i slutändan, tänker jag. Alla försöker påverka andra, men ingen lyssnar, så alla skriker högre, skriver med större bokstäver och gör dyrare kampanjer. Utan att det gör någon större skillnad.
För mig handlar det om respekt. En diskussion, ett samtal och en dialog bygger på respekt för varandra. Att jag är intresserad av den jag pratar med. Att jag tycker diskussionen i sig är viktigt, inte bara övertygandet. Det handlar om att jag tror på demokrati och att åsikter som stöts mot varandra inte sällan leder till nya och bättre åsikter. Lite kunskap helt enkelt.
Grunden i all kommunikation och utveckling är förmågan att lyssna, viljan att förstå och lära sig saker. Carl Otto Werkelid sammanfattade den här grunden väldigt bra i sina Tankar för dagen den här morgonen. Fint.
Kommunikation, kultur, internet och fina muggar
Jag är så glad över att jag delar lokal med Kal Ström. Han är en av de smartaste människor jag känner. Och snällaste. Dessutom har han god smak. Som när han köpte de här fina kaffekopparna till vårt kaffehörn på kontoret. Världsklass. Kom gärna och drick kaffe med oss. Tillsammans kan vi erbjuda idéutveckling kring kommunikation, kultur och nästan allt som har med webb, sociala medier och internet att göra.
Och jättegott pressokaffe. I fina muggar.
Bilder som berättar mer
Årets bild har klarats av. Den årliga galakvälen för för pressfotografer. Eller dokumentärfotografer. De där fantastiska kvinnorna och männen som tar bilder som berättar mer. Det är bra att det finns redaktioner i Sverige som fortfarande prioriterar bilden. Som förstår att den är en viktigt komponent i berättelsen. Jag blir lika glad varje år när den här galan hålls.
En av de allra bästa på att berätta heter Paul Hansen. Han fick pris i år också.
Ett tack och några rader om KONY 2012
Apropå Kony 2012. Jag tycker om naiva människor som vill agera när de ser något som väcker känslor. Människor som vill göra något bättre. De människorna som skapar förändring. Att håna dem och stigmatisera dem för deras känslor och vilja leder knappast till utveckling. Bara till att ytterligare några unga kvinnor och män tar plats i den grå tysta massan och slutar våga förändra eftersom de är rädda för att framstå som mindre vetande eller rent av dumma i huvudet nästa gång de ser något de vill påverka.
Vad som är rätt eller fel när det gäller krafterna bakom KONY 2012-kampanjen kan inte jag med säkerhet veta. Jag kan bara lita på mitt eget omdöme och den information jag tar till mig. Men, kanske mest av allt känslan av att en man med Konys CV måste tas in och bort från de miljöer där han gör livet otryggt och farligt för väldigt många andra. Det handlar inte om att försvara krigshetsare eller naiva hipsters med neo-koloniala vibbar från USA. Men det får absolut inte handla om att direkt eller indirekt rättfärdiga en tokigt kriminell galning som tycker det är okej att kidnappa barn. Våldta barn. Hjärntvätta barn. Droga barn. Göra mördarmaskiner av barn. Och så vitt jag förstår är det just det som händer medan diskussionen om den här kampanjen blir allt mer intensiv.
Jag vill att Joseph Kony grips och ställs inför rätta i Haag.
Jag vill att min regering driver frågan i EU och FN.
Jag vill att EU och FN driver frågan gentemot berörda länder och regeringar i Afrika med respekt för deras suveränitet.
Jag tänker inte skänka pengar eller köpa något från Invisible Children eftersom jag inte tycker att de använder pengarna jättebra sätt, utan snarare påminner om hur SVT och Melodifestivalen och Telia jobbar tillsammans. De kanske till och med är CIA som vill komma åt Al-Shaabab. Men, jag är oerhört tacksam för att Invisible Children gjorde mig medveten om en man och ett enormt problem jag aldrig hört talas om.
Eftersom det handlar om barnen. Mest av allt.
Om Facebook, lycka och olycka
Människan är beroende. Av kontakt med andra människor. Det är det som gör dig och mig mänskliga. Stimuli, respons, känslor, samtal, tankar, beröring och sådant. Ta bort det ifrån oss och vi blir sjuka. I magen, i hjärtat, i själen. Därför tycker jag det känns lite knasigt att Dagens Nyheter idag publicerar en artikel där de menar att Facebook gör människor olyckliga. En hårt skruvad vinkling byggd på lika skruvade tolkningar av en enskild studie. Som i min tolkning snarare visade det som jag brukar påstå. Att människor som använder Facebook berikar varandra.
All kommunikation, diskussion, påverkan och utveckling bygger på samtal. Att människor diskuterar och inspirerar varandra. Det leder till känslor, erfarenhet, kunskap och beslut. Det här samtalet förändras hela tiden och antar nya former på nya platser. Torget, sammanträdesrummet, mötesplatsen, gathörnet, plenisalen, mässan, insändarsidan, anslagstavlan, cafét, barn och konferenscentret kompletteras med nya arenor för mänskliga möten. Som Facebook.
Jag tycker det känns konstigt att ifrågasätta att människor vill lägga tid på att ha kontakt med andra människor. Facebook är inte något annat än en ny arena. Där väldigt många människor pratar med varandra, delar kunskap och upplevelser. Känslor. Det känns inte oroande, tycker jag. Tvärtom, det känns hoppfullt att fler människor lägger tid på diskussion än tevetittande och tidningsläsande i ensamhet. Facebook är människorna som använder tjänsten. I min värld sprider människor lycka, och jag är ganska övertygad om att den där undersökningen går att tolka på det sättet också.
Människor som möts och gör skillnad
TED är ett bra exempel. På att världen blir bättre. På att människor vill mötas och prata om viktiga saker. Lyssna på varandra. Inspireras och inspirera. Så populärt att det växer organiskt över planeten. Nästan utan att de som står bakom TED kan kontrollera det. Men, de tar det med ro, öppnar upp sitt API och bjuder in fler att vara med i utvecklingen.
– Loss of control is the whole point, säger Chris Anderson.
29 februari arrangerades TEDx-events på 166 platser. Onsdagens program från TED2012 i Long Beach, Kalifornien streamades exklusivt till de här platserna som också interagerade. En av platserna var Bio Roxy i Örebro. Fifi Nylander och Kal Ström heter två personer som tror på det här konceptet och har tagit det till Örebro. Bjudit in och samlat ihop öppna, kreativa, kloka och spännande människor. I pauserna från Long Beach hade de bjudit in två lokala talare, Cecilia Jansson, konstnär som arbetat med interner på fängelset i Kumla höll ett inspirerande tal om känslor, konst och ett fängelse, men kanske mest av allt om människors egenskaper och känslor. Mohlavyrs tal bestod av två låtar. Hon är artist och sjöng. Också ett sätt att sprida inspiration och väcka tankar.
Det händer bra saker när människor möts. När vi lyssnar på varandra. Och pratar. Jag är tacksam över att Kal och Fifi har tagit TED till Örebro. Det här kommer växa. Hjälpa mig och kanske dig att göra ännu bättre saker.
Läs mer om TEDxÖrebro.