Alla helgons dag: Vi hör till

Psaltaren psalm 126, vers 1-6

En vallfartssång.
vi skrattade, vi sjöng av glädje,
och jublet steg från våra läppar.
Då sade man bland folken:
Herren har gjort stora ting med dem!

Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada.

Herre, vänd vårt öde,
liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.

De som sår under tårar
skall skörda med jubel.

Gråtande går de
och sår sin säd.
Jublande kommer de
och bär sina kärvar.

Lukasevangeliet kapitel 6, vers 20-26

Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:
”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.

Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.
Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Betraktelse

Er tillhör Guds rike. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är vårt? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

Jesus vänder upp och ned på begreppen i Saligprisningarna. När han beskriver de sörjande och lidande, de hungrande och törstande som saliga. Den som är i akut sorg kan nog känna att ord kan vara både hjälp och stjälp när vi måste gå över kyrkogården i ovana kostymer. Men vi behöver närma oss för Jesus ord, för de kan betyda något viktigt. Vi är välkomna att stå så nära Jesus, att vi ser vad han ser.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Jag såg Lars Winnerbäck igår kväll. Han har i två av sina nya låtar satt starka ord på både sorg och längtan. Och med tanke på responsen och hur publiken (de flesta i min ålder) passionerat sjöng med i hymnen till livet kring kyrkan och raderna om att gå över kyrkogården efter en begravning i de där ovana kostymerna… så hör vi fortfarande ihop. I den monumentala klagovisan ”Tills vi gnistrar igen” vändes samtidens mörker i ett ljust hopp när tusentals röster förenades i orden om att vi måste:

Strö lite hopp över världen
Få in lite ljus i själen
Tills vi gnistrar igen

Det bor ett hopp i längtan. Mörkret har inte vunnit över ljuset. Kanske brinner också längtan i alla ljusen som tänds här och i hela vårt land just den här veckan? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. Då står vi nära det där ljuset som brinner så klart. Guds kärleks ljus.

Där tror jag att meningen med orden er tillhör Guds rike går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till evigheten som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till något som INGEN människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den och tar emot den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. Och i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med de som gått före oss. Vi hör liksom dem vi tänder våra ljus för, och de som ska tända sina ljus för oss en gång, vi hör alla till Guds framtid som väntar oss.

De som sår under tårar ska skörda med jubel står det i Psaltaren 126. Er tillhör Guds rike, säger Jesus. Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss: Vi hör till.

Amen.


Betraktelse som hölls vid minnesgudstjänster lördag 31 oktober 2026 i Glanshammars kyrka.

Vila, sorg och ett år senare

Min pappa är död. För ett år sedan dog han på IVA i Karlskoga. I ett dokument med titeln “IVAdagboken” så är mina två sista texter följande:


22 augusti, klockan 03:10

Pappa fick fylla 81 år. 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.

Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.

22 augusti, klockan 20:17

Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Vi har kikat på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Måste ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu.


Det har gått ett år nu. Den här helgen har vi satt urnan med askan som en gång var hans kropp i havet där han ville. Fyra bröder och en systerdotter. Hans sambo skulle varit med men kämpar med en cellgiftsbehandling och kunde inte följa med ut på vattnet. När jag läser i dagboken jag förde under de där intensiva veckorna på IVA för ett år sedan så kommer något tillbaka. Kanske är det sorgen som blir akut igen. Kanske är det en lättnad som uppstår nu när vi klarat oss igenom ett år där den där sorgen blandats med tiden det tagit att gå igenom det som pappa lämnade efter sig. Kanske också känslan av att relationerna mellan oss som är kvar faktiskt är förändrade nu. För alltid.

Jag vet inte.

Ett år har gått. Ett ovanligt år. För livet tog inte paus. Allt fortsatte. På gott och på ont. Jag tänker på det där sjunde året som beskrivs i Andra Moseboken kapitel 23, vers 10-12:

”Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd. Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.”

När vi kastades in kris och sedan i sorg så hände något mellan oss. Som att livet tog tag i oss på riktigt och drog ut oss från de där tröga vanorna som så fint beskrivs av Britt G. Hallqvist i Psalm 288:

”Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska”

Jag kan inte längre se på världen som jag gjorde när pappa levde, nu när han inte lever. Han bad mig om saker. Jag bär ett annat ansvar nu. Kanske öppnade han mina ögon ännu mer för det fantastiska som livet är. Det är sorgligt att han inte kan vara med när jag prästvigs i januari. För han stöttade mig längs den här vandringen på många sätt. Och året som gått har blivit som Gud menar. Jag har lämnat och lagt bort. Vilat och valt. Det har skapat plats för andra. Återhämtning för många. Falska krav och förväntningar har bytts mot livets viktigaste saker. Sorgeåret får gärna fortsätta. Det har gjort mig klokare, mer ödmjuk och förlåtande. Mer människa, mindre maskin. Försoningen som tog plats i mellanrummet som vuxit så stort i så många årtionden var livsförändrande och avgörande. Livet och döden och sorgen och vandringen i det som hänt är viktig. Ett grundläggande villkor. Något vi aldrig kan fly.

