Lägesrapport: Magisteruppsats

Skickade nyss ett utkast på det som börjar närma sig en färdig uppsats till min handledare i Umeå. Sex kapitel. Sextio sidor. Etthundraåttiosju fotnoter. En innehållsförteckning med fyrtionio olika källor. Och allt landar i en sammanhållen folkkyrka med två olika sidor som omväxlande framträder i femtio platsannonser.

Om ett par veckor är det dags för det sista seminariet före jul. Då granskar vi kapitel fyra. Sedan pusslas helheten samman och efter trettonhelgen i januari lägger jag fram uppsatsen.

Det känns bra så här långt. Må det gå vägen och min akademiska bildning få övergå i en mer praktisk och pastoralteologisk. Amen.

Vinter och uppsats-aha

Sitter på Solliden och skriver. Vintern har kommit. Ikväll är det samtal här igen. Pysslar samtidigt med ecklesiologisk analys och lär mig något nytt. Ingångsvärdena i mitt uppsatsarbete visar sig inte stämma fullt ut. Lärande är kul.

Slutet på början

Åkte till Strängnäs mitt på dagen. I klassiskt E20-väder, i traditionellt novemberregn. Samtal med Biskop Johan. Syfte? Att få intyg för att påbörja det pastoralteologiska slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Åkte hem med stor glädje och tacksamhet och uppfyllt efter ett finfint samtal. Intyget kommer att skrivas och jag närmar mig slutet på början av den här vandringen som tar mig hem. Vi siktar på prästvigning januari 2027. Det är overkligt och härligt.

Och just det, kameran sitter i mina glasögonbågar så det är ingen fara med trafiksäkerheten.

Demokratin dör och det är underhållande

Gud är död, sa Nietzsche.
Demokratin dör, säger allt fler.

Så länge vi låter det som en gång kallades sociala medier styra det offentliga samtalet så är vår demokrati dödsdömd. Det är ganska så uppenbart. Samtidigt är lösningen ganska enkel. Om bara civilsamhällets aktörer, som kyrkor, politiska partier och intresseorganisationer lämnade plattformarna istället för att tvinga sina medlemmar och intressenter att vara på dem… då kan något nygammalt hända. Men, ingen vågar. Allt har ju vant sig med att kommunikation är gratis. Så nu dränks vi i AI-genererat skräp-content som gör att inget längre går att urskilja. Vi är fast i underhållning men förstår inte att att det är vi som är underhållningen.

Det är sorgligt. Framför allt eftersom det borde vara enkelt att kliva av.

Tisdagmorgonbön

 

Fars dag

På söndag är det fars dag. Men far är inte här längre. Ossler har skrivit en fin sång om det.

”Jag går över bron idag
Inte utan ett visst obehag
Andra söndagen i november
Innan isen griper tag
Det är disigt och grått på fars dag

Halvvägs över bron, stannar ett tag
Känner mig rädd, liten och svag
Tar en djup klunk ur flaskan och tänker på far
Som gick över bron, när jag var bara ett barn
Jag stod där vid fästet, femtio meter bak
Han bad mig att gå, men jag dröjde mig kvar

Det fördes med vinden, det sista han sa
Allt kommer att bli bra
Men, sen på andra sidan, hur det egentligen är
Det finns dom som tror att det är bättre än här
Men den som verkligen vet finns inte längre kvar

Han har gått över bron, samma väg som min far
Det var en söndag i november precis som idag
Jag hoppades så att han skulle komma tillbaks
Jag ville tro på hans ord
Så jag går över bron
På fars dag”

Ljudet av undergången

Står hemma vid skrivbordet. Analyserar explicita och implicita utryck i platsannonser som säger vad präster förväntas ha för professionella och personliga egenskaper. Detta studerar jag eftersom det i sin tur säger något om församlingen som vill anställa dem, och därmed något om kyrkan. Just idag kompas jag av ljudet av undergång. Idag i form av två män med kraftfulla lövblåsar. Det som låter är förbränningsmotorer som släpper ut koldioxid och därmed bidrar till global uppvärmning.

Vi skulle kunna ge människor som saknar inkomst ett arbete där kratta och muskelkraft samlade ihop de här löven. Men i ett samhälle sjukligt fixerat vid ekonomisk tillväxt gör vi så här istället. Gräsmattan blir fin, framtiden blir det inte. Så ser en fallen värld också ut. Kyrie eleison.

Onsdag (kanske lite hoppfullt)

Kommer hem ifrån morgonmässa och frukost. Fortsätter textanalysen som är grunden i min magisteruppsats. Läser om Zohran Mamdani, som vunnit valet till borgmästarposten i New York. Som i sitt segertal säger:

New York är en stad av invandrare, byggd av invandare, den får sin kraft av invandrare. Och från och med i natt styrs den av en invandrare. Så lyssna nu president Trump: för att komma åt någon av oss, så måste du komma åt oss alla.

Kanske väcks det lite hopp här, i något profetiskt. Ett litet ljus i mörkret. Språket är en del av makten. Amen, tänker jag och sätter tänderna i Norman Faircloughs kristiska diskursanalys.