Ledmotivet till typ allt

Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.

”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”

Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).

Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.

Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.

Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.

Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.

”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”

När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.

Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?

Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.

”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.

När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence

 

Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.


Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

Totalitär kapitalism

Såvitt jag förstår har Sovjetunionens kommunistiska statsbildning slutat att existera. Min tolkning är att den ersattes av en ganska kleptokratisk totalitär kapitalistisk diktatur. Nu används dock den gamla sovjetkommunismen för att hetsa Sverige in i Nato.

Det är inte så lätt att förstå det här. Det kräver en del inläsning och samtal. Det kan vara så att jag inte har rätt, men jag tror att vi är på väg in i en tidsålder där den ganska frisinnade liberalism som genomsyrat en stor del av västvärlden (inklusive Sverige) är på väg ut. På väg in är samma styre som det ryska. I USA sker det ganska öppet. I kommentarsfält hos många människor i mina nätverk sker det lite mindre öppet. Det ropas efter lägre beskattning, subventioner av fossil energi och hårdare tag mot alla som inte vill eller kan vara med i den hänsynslösa kampen om rikedom och ära.

Vi håller på att bli Ryssland. Med eller utan deras medverkan. Det är ironiskt att kommunismen fortfarande används som argument, när de tre stora makterna just nu – USA, Ryssland och Kina – allt tydligare är på väg in i någon slags uppdelning av världen. Ingen av dessa är kommunistisk. Alla är tämligen kapitalistiska.

Jag är inte jätteintresserad av vare sig kapitalism eller kommunism egentligen. Det jag intresserar mig för är det totalitära. Hur lätt det verkar vara att få människor att tro att det är bäst om vi utvecklar med våld, makt och hårdför styrning av människor. I livets alla skeden och detaljer. Om vi ställer människor mot människor så blir de allt mer rädda och osäkra, då kan vi lova ordning och reda, bara de ger upp lite eller hela sin frihet. I Ryssland hotar maktens män sitt folk med berättelser om en omvärld full av nazister som hotar tryggheten. Här får vi berättelser om kommunister som hotar tryggheten. Sanningshalten i berättelserna är liksom i all propaganda ganska lätt att granska för den som vill. Men, det verkar inte vara så många som vill det. Varken här eller där.

Det där är fruktansvärt obehagligt.

Sverige är inte neutralt. Vi är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna och orättvisorna växer snabbast. Det där tycker människor med många resurser är bra och det ska försvaras till varje pris. Kärnkraft, Nato, avskaffad välfärd och hård totalitär styrning. Exakt hur detta ska göra att vi kan möta och anpassa oss till klimatkrisens realitet är oklart. Men, vi har ju alltid kärnvapnen att ta till.

Krig och konsekvenser

Hur många krig kan vi förklara utan att ta konsekvenserna? Det där är en fråga jag egentligen inte vill ha svaret på. Men i en kultur där krigföring pågår ständigt i dysfunktionella meningsutbyten i sociala medier börjar frågan tyvärr bli relevant.

Vi förklarar krig mot Putin.
Vi förklarar krig mot alla muslimer.
Vi förklarar krig mot alla som inte är som vi (oklart vi, dock)
Vi förklarar krig mot naturen, ekosystemen och existensen.

Ber vi om krig tillräckligt ofta så kommer vi att få det. Jag ber om fred och frid.

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

Nu går det fort

Jag hänger inte med. Hjärntrött och desillusionerad. Att arbeta med hållbarhetsfrågor och omställning just nu känns totalt oefterfrågat. Ibland känns det som att det pågår någon slags förverkligande av en genialt utarbetad plan (vilket det förstås inte gör). Vi kommer att gå med NATO ganska snabbt, känns det som. Vi kommer att lägga ned all omställningspolitik som utvecklats de senaste 15-20 åren och vi kommer att bygga ett mer slutet, ängsligt och barrikaderat samhälle. Tilliten verkar inte stå så högt i kurs. Det är inte träden, ljuset och den odlingsbara marken som är våra räddare. Det är soldater, poliser och väktare.

Exakt hur de ska möta det stigande havet i framtiden är oklart.

Vapenskrammel och sanningar

Den som upprepar en lögn tillräckligt länge kommer att skapa en sanning och få leda människor som tror på en lögn. Den som skramlar med sina vapen och aggressioner tillräckligt länge kommer att få möta människor som är jäkligt arga eller rädda. Den som har som livsuppgift att sprida missnöje och misstro för att få människors förtroende kommer också att få tillfredsställa en oerhört missnöjd skara som inte tror på något.

Jag tror inte att de där grejerna nödvändigtvis är så bra.

Saker människor säger och saker människor gör

Jag tycker det är fascinerande och frustrerande att så många människor ljuger. Eller inte är medvetna om att den egna självbilden inte alltid stämmer överens med bilden vi andra ser. Funderar på att samla olika exempel. Börjar nu:

Saker människor säger:
Jag tror inte på Gud, tomtar eller mytologier.

Saker människor gör:
Tror på den fria marknaden, obegränsad ekonomisk tillväxt för evigt och den osynliga handen.