Viloår är bra. Vilodagar är bra. Jorden behöver återhämtning. Samhället behöver det också. Människorna. Produktionstakten är så hög och många har blivit fartblinda. Jag ser det på halvhjärtade valaffischer överallt. Meningslösa klyschor och tomma ord. AI-förbättrade porträttbilder på människor som inte ser lyckliga ut. Hårda ord som lika halvhjärtat formuleras i talepunkter och manus för människor att dela och sprida.

”Den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” säger Gud. Jag tror på Sverige, säger partisten. Och invandraren ska absolut inte få hämta kraft. Det är den röda tråden i mycket av den samtidsargumentation som strålar ut från valrörelsen. Det är sorgligt.

Kanske behöver vi alla ett viloår. Så att vi kan upptäcka nådens gåvor. Att allt vi behöver ges till oss och att vi när vi upptäcker detta också får massor av tid över till att vara skapade medskapare i Guds avbild. Sådana som har tid med både sina barn och vänner. Med rörelse och relationer. Med glädje och sorg. Som inte behöver känna sig som deltagare i någon slags Hunger Games där det sägs att vi ska älska vår nästa, men hata dom andra därborta i samhällets utkant.

Min pappa förstod något när han blev äldre. Utanför Gullholmen känner jag sorgen och glädjen. Vi slutför det som pappa ville när vi låter hans aska bli ett med det hav som han kände sig så hemma vid, på och i. Fri har han varit sedan anden blåste sig ut ur honom strax efter midnatt den 22 augusti förra året. Men nu är det sista som fanns kvar av honom också hemma. Förenat med det han kom ifrån. Både till kropp och själ. Evigt vilande.

Vi som är kvar får använda våra viloår. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, säger Jesus i den här söndagens evangelietext ur Markusevangeliet. Eftersom jag läser Richard Rohrs bok ”The Universal Christ” just nu så drabbas jag hans allomfattande kristologi i läsningen av den här veckans texter. Allt hör ihop. Livets villkor är i någon mån den kristologin. Skapandet, livet, lidandet, döden. I Johannesprologen står det ju skrivet:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Allt hör ihop. Stort är trons mysterium och vi får leva mitt i det. Också när vi vilar också när vi sörjer, eller kanske allra mest just då. För livet är inte någon sportmatch. Jag ber för de som drabbas av sorg och våld. I Fagersta och hela världen.

Jag saknar in pappa varje dag. Men det går. Livet går.

Vildas grav uppgraderad

Ella och jag åkte till Frasiskuslunden och uppgraderade Vildas grav med kantband, nya växter, jord och nya stenar. Jag är så tacksam för att den här platsen finns och vi får graven att komma till. Vildas bädd ligger kvar i sovrummet. Kopplet är på plats vid ytterdörren. Men det är här vid graven jag pratar med henne. Hon är saknad. Av oss alla som kallade henne vår.

Vilda, jag saknar dig

Kära Vilda. Jag hoppas att du har det bra på Guds gröna ängar. Livet här i världen är tomt utan dig. Om jag har tur så förenas vi igen någon gång på något sätt.

Dagen för dagen

Fullt fart hemma. Jag är trött. Har ont i mina axlar. Sedan några månader. Lågintensivt och irriterande. Nyheterna är bedrövliga. När västvärlden blir sekteristiskt och extremistisk är det svårt att se på. Saknar barnen, men de kommer hit imorgon. Liksom mamma. Sjunger liturgin på julnattsmässan. Sedan far vi vidare. Det har varit gasen i botten ett tag och fortsätter så.

Saknar Vilda. Saknar pappa.

 

Fars dag

På söndag är det fars dag. Men far är inte här längre. Ossler har skrivit en fin sång om det.

