Högmodet. Det är min kamp. Just nu är påmind om denna. För det ligger där hela tiden. Alltid nära till hands. I mötet med nya människor, med andra uppfattningar och andra syner på saker som är viktiga för mig. Den senaste tiden märker jag att jag stör mig. På människors politiska uppfattningar. På människors bibeltolkningar, gudsbilder, fromhet och annat. Och högmodet gör att jag först tänker med egot. På den hårt skruvade samtiden och att så många människor har otur när de tänker. Det eskalerar. Jag blir allt mer frustrerad över all galenskap. Men ser den inte i mig själv.
Förrän någon sticker hål på bubblan.
Vi lever i en fallen värld. Det blir gärna fel och knasigt och det är en del av livsvillkoret. Vi är förlåtna för det. Högmodet gör att jag ställer mig i vägen för livet. Att jag blockerar något gott från att nå fram till andra. Därför måste jag tänka på det. Varje dag. Men jag är inte ensam. Någon går med mig. Påminner mig om att släppa taget om det egot som drar mig mot botten men som får mig att känna mig toppen. Just nu ganska intensivt. Allt är som det ska bli. Nåd och frid.