Fredrik Bronner finns inte längre. Men jag finns. Så nu är bloggen tillbaka där den startade en gång för länge sedan. Den djupare innebörden i detta är både klar och oklar.
Framtiden?
Fotografera?
Moderera?
Skriva?
Laga mat?
Skapa ett lugnt och kreativt sammanhang?
Eller bara fortsätta som vanligt?
Ett år senare
Det har gått ett år idag.
Fortsatta intryck i Europas huvudstad
Den andra dagen i Berlin börjar med en promenad. Någon kilometer bort ligger Potsdamer Platz. Det som under kalla kriget var ett rensat Ingenmansland är idag ett själlöst dito. Eller rättare sagt ett glasbetongigt Sony Center. Vi kliver runt här, kollar några mursektioner som ställts ut innan vi går in i något av det bästa Berlin har att erbjuda…Tiergarten. Denna sköna lugna, svala park. Här rör vi oss i lagom långa steg, hör fåglar, fångas av det gröna och liksom bara landar i parken som bildar en sköngrön bubbla. Den här parken är nog anledning att ta sig till Berlin.
Vi går till det gamla makt- och krigsmonumentet Siegessäule som ligger mitt i jätterondellen där 17 X avenyn upp mot Reichstag börjar. Maffigt och manligt. Guldänglen där uppe är svår att inte gilla, trots monumentets ganska unkna budskap. I gången under står en skön snubbe och spelar Sway om och om igen på sin klarinett. Fint.
Vietnamesiskt till lunch och sedan vidare till Kurfürstendamm där jag klämde på en Apple Watch och vi kollade in Tesla Store innan vi turistölade på Hard Rock Café. Sen ett kort stopp på KaDeWe innan vi hoppade på S-Bahn vid Zoo Station och åkte tillbaka till Alexanderplatz och köpte lite livsmedel på Alexa. Alexanderplatz vinner med 7-1 över Ku’damm.
Kvällens middag och ölande blev på Prater Garten i Prenzlauer Berg (efter tips av Berlins egen @helenschki). Sen irrade vi hem via spårvang och U-Bahn till ett rum där internetuppkopplingen havererat.
Jag är mycket tacksam för de här dagarna med mina bröder och vår far. Vi hör liksom ihop och när vi tar oss iväg så här blir det väldigt, väldigt bra. Nästa resa? Paris? London? Vi får se. Jag försöker lägga ribban på huvudstäder i Europa. Madrid verkar vara populärt bland de andra, men flygresan är ju jättelång dit.
Berlin är en fantastisk stad. Jag kommer tillbaka hit. Som fasen.
På kontor
Ungefär så här
Människor måste få vara människor
Sylvia San Pio Resta. Hon var tjugosex år gammal. Arbetade på Carr Futures som analytiker. Kontor på nittioandra våningen i World Trade Center One. På samma kontor som sin man, John. När jag googlar om dem hittar jag berättelser om kärlek och om en familj som aldrig hann bli. En kvinna och en man bland alla andra. Två namn bland tusentals andra. De dog tillsammans. På samma plats som sextionio andra kvinnor och män på Carr Futures.
Jag såg inte hans namn idag. John Resta. Men jag såg hennes. Bland alla namnen står det Sylvia San Pio Resta and her unborn child. Det grep tag i mig. Ett tiotal andra ofödda barn gick samma öde till mötes 11 september 2001. Ett tiotal kvinnor blev inte mammor.
De dog. Liksom tusen och åter tusen har gjort under de tretton år som gått sedan 11 september 2001. I det som ibland kallas för kriget mot terrorismen. Det finns hur mycket som möjligt att tänka och skriva kring detta.
Idag blev en händelse väldigt konkret för mig. Genom alla de här namnen. De är viktiga. Namnen på de som dödas. Här och i andra delar av världen. Genom att läsa namnen och googla dem, blir våldet, hatet och hämnden så bottenlöst sorglig.
New York
Welander Kultur & Kommunikation AB
Sedan 1 februari driver jag min näringsverksamhet i helt nya aktiebolaget Welander Kultur & Kommunikation.
Aktiebolaget är snart klart för start
Idag fick jag besked om att mitt aktiebolag fått ett organisationsnummer och ett namn. Det innebär att jag snart kan flytta över verksamheten in i det nya bolaget och stänga ned den enskilda firman. Spännande och förändrande på många sätt.