”Jag går över bron idag
Inte utan ett visst obehag
Andra söndagen i november
Innan isen griper tag
Det är disigt och grått på fars dag

Halvvägs över bron, stannar ett tag
Känner mig rädd, liten och svag
Tar en djup klunk ur flaskan och tänker på far
Som gick över bron, när jag var bara ett barn
Jag stod där vid fästet, femtio meter bak
Han bad mig att gå, men jag dröjde mig kvar

Det fördes med vinden, det sista han sa
Allt kommer att bli bra
Men, sen på andra sidan, hur det egentligen är
Det finns dom som tror att det är bättre än här
Men den som verkligen vet finns inte längre kvar

Han har gått över bron, samma väg som min far
Det var en söndag i november precis som idag
Jag hoppades så att han skulle komma tillbaks
Jag ville tro på hans ord
Så jag går över bron
På fars dag”

Söndag vecka 44

Praktikveckorna i Längbro är över. Fick avsluta med en väldigt fin högmässa samt en minnesgudstjänst som berörde mig djupt. Sedan åkte vi till Kumla för den stora minnesgudstjänsten där. Nu har min pappas namn lästs upp för sista gången i kyrkan. Tårar och ont i huvudet. Men allt är som det ska, även om det just idag när vi också hälsade på Vilda ute i Fransiskuslunden inte riktigt känns så. Det är tomt. Jag saknar pappa. Jag saknar Vilda. Nu är jag trött. Amen.

Predikan: Fortsätt gå (uppehållstillståndet är tillfälligt)

Predikan
2 november 2025

Alla själars dag
Längbro kyrka, Örebro

 

Job kapitel 17, vers 15-16

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Första korinthierbrevet kapitel 15, vers 35-49

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ’människan’, Adam, ’blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Johannesevangeliet kapitel 6, vers 37-40

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Predikan

Den hårt prövade Job frågar om hoppet i en hopplös tid. Jesus svarar – långt senare – att Fadern vill att alla som tror ska ha evigt liv. Job kommer med en hopplös fråga, Jesus kommer med hopp.

Vi prövas hårt i livet. På olika sätt. Vi är små människor i ett oändligt universum fast på en planet där allt är i rörelse. Vi kan nästan inte kontrollera något alls och vet i stort sett ingenting. Ganska ofta pendlar vi mellan att inte veta att vi inte vet något och att veta att vi inte vet något. Det där är inte bara en ordlek, nej, det är något vi alla är med om hela tiden och varje gång vi lär oss att vi inte vet så mycket som vi tror….så händer det något i oss.

Vi är alla här på jorden med tillfälligt uppehållstillstånd. Vi ska alla återvandra när vår tid kommer. Det är livsvillkoret som vi inte kan styra över. Men vi kan styra över hur vi väljer att se på varandra under vandringen som vi gör tillsammans med varandra, inte mot varandra.

I Bergspredikan säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och i dagens bibelberättelse är Jesus är också tydlig med att han inte visar bort någon.

Nåden ligger utanför det vi kan veta, men alltid inom räckhåll. Vi är älskade där vi går. Och vi har fått den fantastiska förmånen att kunna älska. Den kärleken lyser klart i tusentals och tusentals ljus den här helgen. Kärleken lyser också i sorg och saknad. I krisen och sorgen när någon lämnat oss kan döden känns slutgiltig. Som ett förlamande ingenting. Men Gud vill rädda oss till något helt annat. För Gud är vi ju också… allting.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

Det finns ett löfte vi kan vila i. Ingen av oss ska gå förlorad, alla som ser Jesus och tror ska uppstå till evigt liv. Det säger Jesus, den treenige guden förkroppsligad. Den gud som så ofta, genom Bibelns böcker, säger oss: Var inte rädd. Jag är med dig.

En sårad människa mellan tro och tvivel och skrev en gång följande rader:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan

Britta Åhman har översatt Violeta Parras Gracias a la vida till Jag vill tacka livet. Violeta Parra ville med stort hjärta bygga upp något som människor skulle ha nytta av. En folkrörelse. Men missförstådd, deprimerad, sviken, lämnad och hårt prövad – som Job – dog hon efter ett ganska kort liv. Hennes mest kända sång handlar om tacksamheten för livet, men också om prövningarna.

Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Mina sånger som är era sånger
ALLA sånger som är samma sånger
mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är sanna sånger

Orden påminner om att allt och alla hör ihop. Sångerna är våra. Och den här sången var viktig för min pappa och den spelades på hans begravning för några veckor sedan. Han spelade den själv för oss på sin åttioårsfest förra året.

Jag har fortfarande svårt att hitta någon tröst i intellektuellt resonerande kring livet och döden och allt som händer när vi måste byta sida. Paulus ord till församlingen i Korinth stör mig mer än de tröstar just nu. Men de är ju knappast skrivna av Paulus för att trösta mig just mig, här och nu. De är nog skrivna för att skapa någon slags hopp och förståelse. En gemensam väg till hopp om något större. Vi får tro, när vi går genom livet, att allt det bästa inte har hänt än. Att vi inte behöver vara perfekta, vi behöver bara tro och ta emot det som Gud ger oss.

