Publicerat

Predikan: Om dårar, barn och bilbärgare

Predikan
10 februari 2026
En lam man bokas
Predikoövning, Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala

Markus 2:1-12
Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«

 

Predikan
Av barn och dårar får man veta sanningen sägs det. Jag vill lägga till bilbärgare på den korta listan. För det är ödmjukande att stå med en havererad bil i minus tio grader och vänta på en bärgare. Att bli lite kallare för varje minut som går, bara för att en stund senare få sitta i bärgningsbilens varma och sköna hytt och få höra några sanningar om bilar, människor och livet. Från en erfaren man i oljemärkta varselkläder med tovigt skägg, skitiga glasögon och en röst märkt av livet… och av filterlösa cigaretter… men också av djup visdom.

Det är ödmjukande att behöva be om hjälp. Och att få den.

Vilka skulle bära sin vän, göra sönder ett tak och fira ned honom så där som Bibeln berättar? Vem skulle låta sig bäras fram och firas ned på det sättet?

Kanske bara de verkligt hjälplösa. De som har förlorat hoppet, släppt taget om stoltheten och behöver bäras eller bärgas. Där måste vi alla hamna. Någon gång eller flera. När livet inte blir som vi har tänkt oss. Men, då kommer ofta andra till vår hjälp. Som ett glädjande budskap från något bortom det vi kan förstå.

Precis som bärgaren. Mitt möte med honom fick evangelietexten att framträda klart i frågan som ställs: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?

Den frågan drar ut mitt hyckleri i ljuset. För så här är det: Jag håller på att bli lätt vansinnig över att tvingas förhålla mig till hur våra folkvalda ledare, och våra företagsledare, böjer sina nackar och drar med sig oss alla…. i nationalismens dödskuggas dal. Igen. Det är lätt att peka på Amerika, men även i Europa och här hemma i vårt land så verkar vi krypa vi efter. Maga-sjukan är som ett virus som smittar allt fler. Med tankar om hårda tag i någon slags kristen nationalism, men utan Kristus. Kanske såg ni debatten mellan biskopen och den tjänstledige prästen som nu sitter i riksdagen i SVT:s Aktuellt förra veckan? Kanske läste ni att även det största oppositionspartiet också börjar jobba för fler utvisningar. Jag blir tokig. Mot allt jag lärt mig står jag nu i ett hyckleri som blir allt svårare att leva med. Det är som att vara intimt med på en fest som spårat ur för länge sedan, men där ingen är nykter nog att tända ljuset och säga SKÄRP ER: HUR KAN NI TÄNKA SÅ I ERA HJÄRTAN?

Men, det finns en annan sida också. Jag kan muttra om tjänstlediga präster som sitter i riksdagen, jag kan muttra om de skriftlärda i Bibeltexten. De är ju trots allt mina favorit-syndabockar. Men, jag är ju ganska ofta som dem. Jag vill ju också att det ska vara rätt och riktigt, som jag har lärt mig i min hierarki. Så Gud får ropa SKÄRP DIG till mig ibland. Som i Markusevangeliet. Där berättelsens tempo och tilltal liksom är rakt i ansiktet på mitt högmod.

När jag står med min djupa längtan efter att få läxa upp alla Facebook-rasister som inte ens kan stava, eller mästra alla boomers som delar AI-genererat skräp och tror att det är på riktigt. När jag vill skälla ut alla andra bibeltolkare som använder Ordet för att försvara och förklara sina idéer, motivera sina avgudar och förklara sina guldkalvsdanser. Då frågar Jesus mig: Hur kan du tänka så? För Gud har blivit människa och undrar om inte mitt högmod gör mig till exakt det som jag själv är rädd för. För Gud vet… att den där rädslan gör mig arg. Att den får Ordet att stanna i mig istället för att bli till handling. För så gömmer jag mig i mitt intellekt, som skriftlärd. När jag helt enkelt är mer rädd om mig själv (och min blivande karriär som präst) än om livet och Skapelsen.

Var inte rädd, står det i Bibeln, i en av mina ringar och tatuerat på min vänsterhand. Men, mitt samhälle är byggt på hyckleri, och hycklaren är jag. En rädd liten pojke i en fallen värld. Mitt hopp står helt och hållet till Guds nåd och Jesus försoningsverk. Till honom som lagar brustna hjärtan och torkar våra tårar. Han som ska resa oss upp när vi har fallit och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.

Kanske är det först när jag verkligen tror det här. När jag ber om förlåtelse, på riktigt. När jag tar emot förlåtelsen, på riktigt. Kanske är det bara då som vägen hem öppnar sig, på riktigt.

