Måndag i slutet av februari 2024

Vilda är magsjuk. Landet jag växt upp i är inte längre neutralt och alliansfritt, inte ens på pappret. Och mina studiemedelsår är över. Jag måste hitta andra sätt att få till ekonomin under de år av studier som är kvar. Hade feltolkat hur många år jag fick ta och nu tog det slut. Knall och fall. Å andra sidan innebär det en slags frihet trots allt, eftersom det nu bara är upp till mig. Regeln om maxinkomst har också varit något inlåsande.

Nåväl. Nu går vi vidare. Kursen är ju utstakad och jag har inget val. Jag vet vart jag måste gå.

Vårterminen börjar

Då börjar vårterminen. Det känns som att tempot ökar igen. Har haft ont i magen ett tag. Lite sliten. Ibland har jag svårt att förstå upplägget människorna har skapat för den här utbildningen. Men, det är bara att anpassa sig.

Tvivel, stress och lite panik

Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.

Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.

Hoppet kanske måste dö

Om vi skulle sluta att på hoppas på att klimatkrisen är påhittad eller att den inte blir så farlig. För att istället acceptera att vi är i klimatkrisen nu. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att kriget inte kommer till oss, utan acceptera att det redan är här. Skulle det förändra något? Om vi skulle sluta hoppas på att det icke-demokratiska partiet inte kommer att ta makten för att istället acceptera att det redan gjort det. Skulle det förändra något?

Att hoppas på att något inte ska hända som redan här hänt. Det verkar låsa in förändring och omställning. Det verkar ställa sig i vägen för verkligt hopp.

Tvivel, språk och litenhet

Gör ett nytt försök med grekiskan. Alltså den gamla koiné-grekiska som de nytestamentliga texterna är skrivna på. Vill lära mig. Vill kunna läsa de texternas original för att förstå hur de översatts.

Men hjärnan spricker. Grammatiska regler har aldrig varit mitt språk. Jag tolkar, lyssnar och läser. Så har jag lärt mig att behärska svenska, tyska, engelska och duglig spanska. Nu ska jag lära mig ett antikt språk som inte talas längre. Då går vägen via grammatiken.

Det går fort. Det är distans. Det funkar säkert jättebra för människor med logik, rationalitet och excel-kunnande. För mig funkar det inte alls. Så nu har jag huvudvärk, mår illa och tvivlar på allt. Känner mig pytteliten.

Måste klättra över detta hinder för att komma framåt. Men just nu känns det omöjligt.

Insikt

Impulsstyrda människor som drivs av instinkt kommer alltid att vinna över människor som drivs av intuition.

Multitasking är värdelöst

Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.

Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.

Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli  fri.

Så känns det.

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.


Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.