Livet är både smärta och härlighet. Sorgen och saknaden efter dem som alla ljus brunnit för den här helgen vittnar om kärlek. Om kärlek som kan få leva för evigt. I ljus på gravar och i minneslundar. I samtal och minnen. I tårar och skratt. Allt hänger ihop i världen och vi är ett i honom. I honom som kallar oss fram till bordet här idag. Som vill möta oss i vin och bröd.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig,
och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Så säger han, Jesus och visar oss vägen hem.

När min hund Vilda lämnade oss på jorden efter tolv år och sju månader för några veckor sedan skickade någon den här dikten.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Jag tänker att den där lilla texten sammanfattar dagens bibeltexter. Den sammanfattar min tro på många sätt. Den här dagens kallas också alla själars dag. Genom Jobs förtvivlan, Paulus tro och Jesus klara och tydliga ord om nåd och att ingen visas bort så får vi till sist stå tillsammans framför korset. Här kan vi tryggt veta vi att vi inget vet… men fortfarande får tro att Gud är bakom oss som en kraft som håller oss om ryggen. Gud som är alltings källa och mål.

I Psaltaren 116 kan vi läsa:

Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.

Vi får be:

Gud, hjälp oss. Rädda oss från döden, torka våra tårar och visa oss vägen. Låt oss vandra inför dig i livet. Tack för att vi får vandra med dig hela vägen hem.

I Jesu namn.
Amen.

Betraktelse: Vi hör till

Betraktelse
1 november 2025

Alla helgons dag – Musikgudstjänst
Längbro kyrka, Örebro

 

Matteus 5
BERGSPREDIKAN 

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

Betraktelse

Dem tillhör himmelriket. Så säger Jesus. Betyder det att himmelriket är deras? Som något vi får tro att vi äger och har rätt till? Jag tror inte det. Betyder det att vi är Guds ägodelar som små dockor i ett dockhus? Nej, jag tror inte det heller.

I början av Bergspredikan säger Jesus omvända saker i Saligprisningarna. Han vänder upp och ned på begreppen. När han beskriver de fattiga, sörjande, ödmjuka, hungriga, barmhärtiga, renhjärtade, fredliga, hånade och förföljda som saliga. Brukar det inte vara tvärtom i vår tid? Brukar vi inte skylla allt som är fel i vårt samhälle på de som Jesus kallar saliga?

Jesus ord förutsätter tro om de ska betyda något. Kanske också längtan.

När vi sörjer längtar vi.
När vi hungrar och törstar så längtar vi också.

Kanske brinner också längtan i alla de här tusentals ljusen? För några av oss är sorgen akut och alldeles ny, för andra har den funnits med i många år och tagit nya former. Om vi alla skulle blunda för bara ett ögonblick, så kommer de vi saknar kanske till oss. I minnen, som bilder, dofter, musik eller kanske smaker.

När vi längtar och sörjer kan det vara så att vi är saliga, även om det inte känns så. För då är vi nära den där kärleken finns bakom oss. Som finns under oss och bär oss. Och över oss så att vi kan växa i den. Den omsluter oss från alla sidor. Guds kärlek.

Där tror jag att meningen med orden dem tillhör himmelriket går att hitta. Vi. Hör. Till. Vi hör till livet som Gud skapat. Vi hör till varandra. Vi hör till något som ingen människa kan dra tillbaka medborgarskapet i. Uppehållstillståndet här på jorden är tillfälligt för oss alla, och vi ska alla återvandra hem till Gud, men innan vi gör det så säger Jesus: Älska varandra, som jag har älskat er.

Vi kan låta den där kärleken som Gud ger oss (utan andra krav än att vi tror på den), vi kan låta den strömma igenom oss och vidare ut i världen. För i varenda en av oss, och i varenda människa vi möter, så brinner ett ljus. Precis som här utanför just nu. Men våra ljus syns bara när vi verkligen ser varandra. Vi kan lysa tillsammans med helgonen och med alla dem vi saknar. Vi hör till rymden som omger oss. Till marken som bär oss. Vi hör till den omsorg människor och djur visar varandra. Vi hör till Guds framtid som väntar oss.

Vi är på väg hem tillsammans. Hem till det som vi kom ifrån. Och med Bo Setterlinds ord får vi tro det.

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro 
det går en bro från tro till ro.

Lågorna från tusen och åter tusen ljus säger oss:
Vi hör till.
Och allt är som det ska bli.

Amen.