För Jesus kommer tillbaka. Inte bara till Kafarnaum. Det är inte för sent för mig (eller andra) släppa taget om högmodet och låta oss räddas. För vi föds sköra och hjälplösa. Vi dör likadant. Under vår vandring här på jorden känner vi oss ibland starka, men vi är alla beroende av Guds nåd. Hela tiden. I Markusevangeliets direkta tilltal blir detta klart för mig. Lika klart som i bärgarens tal om en trasig startmotor. Lika glasklart som i bärgarens handling när han kör mig precis dit jag behöver. Och medan jag försöker förstå hur jag kan tänka som jag gör så ofta…så säger Jesus: Mitt barn, dina synder är förlåtna.

Lycka till, säger bärgaren när han släpper av mig och min bil vid verkstaden. För sådan är nåden. Och stort är trons mysterium. Här och nu. Direkt och alltid. Vågar jag lägga mig i Guds varma händer? Utan förbehåll? Vågar jag börja ställa öppna frågor istället för att fortsätta komma med slutna svar? Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Det skriftlärda i mig är bara en roll, medan det sköra och hjälplösa är själva livsvillkoret vi alla delar. Kanske är det först i den insikten jag kan låta mig bäras. Och bärgas. Tillbaka hem.

Av Jesus, till de andra dårarna och barnen.

Publicerat

Bud, kardinalsynder och Grönland

Jag tror att vi lever i en tid när saker vänts upp och ned. Kanske är det nu vår tur att uppleva hur det är att vara längst ned på stegen? För det är svårt att slåss mot världens rikaste land som också råkar ha världens största vapenmakt. Det har många människor, kulturer och länder fått uppleva före oss. Vi trodde att vi var dem. Vi lät deras kultur bli vår. Musiken, filmen, böckerna, forskningen, sätten att tänka.

Tji fick vi.

Ibland funderar jag på vad tog oss hit? Under mina mest högljudda år som tyckare och politiskt engagerad (som kanske också var mina mest fåfänga år) fick jag ofta höra att jag var naiv på olika sätt. Men den naivitet jag upplevt i förnekandet av att ett gammalt vit makt-parti skulle komma in i vår riksdag och sedan bli jättestort, eller i förnekandet av att den farliga clownen nog skulle vinna det där valet, och den där långsamma statskuppen och bli befälhavare för världens största vapenmakt, eller i förnekandet av att även våra handlingar spelar roll när den globala uppvärmningen fortsätter…. den naiviteten kanske snart är ersätt av den nyväckta människans öppna sinnen? Vad vet jag?

Min poäng är att jag tror att vi alla har anledningar att fundera över oss själva, vårt land och vår tid. För nu händer det allvarliga saker och inget kommer att vara som förr. Hur förhåller jag mig till att vara helt och fullt ägd av de företag som gjort operativsystemen i min dator och min telefon? Vi varnades för kineser och ryssar, men inte amerikaner. Hur gör vi när varken den fria marknaden, liberalism eller någon annan tro på att något magiskt ska hända (i den sekulariserade folkhemskulturen som förändrats och idag är funktionellt dum med köpandets och säljandets logik som rättesnöre) kommer att fungera.

När upplysningens civilisation går under så kan det vara skönt att reflektera över vad som tog oss hit. Hur har vi bidragit? Jag har sju förslag. Jag har ägnat mig åt dem alla.

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Något annat att fundera över hur det blev så att det som kallas Guds bud gick från att vara något att sträva efter till något som vi skulle strunta i. Eller inte bara strunta i, utan som på tonåringars vis göra det rakt motsatta till.

Nu står vi här. Nationalisterna vill bekämpa oss. De rikaste vill bekämpa oss. Vad gör vi nu? Det finns andra vägar. De är alltid öppna för oss.

Publicerat

Kriget mot oss själva

Det verkar som att Europa, eller åtminstone EU, är på väg mot ett krig vi inte riktigt såg komma. Nämligen att både USA och Ryssland vill förstöra Europa. Kulturkriget är i full gång. Från ena hållet sedan länge, från det andra hållet sedan ganska länge också troligen.

Det känns som att de som preppat hårdast genom att driva på för mer vapen, NATO och annat snart står utan argument. Vi lär inte vinna det här kriget heller. För kriget mot oss själva är förlorat redan innan den första missilen skickas.

Vägen går genom hjärtat i korset. Där relationen mellan människorna och det som skapat dem och håller dem vid liv är i centrum liksom relationen mellan människorna (och allt levande). Där relationerna korsas finns hjärtat. Där finns också fästet för det det som kallas medvetandet och samvetet. Alltså vetandet vi har tillsammans, med varandra.

