Landsförrädarhora

En chatt. Ett samtal om hur tonårsbarn är med och mot varandra. Ett ord. Landsförrädarhora. Jag tänker att det inte är ett ord som vänner ger till varandra.

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Lördag 14 september

Någon är i stugan med två barn. Jag är kvar i stan med två barn. De senaste veckorna har varit extra allt. Känslor överallt. Vägen vi går på är inte rak någonstans. Men, jag älskar att gå på den. Även om det kostar.

Femtonåringarna ligger och sover. Jag har bakat frallor, tvättat och fortsätter att göra iordning vår nya arbetsplats. Våra kroppar behövde bättre ergonomiska förutsättningar så nu gör vi en kontorsarbetsplatser i sovrummet.

Vaknade med en intensiv längtan efter Någon. Kroppen liksom värker. Det är skönt. Så när hon kommer hem efter dagens städdag i fritidsområdets förening (!!!) blir det skönt att famnas. Det händer så mycket i våra liv. Så mycket som är större än något jag varit med om tidigare. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.

Vi är på väg. Länge har vi liksom gått igenom mörka skogen. Det har regnat, stormat och varit kallt. Men, någon gång kommer vi fram. Om vi bara fortsätter gå och stöttar varandra när det behövs.

Jag vet att jag vill det.
Jag måste bara lita på det.
På oss.