fredrik welander i ett långt samtal
En sommar till på Klövagården i Karleby. Det är lätt att andas här på slätten. Det är lätt att se skapelsens storhet i det lilla. För här är bruset inte lika kompakt. Här finns tid. Här finns plats. Det ligger en bit bort från människornas bråkiga och hetsiga kamp. Jag trivs här. Mår bra här. I relation till allt som finns. Aldrig ensam, men ifred.
Idag hände det. Jag rensade i mina garderober. De där små kläderna – skjortor, jackor, kavajer, tröjor – i storlekarna S och M packades ned i olika säckar. De flesta till återbruk men en till återbruk. Höll i dem och fick tillbaka minnen. Minnen från en oerhört störd tid i livet. Fåfängan och högmodet tog tag i mig rejält. Gjorde mig dum i huvudet, egoistisk och dryg. Jag trodde att det var min tur nu, att jag äntligen skulle få allt jag begärde i form av uppmärksamhet och kärlek. Men, kärleken och uppmärksamheten jag sökte var något helt annat. Jag brände broar och relationer. Tjänade förvisso en del pengar, men inget var kul. Trots att jag lärde mig springa och kunde göra det både länge och långt.
Om det är fel orsaker som drar i oss kan vi gå i fel riktning. Jag har provat det. Häromdagen när jag visade mamma trakterna runt Karleby så slog det mig igen. Som en urvarm kärlekskraft från jorden. Här går vägen hem. Här kan jag försonas med kallelsen och insikten om att jag inte är något annat än den Gud skapat mig att vara. Att allt ges mig utan krav på motprestation men jag har fått några gåvor som gör att jag kan tas i anspråk för en helt annan tjänst i livet som präst. Visst, de senaste åren som fyllts av studier och omvändelse syns på kroppen. Jag behövde vända om helt och det märks på kroppen och hälsan. Ska försöka hitta ett friskare sätt att vårda kroppen. För första gången i livet känns det möjligt. Jag har andra relationer idag. Tacksam för nya och tacksam för de som överlevde mina sjuka år.
Många av de gamla plaggen är i fint skick och kan förhoppningsvis hitta nya kropper att skydda istället för att skylta. Jag hoppas det.
Vi är på väg hem tillsammans. Allt är som det ska bli.
Tillbaka i Karleby. Försöker att vara snäll. Är lite låg och skavig på grund av sorg, ryggskott och några intensiva dagar med uppstart av magisteruppsats, diskussion om framtiden med stiftet, förberedande av ansökan till Svenska kyrkans utbildningsinstitut och höstförberedelser i trädgården här. Den ständiga lågintensiva smärtan i ryggen gör mig irriterad. Lite mer hudlös liksom. På vägen hit igår så lyssnade vi på låtar som gjorde mig lite ledsen. Låtar med djup som tog mig ut på djup som fick mig att känna mig som en otillräckligt syndare. Vilket jag i och för sig också är. Gladde mig åt en glasklar predikan av min vän Alex och senare på kvällen ett fint mail. Har nu fått handledare till uppsatsen och det känns finfint. På söndag är vi tillbaka i Örebro och då startar läsårets konfirmand-säsong upp. Cirka hundra ungdomar i år hemma i Nikolai. Det blir kul.
Försöker starta upp en Substack. Oklart varför. Jag tror att jag saknar det gamla flödet som sociala medier gav, för länge sedan. När tips om musik, böcker och annat liksom var mitt flöde. Där kommer jag att publicera mina predikningar samt ett fredagstips om musik, böcker eller kanske film. Den som lever får se. Söker intressanta publicister att följa också för att få ett renare flöde.
Det blev kväll och det blev väder.
Promenad till grannens solrosor. Liv.
Dagarna går och livet lever.
Mellandag. Maria har åkt till Göteborg för att hämta nya gäster. Molnen kommer och går. Ibland faller regn. Vilda och jag är trötta. Ligger lågt. Tvättar och dammsuger. Läser lite.
Nu på kvällen började skörden tas in.
Årets besök på bästa antikvariatet. Ett gammalt ESF-kapell sprängfyllt med böcker.
Torget i Tidaholm. Tokvarmt? Ja. Men statyn som visar en man som bär vatten till tändsticksfabriken känns på något fint sätt väldigt mycket folkhem. Rundresa med Ella och vi kom ända till Vätterns västra kust där Maria badade. Sommaren är varm. Det är bra.