I min tro heter hjärtat Jesus. Det som skapat oss och håller oss vid liv har fått namnet Gud. Här behövs inga krig. Bara att stilla mottagande av nåden. Instinktivt och intuitivt vet vi alla det här. Från den stund vi blir medvetna. Men ett liv i människornas påhitt med politik och kultur får oss att tro på andra saker. Som att krig går att vinna.

Det enda som kan rädda oss är omvändelse. Alltså att vi vänder tillbaka hem igen. Till det och den vi kom ifrån.

Publicerat

Demokratin dör och det är underhållande

Gud är död, sa Nietzsche.
Demokratin dör, säger allt fler.

Så länge vi låter det som en gång kallades sociala medier styra det offentliga samtalet så är vår demokrati dödsdömd. Det är ganska så uppenbart. Samtidigt är lösningen ganska enkel. Om bara civilsamhällets aktörer, som kyrkor, politiska partier och intresseorganisationer lämnade plattformarna istället för att tvinga sina medlemmar och intressenter att vara på dem… då kan något nygammalt hända. Men, ingen vågar. Allt har ju vant sig med att kommunikation är gratis. Så nu dränks vi i AI-genererat skräp-content som gör att inget längre går att urskilja. Vi är fast i underhållning men förstår inte att att det är vi som är underhållningen.

Det är sorgligt. Framför allt eftersom det borde vara enkelt att kliva av.

Publicerat

Ljudet av undergången

Står hemma vid skrivbordet. Analyserar explicita och implicita utryck i platsannonser som säger vad präster förväntas ha för professionella och personliga egenskaper. Detta studerar jag eftersom det i sin tur säger något om församlingen som vill anställa dem, och därmed något om kyrkan. Just idag kompas jag av ljudet av undergång. Idag i form av två män med kraftfulla lövblåsar. Det som låter är förbränningsmotorer som släpper ut koldioxid och därmed bidrar till global uppvärmning.

Vi skulle kunna ge människor som saknar inkomst ett arbete där kratta och muskelkraft samlade ihop de här löven. Men i ett samhälle sjukligt fixerat vid ekonomisk tillväxt gör vi så här istället. Gräsmattan blir fin, framtiden blir det inte. Så ser en fallen värld också ut. Kyrie eleison.

Publicerat

Regeringen har synpunkter på våra kläder

Jag är ledsen, men det här måste ut. För hyckleri och godtycklighet hör inte hemma på Regeringskansliet. Vi har grundlagar och ett demokratiskt statsskick som faktiskt förutsätter att de som väljs att leda landet vi kallar vårt tar sitt uppdrag på allvar, är någorlunda bildade och ser sig själva som alla medborgares representanter.

Nu har vi en regering som har en minister som vill ta ifrån en del av befolkningen rätten att klä sig som de vill. Som vill tvinga en viss typ av kvinnor att ta av sig plagg. Och så har vi en annan minister som vill tvinga en annan del av befolkningen att ta på sig uniform. Jo, det är sant. Skoluniform är ok, men inte traditionellt religiösa plagg. När makthavarna beter sig som lynniga mobbare, då är det dags att på allvar börja ifrågasätta vad som händer.

Kan vi få be om seriösa ledare?

Publicerat

Man måste välja

 ”Man måste välja sida
Man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan eller ställa sig bredvid.”

Fin timme med Mikael Wiehe i P1:s sommarprogram. Tack för musiken och kampen.

Publicerat

Vad jag gjorde under folkmordet?

Med anledning av orsak så läser jag FN:s folkmordskonvention. De fyra första artiklarna lyder:

Article I
The Contracting Parties confirm that genocide, whether committed in time of peace or in time of war, is a crime under international law which they undertake to prevent and to punish.

Article II
In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:

(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its
physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.

Article III
The following acts shall be punishable:

(a) Genocide;
(b) Conspiracy to commit genocide;
(c) Direct and public incitement to commit genocide;
(d) Attempt to commit genocide;
(e) Complicity in genocide.

Article IV
Persons committing genocide or any of the other acts enumerated in article III shall be punished, whether they are constitutionally responsible rulers, public officials or private individuals.

—

Under mitt liv har det med jämna mellanrum diskuterats hur det tyska folket tänkte under förintelsen. Ju äldre jag blivit desto längre har distansen till förintelsen och nazismen blivit och det diskuteras allt mer sällan. Så idag sitter jag under kastanjen och funderar på om det inte är dags för mig att berätta varför jag inte skriver något, gör något eller agerar i relation till det folkmord som pågår just nu. Framför världens ögon.

Svaret är ganska enkelt, jag fegar ur. Av massor av anledningar. Men ett folkmord är det. Det förnekar jag inte. Min feghet förnekar jag inte heller. Jag hoppas att livet och Gud förlåter mig för detta.

Publicerat

Sjuka människor i en sjuk samtid

Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.

Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.

Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.

Publicerat

Om att offra barn

Bilden skapat av ChatGPT.

I Första Mosebok, kapitel 22, finns den ganska välkända berättelsen om när Isak ska offras av sin pappa, Abraham. Isak följer med sin pappa på tur, men vet inte att målet är att han ska offras (slaktas med kniv) av sin pappa, till Gud. Detta eftersom Gud sägs pröva Abrahams lydnad.

Jag har hört många präster och teologer tolka den här mer än 3000 år gamla berättelsen på olika sätt. Inte sällan slätas den över med att Gud aldrig på allvar kräver offret. Ganska ofta har jag hört den användas för att ifrågasätta patriarkatet och/eller manligheten. Men, mer sällan, eller typ aldrig, har jag hört den liknas vid vår tids offer av barn och unga.

För hur ska vi annars kunna förklara att vi som är gamla prioriterar lagar, regler och beslut som leder till miljöförstöring, utrotandet av liv, klimatförändringar och andra ödesdigra konsekvenser? Hur ska vi annars kunna förklara att det aldrig är de gamla, erfarna och rika som går ut i krigen de skapar utan skickar de unga och fattiga att dö? På vilka sätt ska vi annars se unga människor existentiella oro inför en framtid där de måste förtjäna sina liv med höga betyg och framgångar? Hur försvarar vi att vi står och ser på när beslutsfattare beordrar militärer att skicka missiler, drönare och bomber på barn?

Om vi läser berättelsen om Isak och Abraham ur andra perspektiv så kan något annan träda fram. Är det rimligt att vi låter någon närmast deterministisk uppgivenhet råda och till och ljuger för våra barn om deras framtid? Jag har svårt att tro att någon förälder tycker att det är rimligt. Men, samtidigt så är vårt samhälles hårda förankring i ekonomins grund ganska skoningslös. Och så länge vi fattar våra beslut beroende på hur vår ekonomi påverkas här och nu så lär vi vara fast i det här ständiga offrandet av våra barn. Här är det nog ganska viktigt att rannsaka sig själv och inte skylla ifrån sig på Gud, marknaden eller något annat abstrakt. Marknaden finns inte som ontologiskt objekt. Marknaden kan inte svara på tilltal och därmed inte heller ställas till svars. Marknaden är helt och hållet påhittad av människor. Gud å sin sida har skapat en värld där våra behov ständigt kan tillfredsställas genom ekosystem, kretslopp och solens energi. Den skapelse som vi förstår med vår egen – ekonomin.

Vi är Abraham. Vi lurar med oss våra barn ut på tur. Vi vet att vi ska offra dem. Men, för vems skull intalar vi oss att vi ska göra offret?

Den frågan tror jag det kan vara värt att söka svar på. För kanske skulle vi göra annorlunda då.

Jag tror att något är i rörelse. När band som Ghost och President klär av hyckleri. Som i Presidents låt ”In the name of the father”:

I’m a fool, a sucker for a fantasy
You’rе a fable I could love
Heavеn sent from up above
But can we wait for this feeling to pass?
It’s like a drug feeding me in the dark
We’re on the run from the King of Terrors
Just look away, there’s no need to scare us

Oh, Father, I can’t hear you yet
I want to feel you near, it’s suffocating
Scare them, scare them, scare them
Make them worship

Who is Christ Jesus?
He is the true lamb of sacrifice
Father

Oh, Father
I can’t hear you yet

Vi är några som tröttnat offrandet. Som inte kan försvara att det som människan skapat systematiskt förstör Guds skapelse.  Som tror på Jesus när han säger att vi inte kan tjäna Gud och mammon på samma gång. Som försöker att följa det första budet. Som inte låter ekonomin ställas i vägen för kärleken. Uttrycken är nya, men i en tid där mörkret är ganska kompakt måste kanske röster höjas?

I berättelsen från första mosebok säger en ängel till sist: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont. I flera andra bibeltexter avvisar Gud offer för att istället be människorna att uppriktigt och hjärtligt lyda Guds förmaningar om att visa barmhärtighet, kärlek och kunskap om Guds vilja istället.

Ingen ber oss att offra våra barn. Så vi kan sluta med det.